Jag äger nu hela gården själv, det känns skönt men till viss del något skrämmande med. Allt är färdigt med banken och grejer, nu är det bara för mig och barnen att göra det till vårt. Ett hem där vi trivs och mår bra.
Det är verkligen ett steg i rätt riktning och en stor vikt som lyfts från mina axlar.
Nu kan jag börja ta mer tag i mitt mående.

Det är ett tungt besked att få om självmordsförsök, och jag känner väl igen känslorna kring om man borde åka in och stötta eller inte. I mitt fall valde jag att inte göra det, för det riskerade att dra igång cirkusen igen. Sett i efterhand var det helt rätt beslut.

Skönt att det ordnat sig med banken. En sak mindre att oroa sig för!

@Saber Vilket projekt du rott iland! Antagligen kommer du att hamna i ett ännu större virrvarr av känslor när nu allt detta är klart. Läser i din tråd det jag missat när jag varit "frånvarande" och reagerar direkt med ilska på hans självmordsförsök. Jag kan inte låta bli att ställa den tysta frågan om det verkligen var ett allvarligt försök. Jag har blivit en hemsk person känner jag ibland. Jag har svårare att känna empati i vissa situationer och blir arg över det mesta som män i allmänhet gör 😏 och missbrukande sådana i synnerhet. Började talas om självmord här också, sattes till och med ett datum och där och då insåg jag vilken fullblodsegoist min "snälle" man egentligen är. Kanske är jag känslomässigt avtrubbad efter alla år eller också är det så att jag ser saker som de är nu. Hur ska man veta? Skönt att höra att du vet att du inte är skuld till hans mående och hans val, släpp för allt i världen inte den tanken. Är det nånting vi aldrig får tveka om så är det det. Det här klarar du, du har visat en enorm styrka. Att du känner dig liten och svag ibland är nog bra, det betyder väl bara att känslorna är påkopplade och det behöver de ju vara. Kramar.

@Åsa M Jag valde att åka in, vet inte om det var rätt så här i efterhand, men där och då kändes det rätt.
Nu verkar det vara som vanligt igen, dock nykter för tillfället.
Så skönt är det att den delen (banken) av det praktiska är löst, nu är det bara en del annat som ska lösas.
Tack för att du tar dig tid att läsa och skriva.🌺

@Snödroppen
Jag vet inte om jag landat än, jag har svårt att se det själv. Folk runt omkring mig säger att jag ser mer avslappnad och glad ut, jag vet inte själv om det stämmer riktigt.
Tack för din tid och ditt svar.
Kram🌺

@Kevlarsjäl62
Just frågan om det var ett riktigt försök har jag också frågat mig själv, och på nått sätt så känns det inte som det. Även om det var illa så tror jag inte han riktigt ville och det gör mig arg med. Jag är även arg och förvånad över att han inte verkar inse vad det han gjorde hade för påverkan på de runt omkring han är så likgiltig.

Jag är fortfarande i ett läge där jag inte vet vad jag känner kring allt, men jag vet fortfarande att jag verkligen gjort rätt val, för mig och mina barn.
Nu börjar arbetet med att få en tryggare närvaro och försöka landa i det hela.
Tack för dina tankar och ord, det betyder mycket. 🌹

@Habo2022
Allting har gått bra, jag har mitt egna boende och börjat göra om det mer och mer till bara mitt. Jag och mina barn ska göra det till vårt.
Känslomässigt vet jag inte hur jag mår, det pendlar en hel del mellan glädje, sorg, ilska och likgiltighet på något sätt.
Jag är så glad för detta forumet, men även alla de jag har runt mig.
Tack för dina tankar. 🌺

@Saber Jag tror helt ärligt inte det är HONOM du saknar, utan tvåsamheten du saknar. Att ha någon vid din sida. Det behöver inte vara just HONOM. Hoppas du förstår vad jag menar. Människor är flockdjur, och vi vill ha en partner i vårat liv, så att lämna någon blir ju en förlust av tvåsamheten. Om du istället tänker på allt han sagt och gjort som sårat dig, läs om gamla elaka sms osv, så kommer du snart till insikt att det inte är HAN du saknar. När du om ett tag kommit över den första, akuta ensamheten, kommer du istället känna en stor lättnad över att inte ha honom kvar i ditt liv, och kan börja fokusera på att hitta den rätta för dig. Stora kramar till dig!

@Alelil Du kan ha rätt, jag är själv väldigt kluven. Jag har känslor kvar, men kan inte riktigt säga vad det är för känslor riktigt. Men som du även säger så finns hans ord och handlingar i bakhuvudet hela tiden och kan inte riktigt lita på honom även att han är nykter för tillfället.
Jag känner mig ganska bekväm med att vara ensam, visst ibland kommer längtan av att vara två, sen är ju frågan om jag saknar honom.
Min hjärna och hjärta är inte riktigt överens än.
Omgivningen säger att jag ser gladare, lugnare och mer trygg ut nu. De ser ögonen tindra igen, jag kan inte riktigt se det själv än bara, men det kommer väl förhoppningsvis. Får bara ge det tid. En dag i taget.
Kram tillbaka 🌺

@Saber precis det får jag också höra från omgivningen. Att jag ser gladare ut med mer glow. Min mamma sa att nu ser du ut som du gjorde förr 😊
Min chef sa att jag tidigare var så dämpad och gick med böjd rygg och tittade ner i golvet.
Nu ser jag fram emot framtiden och tänker framåt, en dag i taget ☀️
Heja oss!

@Samsung50 Det känns skönt att höra det, fick samma kommentar idag av en kollega. Dock är jag väldigt trött både på kvällar och morgnar, vet inte riktigt varför men hoppas att det ska bli bättre med.
Viktigt att ta en dag i taget och det är det jag gör med.
Heja oss. Hoppas att du har en bra dag.🌺

Är tillbaka i en svacka igen där vi har haft mycket kontakt och även träffats, han är enligt utsago nykter än, men konstant gnager det i mitt huvud för hur länge han ska klara denna gången. Jag vet att jag nog gör både mig och honom en otjänst genom att låta detta fortgå, men jag kan inte låta bli att fortfarande älska honom. Försöker låta bli och tänka på allt vad han utsatt mig för, vilket är mycket. Många ord och handlingar som spelas upp i mitt huvud. Jag både vill kapa banden fast ändå inte och det är det som är så jobbigt det där velande. Det där velandet är även det som göra att jag bara slukar energi från alla runt mig som gjort att jag mer och mer håller mycket inom mig istället.
Kanske dags att hitta tillbaka till den mer självsäkra mig igen, men det är svårt när jag inte riktigt är säker på vad jag vill.
Tack och godnatt 🌺

@Saber
Läser denna tråd från början till detta som du skrev i juli i år.
"@Åsa M Jag ska försöka skaka av mig det, ska försöka att inte låta mig påverkas av det.
Jag är mer än väl medvetna om att vi inte ska vara ihop, han är inte bra för mig, men det är svårt när känslor finns kvar att inte reagera. Men han bara spelar och det är tomma ord, han vill ha nått att komma tillbaka till när hans pengar tryter desto mer."
Och jag fick så mycket flashbacks av hur du och andra förklarade hur manipulationen fungerar. Jag kunde omfamna mitt yngre jag med kärlek och se det objektivt. Hur jag inte förstod när jag var mitt uppe i allt, hur förhållandet med en missbrukare och medberoende riskerar att fastna i det där destruktiva.
Jag tror att vi alla människor behöver kärlek, med undantag för psykopater och eventuellt sociopater. Vi behöver kärlek för att ge kärlek. Och vad innebär då kärlek. Var och en behöver formulera vad det betyder för en. Jag älskar mina föräldrar. De har gett mig en bra uppväxt och jag har haft en bra barndom. Tack vare att jag har lyssnat på mina föräldrar så debuterade jag med alkohol sist av alla i mitt ungdomsgäng. Och ändå så kom jag att träffa en man som drack senare i livet. Hur gick det ihop. Jag förstår varför. Han var den första som accepterade mig, när jag berättade om att jag hade insjuknat i en bipolariet flera år tidigare. Andra unga män som jag dejtade och berättade det för, valde att inte träffa mig igen.
Mitt band till honom blev starkt. Jag kände mig lättad. Efter att ha blivit sjuk runt 2000 och dessförinnan var en helt vanlig välfungerande ung kvinna som gjorde karriär. Ett piller antidepressiva gjorde mig hypomanisk. Och jag kämpade med olika mediciner i flera år. Jag gick upp i vikt av mediciner. Och jag kämpade länge för att bli av med de ökade kilona. Jag gick ner i vikt. Det tog tid. Jag anlitade min barndomsvän som är PT och jag tränade med henne utomhus och betalade kontant. Jag var sjukskriven och levde på liten summa. Det var tuffa tider. Jag hade haft en hög lön innan jag blev sjuk. Jag hade arbetat sedan ungdomen. Jag älskar att arbeta. Jag sa upp mig i ett hypomaniskt tillstånd. För att gubbarna på kontoret gjorde mig spyfärdig. Många #Metoo scener där.
Så när man står där ensam i sin lägenhet och undrar var alla tog vägen, bestämde jag mig för att komma tillbaka till ett bra liv. Där är jag nu. Sedan några år. Det blev inte bättre av att leva med en alkoholist i nästan 12 år, men det blev intressant. Jag kunde "gömma" mig. Jag fick bra jobb under den här tiden, tjänade bra. Kände mig bra. Men jag kunde inte fortsätta med livet som jag önskade. Jag kunde inte bilda familj med honom. Han varken ville bli en pappa eller kunde bli en pappa som han drack, varje dag. Men ändå var jag med honom i alla dessa år.
För att han en gång accepterade mig, när ingen annan gjorde det.
Idag är jag frisk i min bipolaritet för att jag ville bli det. Jag har skrivit till mig själv sedan tonåren. Och jag har tagit hjälp av professionella i allt jag gör, när jag vill göra något ordentligt och bra. Och kanske för att jag har också haft turen att arbeta med riktigt bra manliga chefer som låtit mig utvecklats.
Idag har jag en riktning i livet och jag vill själv arbeta med patienter. Jag har mediterat i flera år och jag har landat i mig själv. Då jag behövde det. Ett tag gick det nämligen ett rykte om att jag hade blivit tokig. Och tacka fan för det. De mediciner en människa med bipolär sjukdom kan få i vården (inte längre) är som ett experiment.
Jag har aldrig tagit ett piller för mensvärk. Jag sprang i skogen. Jag tränar fysiskt. Och jag tar hand om mig.
Min största gåva jag har fått av att leva med en man som drack dagligen, är att jag lärde mig att sätta gränser. Och jag läser nu denna morgon, att du har släppt på dina tidigare gränser för din man. Kanske du behöver det.
För att lära dig något. Som varken du eller jag vet.
Döm inte dig själv. Du skriver att du inte är säker på vad du vill. Då är det så. Du vet inte. Så ta reda på det. När det är möjligt för dig.
Jag funderade på vad jag ville, under alla dessa år då jag levde med mitt ex. Jag visste vad jag ville när jag skaffade mig den hjälpen, att få honom att flytta ut. Då han inte ville flytta ut.
Och sedan visste jag vad jag ville. Det jag fortfarande vill. I yrkeslivet. Och jag har en låååång resa framför mig. Men min resa med mitt ex var längre.
Sen kan allt ändras. Vem vet. Det viktigaste är att vara snäll med sig själv. Och leva i det som är. Just nu.
Det går upp och ner. Fram och tillbaka.
Man kan bara göra det bästa.
Och jag har lärt mig.
Att jag lever bara en gång.
Och jag tänker leva mitt liv.
Som jag vill ha det.
Jag har ramlat.
Snubblat.
Fallit i skiten.
Och rest mig.
Gång på gång.
Finns viljan.
Finns kraften.
Du har den!
Det har jag sett.
I din tråd.
Nu tog jag mycket plats.
Hoppas det är ok.
Ha en fin dag idag!
Kram

Känner fortfarande att jag står och stampar inte över det praktiska, men det känslomässiga. Jag känner att jag inte kommer vidare, han finns konstant i mina tankar och jag känner mig inte fri. Vet inte hur jag ska göra för att känna mig fri heller? Hittar inget direkt som jag känner för att göra, känner mig låst, ensam, svag.
Banden sitter hårt och det är fortfarande en del praktiskt som stökar till det med, han har fortfarande en massa grejer kvar här vilket också gör att jag blir låst på min egendom med. Han ockuperar både hjärna, hjärta och plats.
För honom är det jättebra då han slipper betala för förråd.
Jag ser fortfarande för mycket gott i honom och jag fattar inte varför.

Jag tror inte att du kanske förstår HUR stark du faktiskt är!

Men jag tror att för att du ska kunna gå vidare, är att kapa all kontakt med honom, även fast det tar emot. Men det är nog det enda sättet att få ett avslut och bli fri. Du har gjort ett enormt arbete med att börja frigöra dig och sätta dig själv och ditt mående först och det är första steget mot en sund framtid.

Har du något som behövs fixas i hemmet? Kanske måla om eller något som resulterar i en förändring. Om barnen är gamla nog kan ni göra det till en gemensam aktivitet. Ta varsin målarboste, fyll den med färg och skvätt färg på väggen. Det gör inte så mycket med lite prickar om man ändå ska måla om väggen.

Själv målar jag tavlor eller ritar när jag mår dåligt, jag ser alltid till att ha material hemma så att jag vet att det är bara att sätta igång när lusten, eller olusten kommer. Jag har nyligen börjat experimentera med flytande akryl eller acrylic pouring. Det är väldigt befriande att måla med den tekniken eftersom man inte riktigt kan styra över resultatet förutom färgval eller redskap. Jag använder hårtorken för att sprida ut färgen. Det finns en massa klipp på youtube att se. Det bästa med pouring är också att man inte håller på med en massa pill som när man tex; målar ett motiv. Det är lätt att bli självkritik och därmed tappa lusten om man inte är nöjd med resultatet. Det tog mig många år att lära mig att inte vara så hård mot mig själv när det kommer till att göra konst och att jag faktiskt kan måla över och börja om, om jag är missnöjd med resultatet.

Och är det inte din grej, kanske finns det något annat kreativt du kan hitta och som du tycker är kul men det är viktigt att det inte blir ett projekt. Det ska vara något man tycker om att göra. Att man får en stund med sig själv och se framstegen i sitt skapande, vad det än må vara så ger det känslan av tillfredsställelse.

Att du känner dig låst kan bero på att du fortfarande är känslomässigt bunden till honom och som någon skrev ovan, att vi människor är flockdjur och vill ha någon att dela livet med och det är säkert skrämmande att helt plötsligt dels vara själv och samtidigt måste komma på vem man är som person, typ vad vill jag göra när jag blir stor (det låter kanske löjligt) men som individ förändras man hela tiden. Ibland är man glad, ibland arg, ibland stark, ibland svag, rädd osv man ställs hela tiden inför diverse utmaningar om det är något positivt eller negativt så lär man sig något tror jag.

Försök att hitta något litet som du kan hitta intresse för eller som ger dig positiv energi och börja där.

Som jag skrev ovan, så tror jag inte riktigt att du fattar hur stark du faktiskt är. Skulle du bestämma dig för att kapa all kontakt (även fast det kan kännas omvälvande) så kommer det vara första steget till att tillåta dig gå vidare på riktigt och med tiden kommer förhoppningsvis även känslorna dö ut.

Du är mitt i en sorgeprocess och det gör ont. Men med tanke på vad du faktiskt redan gjort för att sätta dig själv först så är du inte långt ifrån att komma till mållinjen.

Jag önskar dig all lycka!

Jag försöker vara stark, men känner mig ändå svag.
Tog @Pärlor :s förslag och slog slag i saken och förändrade ett rum i huset, det var en skön känsla och ett sätt att ta viss kontroll och känna att jag faktiskt äger huset.
Har kapat kontakten med skrivande och att träffas, dock har vi fortfarande varandra på sociala medier, kanske är dags att kapa det med men det tar emot samtidigt som jag får en psykiskt och fysiskt reaktion när jag ser något han lagt upp.
Band finns fortfarande kvar då han har massa saker kvar på gården och han gör inget för att göra något åt det och det är något jobbigt.
Jag känner att jag begränsar mig själv, är inte sugen på något socialt direkt och det irriterar mig.
Jag vill att det här ska ta slut nu, men jag vet inte hur jag ska göra för att det ska göra det.

Igår var dagen som han äntligen kom och hämtade sina grejer, nu kan jag ställa iordning så som jag vill ha det.
Lättnadskänsla samtidigt som jag igår fick en stark känsla av ensamhet och tomhet, hur det nu kunde komma?
Bara sista pusselbiten som ska falla på plats, det är hans stora maskiner som ska försvinna. Snart är jag kanske helt fri från honom som jag känner att jag måste vara.
Kanske dags att börja plocka undan andra minnessaker jag fått av honom med, rycka det plåstret med på något sätt?