Hej alla medberoende systrar och bröder! Har varit medlem ett tag och läst, ibland svarat i någon tråd.
Min man är alkoholist. Vi har varit ett par i åtta år och gifta i sex. Problemet har väl funnits hela tiden, men eskalerat. Nu har han varit inne på Beroendeenheten två gånger på 1 1/2 år, senaste gången akut då jag inte vågade ha honom hemma , jag var rädd han skulle dö så hög promillehalt hade han. Detta var ett halvår sedan och sedan dess har det gått upp och ned , nu går det mest nedåt igen.... Han har en firma med nio anställda, inkl mig, vi arbetar hemifrån vilket gör hans drickande enkelt för honom. Hade han varit barn nu så hade han definitivt fått bokstavsdiagnos men psykiatrin utreder inte honom så länge han dricker och eftersom han dricker för att få ett lugn så är vi i en väldigt ond cirkel!
Ikväll kom grannen in, han är nykter alkoholist och har stöttat min man att försöka ta tag i sitt problem . Jag var irriterad vilket grannen märkte och han frågade sådär smidigt som en del gör: ”Varför är du så sur ” Jag svarade att du får fråga min inte helt nyktre man.... Grannen talade om att han blev besviken och inte köper undanflykterna min man kommer med och sedan gick han. Nu har jag blivit idiotförklarad i ca en timme av maken. Så kan man ju inte bete sig som jag gör, jag fördärvar allt osv..... Jag vill inte skydda och ljuga mer och framförallt inte bli anklagad för att alltid vara sur när det finns en jä.ligt bra anledning till att jag är sur.... Gjorde jag fel som drog fram elefanten i rummet ?! Maken säger att det blev fel eftersom det var jag och inte han själv som sa det, jag vet varken ut eller in snart....
Mitt nicknamn är franska och betyder Ångest , det är väl så allt känns

Anxiete

Jag tror att alla vi anhöriga blir jätteglada när någon från ”andra sidan” skriver här ! Då kan det bli ett samtal, vi kan ge varandra svar på många olika känslor som vi har
Jag blir också jätteglad att läsa att du jobbar mot alkoholhelvetet ? Det är en lång fight du ger dej in i men att få behålla och uppleva din familj måste vara ”grädde på moset” nu när du bestämt dej för att leva
Min helg .... började bra, slutade väl mindre bra...

Jag kanske inte kan vara till någon hjälp, men jag kan dela med mig av mina erfarenheter.
Vad tråkigt att helgen inte slutade bra.

Något som jag lärt mig den hårda vägen är att det är personen själv som måste hitta viljan att förändras. Så många gånger har jag fått det ena ultimatumet efter det andra. Lika många gånger har jag gjort tvärtemot.

Kan parsamtal vara något? Där var och en får chansen att tala till punkt under kontrollerade former?

Anxiete

hade nog inte fungerat, jag har svårt för att öppna mej inför andra och jag tror inte jag hade fått tala till punkt trots terapeuten.....
Han började dricka så smått i fredags och har inte slutat än. Nu ligger han i sängen o pratar med.... sej själv ??
Jag vet att jag inte ska ställa ultimatum , eller bli arg, men det brister... Jag har hållit mej lugn hela helgen men nu ikväll orkade jag inte hålla mej lugn. Vi är inte på en bra plats just nu men jag är en envis j...el, jag vill inte ge upp än !!
Det jag är mest orolig för är att jag en dag känner att känslorna tagit slut

Aha, jag förstår.
Vad säger din man då?
Jag gjorde allt som oftast så att jag köpte det frun ville ha och en platta åt mig själv. Roddade om så att jag bara hade 3-4 öl med mig in. Sen gick jag till tvättstugan, ut i garaget eller nåt annat påhitt för att fylla på.
Det är ju inte ett helt hälsosamt beteende, och det gällde att smyga och smussla.
Så här i efterhand kan jag såklart skratta åt det, men när jag väl bestämde mig för att ta tag i mitt liv och mina alkoholvanor så mådde jag så fruktansvärt dåligt över det där smygandet.

Hur har det gått för dig?

Anxiete

än så länge ???? En förkyld trött make orkar inte cykla och köpa öl , tack alla baciller ! Troligtvis går vi mot en lugn period som håller ett par veckor (som bäst)
En härlig vårhelger till er alla ?

Kanske en redig förkylning och ”påtvingad” nykterhet är precis vad han behöver för att se saker ur ett annat perspektiv?
Hoppas helgen gick så bra som du hoppades!

Anxiete

går det bra ???? Jag konstaterade i morse att Valborg är en helg för 15-åringar ? och inget för oss ”gamlingar ” han höll med och därmed är det lugnt
Livet är ett märkligt pussel, när man fått dit 10 bitar så kan man ge sej fan på att den 11:e har hamnat i dammsugaren ? och man står där med sitt ofärdiga pussel. Men det är kanske det som är livet? En massa lösa bitar man får göra det bästa utav ?
En härlig Valborg till dej, hoppas ni får en härlig helg ?
Och du, glöm inte vilket fantastiskt jobb du gör med alkoholen !!

Vad glad jag blir att höra det!
Ja, det är för kidsen att ränna runt och skräna. Vi gamlingar kan gott hålla oss inne och somna nyktra framför tvn. ?

Det är nog exakt så livet fungerar. Det är ju ett evigt pusslande med allt som ska fungera och föras. Plötsligt händer något oförutsett och man är tvungen att pussla om igen.

Tack för det! Jag kan inte påstå att det längre är en kamp. Snarare en lättnad att inte slaviskt behöva dricka för att klara dagarna.
Två veckor idag!

Ha en riktigt skön valborg ni mer!

Anxiete

Såg en dokumentär igår, LouisTheroux :Alkoholens offer , mkt sevärd ! När jag sitter och tittar så får jag en kristallklar tanke : Min man kommer aldrig att sluta dricka ! Ni vet när allting plötsligt blir otvivelaktigt och det går inte, hur gärna man än vill , att hitta ursäkter eller orsaker. Har inte sovit inatt, känner att jag är på väg någonstans, vet inte var men någon annanstans. Jag kan inte längre tro att allt löser sig med tiden för jag vet ju inte hur mycket tid vi har.... Jag skulle bli gammal och åldras med mitt livs kärlek, inte med alkoholen .... Nu gäller det att andas och hålla näsan över ytan, ge mig själv tiden att komma på hur resten av ska se ut, stanna eller gå ?

Anxiete

Helgen har varit hyfsad , just nu mår hans kropp så dåligt så han håller igen på drickandet, blev nog inte mer än ett par öl igår. Han säger att han måste sluta dricka men det känns mer som en inövad replik än som hans sanning. I fredags hadehan sån abstinens att han grät. Vad känner jag? Vet ärligt talat inte . Det är klart det är synd om honom när han mår så dåligt men det hade jag tyckt om vem som helst... Igår såg jag en glimt av mannen jag älskar men räcker en glimt då och då ? Varför stannar jag? Jag försöker släppa kontrollen bit för bit och försöker göra egna saker utan honom men medberoendet sitter djupt !! Tack alla här för att ni finns och delar med er, det blir så mycket lättare då !

Anthraxia

...så var jag direkt chockad över att ingen av dem erbjöds Naltrexone eller Vivitrol. Visst, jag begriper att inte ens det är 100% och att man inte kan sätta all sin tilltro till mediciner - men att inte ens försöka?!
De bara tog in dem och skeppade ut dem. Upprörande, tycker jag.

Om min pojkvän äntligen vågade be om hjälp så skulle jag verkligen SLÅ (trots att det är både fel och olagligt) den läkare som INTE föreslog medicin...

Men...om din karl VILL sluta/dra ner/vad han nu vill...har han samma problem som min; att han helt enkelt inte kan erkänna för en utomstående att han HAR problem, eller? :/

Det är fasen synd om oss, allihopa...

Anxiete

otaliga gånger . Två gånger varit på avgiftning i 3 dagar åt gången. Båda gångerna blivit utskriven utan några mediciner !! Det är ju så här knepigt: Kommun (soc )har ansvar för vidarebehandling efter avgiftning och samarbetet mellan kommun och landsting i vårt län verkar obefintlig .... Första gången var det bestämt att han skulle gå en 4 veckors rehab i kommunens regi . Första dagen vi kom dit, jag följde med, så fanns där inte en människa. Efter 10 minuters väntan så ringde han upp ” terapeuten” : Oj har du inte fått reda på att vi är på annan ort , 1 mil bort !! Det kan räcka för att fälla vem som ! Han gick i tre veckor , jag har aldrig sett honom så knäckt någon gång..... Sitta 8 timmar om dagen i grupp och älta sina problem ... inget som passade honom ( trolig ADHD, ej utredd) Andra gången skulle handläggaren ringa dagen efter han kom hem, hon har inte ringt ännu ,10 månader sen ......
Han har provat KBT hos två olika terapeuter, AA, osv .... Det är svårt att hitta rätt hjälp på en mindre ort, för det som funkar för en funkar kanske inte för en annan.

Anthraxia

Säg åt människan att prova söka hjälp igen, följ med, och kräv Campral OCH Naltrexone.

..om du vill och orkar, alltså - jag tänker lite att för oss som inte är "den sjuka" Är det lättare att ställa den sortens krav...men du kan ju ha nått din egen botten.

Anxiete

att ibland triggar den medberoendes vilja och entusiasm igång mer negativt än positivt .Hade jag kunnat lösa min mans problem så hade jag gjort det men det är bara han själv som kan. Jag har varit med hos dr, jag har ringt , mailat, skrivit och sökt hjälp. Nu har jag insett att det finns bara en som kan lösa detta problemet, det är han själv! Jag kan finnas där och stötta men viljan och tänket måste komma från honom

Anthraxia

Ptja, jag baserar det mest på mina egna problem; jag var tvungen att ta med min mamma till psykologen för att få medicin på den tiden då jag var sjuk - läkaren ville inte skriva ut något, och jag var för trött och trasig för att slåss. Bara steget att söka hjälp var närmast oöverstigligt för mig då. Mamma följde med och så det jag inte orkade; "vi har informerat oss, vi har försökt allt - min dotter är sjuk; ge henne medicin"

Men, som sagt, det var MIN situation. Alla är ju unika. Annars skulle det vara enkelt...

Anxiete

visst ska man ”ta över” när den sjuke inte orkar och det har jag gjort åtskilliga gånger. Det jag menar är att finns inte viljan där till 200 % då går det inte hur mycket jag än försöker

Hur går det för dig?
Det är varmt, soligt, sommaren är på väg med stormsteg. Sommaren förknippas ju så lätt med kylda alkoholhaltiga drycker.
Vad gör din man?
Hur hanterar du det?

Det var ett tag sen så jag ville bara kolla läget en smula.

Anxiete

I torsdags visade jag honom ett litet radhus jag tänker gå på visning på , det ledde till en upprätning ? men hur länge det håller vet jag inte, tycker han känns lite slirig ikväll... Nu har vi planerat hela nästa vecka och lagt in så att han måste köra bil varje dag (har vi Ifs gjort innan utan framgång) Jag är väl inne i en svacka där jag inte riktigt orkar bry mej om vad han gör eller inte. Den farligaste känslan av alla för ett förhållande: likgiltighet
Tycker du är otrolig som orkar tänka på andra ?