jag skriver här för jag undrar en massa om min situation. Jag har varit gift med en man i tio år. han är idag på behandling å man slängs mellan hopp och förtvivlan. Hur kommer livet att se ut pratar å pratar med vänner och nära. Jag vet inte hur jag ska agera ganska övertygad om fixar han inte det.orkar jag inte vara kvar. Är man alkoholist är det svårt att låta bli att dricka efter en behandling. Vad har jag för del i det hela mer än att jag vill vara hans fru i nöd å lust..barnen skriker dom äldre gå ifrån honom mamma. Det svider i hjärtat . Mannen jag älskar är två personligheter. Underbar pappa å ena sidan andra en obotlig sjukdom. Alla tycker å tycker är förvirrad.

etanoldrift

Någonstans låter det som du i princip redan bestämt dig?! Du vill inte ha "alkoholisten" (nej, det ville inte jag heller..) Men sedan går det ibland inte att få bara det man vill...
Nej, det finns inga garantier, att en alkoholist ska förbli nykter (och dessutom alltid vara sitt trevliga jag) efter en behandling.. Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med, en kurator eller liknande som har erfarenheter från missbruksvård ( ev någon från kommunens familjeenhet)
Jag tycker inte att du i dessa samtal ska sticka under stol med dina ambivalenta känslor Annars kanske omgivningen uppfattar det som att du vill "göra allt" för att ha honom kvar (och så är det ju inte riktigt, handen på hjärtat)
Är det så att du egentligen söker en anledning för att få ta en time out från förhållandet, så är det inget fel.. Jag tror att du behöver tid (och lugnt och ro) för att både hitta dig själv och komma underfund med vad DU vill!
Med andra människor, är det som så att vi kan ALDRIG få dem att vara exakt som vi önskar, vi kan inte göra om dem.. Och det innebär ibland, att man inte kan leva ihop med en människa, även om det finns bitar hos människan som man tycker väldigt mycket om..

Annher01

Jag har väl en analyserande förmåga i mej själv. Får även psykologhjälp men känns inte som nån vidare utveckling i det hela. Saken är den att jag har anmält min make för misshandel innan han åkte in för behandlingen. Min fundering är att han förstörde min trygghet å tillit i och med att han slog svårt att få ihop detta med den person jag tror/vet att han är. Svårt att släppa det men är det så enkelt att han gjorde det under alkoholens påverkan. Har aldrig känt rädslan för honom tidigare och vill på nåt vis ha bekräftelse på hur och varför. Han har bett om ursäkt osv känns inte äkta han har ansett aldrig slå tjejer eller nån. Druckit lika hela tiden men aldrig slagit mej. Därför är jag förvirrad. Ska jag öppna dörrarna till min oändlösa kärlek till honom bara luta på honom igen eller... Vet ej???

etanoldrift

Nej, Annher01, det tycker jag inte att du ska göra.. Det finns ingen anledning att lita på någon som betett sig illa! Allraminst om denne misshandlat dig.
Förtroende är något som tar lång tid att bygga upp! (men bara millisekunder att förstöra..)
Personligen så skulle jag välja att bo isär ett tag för att se, för det första om han är ärlig i sitt uppsåt att vara nykter, men också se om ni fortarande har något gemensamt..
Jag tror att ni båda "utvecklats" som personer och det betyder inte alltid att man går åt samma håll.. Även om man går bredvid varandra under en period, så är det inte säkert att man har ett fortsatt liv tillsammans..
Dessutom så ska du inte låta honom utnyttja dig på något sätt.. Jag tror att ni båda måste lära er att stå på egna ben, innan ni funderar på om ni ska fortsätta någon form av förhållande..
Lycka till i alla fall Kram!

Alkoholhjälpen…

Att veta vad en ska göra i en relation med någon som har alkoholproblem kan vara ett svårt dilemma. Tankarna pendlar fram och tillbaka.
Det låter som att du funderar mycket på detta och kanske är det så att du just nu närmar dig ett beslut? Ett beslut som bara du kan ta.
Du är viktigast i ditt liv, frågan är vad Du mår bäst av. Ibland kan det vara olika på kort och på lång sikt – vad tror du är det bästa för dig på lång sikt?

Många blir hjälpa av att läsa och skriva här på forumet. Vad stark du är som öppnar upp och skriver om din situation, fortsätt gärna.
Och ta hand om dig!

Med vänliga hälsningar
Ylva/Alkoholhjälpen

Annher01

Jag känner fram och tillbaka analyserar men känner mej ömsom glad ömsom ledsen förbannad å arg. Jag har levt med min man i tio år och förstod inte bättre. Han hjälpte mej från ett annat långt misshandelsförhållande. Blev min trygghet hade fyra barn med mej. Inget hinder från att skaffa ett gemensamt med honom(han hade två med sej). På en tio minuter rämnade marken för mej gamla känslor kom upp/han var full förstås. Han har aldrig varit hotfull tidigare. Men så tänker jag att det måste vara alkoholen som gjorde honom aggressiv eller. Vi känner lika den månad han var hemma innan behandlingshemmet. Jag får liksom inga svar nu men kände att jag behövde space att tänka. Inte bars på hans problem. Vilket är en sjukdom har jag förstått men är så stark för honom/hur stark?? Räcker inte min oändlösa kärlek. Eller ska vi flytta isär?? Jag vet risken för återfall är väl hur stor dom helst/frun

etanoldrift

Annher jag känner med dig, men ser att du vill ha garantier och kunna kontrollera det du inte kan vare sig kontrollera eller förändra.. En annan person!
Om han inte vill bli nykter eller kan ändra sin inställning, så hjälper inte all kärlek i hela världen!
Just så illa är det! Vi kan bara råda, inte ta beslut. ( och min känsla är lite, att du vill att någon ska "ta beslutet" åt dig..)
Vad jag förstår så har du haft någon form av samtalskontakt (som troligen inte gett dig den lösning du vill ha: Nämligen att "allt kommer att bli bra bara du älskar honom tillräckligt")
Du får bli arg, du får tycka att jag är cynisk.. men så ligger det till. På ett fint sätt har många här på forumet serverat sina bilder av att leva och skiljas från sina alkoholister..
Jag skulle väl säga att i 80% av fallen så återgår partnern till alkoholen i någon form!
Visserligen finns undantag, där männen och kvinnorna lyckats bli nyktra, men de är tyvärr ganska få!
Jag säger inte att du inte ska försöka! Men var REALIST!
Känn efter, Är det här något jag orkar med? För det blir säkerligen inte guld och gröna skogar, vare sig han blir nykter eller ej.. Det blir istället ett arbete för er båda..

Annher01

Egentligen vad innebär det. Det är hans sjukdom och enbart hans.då tycker jag å ena sidan att är det slut på alkohol hemma bör det räcka för mej. Jag å andra sidan kanske vill ta en glas vin med arbetskamrater om vi ska ut och äta/jag har ingen sjukdom.vad är rätt eller fel tycker ni här på forumet. Det är inte rättvist vill jag sluta med alkohol helt så gör jag det. Alltså i hemmet kommer det aldrig att förekomma det mer/men jag bör göra som jag vill och anser är rätt för mej. Vi är gifta men ej en å samma person tycker jag. Klart jag stöttar så men valet är hans känns det som.....

etanoldrift

Det finns många bitar vi medberoende måste titta på.. Och ibland är det svårt för att man är bitter och förbannad på hela situationen.. ( mellan raderna så tycker jag att du står och fullkomligt skriker : "Men det är ju HANS fel!" Det är ju han som ska ha behandling, inte jag..
Ja, han ska ha hjälp att bli medveten om sin alkoholism, och hjälp att både bli och hålla sig nykter!
Det betyder inte att du inte kan ta ett glas vin.. (så ta inte på dig offerkoftan än..) För det är ingen som har skrivit här att du inte får gå ut med dina vänner och ta vin till maten..
Men du behöver också hjälp med att hitta det som är du. Du behöver känna att du kan ta egna beslut, utan att skylla på någon annan eller alkoholisten .. Bara för att du vill, inte för att någon annan säger att du måste..
Du behöver inte ha någon som "ger dig tillåtelse" att göra någonting.. Det bestämmer du själv! ( problemet med att bestämma själv, är att man inte kan skylla sin egen personliga del på någon annan..)

Annher01

Hade min man nån känning om att man är alkoholist å ej bör dricka så mycket. Pappan var det men har inga negativa aspekter av det. Han var underbar som människa (håller med). Men dog för tidigt pga alkoholen. Därför känner jag mej lurad på ett eller annat vis jag har inte bett om de här. Men naturligtvis nu måste jag ta ställning i detta. När inser man att man är alkoholist ( konstiga frågor med det surrar i mitt huvud)

Li-Lo

I en relation påverkar man naturligtvis varandra, på gott och ont. Du känner dig nu lite vilsen och har många funderingar på hur din partners drickande har påverkat dig och du undrar över hur det kommer se ut framöver. Klokt att du stannar upp och ser hur detta vägskäl ser ut för dig och att du ber om andras berättelser.

I relationer där en person dricker alkohol problematiskt händer det att den andra kan åsidosätta egna behov. Det kan skapa problem och det kan vara en styrka. Att använda beteenden eller strategier som inte hjälper en själv att må bättre eller påverkar den som dricker att förändras är inte bra för någon. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar precis som du är inne på. Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en sjukdom, psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper och de egna ramarna för hur man vill leva, bli bemött eller vill vara inte längre håller ihop.

Vad man eventuellt kallar sig i sådan situation är naturligtvis upp till var och en samtidigt vill jag säga att vi på alkoholhjälpen är försiktiga med definitionen medberoende då det kan finnas en risk att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt. Medberoende är inte en diagnos och det finns ingen forskning som visar att de som lever med någon som utvecklat ett beroende skulle ha några speciella personlighetsdrag. Det samma gäller för personer med beroendeproblematik. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och vilken eventuell skörhet vi har.

En av dina styrkor är uppenbar, en vilja att förstå och ett mod att välja nya vägar.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Annher01

Nu börjar mannen ringa å anklaga mej för att det är mitt fel att jag blev slagen osv sen typ mitt fel att han sitter på behandlingshem. Hans syskon sitter å anklagar mej fy fan är bara arg å ledsen. Orkar inte diskutera det ens....

Jessie

När jag läser ditt inlägg känner jag igen mig så väl med dina tankar osv...
Jag tar åt mig av svaren , Jah tror att jag "vill" att någon tar besluten åt mig.
Många tankar och funderingar ...
Vill gärna veta hur det ska bli.
Rent spontant känner jag att jag vill fortsätta med min man nykter men jag vet inte om jag orkar denna ovissheten .
Han tog antabus i ca 3 v och idag var det 1 månad sen han drack . Så länge har han i te varit nykter på ialf de sista 9 åren . Vi får väl se om det bars bli idag ....

Annher01

Hej! Hur har du det för övrigt? Min mans syskon tycker det är mitt fel allt. Dags att komma nu. Vad farao har dom inte brytt sej förut. Dom dricker bara tillsammans med honom har gått ifrån det vill inte umgås för att jag har barn.. Nu är det ändå mitt fel att han är anmäld för misshandel å sitter på behandlingshem. Vi har väl ändock levt i tio år med sju barn tillsammans. Dom har inte sagt något till honom fastän dom vet. Det är hans arbetsgivare som vill han ska gå på behandlinghem. Mej har han inte lyssnat på/då smällde det. Han har varit nykter i 1.5 mån. Bråkar han mer än vanligt kan han stanna... Vi sitter i samma båt psykologer alla stick inte huvudet i sanden/säg som det är /vill att omgivningen kunde se det på samma vis. Mvh annher01

Jessie

Hur jag känner, vad jag vill på riktigt. Kämpar med dey dåliga samvetet att Jah kanske inte gjort tillräckligt, kämpar för mig själv för mitt mående utan att få skuldkänslor för det...
Vi har haft det jobbigt mer under de sista åren. Vi har nog tröttnat lite på varandra men vill ändå fortsätt men sen gick detta med alkoholen över styr.
Jag trodde heller aldrig att han skulle slå har dock bara hänt en gång men det räckte för att bli rädd. Har fått känna på under dessa 3v hur lugnt det kan vara och jag vill inte vara utan det men ikväll tog han sig en fylla.
Tycker inte det är ditt fel att han är där han är utan jag hoppas det hjälper. Han verka inte ha stöd från sina syskon vilket är synd. Det är samma här.
Jag försöker ta en dag i taget och just nu ligger fokus på att få helgen så bra som möjligt!

Annher01

Blir så arg att höra på min mansproblem hela tiden om hans barn å mamman till dom/det är precis vad jag sagt hela tiden bry dej i dom det är dom bästa man har... Det går upp för honom nu. Jag känner mej ensam för jag har fått höra hans ältande i 10 år både med å utan alkohol varför gör man inget medan man har chansen här å nu. Han har aldrig haft förmågan vilket gör att jag har tagit typ alla beslut för att det ska hända nåt/. Själv är man värdelös nu jag känner mej värdelös i det hela har inte fått nått kärleksord sedan åkte in på behandlingshem. Jag behöver också bekräftelse i det jag gör inte idiotförklaring i allt jag gör. Mitt fel att han dricker är så trött liten å förvirrad. Kärlek behöver vi alla. Även jag.

Jessie

Du är värd kärlek och respekt!
Du är inte väderlös !
Men jag känner lite som du...
Har inte fått höra många snälla saker den sista tiden.
Jag har försökt med ord, kram osv men inte fått nåt tillbaka.
När man inte får det och man tycker att man gjort allt för den andre så känner man sig jävligt ensam och liten.
Var på gymmet förra veckan när en kille går förbi och säger hejdå och kämpa på till mig. En som jag inte känner .
Blev så paff och så glad att någon såg mig!!
Sa nåt trevligt till mig!!
Suger åt mig som en gammal torr disktrasa ?

Annher01

Jag har kämpat på med sju barn senaste tio åren med honom/jag har sett allt det han upplever/bett önskat han ska göra något/nu upplever han sakerna utan alkohol i två månader/ vet inte vad jag ska säga/dags å vakna nu. Lite tjatigt tycker jag men för han nyupptäckt känsla känns skumt tycker jag

Annher01

Min man kommer hem imorron från behandlingshem i fem veckor. Säger själv att han nått steg tre men behandlingsmodellen är ju 12 steg. Resten ska han göra på öppenvårdsmottagning. Ja allt tycks handla enbart om honom känner mej vet ej hur. Det har varit lika jobbigt för mej. Han sa idag bara de anhöriga inte går på knä eller tycker synd om mej för jag har förändrats. Men hur jag tycker han borde prata lite mer med mej 10 år tillsammans eller ska jag låta allt handla om honom?? Frun?? Klart jag förstår men jag har också förändrats jag litar inte på honom som jag gjort....

Nykterist

Sju barn? Hur gamla? Har själv fem älsta 7år och yngsta nyfödd. Sitter och gråter får nu i nyktert tillstånd höra att jag inte är värd något, att han ångrar alla år, att jag hjärntvättar honom att han är alkoholist. Fy vad hemskt. Allt är mitt fel. Jag är en fru, god fru som bara tar hand om barnet o hemmet och jobbar mellan föräldraledigheten. Aldrig festat eller ens fikat med vänner för han tror jag är otrogen bara jag går till solariet. Han slår mig han misshandlar mig psykiskt och ändå är jag den onda. Var är min man? Var är den riktige? Varför gör han så?