"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Sorgsen

...just deorden kunde varit mina. Exakt så!
Ligger platt! Till och med min talröst ändras!
Så är/var jag också mot mannen nu...blir en annan. Alltså inte alltid men när jag känner vibbarna lägger jag mig platt och vill helst bli osynlig!

Jag är också en fredlig typ men aldrig rädd för gå in i diskussioner, med alla andra utom maken.
Tror tusan han fått en bild av mig som är skev. Ju det som är min sjukdom.
Men, emellanåt sticker jag in kommentarerna, när jag tror det funkar...ibland har det, lika ofta mötts av fnys och sarkasm.

Förra helgen var jag mig, så långt jag förmådde. Det slutade ju som det gjorde, men jag hoppas orden gick in...

En rätt lugn helg så här långt. Jag vet att det kan ändras, men just nu är det lugnt!!

Har ett dilemma som jag hoppas få hjälp med av er med erfarenhet. Sorgsen, jag vet ju att du gett mig många tankar och tips mm hittills och kanske kan du hjälpa mig att sortera även detta i mitt huvud:
sambon vill att vi har barnen 50/50, varannan vecka var. Av flera skäl tycker jag inte att det låter rimligt:
- att han varit/är i obalans och pratar illa om mig inför barnen, har hotat/nonchalerat/varit allmänt trött på/mot barnen och hans missbruk är sådant som ligger lite i bakhuvudet, men detta verkar ändå ha förändrats till det bättre sedan jag inte är med när han har barnen, så detta är inte min största oro.
- att barnen verkar mer oroliga, sover sämre när de har varit lite hos honom, lite hos mig gör att jag tänker att det är bättre för 1,5 och 4-åring att ha ett mer fast boende och sedan umgänge med den andre. Vi har ju liksom testat lite mer 50/50 fast i 2-4 dagars intervall och jag tycker inte det funkar för barnen.
- dessutom tänker jag att de i denna situation är allmänt lite trasiga, oroliga och därmed kanske behöver än mer trygghet och en fastare punkt och det anser jag att de skulle få hos mig eftersom jag haft föräldraledigt, tagit mer ansvar (kört över, enligt sambon) och varit den som hittat på saker och funnits där osv. (medveten och öppen med att jag tänker att detta kanske kan förändras över tid)
- varannan vecka känns alldeles för långt för barnen: de är vana vid att inte träffa pappa så mycket, på sin höjd 1-2 timmar per dag (kväll) och mig hela morgnar och varje eftermiddag-kväll.

Detta anser sambon är helt fel och han anser i så fall att han måste driva en stämning mot mig för att få tillgodogöra sig sin rätt att ha barnen 50% av tiden.

Vad gör jag? Ska jag låta honom köra sitt race och se hur det går, ska jag försöka lirka och att det kanske kan bli 3-4 dagars intervall eller ska jag låta honom driva stämningen?

För ett tag sedan hade detta gjort mig galen, men nu tänker jag En dag i taget. Men, hjälp...
Kramar

lillablå

Tänker på dig och hoppas att allt är bra!
Kram!
/k

lillablå

Postade innan jag läst ditt senaste...
Jag har inga barn, men spontant känns det helt naturligt att de ska bo hos dig och hälsa på hos pappa, en eller ett par dagar i taget...
Men hur man får till det, har jag ingen aning om...
Får känslan att det är principen som är viktigast för honom, och inte att han får tid med barnen...
Kan ha fel... Hoppas du får vettigare svar från andra!
Kram igen!
/k

Ja, det är ju min känsla också - att han minsann har rätt till 50% och han tänker då inte acceptera mindre, utan han ska stå upp för sin rätt som pappa och dessutom visa att han faktiskt minsann kan ta hand om sina barn.

Blä-pappa... om man nu får säga så...
Stor kram och tack igen!

Sorgsen

...det var en direkt fråga.

Som du förstår så kan jag inte råda i vad som är rätt för barnen.
Det råd jag vill ge däremot är att du måste följa din magkänsla och inte vara rädd.
Lirka ska du göra för undvika konflikt mellan er två vuxna. Där nyttar inga fajter.

När det gäller barnen är det annorlunda.
Vad du än bestämmer så tror jag inte att mer diskussion med mannen ger mer än onödig irritation.
Din uppfattning om varför du tycker barnen bör vara mer hos dig kan du nog inte räkna med han är enig i.
Om du vill ge det en prövotid för se det kan funka eller för att erfara det motsatta innan du låter det bli en rättssak kan bara du avgöra.

Känns det som ett sista sätt utöva makt över dig?
Känns det som ett ärligt, genomtänkt, genomförbart förslag?

Att barnen är oroliga nu är inte så märkligt, både du och mannen är oroliga och allt är nytt.

3-4 dagars intervall kan jag tycka låter kort.
En vecka är väl vanligare och känns mer stabilt.
Umgänge är väl fortfarande ofta lagt till varannan helg. Just för att båda föräldrarna ska ha helgumgänge utöver vardagarna med skolor eller dagis.

Det med missbruket/missbruksbeteendet du tar upp är en avgörande punkt.
Om du misstänker, känner oro inför det så måste du strida!

Hur det nu än blir så vet du säkert redan att vid en strid så döms först en interimistisk vårdnad.
Den gäller under utredningen och tills dom faller.

Följ din inre stjärna, den har lyckats ta dig ur det värsta.
Nu är du starkare för var vecka. Var inte rädd!
Du gör rätt!
Inte en enda gång har jag uppfattat dig respektlös eller dömande.
Du tänker alltid både två, tre och fyra gånger. Så kör på magen!
Glöm aldrig, avsett vem du pratar med, vem som rådger, oavsett erfarenheter och ålderssiffror eller titlar så finns det ingen, absolut ingen, som känner dina barn som du!
Ingen!

Varm kram...från mig...som från ikväll låter min mage leda mig vidare ;)

helt och hållet. Vill tillägga några tankar: det har ju visat sig att han är ivrig att vara i kontakt med dig när barnen är hos honom + att hans bror med familj finns. Försök ta det lugnt och låt tiden visa hur det fungerar - han kanske också ser när han har barnen hur det verkligen går. Det kan mesta vara maktkamp nu att han driver på. Faktum är att barn har rätt till båda sina föräldrar. Jag vill på intet sätt försvara din mans dåliga sidor men han är också en annan och i en annan situation när han inte är med dig - och det betyder på intet sätt att det skulle vara nåt fel med dig bara att man är annolunda i olika sammanhang. Allt med skilt boende är väldigt nytt för er alla ännu. Kramar och klappa dig på axeln. Ofta! / mt

Nu har jag barnen nästan hela tiden, sambon jobbar, är iväg med jobbet, tränar osv, och har inte riktigt tid... och jag blir så ledsen: det är ju så viktigt att han ska ha dem, fast bara om det passar honom just då...

Känner mig så usel: barnen valde ju inte att vi skulel separera, de ville ju att vi skulle leva hela livet tillsammans... och det förstörde jag...

Sorgsen

...först en sen den du bad om, den är lång och omslutande, sen så många du behöver, när du behöver.

Kära vän, så skönt du har barnen lite mer sammanhängande tid. Tror jag ni alla mår bra av.

Barn, oavsett anledning till separationer, har en innersta önskan att föräldrarna ska bo tillsammans.
Det är en önskan inslagen i en dröm-att allt är bra om vi alla bor ihop.
Jag skulle tro det är något inbyggt biologiskt omedvetet, utan direkta tankar på hur det var.
Kan ju också vara att de, trots obehag, har koll på båda samtidigt?
Barn tar omedvetet ansvar för föräldrars mående och genom olika beteende, får eller tar uppmärksamhet.
Detta ska du inte analysera!

Fortsätt vara den mamma du är.
Fortsätt se framåt.
Fortsätt ha grytet som mål.
Lägg tankarna på här och nu och ta vara på dagen.

Du är bra!
Du har barnen!
Du har en ny framtid glädjas över!
Hoppas samma sol lyser över dig som där jag befinner mig, kallt men vackert!

nu heller... Det kan vara precis så att din före detta sambo inte alls orkar med att ha barnen så mycket - en annan sorts sorg och oro än den du haft hittills. Han verkar ha fullt upp med sitt eget - jobbar, tränar, har inte tid... och inte ork??? Det kommer att lösa sig, du kommer antagligen att få ha mycket hand om barnen... det behövs bara lite tid innan bitarna faller så som de kommer att falla.

Visst är det så att barn önskar en "hel" familj - men då önskar de en harmonisk familj. Det hade inte ni. Du kan ge dem ett lugnt liv. Kram på dej! / mt

lillablå

Det är inte du som valt bort en hel familj, det är inte du som förstört... Det är han!
Du har valt att gå för att rädda dig! Och genom att gå lär du sessorna att du är värd värme, kärlek och respekt, och att inget annat är ok!
Barn gör inte som man säger utan som man gör: kanske (antagligen) har du lärt dem göra det samma om de hamnar i ett destruktivt förhållande i framtiden!
Prata med dem, de är barn men de förstår mer än man kan tro!!
Du har räddat tre av fyra, och kanske tom den fjärde när han inser vidden och konsekvenserna av sitt drickande!!
Stå rak i ryggen! Du är värd att se upp till!!!!!

Kramar och kärlek! ❤
/k

Sorgsen

...låt inte din oro leda till spekulationer. Oro är inte särskilt konstruktivt ;) (säger jag och låter de meningarna sjunka in i mitt system)

Vad jag menar är att skuldbördan är oväsentlig (så länge det inte finns destruktivt missbruk som utsätter minderåriga).
Ni står i den situationen ni har för ni inte kunde leva tillsammans. Du var den som gick för din gräns var nådd.

Nästa steg för dig är ditt gryt.
Nästa en överenskommelse över hur mycket barnen ska vara hos vem.
Om mannen är missbrukare av alkohol eller andra droger måste det till en utredning.
Om det är makt han utövar över dig ska du bara vara än mer tacksam över ditt beslut att flytta och boa in dig i ditt nya liv.
Om ni får 50/50 boende att fungera är det bra, om inte får du/ni tänka om, med eller utan hjälp av familjerätt.

En sak i taget ;)

Kram i mängd

Åh, nu kommer det några stora dagar, milstolpar i mitt liv... Oro, lycka, osäkerhet, glädje, sorg, lättnad, eufori, rädsla och beslutsamhet virvlar runt i ett enda virrvarr i kroppen, men jag har med mig En dag i taget!

Du har så rätt Sorgsen - låt inte min oro leda till spekulationer - en dag i taget! Jag behöver inte spekulera, fantisera och svartmåla framtiden, en dag i taget!!!

Tack bästa vänner, ni har så rätt: jag har faktiskt inte förstört vår familj - om någon har gjort det så är det i alla fall inte jag. Jag har kämpat, försökt, försökt förändra mig, försökt vara till lags, försökt ta allt ansvar, men hur jag än gjort så har allt varit mitt fel, det har alltid vänts till mitt fel - jag har ställt blommorna på fel plats så då slänger han dem, jag glömde ladda mobilen och då fick jag skäll och straffades med att han inte lagade mat eftersom han inte kunde få tag i mig och be mig handla gurka till salladen, jag sköter all tvätt, städning, handla, laga mat osv osv och ändå ifrågasätter han varför inte hans träningsstrumpor är rena... Och ändå tvekar jag ibland på om jag gör fel, hur är jag funtad?

***
Ja, kära sambo. Du har kallat mig negativ, oflexibel, tråkig osv, en del kan jag känna igen, men ofta inte. Igår hade du varit "snäll, lugn och tillmötesgående" och pratat om hur mycket du älskar mig och längtar efter att jag ska komma tillbaka, och jag svarade att jag hörde vad du sa, men bemötte det inte vidare. Jag tänkte för mig själv "det är bara en tidsfråga innan det vänder och ilskan kommer" men så stoppade jag mig och tänkte att jag ska inte vara så negativ som du brukar anklaga mig för och älta det, du kanske faktiskt har blivit snäll... Men det var som ett tecken - en timma senare fick jag ett låååångt samtal om hur hemsk jag är, att jag är störd som inte tar tillbaka dig, att jag väljer bort allt det fina och bra vi har, att jag inte fattar vad jag mister och genom att inte flytta hem så har jag definitivt bränt mina chanser nu".

Tack, jag får bevis varje gång. Jag tror att det är min högre makt - om det är Gud, min magkänsla eller min mormor i himlen, det kan jag inte svara på, men Tack för att du hjälper mig!!

Och jag lär mig mer och mer, jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev här att jag ser mönstret: han är tillmötesgående/snäll - ledsen - arg och så håller det på... Jag får mer och mer distans och jag stärker mig själv genom att vara ifrån honom.

Sorgsen

...i relationen kommer ur balans blir de mest banala saker gigantiska. Det är ju inte alls strumporna, blommorna eller gurkan alla reaktioner bottnar i.

Jag lär mig hela tiden av livet och tar inget för givet. Jag vet vilka människor som vill mig väl. Jag gör mitt bästa och försöker leva som jag önskar efter mina förutsättningar. Det är det enda jag kan göra. Förutsättningarna ändras utifrån och långt ifrån allt kan jag eller bör jag påverka men jag tar mina reaktioner på allvar och styr efter förmåga. Av erfarenhet och kunskap blir jag starkare. Den tiden, i min historia, när jag förstod att jag inte kan förstå sammanhang, att det inte finns sammanhang, befriades själen från mångt.
Det hjälper mig i det jag hamnat i nu. Jag ser tiden an, sköter det jag kan och de som tillhör mig. Jag vill betydligt mer men det får vänta. En dag står jag med facit, den dagen var inte idag men jag mår bra, känner mig lugn och utan stress.

Svammel?
Kan så vara men ville bara beskriva hur jag känner mitt i min "kris" . Jag försöker fokusera på det jag kan påverka. Ibland gråter jag, ibland känner jag mig vilsen och uppgiven. Men livet har hittills gett mig mycket och det ger mig en inre trygghet. Det håller mig från förhastade beslut och slutsatser.

Fokusera på det som känns viktigast för dig. Sörj det du förlorar, det som är sanning och det som var drömmar och förhoppningar, men gläds åt att du har förmåga förändra och se framåt. Det som hänt har hänt, det enda du kan göra är att undvika det händer igen.

Varma kramar

Jag har hämtat de sista sakerna i vårt hus. Sambon skulle ha varit hemma, men var inte det (skönt!). Kändes som att åka hem, fast inte alls hem... Låter svamligt kanske, men det är ju mitt hem, fast det inte alls är det. Det har varit mitt hem i flera år, och ändå inte. Jag har försökt att fylla det och göra det till vårt, men det har aldrig varit mitt. Jag har haft fullt upp med att göra praktiska, bra lösningar, för att ytan ska vara fin, och nu i efterhand ser jag att det var mitt sätt att dölja allt det hemska, fula, dåliga... Det är vårt på ytan, men samtidigt inte alls.
Och när jag skulle åka så kom vår katt. Hon ville inte lämna min sida, hon hoppade upp i knät och var så kelig och mina tårar bara rann. Jag kunde inte bara lämna henne, utan jag satt där på marken, och ville bara stanna där med henne för evigt... Jag klappade, strök och höll henne. Och helst ville jag bara vrida tillbaka tiden, ta bort allt lidande, ta bort alla hårda ord, ta bort all sorg, all smärta... Och jag önskar att jag hade tagit mig tiden att kela med henne mer, att jag hade valt det före att försöka polera vår fula fasad. Åh, vad jag önskar att jag hade lagt tiden på henne, på det som betyder något. Jag har liksom knappt hunnit kela med henne innan - det har alltid varit mycket att plocka undan, städa, handla, laga mat osv osv, men nu har jag plötsligt fått mycket mer tid när jag inte behöver vara som två vuxna och nu känner jag ju att jag hade haft tiden att rå om henne, åh, ajajaj.
Jag tror att det kan ha varit sista gången jag såg henne, och det svider i hela hjärtat, det gör så ont, så ont. Och jag försöker stanna i känslan "så här ledsen är jag nu, det är inget farligt", men just nu gör det sååå ont och jag vill bara ha henne hos mig.

Tack sorgsen, för dina ord. Ja, jag behöver inse på riktigt att jag inte kan påverka, jag behöver inte påverka, jag kan invänta och känna att rätt beslut kommer till mig, om jag bara inte stressar. Jag försöker fokusera, men livslusten är inte tillräckligt stark idag... Känns mest som sorg alltihop - här sitter jag, ensam och med två guldkorn, men ändock ledsen, de fina stunderna är borta, det gör ont och jag är rädd att jag aldrig ska få ha det bra, tänk om det är jag som är så himla bestämd, så envis och så galen att jag inte kan leva med någon? Tänk om det är jag som hela tiden varit orsaken till att det blivit som det blivit? Jag vet att jag är bestämd, att jag vill ha koll /kontroll, att jag kan vara negativ...

Näe, om detta bara hade en ände...

Sorgsen

..."se" dig igen. Undrat hur du haft det under långhelgen. Det känns bra att du finns i mina tankar, du pkända men ändå så nära.

Så bra du fått ett delslut i eländet och att det inte behövde bli under bråk. Jag minns, nu när du skriver, att jag också gjorde det där själv, tog det som var mitt först. Lät möbler stå kvar tills han flyttade och sen tog jag dem och fixade flyttstädet. Det kändes sorgligt och ensamt.

Din katt har känt sig trygg med dig, med eller utan kel, så känn ingen ånger över de uteblivna klapparna, hon var säkert helt nöjd med de hon fick. Det visade hon genom att vilja vara nära dig idag. Du gjorde ju precis de prioriteringarna du behövde då/innan. Nu gör du säkert mycket på samma sätt men med tankarna vända i annan riktning. Menar, du städar och plockar, lagar mat och tvättar förmodligen precis som innan men behöver inte "gömma" något obehagligt eller vänta på nästa vredesutbrott. Allt det där som stressat din kropp och upptagit din planering för göra "rätt". Tänk, oavsett hur mycket planering eller välvilja du satsade så blev det ju inte tillräckligt "rätt", utbrotten kom ju ändå. Otröstligt liv, och omöjligt vända ensam.
Skriver detta också för knyta an till det du skrev om att "de fina stunderna är borta". Du ska se, en dag kommer du samlat nya fina stunder, de i ditt kommande liv. De kommer, en efter en, stora och små, obemärkt eller planerat. Ibland dröjer de men ibland trillar de in tätt.

Var tacksam över att du är bestämd!
Var stolt över att du tagit dig dit du är!
Var glad över dina flickor, din bror,familj och dina vänner!
Lite krut gör susen, även när man är ledsen och gråter. Även de jobbiga reaktionerna går ner i djupet och det är bara sunt!

Att vara negativ är inte samma att vara kritisk!
Jag har aldrig läst och tänkt dina ord som negativa. Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet, sorg...men beslutsamhet.
Det är bra vara eftertänksam och inte stressa iväg och göra förhastade beslut. Ibland är det nödvändigt om man måste springa för livet men lika mycket tid med planerande , praktiskt och i tanke, krävs då från "andra sidan".
Låter det begripligt?

Önskar dig en fortsatt bra vecka.

Varma kramar

helt med Sorgsen. Ville bara säga det. Kan katten flytta med dig? Jag förstår känslan till hundra... Den kommer inte att trivas med honom. Kram och njut av att du hittar tillbaka till livet! / mt