Med en mamma som alkoholist tänkte jag att jag aldrig skulle få några problem. Jag har ju mitt solklara exempel på hur det kan gå när man super tillräckligt mycket tillräckligt länge. Ändå sitter jag här idag och inser att jag inte kan hantera alkohol. Jag vågar inte kalla mig alkoholist än, men kanske är det vad som krävs för att våga ta mina problem på allvar. Problem med sprit och psyket. Där är jag idag 27 år gammal.

Sedan första fyllan vid 14 års ålder har jag alkoholen gett något som jag inte kunnat ge mig själv i livet. En känsla av lätthet och oövervinnelig energi. Min omgivning uppfattar mig som snygg, social, trevlig och energisk när jag är nykter. Det känner inte jag. Förutom när jag dricker. Att göra mig iordning och gå ut på krogen för att festa loss ger mig ett rus som inget annat. Spriten tar över och jag kan inte sluta. Vill inte sluta dricka. Vill bara ha mer.

Jag dricker inte överdrivet ofta, varannan helg ca. Men det slutar oftast i rejäl fylla. Emellanåt i kaos. Jag har tidigare hamnat i sexuellt övergrepp, fyllecell, ångestattacker, ambulans, psykisk och fysisk misshandel. Ändå har jag fortsatt. Jag är i nuläget deprimerad med ångestpåslag och medicinering med antidepp. Kanske som en del av alkoholen. Eller pga. av min uppväxt i ett missbrukarhem. KanKe både och...

Jag har lovat mig själv och omgivningen så många gånger. Gått på samtal om det (dock ej Aa) under två perioder av mitt liv. Vid 23 års ålder lyckades jag vara nykter i 1,5 år. Men efter varje uppehåll så smyger jag mig sakta tillbaka. Tänker att jag bara ska dricka öl eller cider. Det utökar jag sedan med cider och tillslut är spriten det som tar över. Jag dricker aldrig på vardagar och sällan två helgdagar i rad, men det händer. Som i helgen. I lördags gick allt åt helvette.

Jag kollapsade hemma hos en vän efter nattklubben och blev totalt förlamad. Hörde de andra prata med mig men jag kunde inte röra mig. Inte prata. Jag var som bortkopplad, men ändå inte däckad. Ambulans hämtade min livlös kropp och när jag får kontakt med omgivningen på akuten inser jag vad som hänt. Får panik. Tänker att jag blivit drogad. Fick lämna kissprov och sen gå hem. Gårdagen var ett töcken. Kände sådan skam. Ånger. Smuts. Kroppen sa verkligen ifrån, oavsett om jag blev drogad eller ej... Jag måste börja ta ansvar för mig själv. Alkoholen förstör mig. Jag vill hålla mig borta från den. För alltid.

Idag är jag mest rädd. Och ledsen. Rädd för att misslyckas igen när jag nu bestämt mig för ett nyktert liv. Ledsen för att jag inser att den lycka som kroglivets partyprinsessa inte längre kommer vara en del av mitt liv. Det kanske låter patetiskt, men det är så det känns. Jag hoppas detta forum kan ge mig stöd. Idag har jag bestämt mig och jag måste klara det här. Jag vill inte sluta som min mamma...

AnnaPanna

Ebba, denna gång ska jag prova dina råd, för de har jag aldrig prövat förut. Kanske därför jag också avbrutit två behandlingar tidigare. Jag har helt enkelt inte lagt upp alla korten på bordet, för då har jag kunnat ta bakdörren ut när jag velat och snackat mig ur det.

Tänker inte berätta detalj för alla, men absolut de jag står närmast. Jag får inte smita den hår gången, så nu garderar jag ett skyddsnät medan jag fortfarande är vid mina sinnes fulla bruk <3 Kram!!

AnnaPanna

Min första helg avklarad utan alkohol. Jag känner mig faktiskt lite löjligt stolt över mig själv! Inser också att det här forumet hjälpt mig mycket den här helgen. Varit inne och läst flera gånger om dagen. Fredagar och lördagar är mina jobbigaste dagar, men jag gjorde det!! Samtidigt vet jag att det är nu den riktiga resan börjar. Fortsättning måste följa. Jag vill att den ska följa! Jag ska klara det här den här gången!

Tack för att ni finns och tack för att ni kommenterar. Det håller mitt beslut levande. Kram från fjällen

steglitsan

Åh vad härligt att höra, stort grattis! Njut av stoltheten och fånga just DEN känslan. Kan vara fiffig att ta fram när man undrar varför man egentligen ska hålla sig nykter. Då är det fint att tänka på hur förbannat gott det känns, stunder som dessa.

Ser fram emot att följa din resa!

steglitsan

Åh vad härligt att höra, stort grattis! Njut av stoltheten och fånga just DEN känslan. Kan vara fiffig att ta fram när man undrar varför man egentligen ska hålla sig nykter. Då är det fint att tänka på hur förbannat gott det känns, stunder som dessa.

Ser fram emot att följa din resa!

AnnaPanna

Jag vet ju att den dagen kommer när jag kommer börja argumentera med mig själv, att "det var ju inte så farligt..". Då ska jag plocka fram känslan! Tack för dina peppande ord! :)

steglitsan

AnnaPanna!

Känner så igen mig i dig. Jag är nog ett par år äldre än du men jag har också levt ett liv med festliga helger och nyktra veckor. Förutom att mina helger var alltid mycket värre än alla andras. Jag kom helt plötsligt på att jag hörde talas om en tjej som kanske skulle vara intressant för dig att lyssna på. Hon heter Josefin Dahlberg och är chefredaktör på Modette. Hon är nykterist och berättar på ett så jäkla bra sätt om varför hon är nykter och hur kass hon och alkohol var tillsammans. För ett tag sedan var hon med i något som heter Fyllepodden, lyssna på den! Så underbart och modigt av unga personer att berätta om deras alkoholmissbruk.

Länk till Josefin Dahlberg i Fyllepodden:
http://hwcdn.libsyn.com/p/b/9/e/b9e49237f4811ef2/Fyllepodden_-_Josefin_…

Länk till ett klipp med Josefin Dahlberg och My Skarskgård på Nyhetsmorgon:
https://www.youtube.com/watch?v=D4HPfCtMrbk

AnnaPanna

Oj vad det pod-avsnittet träffade mig! Det va precis som att jag hade berättat själv... Jag hoppas det går åt samma håll för mig som för Josefin - att ångesten, panikångesten och återkommande depressioner sakta men säkert försvinner när jag nu valt bort alkoholen.

Jag upplever ju också den där känslan, att utelivet ger mig något som jag inte kunnat hitta en substitut för. Alkoholen och utelivet ger mig en känsla av att vara "on top". En känsla av att jag är något bara för en kort stund, att jag kan släppa alla bekymmer och bara köra på. Samtidigt slutar det ju, precis som för Josefin, alltid i kaos. Jag gör saker som jag inte kan stå för, saker som utsatt mig och anda för nära döden och saker som är rent olagliga. Allt för att jag helt enkelt inte får stopp på drickandet när jag väl börjat. Tack för länkarna! Det gav mig mer styrka. KRAM

Och tack för dina peppande ord blues! KRAM

AnnaPanna

Dag 11 utan alkohol och helgen närmar sig med stormsteg. Inte varit inne här lika frekvent de senaste dagarna och det gör mig lite orolig. Jag har liksom inte reflekterat över alkoholen de senaste dagarna och det känner jag är något farligt. När jag slutar reflektera över det svåra så brukar jag börja trilla tillbaka. Och nu har jag slutat reflektera så himla snabbt. Inte varit på något aa den här veckan heller. Kanske skulle gå till helgen... Inget starkt sug i alla fall, det är ju positivt!

Cleaver

Jag är ny här och bara inne på mitt fjärde dygn. Jag är inne här jätteofta men jag förstår att det lätt kan avta när det känns lite "bättre" och suget minskar...Tror som du att det kan vara lite "farligt" att inte vara på sin vakt och reflektera. Samtidigt skönt att inte tankarna reflekterar kring alkohol hela tiden. Vi får kriga på och låta bli i helgen! Det kommer inte att funka att dricka då, eller troligen någonsin.

AnnaPanna

Hej Cleaver!

Toppen att du klarat fyra dygn! Håller med. Första veckan kändes det som att jag tänkte alkohol och att hålla mig borta från a dygnet runt. Nu andra veckan har det som sagt avtagit lite. Tror det här forumet kan bli en ännu viktigare plattform framöver. När man , som sagt, börjar skjuta problemet åt sidan.

Det är bara att inse, jag kommer aldrig att kunna dricka alkohol som en vanlig människa. Jag bär på gener och har en bakgrund som helt enkelt inte gör att det är möjligt...

MåBättre

Hej Annapanna,

Tycker du ska tänka på Josefin Dahlberg i de fall där du känner suget, kunde hon bestämma sig så borde vi också det!

Det är så lätt att fastna i tankarna varför vi inte kan dricka men "alla andra" kan.. Skillnaden är att alkoholen är inte lika viktig för dem som kan dricka.

Ibland känner man att det skulle vara himla skönt att sätta sig på ett AA - möte och prata med folk som har liknande problem. Tycker dock att saker blir så definitiva då, du är alkolist och kan aldrig dricka en öl igen.. Hur känner du? Du har säkert skrivit om det men man hoppar mellan trådarna så man har inte full koll, ber om ursäkt för det! :)

All lycka till dig och du vet ju själv att du kan fixa det här om du verkligen vill, det är ju faktiskt du som bestämmer hur du vill leva ditt liv! (Samma sak för mig och jag vet att det inte är så enkelt men egentligen är det ju skitlätt;))

Ha en bra helg! :)

AnnaPanna

Hej MåBättre! Läste precis din tråd och så såg jag att du skrivit här. Lustigt :) Vi verkar ha en väldigt liknande situation. Super till på helger, ångestpåslag under veckorna för att sen vilja gå ut och göra livet till en pest så fort energin kommit tillbaka. Eller får vi kanske mer tillfällig superenergi för att vi vet att vi ska få dricka? Jag har börjat analysera, det är verkligen en drog. Samtidigt har man världens finaste sambo hemma som inte vill dricka och ständigt måste se när man drar sig i skiten. Full, bakfull, Ågren och jävlig... Otroligt lika verkar vi ha det! Liknande ålder också. Läskigt likt mao :)

Jag förstår vad du menar. Skräcken i det definitiva, att ALDRIG mer få dricka. De två tidigare gångerna jag beslutat mig för att sluta dricka alkohol kände jag den skräcken mer överväldigande än nu. Då kändes den så enorm, så overklig och jag kände någonstans att det inte va föralltid. Jag ville inte innerst inne sluta. Kände mig nästan sur och arg då inombords, för JAG VILLE OCKSÅ! Ungefär som om någon sagt åt mig att jag inte fick supa. Som ett surt barn. Den här gången känner jag mer en sorg än den där starka sura orättvisan. Självklart känner jag orättvisan nu också i att jag inte kan dricka a, men denna gång känns det mer som en sorg. Som om vi verkligen tar farväl av varandra på något vis (ursäkta mitt poetiska djup..)... Det känns tomt nu. Två veckor sedan senaste fyllan och jag känner mig tom och mer rädd att jag inte ska klara det än sur över att jag inte får. En annan känsla denna gång som jag hoppas tyder på en annan riktning. Det känns så! Jag försöker tänka som många andra skriver här: en dag i taget. Om 1 år vill jag sitta och tänka att 365 stycken "en dag i taget" gett mig ett år. Lika efter två, tre, fyra osv. Jag måste dock fortsätta med aa. Annars tror jag det blir tufft. Jag måste påminna mig själv hela tiden. Annars lurar jag mig själv. Precis som många andra härinne säkert känner igen sig i. "Äh, så farligt var det ju inte när jag drack!". Yeah right, höll bara på att förstöra livet för mig och andra. Det gäller att inse faktum. Varje dag.

Jag har dock svårt för ordet alkoholist. Jag kan inte ta det i min mun kopplat till mig själv. Någon dag kanske jag klarar att säga det, men inte än. Det slår för hårt i min själ på något sätt. Kanske för att jag slitit så hårt med att få min mamma nykter. Mamma som gjort att jag är psykiskt svag. Jag har just klarat av att kalla henne alkoholist. Det tog 15 år. Men nu kan jag säga det.

Sinnesrobönen hjälper mig enormt mycket och jag säger den för mig själv varje kväll innan jag somnar. Påminner mig själv varje kväll som ett sätt att visa för mig själv att jag klarar det dag för dag:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (min mammas och mina alkoholproblem)
Mod att förändra det jag kan (min vardag, mina vägval, mitt liv)
Och förstånd att inse skillnaden (jag lägger energi på det som får mig att må bra)
TACK <3

Två veckor ska bli fler. Vi klarar det här!

Ebba

Vill dela med mig av hur det har varit för mig med ordet "alkoholist."
Det ordet var för mig förut något helt främmande och jag såg absolut inte mig själv som alkoholist till en början.
Nu flera år senare skrämmer inte det ordet mig längre, det hjälper mig istället.
Det ordet är liksom förklaringen till varför jag har gjort så mycket galet när jag har druckit. Under så många år bröt jag ner mig själv och min tro på mig själv pga alkohol. Jag blandade ihop det hela och kunde inte se att det var alkohol som var boven i dramat. Det var ju jag som var en idiot i grund och botten började jag känna och tro. Att jag nu ser på mig själv och känner att jag är alkoholist hjälper mig att förstå varför det blev som det blev. Ordet tröstar mig faktiskt och hjälper mig att förstå varför jag inte ska dricka alkohol.
Kram!

AnnaPanna

Japp. Inne på dag 16 som nykter och det känns okej. Fick en dålig vibb av mig själv igår och inser hur mycket i livet som jag kopplar ihop med alkohol. Framförallt musik. Musik är en stor del av mitt liv. Därmed också alkohol. Jag älskar musik och har alltid älskat musik. Tittade på en musikdokumentär igår om SHM och kände hur alkoholdjävulen började spela spratt i mig. Jag kände på riktigt hur jag verkligen blev ledsen. Tårarna va så extremt nära. Ledsen och arg. Jag fick ett sånt starkt sug efter alkohol, eller kanske framförallt flykten som alkoholen hjälper mig med. Hög pulserande musik, in i en dimma av att inget kan komma åt mig, skiter i allt och alla. Jag blev så jävla ledsen över att den tiden är förbi. Känner mig så jävlaynklig, för innerst inne vet jag ju att det GÅR ÅT HELVETTE. Att det där jag suktar efter bara är en illusion, men ändå blir jag så jävla ledsen. Det är en sån tomhet. Jag vet att jag borde tänka att jag ska kunna uppleva energi och glädje och eufori utan a, men jag kan inte hejda känslan. En jävla sorg är vad det är... Fan! Varför vill man inte vara utan? Varför kan inte jag också få känna känslan av att bara socialdricka? Varför ska jag tycka att det här är en så jävla viktig del i livet? Blir arg och ledsen på mig själv. Fan..

villveta

Styrkekramar till dig . Skulle önska mig att kunna hjälpa dig ....... .Jag hör mycket melankoli i dina meningar . Ge inte upp !
Du klarar det AnnaPanna !!!!
Jag tror på dig !

Cleaver

Jag förknippar oxå en massa saker med alkohol...Musik, vissa TV-program, fotbollsmatcher mm mm. Det tar nog tid att få bort det tankemönstret (tankemonstret...). Min hjärna är fortfarande inställd på, och planerar, att åka på systemet efter jobbet. Rätt skönt att komma på att det räcker att åka på ICA :) Men även jag känner en sorg över att inte kunna dricka normalt! Vi får hoppas att det släpper med tiden!
Jag smyger med en vecka efter dig (9:e dagen nu). Vi krigar på!

MåBättre

Åååååå, det är som om jag skrivit det själv typ. Förstår exakt vad du menar och jag förknippar också musik väldigt starkt med fest. Vill inte vara utan den känslan när man börjar känna hur musiken pulserar i kroppen och man känner hur man kan börja släppa loss, men.. Jag vill nog inte vara med den känslan heller för det är ju när man släpper som det många gånger spårar också tyvärr..

Har funderat en hel del på festandet de senaste dagarna och jag själv kan känna att jag fortfarande festar som en 18-20 åring. Många av de fester man är på är uppbygda så att alkohol och dricka är fokus blandat med spotify/youtube osv.. Frågan är om man vill stanna kvar här eller om det är dags att växa upp, prioritera om? Jag vet inte..? Sedan vet jag ju att det lätt kan spåra på andra typer av fester också men jag känner att jag är betydligt mer försiktig och rädd i de fallen.. Kanske därför jag har undvikit dessa på sistone för då vet jag att jag inte kan ge gärnet.. :S

Tror dock att man verkligen kan släppa loss och ha hur skoj som helst på en live-konsert med SM lr avicii om man bara vill. Det är en själv som sätter gränserna och man kommer tillslut märka att hur mkt man en dansar och flummar så är det inte nån fan som tänker på om man är nykter lr inte.

Men som sagt, jag förstår din känsla och jag känner likadant. Eg handlar det väl om prioriteringar. Kanske prioriterar man att va packad en gång per år på just den där konserten och riskerar att saker kan bli lite fel. Men då gäller det ju också att man håller det man lovar till sig själv och inte låter en kväll/helg sprida sig som en löpeld och plötsligt dricker man oftare och mer än alla andra man har omkring sig.

Vad är av värde för dig? Hur mkt värderar du alkoholen? Och då menar jag allt som alkoholen innebär, inte bara ruset som vi känner då vi börjar dricka utan från att sätta sig i bilen och införskaffa drycken till att vakna upp dagen efter. Vart ligger det på din priolista jämfört med andra saker som du tycker om?

Jag kan även känna att det är svårt att bygga på något på längre sikt då det blir för mkt fest, såsom motion, förhållande, självkänsla osv..

Tycker dock att det är helt okej att vara ledsen och arg, vi måste också få visa känslor oavsett hur rätt eller fel känslan är.

Nog med svammel, saker och ting kommer att ordna sig! Vi måste bara börja kämpa och visa det. Tänk gärna också på att det du säger rakt ut till andra det säger du också direkt till dig själv.

Allt gott till dig annapanna! Kram

villveta

Jag kommer ihåg mitt ex .
Han åkte hem till soffan och satt på Tv -hockey eller nåt annat med sporten att göra . Det var som en kick för honom att dricka.
Eller att åka till landet, kick med . Han sa till mig att det är mera som en livs still för honom som han tycker om och kan inte bryta .
Minsta ändring - och han var inte riktigt sig själv..... och även han kom till mig åkte han tillbaks till sin egen soffa :( .
Jag tror att man måste försöka undvika dem ögonblicken som sätter igång eran sug efter alkoholen .
Jag har försökt ändra hans vardag genom att erbjuda nya upplevelserna som hade inget med hans minne att göra . Vet inte om jag skriver tydligt och ni förstår vad jag menar ......
Jag beundrar er hela tiden för att ni kämpar , hjälper varandra och skriver här .
Kram

AnnaPanna

Hej forumet,

Det var ett tag sedan jag skrev. Varit in några gånger och läst, men inte riktigt orkat ta in. Eller orkat, har nog bara känt att jag velat ha distans från djupet ett tag. Som tur är har det inte lett till att jag druckit någon A, men samtidigt inföll just en liten rädsla, en liten tankeställare som gjorde att jag ville gå in och skriva. Är i skrivande stund i Miami. Nyårsafton i Miami. Kan det finnas något bättre ställe för en nynykter 27-årig tjej att befinna sig på under nyårsafton? Barer och klubbar i varenda hörn. Så fort jag går ut på gatan blir man erbjuden extra bra deal på en stor fet drink som man kan sörpla i sig för att sakta men säkert bygga på fyllan. En miljö som är som upplagd för mig, som haft utelivet som en utgångspunkt för min kärlek till alkoholen.. Behöver jag tillägga ATG jag planerade den här resan innan beslut om nykterhet? Behöver jag skriva att jag redan innan planerat exakt hur länge vi skulle stanna i Miami innan vi åker vidare för att nyårsfyllan skulle hinna lägga sig, så jag skulle vara lagligt körbar? Sjukt. Är det här verkligen hälsosamt för mig? Att vara här? Ja. Kanske. Eller hälsosamt kanske är fel ord. Prövning? Absolut. En viktig sådan.

Hade det inte varit för min älskade sambo som är mitt resesällskap (som är ganska ointresserad av alkohol som tur är) så hade jag säkert inte i denna stund, tre timmar innan tolvslaget legat behagligt avslappnad i hotellsängen med en påse godis och en ljudbok. Jag vet att jag hade fumlat ute i mörkret. Packad sedan tidigt på dagen och varit inne i min dimma. Kanske hade något hemskt kunnat hända mig. Är ju som upplagt för det här i den totala röran av fest, alkohol och droger.

Istället står jag nu, efter mitt aktiva val, utanför alkoholvimlet. Jag observerar, tänker och känner. Berättar för min sambo när jag känner sug, vilket nu efter 31 dagar, inte är speciellt ofta. Ja, jag räknar mina dagar. Varje dag räknas. Minns när jag låg med ångest och svettningar och svag kropp när det bara stod två dagar på min app som hjälper mig att räkna dagarna. Nykter. 31 dagar. Jag har klarat en månad sedan jag sist söp min deprimerade, ångestfyllda, utbrända och undernärda kropp till akuten. Jag har klarat en måndag idag. Att jag nu är i Miami på nyårsafton, världens mittpunkt för fest och droger, känns fan nästan lite komiskt på något vis, men ändå vackert. Ett tecken från min högre makt kanske att jag klarar mer än vad jag tror. Att jag inte behöver vara den där tjejen som ramlar av fyllan i alltför höga skor i hopp om att jag som tycker om fyllans flykt inte behöver må dåligt. Att jag kan vara "hög" på alkoholens rus och känslan av att tycka om mig själv. På fyllan gör jag det. Tycker jag är fin. Det tycker jag inte riktigt annars.

Nu ligger jag här i sängen och säger till min sambo att jag varit nykter i en månad och han säger att det är bra. Att jag är bra. Jag blir tårögd och känner ögonen vattnas nu när jag skriver. Livet finns inuti mig, bara jag möter mina rädslor och utvecklar mig. Nyktra AnnaPanna är riktiga AnnaPanna. Nu ska jag fortsätta lyssna på min bok innan vi går ut och tittar på fyrverkerierna. Tack till alla er som skriver i era egna forum. Tack till er som läser mina ord. Tack till er som kommenterar. Känner ett uns av äkta stolthet inom mig, och det är fan vackert. Gott nytt nyktert år till er alla. Kram