Jag har en man som gärna dricker för mycket. Efter ett gräl för några veckor sen 'tvingades' han lova att vara vit några veckor innan jul och att han endast skulle dricka måttligt på julen. Jag tyckte att han själv lät förväntansfull inför ett nyktrare liv, och det kanske han var också, men nu när han skulle 'unna sig lite' under julen så blev det såklart för mycket. Började till exempel julafton med återställare i garaget, och gick och la sig hyfsat full strax efter åtta på kvällen. Vi har två små barn.

Nu har vi dansat denna tröttsamma dans i flera år, där jag säger åt honom att dra ner och han gör det i någon dag eller vecka, men sen är vi tillbaka igen. Vad han själv tänker om alkohol har jag ingen aning om. Varje gång jag tar upp ämnet blir han tyst som muren.

Min dröm är att han inser sitt problem och tar tag i det på riktigt, innan det blir större. Men den känns ouppnåelig just nu. Finns det några tips på vad jag kan göra för att skynda på den processen? Förutom att lämna... Vill inte att barnen ska växa upp med en pappa som är full på helgerna och jag vill inte ha det så här själv heller. Jag har provat att böna, be, gråta och hota... Men det är som att tala med en vägg. Vad kan jag göra? Tacksam för lite hjälp!

Fru å mamma

Det uppskattades inte att jag inte blev eld och lågor över hans försoningsförsök. Men han bad ju inte ens om ursäkt! Bara ett nytt framtidslöfte. Ska börja söka lägenhet på måndag tänker jag. Så får det bli en time out till att börja med.

Hans bror har visst redan försökt prata med honom ett antal gånger. Så då har vi gjort vad vi kunnat känns det som.

etanoldrift

Hade nog redan kunnat gissa.. Men ändå hoppas man ju någonstans att någon, faktiskt menar allvar..
Om du nu ställer ulimatum, så se till att du har det praktiska ordnat.. Annars uppfattar han det bara som tomma hot..
Min egen alkoholist, kunde vara beredd att svära vid vad som helst, om han behövde göra en omvändelse under galgen.. För att sedan slingra sig ur det hela.. (ofta med det nästan barnsliga "en sista gång"..)
Jodå, han kunde sluta.. Men började lika ofta igen.. sluta på lördag kväll, när vinet och ölen var slut, läska sig med folköl och lättöl på söndan och möjligen på måndag, varpå det köptes "bara ett par öl"( vilket om man räknade efter var mellan 4 - 6 stycken 7,2:or) på tisdan och sedan smög det på.. I början lite försiktigt, inget "yvigt" drickande, men sedan när kusten tycktes klar och värsta meningsskiljaktligheterna lagts åt sidan, så ökade det igen..
Om jag påpekade att det handlats hem mycket, så fanns det alltid en ursäkt att ta till.. Och dessutom skulle han ha "en vit vecka", när han druckit upp det som fanns..
För min del blev de lugna perioderna färre och färre.. Och till slut var jag tvungen, för min egen skull, att ta tjuren vid hornen.
Tråkigt nog, har han fortfarande inte insett att det är hans drickande som orsakat skilsmässan..
Fortfarande inbillar han sig att det bara är en sorts svepskäl..
Jag vet inte i vilken mån hans syskon pratat med honom om drickandet.. De är medvetna om problemet, men vill troligen inte göra sig ovänn med honom. Kanske hoppas de någonstans att det inte ska vara så illa, för de har ju själva vuxit upp med ett medberoende och som jag ser har de själva ett lite problematiskt drickande.. (deras dryckesvanor får dock stå för dem själva! Men onekligen är det svårt att komma med kritik om man själv har lite dåligt samvete för att man dricker i överkant..)
Påpekar man hans drickande när han "fylleringer" så brukar det sluta med att han slänger på luren..
Jag hoppas att du hittar ett eget(annat) boende. Det är ju helger och klämdagar nästa vecka också..
Styrkekramar

Fru å mamma

Jag kunde inte låta bli att ta upp det, trots att han inte var alldeles spik nykter.

Tack etanoldrift och flygcert och andra för att ni hjälpt mig att sortera tankar och formulera argument. Mycket av det vi pratat om här kom upp.

Han vill att vi ska bo kvar båda två, och så flyttar han ut om han känner att han vill dricka. Jäkligt frestande måste jag säga, tvivlen inom mig kom direkt... Men jag stod ändå på mig, en bostadsansökan till privat hyresvärd ska lämnas in. Jag tror jag kan må bra av en time out. Och så måste jag som ni påpekat visa att jag menar allvar. Jag var ju på väg att flytta för bara en månad sen och det blev ju inget med det...

etanoldrift

Håll kvar din intention! Gå in och läs, så du inte glömmer bort varför..
Det är så lätt att vika sig, efter några dagar med "vapenvila".. Och vips, efter någon vecka/veckor, så får vår beroende för sig att det är fritt fram att "pröva" lite grann igen..
Hans "löfte" om att flytta ut, om han inte kunde låta bli att dricka, känns lite som mitt ex "förhandlingar" om att kunna dricka vissa "acceptabla"/tillåtna mängder alkohol..
Nix, pix! DEN gick jag inte på..
Då såg jag faktiskt redan för min inre syn, hur han först "värmde upp" inför en helg med sin bror.. Varpå det efteråt givetvis skulle "varvas ner och fasas ut under en period.. Dvs, i det stora hela skulle summan av lasterna vara konstant!
Jag vet inte om din man sökt hjälp via vårdcentral, företagshälsa eller liknande.. det bör han göra! Det är väldigt sällan man klarar en sån här resa själv.. (var beredd på att han kommer att "förminska" sina problem och ev, dölja HUR mycket han egentligen dricker..)
Mitt ex, lyckades alltid slingra sig ur de kniviga frågorna om sin alkoholkonsumtion, genom att bekräfta att han tyckte om att "ta ett glas vin till maten".. Tyvärr var det inga proffs som intervjuade honom. I så fall borde följdfrågan blivit: Vad händer med resten av flaskan? Eller att han uppgett exakt antal glas/mängd han drack och redovisat hur många dagar..
Sedan förnekade han hårdnackat att han hade några som helst problem Och bor man på en gammal bruksort, så kan meningen : " Jag dricker väl ungefär som alla andra", tyvärr betyda ganska stora mängder..

Fru å mamma

Ja, jag är glad att jag börjat skriva ner lite tankar här, som jag kan gå tillbaka till.

Jo med den dryckeskultur vi har här så är det lätt att trilla dit för den som har lite anlag. Sen så har min man valt att omge sig med såna som inte spottar i glaset. Det blir ju så.

Jag har försökt motivera honom att söka hjälp de gånger han sagt att han vill sluta dricka (eller dra ner...) Men det sitter otroligt långt inne. Jag tror tyvärr inte att han kan klara att sluta själv. Men jag tror inte heller att han kommer att söka hjälp första taget. Men jag ska tipsa honom igen och försöka pusha lite. Tror ni man får bra hjälp på en vårdcentral? Klart att han skulle ljuga, jag tror att han ljuger även för sig själv om hur mycket han dricker

KAN han inte dra ner på egen hand (även om han stundvis vill) och lika sannolikt kan han inte heller 'dra ner' på sin alkoholkonsumtion. Det finns mycket kunskap om hur hjärnan 'byggs om' så att suget efter drogen tar herraväldet över den egna viljan. Fenomenet kallas 'kidnappad hjärna' och finns väl beskrivet. Jag försökte aktivt få min (kloka och välutbildade) man att inse detta men det gick inte innan han blev nykter. När han tog makten över sitt liv. Det här är viktigt att veta. I en tråd på en 'andra sidan' här skriver Zorro, som verkligen vill bli nykter ... han hade därför valt att vara chaufför på nyår. Då tyckte frun/sambon att han kan väl dricka lita lagom men inte så att han blir full.... det KAN INTE en som har alkoholproblem. Och det är viktigt för oss att veta.

Det här gör att det blir en utmaning för den som vill sluta och umgås i kretsar där alkohol är en naturlig och given del av samvaron. Till sjukdomen alkoholism, liksom till medberoende, hör också förnekelse. Och lögner, inte minst för en själv.

Håll taget nu! Om du viker (igen) så kommer mönstret högst sannolikt att upprepas. Och du har bekräftat att det är så. Fortsätt läsa och skriva här så kan du följa din egen väg, den viktigaste!

En sak till, om din man verkligen vill byta väg, om han verkligen vill bli nykter, om han verkligen vill ge dig och familjen en chans .... så KAN det vara så att dit steg ut blir hans vändpunkt. Sånt händer. Det hände mig och min man och det har hänt andra. Det har också hänt att mänskor lämnat en trasig relation och hittat andra vägar till ett bra liv. Att bryta mönster är aldrig lätt men ibland är det den enda möjligheten till ett värdigt och gott liv. / mt

Fru å mamma

Tack för ditt inlägg, mt. Jag har läst det flera gånger idag.

Han säger att han förstått att han måste vara helt nykter. Och jag har pratat med hans familj också så att de är införstådda med situationen, att han har alkoholproblem och vill sluta dricka helt. Jag ska prata med mina föräldrar också. Ser det som ett steg ut ur mitt medberoende. Jag har börjat se att jag levt i förnekelse, både inför mig själv och andra, i betydligt större utsträckning än vad jag varit medveten om.

Så får vi se, jag är medveten om att hans chanser att lyckas på egen hand är små. Han vägrar ta någon hjälp.

Fru å mamma

Funderar på att köpa mig en alkotestare så att vi kan få svart på vitt om jag ser att han druckit. Vi pratar om ett helt nyktert år, max 0,5 vol-%-iga drycker.

Får se om jag gett efter för lätt. Men han har aldrig satsat på helnyktert förut. Så jag känner att jag vill ge honom en chans.

Men jag ska göra en intresseanmälan för lägenhet ändå, om det verkar vara lång väntetid. Misstänker tyvärr att han kommer att misslyckas. Men det ska jag inte säga till honom. Säger bara att det kan bli tufft för honom, att han kommer att få kämpa. Vi ska inte ha någon alkohol hemma.

Han har lovat att flytta ut direkt om det inte går. Han känner själv att om han inte klarar att vara nykter så bör jag ha barnen mestadels. Så då flyttar han och jag bor kvar.

Men vi har pratat med hans familj och jag ska prata med min. Så jag har släppt lite på hemlighetsmakeriet i alla fall. Så jag hoppas att jag är på väg ut ur medberoendet.

Kram och tack för ert stöd.

Fru å mamma

av att jag svikit mig själv, och barnen, och er. Fan.

Mannen min har då pratat med en vän, en hyfsat alkoholiserad pensionär, och sagt att han inte ska dricka på ett år. Så det var ju bra i alla fall, att han tar tjuren vid hornen direkt. Men jag vet inte hur bra stöd denne vän blir, pga sina egna problem och säkerligen förnekelse av dessa. Kommentaren som vännen haft var tydligen att ett år är lång tid, så det var ju lagom upplyftande tycker jag. Men jag ska försöka prata med vännen själv också, se om jag kan nå fram till honom. Annars känns deras vänskap som en hot.

Jag skriver här delvis för att försöka undvika att jag smiter ifrån det jag tänkt göra. Jobbiga samtal och fortsätta bana väg för en ev. separation/timeout.

Jag har läst lite om 'kidnappad hjärna'. Inte så hoppingivande tyvärr.

Det där med ett år tog jag lite ur luften. Vet inte hur bra det blev. Mannen sa senare att man vet ju inte hur lång tid det tar att vänja om kroppen (underförstått att det kanske går fortare, vilket inte kändes så hoppingivande...). Men jag tänker att han kan väl få tänka så om det känns bättre så här i början. Det viktiga är väl att jag inte börjar 'tillåta' s.k. 'måttfullt' drickande igen. Tänker då inte göra det i år. Så fick jag det på pränt också. Det är ju lite där jag brustit tidigare, precis som mt skrev om Zorros fru, att jag tyckt synd om honom och givit tillåtelse att dricka lite även i en planerad vit period (jo jag har 'beordrat' såna tidigare, men då bara någon vecka). Oftast i sammanhang där det känts svårt att motivera för andra närvarande varför han ska vara nykter. Så han kanske hoppas att jag ska vika ner mig om han är riktigt duktig i några veckor. Precis som etanoldrift skrev. Och precis som jag gjort förut. Men nu ska det baske mig inte finnas en enda ursäkt om så självaste kungen kommer på besök! Och jag släpper inte iväg honom på nån fjälltur med 'grabbarna' i vårvinter! Det fixar han aldrig nykter, inte då i år. Så nu har jag lovat det med.

Det blev långt det här. Men nu har jag satt upp riktlinjer för mig själv, inför er. Och jag ska försöka få en lägenhet om någon månad i vilket fall. Jag misstänker att det kommer börja bli jobbigt efter två-tre veckor. Så brukar det vara. Så fixar han januari och februari så kan man väl börja hoppas och i så fall kliva ur kön.

Han tyckte förresten att det faktum att han kan hålla upp två helger visar att han inte är så beroende. Så då var det ju skönt att direkt kunna kontra med att det är att inte börja om igen som är det svåra. Jag är så långsam annars på att formulera mig. Min man är mycket bättre och 'vinner' därför också många diskussioner.

Ursäkta för väldigt långt inlägg. Jag får nog överväga att komplettera med dagbok ?

Leverjag

Fru å mamma

Ville bara göra ett inlägg att du inte sviker någon här! Det är din tråd! Skriv vad och hur mycket du vill. Det som du blir hjälpt av är det som är rätt. Du kan väl ha detta som dagbok lika gärna?

Tycker du är stark som ser allvaret och är beredd att förändra situationen för dig och barnen. Låter lite sådär att ta hjälp av en gubbe som dricker. Tycker du ska stå kvar i kön tills du vet om han klarar. Det är mycket bättre om han får professionell hjälp från en beroendemottagning, tror jag. Han behöver nog ett halvår nykter i alla fall som start. Är han beredd att erkänna att han är alkoholist och gå på AA-möten? Inser han inte själv att han har problem och inte slutar av egen fri vilja, då är det tämligen lite att hoppas på. Man kan alltid hoppas. Kanske blir er flytt det som till slut gör att han tar tag i det annars, eller inte.

Lycka till och fortsätt skriv av dig. Kram

etanoldrift

Inte så länge du orkar hålla gränserna.. (det kommer säkert att bli en del "testande" om du menar allvar..) Jag skulle tro att han känner det som en "omvändelse under galgen" Och för en alkoholist eller beroende så är två veckor en hel evighet..
Ett år är ingen särskilt lång tid.. Som du säkert läst i de andra forumdelarna så finns det många som har svårt vissa perioder även efter flera år..
Jag rekommenderar dig att läsa mulletants långa tråd (hennes och mullegubbens resa har varit både lång och mödosam) Men det visar också att det faktiskt mitt i eländet finns en strimma av hopp! (däremot ska man aldrig underskatta eller blunda för fakta..)
Jag önskar dig ett lycka till så länge..
Skriv gärna dagbok också.. Det är alltid nyttigt att gå tillbaks. Det är ju först då man ser vad som händer.. Jag har gått tillbaks i mina sporadiskt skrivna dagböcker och konstaterat att min resa egentligen började långt tidigare än jag trott.. Först läste jag säkert ett halvår härinne på forum innan jag började skriva..
Kram!

Så mycket du orkar!!!
Genom att skriva så ser du dina tankar tydligare, och du får kommentarer och återkoppling som hjälper ditt tänkande ytterligare!

Får du hjälp? Har du någon professionell att prata med? Jag ser hur du tar tagi din situation och ställer krav, bostadskö osv, men ser också att du tar ansvar för honom - det är hans ansvar att ta hjälp för att hålla sig nykter, det är hans ansvar att välja nykterhet osv. Om det är ditt ansvar att se till att han inte dricker, att han inte åker på grabbresor, att inte ha alkohol hemma, att han har rätt vänner osv, då kommer han skylla på dig om/när han misslyckas - "då har du inte vaktat tillräckligt bra". För som du skriver - han vinner alla diskussioner, fär vi medberoende är så bra på att trycka ner oss själva, tveka på vår magkänsla osv, så när vi argumenterar så klarar vi inte att stå emot. Se till att få hjälp för dig, så att du blir säker på vad du vill, vad som blir bäst för dig och barnen, att du stärker dig!

Kramar

Fru å mamma

Och tankarna om att lägga ner allt och tro på att det blir bra den här gången. Men nu ska jag hålla i, prata med mina föräldrar och börja fixa med en bostad.

Tack alla ni, vad ni är kloka. Ja, han måste såklart ta ansvar själv, jag kan inte kontrollera honom som ett barn, då funkar det inte för någon av oss. Såg att etanoldrift skrivit om det i en annan tråd också. Jag ska försöka låta honom ta hela ansvaret.

Jag ska fortsätta läsa här. Nån professionell har jag inte kontaktat, men jag ska tänka på det. Jag är väl, trots en trygg uppväxt, något av en inte-ta-plats-människa. Är helt överväldigad att jag fått så mycket stöd här. ❤️

Kram

etanoldrift

Jag hoppas att du orkar "hålla ställningarna".. Jag vet själv, hur lätt det är att liksom slappna av och låta saker bero. trots att man någonstans innerst inne är medveten om att det INTE kommer att bli bättre..
Men våra gränser är ju också olika.. När du verkligen har nått DIN gräns, då kommer du inte att backa eller tumma på något som sagts..
Om du är där än..? Ja, det vet bara du..
Önskar dig allt gott! Kram

Fru å mamma

Ja det vet jag inte riktigt. Känner att jag är rätt sur och bitter nu. Men det går väldigt upp och ner.

Idag blev det en liten folköl till maten när vi hade gäster. Trodde att vi pratat om endast alkoholfritt, men han höll inte med. Tycker att jag lägger mig i, tjatar och surar. Med rätta. Men det är svårt att släppa. Och svårt att tro att han inte kommer fortsätta tänja på vad han riktigt bestämt sig för egentligen.

Fru å mamma

Jag har ju hört resonemangen genom åren. 'Nu blir det skönt med fredagkväll, chips och en öl', 'Lördag, god mat och ett glas rött', 'Plocka fram julen å ta en glögg'. Den har som alltid funnits där, alkoholen, som en viktig del i ALLT trevligt. Å många är vi väl som också uppskattar ett gott glas rött. Men ni vet vad jag menar. När det blir tydligt att oavsett vad man pratar om så dyker det upp nån form av alkohol som förhöjer känslan.

Han ser det som att han ska 'sitta nykter' i sommar. Som att det är en alternativ aktivitet, som att man inte riktigt kan grilla utan öl, och inte heller fiska ordentligt. Utan då sitter man nykter. Ja den som lever får se hur detta går.

etanoldrift

Jag bara ler när jag läser det du skrivit.. Min fd i ett nötskal! Tänk så lika de är våra alkoholister..?
Alkoholen var på nåt sätt huvudnumret i allting.. Öl och fiske. Grillning och öl eller vin. Bastu och öl. God mat och vin.. Semester och några öl eller vin.. "Sjukdomar" botades alltid med svartvinbärsbrännvin! (enda gångerna han öppet drack starksprit, men så var han ju sjuk några gånger om året också..)
I dom fallen, kom han hem och sa att han mådde tjyvens och säkert hade nånting på gång i kroppen, så han tog det säkra för det osäkra, skruvade av korken på sin kvarting och tog första tredjedelen i ett svep.. Resten brukade slinka ner inom en timme.. Sedan mådde han "bra" i en halvtimme ungefär, innan det var dags att "lägga sig" och "vara sjuk" *ASGARV*
Det var som att det inte gick att vare sig koppla av eller göra något om man inte hade bränsle innanför västen..
Men "alkoholist" absolut inte! Problem? Nehejdå.. Han var aldrig "full".. möjligen lite lullig.. men det fick man väl va nån gång..?

Att föreslå en aktivitet där det ingick att vara nykter, var han tveksam till, såvida det inte var enstaka förmiddagstimmar, så han kunde komma hem och dricka ikapp.. Att åka ut en helg och fiska UTAN öl, ingick helt enkelt inte i hans planer.. "klart man måste ha en öl"... det var ju det som var poängen med fiske, sa han.. så man kunde "slappna av.."

Fru å mamma

Han är värsta hurtbullen, tränar å äter nyttigt å pratar mycket om det. Alkoholen nämns väl ibland, men det verkar hittills gå bra. Han säger till andra att nykterheten är ett hälsoval, och tror snart själv på det också. Men det är ju klart, det är ju på sätt och vis sant...

Själv vill jag bara sitta i soffan och vräka i mig choklad... Har ingen motivation till att träna eller så.

Känns bara så orättvist. Julen tog hårt på mig, delvis eftersom jag trodde att han skulle försöka och att det därmed skulle bli i alla fall hyfsat. Och kanske delvis för att jag ser att det är en stadigt nedåtgående kurva, år från år. Men varför är det han som drack bort julen och jag som mår dåligt? Orättvist!