Jag började festa först när jag var 18 år. Och då ganska försiktigt eftersom jag alltid var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig. Det fungerade väl på det viset i va 5 år. Sedan började jag dricka när jag kom hem efter jobbet. För att koppla av. Eftersom jag bodde ensam så var det ingen som visste något. Det gick förstås så långt så att jag hittade på ursäkter för att inte behöva umgås med vänner för sent på kvällarna. Jag hade nu brottom hem till min Martini som gällde på den tiden.
Så träffade jag min man och under några år så var det slut med vardagsdrickandet. Men fester på helgerna var det gott om.
Men så började jag smygdricka mitt i veckorna. Inte varje dag men när jag tyckte att det var tråkigt och blev deprimerad. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag drack varje dag i minst tre års tid. Jag tyckte att jag skötte det snyggt men var ändå förvånad att min annars så smarta man inte förstod hur det låg till...
Jag började få en ömmande lever, jag hade gått upp rejält i vikt, jag började få svårt att komma ihåg vad jag sagt till folk och upprepade mig. Till slut så lät jag alltid andra leda samtalen och svarade svävande eftersom jag hade noll koll. Jag tyckte livet var drygt och ville sluta dricka men jag kunde helt enkelt inte.
Så kom då dagen då min man konfronterde mig. Jag hade haft det på känn men blev livrädd! Och lättad. Rädd för att han skulle lämna mig och lättad för att nu måste det äntligen bli ett slut på drickandet.
För att göra en lång historia kort så klarade jag till slut av det och var nykter i ett helt år. Sedan så började jag dricka lilte igen när det var fest, kanske 5-6 gånger/år. Och det har gått bra tills i våras då jag halkade tillbaka i smydrickandet igen. Vet inte riktigt hur det gick till när jag tog det steget.
Och så har det fortsatt tills jag tappade kontrollen och min man blev misstänksam.
Ångesten var kvävande och jag panikletade på webben efter något, vad som helst, annat än AA, men som ändå kunde vara ett stöd.
Och här är jag, och tänker rada upp några orsaker som ska hålla mig nykter:
- Ro i sinnet - ingen ångest över vad som sagts och gjort eller inte
- Ro i sinnet - att gå och lägga sig på kvällen utan att oroa sig om sin partner anar något, vakna utan att behöva oroa sig över att sin partner märkt något
- Ro i sinnet - att inte behöva oroa sig för att det ska lukta alkohol av mig på jobbet
- Min kropp mår bra, ingen ömmande lever, en mage som inte krånglar, mer ork toll träning
- Min kropp ser ut att må bra - inget plufsigt ansikte, ingen övervikt (som beror på alkhohol)

Mycket mer går att rada upp men starkaste orsaken är att kärleken till min man ska vara utan ångest!

Tor

moa - ser att du har hittat en väg fram. Suget minskar och livsglädjen ökar för varje dag som går utan alkohol. Jag lade ned min tråd för att minska a i mitt liv. Saknar självklart alla här och den gemenskap man får när man reser tillsammans. Så jag tittar in här då och då.
Ha en toppen dag.

Moa

Jag har läst ditt sista inlägg i fin tråd och jag förstår vad du menar. Det är dags för dig att gå vidare. Kasta kryckorna och stå på egna ben. ;)
Jag önskar dig all lycka!

Moa

Ligger här och bara andas. Befinner mig i en stor apatisk ångestbubbla. Trillade dit igår igen. Hur dum får man vara!? Känner mig totalt värdelös. Vill bara gråta. Vill inte visa mig bland folk igen, vet inte hur jag ska klara morgondagens alla möten på jobbet. Vet inte hur jag ska kunna se någon i ögonen.
Varför? Varför!? Helvetes, jävla, förbannade idiot!

steglitsan

Du är värdefull och inget annat. Det är därför du blir ledsen över att trilla dit, för du vet att du förtjänar bättre. Upprepa det för dig själv. Varje dag, varje morgon, när du tvekar, när du viker undan med blicken - du är värdefull. Om vi inte är våra egna största stöttepelare, vilka ska då vara det?

Stor kram, vi kommer ta oss dit!

Hej Moa,

läste din tråd tidigt imorse. Du har gjort en väldigt stark och omvälvande resa och är ännu bara i början av den. Tror att många faller och snubblar på vägen. Om det inte var så svårt att sluta, så hade väl alla haft ett okomplicerat förhållande till alkohol. Samla kraft och res dig igen. Försök att identifiera vad det var som fick dig att ta det där första glaset. Analysera läget så att säga. Du kommer igen. Du är stark. Du klarar det här. Jag tror på dig.

Kram

Moa

Sitter här och gråter. Tack för ert stöd.
Just nu är jag djupt olycklig. Min man har insett att jag dricker och vill knappt prata med mig, inte se mig i ögonen. Det är så fruktansvärt! Har mått illa av ångest hela dagen och bara gått och tänkt på hur det ska bli när jag kommer hem. Hoppas att han åtminstone vill prata med mig! Men nej.
Jag har väl insett, fast jag egentligen inte vill, att jag måste avstå helt, för all framtid. Inte ens dricka a på fester som jag gjort i några år.
Men jag är så rädd. Vad ska mina få vänner tänka!? Jag skäms ju så enormt! Jag vet inte om jag klarar av att tala om mitt problem utan att börja gråta och det skulle vara dubbla orsaker att skämmas. Vill inte visa mig liten och svag!!! Och det här måste jag klara av på lördag för då ska vi på fest hos våra vänner. Hur ska jag hitta styrkan redan till dess??? Önskar att jag blir riktigt sjuk och inte kan kliva ur sängen!!!
Och så vill jag att min man ska tycka om mig igen. Jag vet att det låter ynkligt men det är ju det jag vill. Jag måste få honom att prata med mig i kväll när han kommer hem igen. Och berätta att jag sökt hjälp, här hos er. Kanske kan han tycka att åtminstone det är lite bra.

Ebba

Det blir så här till slut - verkligheten hinner ikapp. Det är bra att din man reagerar! Ta chansen nu ikväll och kapitulera, gråt och berätta hur svårt du har det med alkoholen. Det är enda lösningen så att du ska kunna må bra igen i livet. Jag förstår om det låter omöjligt men om du inte lägger korten på bordet finns risken att du fortsätter dricka och förstöra dig och ditt liv mer och mer och mer.

Det är inte du som är dålig det är alkohol som är ett problem för dig.

Kram Ebba

Moa

Ebba, jag förstår att jag måste prata med min man. Jag sitter just nu och försöker samla mod. Det blir tyvärr bara svårare och svårare.
Jag förstår också att jag har hamnat i ett destruktivt beteende som jag måste bryta. Har under kvällen tittat på nätet var det finns AA-möten. Kanske är det dit jag måste. Jag vet inte. Men jag ska försöka att ta det där första svåra samtalet. Det ska jag Ebba.

Ebba

jag undvek de jag var tvungen att prata med för 6 veckor sedan då jag var in din situation. Jag var arg, hade panik, ville dö för att komma undan och bort från det vidrigt jobbiga. Men jag gjorde det och gode Gud vad svårt det var. Jag är idag bara glad över det hemska som hände som ledde till mitt uppvaknande.
Det kan bli ljust igen Moa tro mig.
Tänker på dig.

<3

Ebba

Hur jobbigt det än är - prata med din man. Visa att du inte vill detta längre och att du behöver hjälp. Annars kommer det bara bli smygdrickande, ångest och dåligt samvete i en ond spiral. Tänk istället - vad har du att förlora på att inte prata med honom? Ganska mycket... MEN jag förstår också att det är skitjobbigt. Been there done that.

När det gäller helgen - AVBOKA. Du är inte i skick för att utsättas för alkohol, frågor, undrande vänner. Inte på långa vägar. Om mannen tjurar över det, så får han göra det. Du måste vara rädd om dig själv nu.

Du kan faktiskt också kontakta typ vårdcentral, alkoholmottagning, för att få hjälp. Du har allt att vinna.

Tänker på dig Moa. Skickar styrkekramar

Vilka val har du att tänka på? Chansa att dricka kan gå illa? Vara nykter och ha ett bättre liv. Jag hoppas att din man inser att du är lika bärdefull som nykter. Du ska inte skämas för att inte dricka. Var nykterist och var stolt över det så får de andra hälla i sig det cancerogena nervgift som a är.

Moa

jag har äntligen tagit mod till mig och pratat med min man. Gråtandes berättade jag om min insikt att jag inte kan hantera alkohol och därför inte ska dricka mer. Någonsin.
Jag var så rädd att han inte skulle tro mig och fortsätta hålla mig på avstånd! Men han lyssnade på mig och var förstående.
Det känns som om jag äntligen kan andas igen även om en svag ångest dröjer sig kvar och inte riktigt kan släppa taget. Antagligen för att jag börjar inse konsekvenserna i form av förklaringar som kommer att krävas från omgivningen när jag säger nej till alkohol...
Men att ha uttalat orden högt är en stötta på vägen. Nu finns inget kryphål. Det kommer aldrig mer att vara ok att dricka alkohol. Någonsin. Punkt.

Tack Ebba och tack Muränan! Jag har gång på gång under dagen läst era inlägg här och det har hjälpt mig att änrligen ta mod till mig och ta steget.
Jag hoppas att ni förstår vad ni har fjort för mig! <3 <3 <3

Ebba

Från mitt hjärta: Tack för att du gjorde det! Vet du, det gick ett jubel genom min kropp av glädje och lycka över att du lyckades prata om det trots att det är så fruktansvärt hemskt svårt och sedan - en sådan lättnad. Man dog inte, kräktes inte, svimmade inte - trots att det känns som att det just är vad som kommer hända.
Moa, jag skrev till dig för att jag för sex veckor sedan befann mig i ett helvete. Hade druckit så mycket och halva släkten var med om min brutala fylle-kollaps. Jag mådde så otroligt dåligt, minns det bara svagt. Var livrädd, darrade, var nästan paranoid. Du anar inte vad det betyder för mig att det jag skrev betyder något för dig <3

Moa

Ja, jag har full stöttning från min man. Naturligtvis så har även han lidit av mitt drickande, av att inte veta hur han ska hantera det. Jag har bett om ursäkt för det. Det minsta jag kan göra. Han sa genast att även kommer avstå från alkohol, att han bestämt sig för länge sedan. Både bra och dåligt känner jag...
Just nu känner jag mig gladare än på länge och njuter så mycket jag kan, för jag antar att svåra perioder kommer att dyka upp.