Jag har en man som gärna dricker för mycket. Efter ett gräl för några veckor sen 'tvingades' han lova att vara vit några veckor innan jul och att han endast skulle dricka måttligt på julen. Jag tyckte att han själv lät förväntansfull inför ett nyktrare liv, och det kanske han var också, men nu när han skulle 'unna sig lite' under julen så blev det såklart för mycket. Började till exempel julafton med återställare i garaget, och gick och la sig hyfsat full strax efter åtta på kvällen. Vi har två små barn.

Nu har vi dansat denna tröttsamma dans i flera år, där jag säger åt honom att dra ner och han gör det i någon dag eller vecka, men sen är vi tillbaka igen. Vad han själv tänker om alkohol har jag ingen aning om. Varje gång jag tar upp ämnet blir han tyst som muren.

Min dröm är att han inser sitt problem och tar tag i det på riktigt, innan det blir större. Men den känns ouppnåelig just nu. Finns det några tips på vad jag kan göra för att skynda på den processen? Förutom att lämna... Vill inte att barnen ska växa upp med en pappa som är full på helgerna och jag vill inte ha det så här själv heller. Jag har provat att böna, be, gråta och hota... Men det är som att tala med en vägg. Vad kan jag göra? Tacksam för lite hjälp!

Fru å mamma

Han verkar uppriktigt ångerfull å hävdar att den nyktra perioden ska fortsätta och att det är ett uppriktigt försök att bli nykter.

Jag vet inte vad jag ska tro. Visst ser jag att det här är hans mest seriösa försök hittills. Men som du säger aeromagnus så är drickandet inte självvalt, så jag vet inte hur mycket jag vågar hoppas på att det ska räcka till.

Som fd alkoholist så är jag skeptisk. Man säger och visar upp det andra vill höra. Eftersom an druckit så hårt och länge bör han nog ta hjälp. Medicin typ antabus och samtal. Säger detta av egen erfrenhet. Hoppas jag har fel menade är så lätt att trilla dit.

Fru å mamma

Jag förnekar nog också, och har dålig verklighetsuppfattning. Min man, alkoholist. Nej... Han är bara lite glad i alkoholen...

Han trodde ju själv att det skulle vara mycket svårare att vara nykter. Men ändå trillade han dit, så alldeles enkelt kan det inte ha varit. Kanske var det nyhetens behag i början.

Frågan är hur många misstag han behöver göra för att inse att han behöver hjälp. Och om jag orkar vara med på den resan. Eller om jag orkar lämna. Var ju länge sedan jag insåg att han antingen inte ville eller inte kunde. Nu tror jag att han vill, mycket mer än förut. Men kan han? Jag vill att du ska ha fel, aeromagnus, för han kommer inte ta vare sig samtal eller medicin än på mycket länge. Men innerst inne tror jag du har rätt. Vad är väl några veckor mot att inleda en ny livsstil? Det är ju något helt annat.

Jag gjorde precis som din man. Söp, lovade bättring. Söp igen, gömde sprit, ljög, lovade. Det går runt i en ond spiral som blir värre. Vill man inte ta medicin mot sitt osunda drickande och man trillar dit ofta så då lever man i förnekelse och ovilja då blir allt så mycket svårare.

i dina vindlingar, vacklandet mellan förhoppningar och tvivel. Jag har varit där och vår räddning började med att jag lämnade. På riktigt. Även om jag vände tillbaka blev mitt ställningstagande tillräckligt tydligt - i första hand och viktigast för mig själv men också för honom. Idag skulle han nog helt underskriva det aeromagnus skriver. Och, som jag skrev tidigare, det har inte med hans (din mans/sambos) önskan och vilja att göra (sannolikt) utan med beroendets makt över honom.
Det är svårt, mycket svårt, att förstå beroendets makt över en människa. Aeromagnus bidrar till förståelse för det genom att generöst dela med sig. Jag har haft enorm hjälp av mänskorna på detta forum och mest har jag lärt mig av att läsa på 'den andra sidan'. Av att få dela missbrukarnas kamp.
Läs och lär dig om vad beroende innebär. Det hjälper en att se med ödmjukhet på missbrukare, att inse maktlösheten (steg 1 i tolvstegsprogrammen) och att förstå att en måste hjälpa sig själv!
Fortsätt läsa och skriva här, håll taget / mt

Ja den är stark, elak och grym. Man kan inte motså alltid när alkoholdjävulen knackar på axeln. "Du bara en öl eller två. Det fixar du" Sedan är det kört. De som inte lider av sjukdomen har ju svårt att förstå dragningskraften. Ofta har man hört "Det är ju bara att inte dricka, eller sluta efter två öl". Säg det till en som röker. Ta två cigg om dagen. Nä det funkar ju inte riktigt. MIN syn på detta är att man måste kapitulera, lägga sig ned på golvet och bara känna sig besegrad. Sedan tar man sig upp på alla fyra och säger till sig själv. "Nu får det faaan vara nog" Sedan står man på båda benen och då börjar allvaret/träningen. Hur ska jag göra för att förbli nykter.

Min metod (som så många andra med mig säkert använt sig av, eller delar av.)

1. Se till att inte ha alkohol hemma, och nej det går inte bara att köpa en flaska vin. (Stannar det vid en???)
2. Medicin (sjukvården) Ja för mig var det en enorm lättnad att medicinera med antabus. Kan ju inte dricka, kan tänka på annat.
3. AA dessa möten är superbra och man får träffa andra med samma problem. Nej man är inte ensam om detta.
4. Stöd från omgivningen. Jag anser att det är bättre att vara öppen med sina problem. Då ser man vilka vänner man har och de kan stötta.
5. Familj, man klarar sig utan familjen men det blir så mycket lättare om den finns. Då gäller ÄRLIGHET.

Jag tycker du ska ta upp detta med din man. Börjar han protestera, ja då är han inte beredd eller lever i förnekelse. Då har du ett grymt val. Stanna i en relation kantad av alkohol, lögner och svek som det verkar vara nu eller att fokusera på hur du mår. Vilket du inte verkar göra nu. Kan bara än en gång säga att det är mycket ovanligt att man bara börjar dricka mindre helt plötsligt när man haft problem.

Fru å mamma

Jag velar och vacklar... Vill ju stötta honom om det finns en chans.

Stöd från omgivningen är ett bra påpekande. Det är en förutsättning för att han ska kunna umgås med sina vänner som han brukar. Nu har ju dock en vän 'svikit', om det är sant som min man säger, att han trugat. Men jag tror ju inte att min man brett på nåt väldigt om varför han ville vara nykter en period heller. Kanske bara skyllde på sura frugan. Så här finns helt klart en springande punkt, och ett test för att se om han är seriös. Orkar han erkänna för sina närmaste vänner varför han vill vara nykter? (Inte bara skylla på allmän plötslig sundhet)

Mitt mående... Börjar nu tänka på hur vi haft det. Alla våra bråk har handlat om att 'du dricker för mycket' vs 'du är så sur'. Med slutsatsen att för att han ska klara av att dricka mindre så måste jag vara 'glad' och stöttande. Vilket jag inser nu är lite utpressning. Att jag inte 'tillåtits' reagera när han sabbat en kväll, helg eller semester.

Men med nya insikter finns hopp om en ljusare framtid. Tillsammans eller inte.

Fru å mamma

Tack för att du frågar.

Det är lite upp och ner. Jag har varit härifrån ett tag och försökt tänka på annat. Men det har gått rätt dåligt.

Sen återfallet har han inte druckit något mer i alla fall. Han känns glad och pigg. Men det är sämre med mig. Jag är rätt orkeslös, glädjelös och har inte så bra tålamod med barnen.

Jag vet inte varför det kommer just nu. Om jag törs släppa lite på garden nu när han verkar må bättre. Eller om jag bara passerat gränsen för vad jag orkar. Eller om jag är besviken på mig själv för att jag inte håller mitt ultimatum. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar, och jag har tipsat min man om att om han behöver positiv peppning så bör han söka det från någon annan.

Blueeyes

Det är svårt det dör att veta vart gränen har hått gör vad man orkar.
Innerst inne vet du kanske om du bågar lyssna på dig själv. Kämpa på. Kram

jonan

Jag förstår precis, får oxå sådana svackor. Håll ut. Försök göra något för dig själv.
Jag försöker satsa på mig själv, svårt men jobbar på det.
Skickar styrka. Många kramar

Fru å mamma

Tack, Blueeyes. Det är bättre. Men jag är nog lite ledsen över att jag inte vet om jag älskar honom längre. Känner att jag stör mig på alla hans egenheter, på allt det som gör honom till den han är. Även det som inte är alkoholrelaterat alltså.

I förrgår drack jag lite vin (typ 1,5 glas vitt vin) på en släktmiddag. Fick en pik att jag luktade alkohol. Och igår så drack han tre halvliters 2,8-or. Jag sa att nu luktar han alkohol. Men det kunde han inte förstå. Jag har många gånger försökt berätta att några 2,8-or blir en hel del, men det går inte in. Jag får visa matematiken idag, att han faktiskt drack mer än jag.

Han har hållit sig ifrån 2,8-orna tills nu. Men han verkar inte klara av att jag dricker. Det här var andra gången efter jul som jag dricker. Den första gången var på en aw, och då tog han sig en ordentlig fylla helgen efter.

Känslan är fortfarande att det är lite mitt ansvar att han ska vara nykter, att jag ska bromsa och så.

Så sammanfattningsvis så går det väl sådär.