@Snödroppen
Hej!
Läser att du vill börja jogga?
Jag startade en löpargrupp under pandemin efter att en kvinna blev våldtagen i ett skogsparti i närheten där jag sprang.
Provade att få polisen i kommunen att vara med och springa för ökad säkerhet.
Gick till polisstationen och önskade trygghet när jag sprang.
Jag har sprungit sedan tonåren. På motionsspåret i skogen, som är belyst. Kände att jag ville springa in på stigarna i skogen där jag inte varit tidigare.
Så jag letade efter kvinnor som önskade tryggheten att springa tillsammans.
Och jag fann ett gäng
Vi springer regelbundet ännu. Hörs i en chatt och det finns alltid någon som vill springa när jag önskar det.
Jag har tidigare sökt pengar i föreningar för att kunna erbjuda detta till fler, men gav upp efter flera år.
Jag övade på att tänka på mig själv. Och på mina behov.
När jag springer så övar jag på att vara i det som är. Att känna underlaget mot fötterna. Hur kroppen känns när den rör sig. Gör en kroppsskanning. Känner vader, benhinnor som jag haft problem med tidigare (i åratal), låter, baken, ryggen, bröstet, armar, händer, huvud. Känner luften mot huden. Temperaturen. Doftar på skogen. Känner på granar och tallar m.m. Hälsar på myrstacken som jag alltid passerar. Tänker på Myrorna, hur de lever, hur jag lever, hur borde är, mediciner, hur jag använder ett piller träning varje dag, efter behov. Allt från morgon meditation till ett styrkeoass i gymmet, däremellan promenader i olika takter beroende på tid och behov.
"Jag är ingen jävla myra."
För snart 17 år sedan råkade jag ut för ett par onda män. Drogad. Och...
Jag behövde bli medicinfri för att alltid vara skarp.
Och träningen gav mig livet tillbaka.
Det gör myrsamhället. Jag anmälde. Var på förhör hos polisen utan något målsägarbiträde. Visste inte ens om att jag kunde få det stödet. Fick brev hem att förundersökningen lades ner.
Blev förbannad och flyttade till ett grannland. Behövde komma bort.
Upplevde dissosiativa symtom. Jag kunde inte jobba kvar i den butik jag jobbade i. Grannlandet blev min räddning och återhämtning.
Det är märkligt hur det här samhället är. Hur kvinnor inte behandlas som människor.
Men jag vägrar vara en jävla myra.
Sorry, tog helt av. Skriver ett par timmar om dagen och jag flätar in lite frustration här.
Du ska bli polis. Jag ville bli polis. Jag hade blivit en riktigt bra polis. Men bipolariteten satte stopp för det.
Ut och spring vet ja! I dagsljus och bara en stund. Känn hur det känns.
Är det skönt, fortsätt.
Kanske du finner någon att springa med. Där det inte handlar om prestation. Utan bara för att det är ett piller mot stress, ohälsa, ångest och skönt att få ut sig ilska. Efteråt är det underbart. Jag njuter under tiden, sedan några år. För att jag slutade ta tid. Jag bara lyssnade på mitt behov.
Hoppas att du har det bra!

@Självomhändertagande
Vilka bra tips, att bara känna efter, springa lite eller mycket är ointressant.
Jag har börjat styrketräna och det känns verkligen som medicin.
Till våren ska jag testa att ge mig ut och under tiden ska jag hänga på simhallen och simma och styrketräna. Längtar efter den känslan där jag längtar efter träningen, det kommer nog när jag landat i mitt nya hem.
Ibland tar livet verkligen kringelikrokvägar.
Tycker det är så fin del av min favvopoet " det finns där mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" .
Kram

@Snödroppen
Förstår att det kan kännas lite pirrigt 😘 Det nya okända med löpningen. Det kommer gå fint!
Ta hjälp av våren du, då längtar man ju ut av flera anledningar 👍
Jag älskar alla årstider o alla väder! Men ge dig den tid du behöver. Och köp något fint träningsplagg tills dess.
Är säkert en liten inkörsperiod, en vana att se sig själv i ny situation. Att se sig själv i nytt ljus. Att höra till en ny grupp, en ny samhörighet.
Bara att heja på en annan löpare i skogen ger värme o känsla av tillhörighet.
Lät så fint o lättsamt med löpargruppen @Självomhändertagande skrev om.
Även att vara i nuet. Där i skogen, med kropp o sinne, utan prestation - Det är härligt det!
Lycka till (så småningom)!
Kram 🤗

@Självomhändertagande
Ja, hans poesi öppnade dörrar inom mig, gav förtröstan och en slags trygghet.
Snart ska jag gå ut en promenad och det tar emot, helst vill jag bara ligga under täcket. Där är tryggheten och lugnet.
Tråkmåns som jag blivit 😄.
Varm kram tillbaka kära du.

Vågar man börja dejta igen?
Pratade med en så stilig, fin, vänlig och underbar man häromdagen.
Vi fick kemi med en gång.
Han frågade om vi skulle ta en långpromenad i helgen....
Jag känner att det här är en man jag skulle kunna få känslor för och får plötsligt kalla fötter.
Svarar honom att jag inte är redo att dejta än men kanske längre fram.
Panik, han är vänlig, respektfull rolig och sjukt attraktiv så jag blir förvirrad av mig själv.
Hela kroppen låser sig av tanken att bli förälskad igen. Det gör mig ledsen, undrar om jag någonsin kommer våga igen?
Hoppas innerligt att han tar kontakt igen och är förstående....
Hur har ni andra gjort?

@Snödroppen
Kära du, så fint att höra om mannen som föreslår att ta en långpromenad.
Om du inte är redo så är du inte det.
Och du var stark och ärlig att säga det.
Så bra gjort.
Det handlar verkligen om respekt för sig själv och den andre.
Och omsorg.
Om han är trygg i sig och har goda avsikter så kommer du märka det.
Jag vill bara påminna dig om att vara försiktig, vilket jag tror att du är.
Försiktig med känslorna.
Kärleken kommer när du är redo.
Om han accepterar att du inte är redo. Och svarar på ett sätt som passar dig. Då kanske ni promenerar framöver. Och därifrån upptäcker om ni vill köra känna varandra eller inte.
För min del så väntade jag i 10 månader. Jag blev förtjust i en man. Han ville ha mitt nummer och jag gav det inte. En månad senare såg han mig igen. Då hade jag tänkt på honom och denna gång fick han mitt nummer.
Vi träffades, åt middag och hördes en tid.
Han hade ett kaos. En skilsmässa, sedan några år, en färsk separation med ett eget barn. Och den andra kvinnans två bonusbarn som såg upp till honom. Deras pappa var våldsam.
Han hade ett totalt kaos, egen firma och kämpade innan pandemin.
Han ville ha en älskarinna.
Det ville inte jag.

Sedan pausade jag tänker på en man. Och skrev på en text. Då upptäckte jag att det redan fanns en man som jag alltid önskat mig. Vi umgicks en tid. Då var han upptagen. Vi träffades och fikade ibland, när jag levde med mitt ex.
Jag vågade aldrig tro att han gillade mig.
Han hade aldrig antytt det. Men det visade sig, att vi båda haft intresse för varandra.
Och nu har vi varit ett par över två år.
Önskar dig all lycka till med utforskandet!
Och vägen dit!
Att bara börja tänka på en relation igen är så STORT.
Varm kram 🤗

@Snödroppen Häftigt att höra att ditt känsloliv är intakt på alla sätt. Jag beundrar ditt sätt att ta det försiktigt och jag tror nog att du tänker rätt. Vilken svår balansgång att inte förhasta sig och samtidigt inte stänga alltför många dörrar, men jag tycker du hittat en bra väg genom att lämna dörren på glänt.
Min dörr är stängd och låst med dubbla lås, jag känner inget som helst intresse för män. Jag tycker inte gubbar är attraktiva eller intressanta på något sätt, men jag känner mig inte attraktiv själv heller. Jag känner mig noll kvinnlig och när jag ser på mig själv i spegeln blir jag mest ledsen och känner inte igen den som stirrar tillbaka. Om man inte är attraherad av sig själv, är det svårt att känna attraktion för någon annan. Frågan är väl om jag kommer att hitta mig själv igen i detta liv. Det är nog tveksamt.
Under tiden gläds jag med dig och alla andra som fortfarande lyser och sprakar. Det går ingen nöd på mig, jag har så mycket kärlek i mitt liv på andra sätt. Njut av livet Snödroppen, det känns som att våren närmar sig för dig 🧡 och tack för att du finns här för mig och alla andra.

@Självomhändertagande
Åh vad skönt att höra. Jag känner mig så löjlig men här är ni och bara ändrar perspektivet för mig vad hade jag gjort utan er!
Vi har bara pratat på nätet än och det gick för fort för mig.
Du har rätt, jag kände efter och gjorde det för min skull. Jag vill ta det lugnt och veta att han tar hänsyn till mig.
Ledsen för att stötte på en sån man först men det verkar ha gått bra till slut ändå 😃🫶.

@Kevlarsjäl62
Vad glad jag blir att höra från dig, har saknat dig här!
Tack, vad hade jag gjort utan det här forumet och alla fina stöttande kvinnor här.
Det känns inte intakt, mer ur takt 🤣 men jag provar mig fram.
Jag känner igen i mig i det du skriver om att låsen är låsta men försöker använda fantasin till att öppna låsen. Istället för alla minnen som gör ont.
Jag har föreställt mig hur det skulle kännas att träffa någon, känna kärlek för en attraktiv man och att det är besvarat.
Det vore rätt trevligt 🙄 och sen pang bom skriker kroppen när den minns.
Allt i sin tid, gud nåde den som pressar mig.
Jag tycker din energi är så härlig, det blixtrar lite, du är så rakt på sak och ärlig! Jag tvivlar inte alls på att rätt man som kan uppskatta dig och är i balans i sitt liv finns därute om du vill!
Tack själv, det är så ömsesidigt 🫶

Istället för dejtpromenaden blev det Zumba, handla lite smink och en fika på stan.
Allt är så nytt i stan fortfarande så det til och med lite spännande att bara gå ut och fika själv.
Vet faktiskt vad jag hade gjort utan forumet här, så skönt att känna igenkänning, gemenskap och få support...i alla delar av livet.
Kram på er

Idag gjorde jag det, jag tackade ja till promenaden och tre timmar senare var vi ute och gick.
Vi promenerade runt i en timme, det var ett lättsamt möte, han fick det att kännas helt naturligt 😅 sansat och trevligt.
Har ingen aning om hur det här fortsätter men känner mig glad att jag ändå gjorde det.
Ovant att träffa en man som är så lugn och sansad.
Jag är mest lättad över att det inte var så farligt som jag trodde 🙏