Ett ämne som tyvärr redan finns, men här kommer ett till!

Hej! Har varit in här på sidan lite i smyg när jag sitter på jobbet och de tidiga mornarna när maken ligger utslagen i soffan.
Vet inte riktigt vad jag söker men troligtvis bekräftelse på vad jag upplever.
Jag vet ju att jag måste lämna min man, sälja huset och massa annat men orkar inte.
Jag älskar vårat hus, jag har dock inte råd att ha det själv.
Men hur kan tankarna på att ett hus , ett boende övervinna känslorna över att få känna frid?
Min man dricker stora mängder alkohol, något som bara blir värre och värre sedan han blev arbetslös i Januari.
Innan drack han bara 2 dagar i veckan, nu är han bara nykter 2 dagar i veckan, hans beteende vid berusning har varierat men allt för ofta inte trevligt.
F-n vad jag skäms över att jag tolererar detta. Jag gör allt för honom!
Jag sköter all markservice ! Och då menar jag allt!
Han gör typ inget annat än att sova ruset av sig på fm, spelar dataspel hela dagen för att sedan börja dricka igen på kvällen.
10 stora starköl och en 70 cl flaska Whiskey är standard.
Ibland hinner han inte få i sig allt innan han somnar så då dricker han resterna kvällen efter.
Fast jag vet att han inte kommer ändra sig så hoppas jag alltid på förändring, år ut och år in.
Har pratat om hans konsumtion och han håller med på att den är farlig men sedan tuffar det på som tidigare.
Gällande beteendet så menar han inte vad han säger på fyllan utan ber mig bara ignorera det han säger när han är full.
Men har provat det i några år nu och det är inte kul.
Sitter bara här och ord svamlar för att jag inte riktigt kan hålla ihop det. Detta får nu bli mitt första inlägg så får vi se ifall jag kan få någon struktur i det jag skriver framöver.
Tack fina ni som låter mig läsa och lära ifrån er!

Profile picture for user Li-Lo

@Fixaren Välkommen till oss på Alkoholhjälpen 6 Anhörigstödet.

Börjar med att säga att ditt inlägg är långt ifrån svammel. Du skriver med tydlig- och uppriktighet. Precis som du anar är du inte ensamma om att befinna dig där du gör. Ibland är det många nya här och då kommer en del inlägg liksom bort i mängden. Jag gissar att din process fortgår och vi hoppas att du vill dela den med oss. Det tar somsagt lite tid ibland innan en tråd får fart. Ser att du även stöttat andra. Fint av dig!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Azalea

Just så hade jag det.
En himmelens massa år förflöt medan konsumtionen ökade. Det var allt från grov rattfylla, fotboja, avgiftningar och till slut förlorat jobb.
Jag stannade hela tiden kvar eftersom jag ickså älskar mitt hus plus att det kändes övermäktigt att göra bodelning.
Men slutligen valde jag mig själv och framför allt mina vuxna barn som inte skulle behöva oroa sig över hur mamma mår varje dag.
Beslutet taget och vi är nu skilda men bodelningen återstår och sllt ör ännu ovisst.
Jag mår bra vissa dagar men andra dagar är jobbiga men i slutändan finns det inget annat än att gå vidare och har jag klarat att leva så under alla dessa år så kan jag klara detta också.
Forumet är fantastiskt genom allt stöd och input msn får här. Man lär sig mycket om sig själv också under resans gång och det är bra att kunna gå tillbaka och se hur man faktiskt har förändrats och blivit starkare och framför allt flyttat fokus från alkoholkontroll, rädda situationer, oro till att ta mer hand om och sätta sig själv främst.

Välkommen hit och fortsätt skriva🧡
Kram Azalea

Profile picture for user Saber

Kan så väl känna igen mig i det du skriver, alla gånger jag själv har ställt mig frågan varför är jag kvar. Svaret har oftast varit att jag inte orkar med allt som det för med sig att sälja huset, hitta annat boende. Har i min enfald försökt stärka upp min ekonomi så att jag skulle kunna hitta annat boende och få det bra med mig själv och mina barn, men alltid har det kommit något emellan. Kan/ska kärleken till sitt hus och hem göra så att man lever kvar i ett förhållande som inte fungerar? Svaret är väl ganska glasklart för andra men frågan är ju om man har kraften och orken till att ta tag i allt det praktiska när man kämpar emotionellt.
Tack för att du delar med dig.