"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Vilka människor ni är, så tacksam jag är för att ni är här!

Ja, Mt, så sant - igår när barnen somnat och jag hunnit sansa mig så loggade jag in här och "skrev av mig", men utan att läsa det jag skrivit. Men när jag läste din kommentar så läste jag igenom det jag skrivit, och fick helt andra tankar om en del av sakerna.
Å ena sidan tänker jag att jag kanske överdrivit dotterns berättelse, men å andra sidan - en del av hennes berättelser kunde ha varit mina - det är ju så han behandlat mig i alla år.
Jag ska kolla upp med beroendeenhet om barn i missbruksfamiljer och uppdatera förskolan - de vet ju om problemet sedan tidigare, men de behöver få veta att de kanske ska vara uppmärksamma fortfarande.

Tack, ni är så bra!
Kram

... när 5-åringen plötsligt börjar prata om att på TVn hos pappa så var det "en flicka som slickade på en mans snopp"...?
Jag har hittat så oändligt mycket porr i hemmet när jag levde med ex-sambon: DVD-filmer, filmer i datorn, klipp i datorn, USB-minnen med allt möjligt på, tidningar, i mobilen osv osv utöver att han dessutom hade något slags sexuellt utbyte med (åtminstone) en eller förmodligen två andra kvinnor IRL, men att han inte ens kan låta bli att se på porr när barnen är där så att de råkar få se, det gör mig ont. Vad f-n är detta, allt blir bättre, men detta äter upp mig - barnen har ju världens berg-och-dalbana: en gången hot, skäll och ignorerande, nästa gång världens-bästa-pappa som åker på roliga utflykter, köper dyra överraskningspresenter osv. Fy fan, hur ska detta sluta?
Men jag har inte magkänslan för vad jag ska göra...

Å ena sidan: barnen verkar "glömma & förlåta" - barnen är emellanåt mycket rädda för pappas ilska, rädda att vara hos pappa osv (efter förra gångens ilska), men så lägger det sig och de pratar om presenter och roliga saker och så vill de åka till pappa, och så gången därpå så kör det ihop sig igen och så börjar det om.
Å andra sidan: jag vet hur dåligt jag mådde av den där cirkusen fram och tillbaka, upp och ner, in och ut.... Och visst jag "glömde och 'förlät'", men det satt alltid kvar en tagg i mig. Hur blir det för barnen nu då? De kanske accepterar, men hur bra mår de av det?

Ledsen-dag idag.

markatta

Som medberoende har vi ju ofta stora problem med kontrollbehov, att försöka släppa kontrollen var, i alla fall för mig, något av det svåraste i den här alkoholcirkusen. Därför tänker jag på dig nu, att det måste vara skitsvårt i din situation med barnen. På grund av dem så varken kan eller bör du ju helt släppa kontrollen. Har tyvärr inget råd att ge.

När något sådant händer, kan du säga det till honom då? Att han måste se till att barnen inte behöver se detta? Eller ni kanske inte har någon kommunikation alls kring barnen nu för att han går i taket? Vet du om det var så att barnet bara råkade se, låg och sov men vaknade och kom upp och råkade se eller var det så att han tittade medan de var uppe och vakna? Om det var det senare så måste du agera.

Kram på dig!

... det är svårt att släppa kontrollen och jag gör det ändå över förväntan - det är ofta jag tänker på att "det där blir jobbigt/fel/svårt, men nu är barnen med pappa och då är det han som löser det", men just den här grejen känns inte så bra.
Jag kan tänka mig att han satt uppe efter att barnen somnat, alternativt att han hade filmen i DVDn och glömde att den var i när han skulle sätta på barnfilm... Men vi har inte den typen av kommunikation nu - jag har slutat vara rädd för honom, men jag är inne i min allra sista "fjäskperiod" (hoppas jag) pga en sak som jag tror att jag behöver fjäska med honom för att han ska acceptera, och efter den är avslutad så kommer jag försöka ifrågasätta sådana här saker, så att han förstår att han behöver tänka sig för med vissa saker.

Jag försöker få en sak ifrån vårt tidigare gemensamma hem - han har haft den fram till nu, och den är egentligen min (arvegods) men jag tror att han tycker att den är vår gemensamma. Han säger att jag sak få den nu, men jag vågar inte ta ut glädjen förrän jag verkligen har fått den. Låter flummigt, men det är en speciell sak och som vanligt - av rädsla för igenkänning så skriver jag inte vad det är.
Känner mig så tillplattad, men på väg mot go'are vindar!

Om ca sex veckor får jag mitt boende. Har fullt upp med att handla grejer, jag har ju inga egna saker nu direkt. Känns bra, men är lite orolig över situationer runt omkring...

Är så oändligt trött - orkar ingenting och har så svårt att sova; ligger bara och vänder och vrider mig och har alla möjliga jobbiga tankar i huvudet - är så ledsen att barnen har det som de har det. Och ändå så svårt - har de det bra hos pappa eller har de den där ständiga klumpen i magen som jag inte på riktigt förstod att jag hade förrän efteråt? Rädd att säga fel, vände på saker för att han inte skulle bli arg/ledsen/besviken, "lindade in" saker för att säga det på ett sätt som jag hoppades/trodde skulle passa honom, undvek att säga vissa saker för att han inte skulle bli arg...
Det gör mig ont... men ibland verkar barnen helsålda på pappa "åh, vi har fått en sån leksak, och en sån, och två stora såna... och igår fick vi äta godis fastän det inte var lördag" osv osv. Jag hör ju att han köper dem, men de verkar bara glada över alla saker - och då kommer tanken att de kanske skulle ha det bättre hos bara honom - om jag inte fanns så skulle han ju kanske inte bli arg alls... fast jag vet nog att det inte stämmer... Men - jag önskar så att mina barn fick ha det bra HELA TIDEN.

vet du ju det... Du vet att det inte stämmer det där du skrev ... fast du "faller" i tanken ibland. Och så klart du önskar att barnen skulle ha det bra hela tiden... och att du inte skulle behöva oroa dig för hur de har det där hos sin pappa. Jag skulle också kunna oroa mig - fast jag är så här på avstånd - när du berättar vad de berättar. Men det är så bra att de berättar och att du lyssnar... och det är bra att du har de professionella kontakterna - både för dig och för barnen.

Så roligt att du ska flytta till ditt riktigt egna hem nu snart! Hoppas du snart hittar sömnen - och om inte, tänk att det inte är så farligt att sova dåligt ett tag. Om det blir långvarigt eller om du känner dig utmattad ska du söka hjälp.

Du har gjort en så enorm yttre livsförändring OCH en nästan ofattbar inre resa på förhållandevis kort tid så det är klart att det lämnar spår. Ge dig tid att låta allt falla på plats så sakteliga. Varmaste kramar och bästa helgen till dig! / mt

... att jag ska ligga här, helt trampad på. Men snart så...

Nya boendet närmar sig.

Men ändå är jag lite ledsen. Barnen verkade inte vara i harmoni och de pratade mycket om saker som jag förstod kommer från pappa, farmor & farfar: saker de ska göra, hur de ska göra och liknande. Stora flickan har också pratat en del om att när hon säger si eller så, så blir pappa ledsen på henne: och det är saker som jag anser att man som vuxen inte blir ledsen för, utan förstår att det är en liten flicka som testar gränser, som har hört andra säga olika saker och sedan testar det själv. Jag talar om för henne att det inte låter trevligt, eller att man inte säger så, men jag tar det inte personligt. Men jag ser framför mig när pappa står med ledsen min och säger typ "nu gör du pappa mycket ledsen, vill du att pappa ska vara så här ledsen? Vill du göra mig illa?" och lägger en helt annan skuld på barnen än vad jag anser rimligt.

Och samtidigt pratar barnen om många roliga saker som jag vet att pappa och hans familj kommer göra med dem, men jag har inte råd, kan inte eller så. Och då kryper det i mig - "de kanske har det bättre hos pappa..."

Jag önskar att jag hade stoppat mig från att tänka alla hinder, tankar som jag inte förstått riktigt förrän efteråt: "oj, nu har vi redan flyttat ihop, då kan jag ju inte lämna - folk kommer ju tro att jag är galen; oj, nu har vi förlovat oss, nu kan jag inte lämna för hur skulle det se ut med en bruten förlovning; oj, nu har vi ju köpt hus, nu kan jag ju inte lämna för hur ska vi lösa allt med lån och gemensamma saker; vi bråkar ju mkt, men om vi får barn så kanske det går över; vi båkar ju mycket men jag kan inte lämna nu för hur blir det då med barnet och huset och förlovningen och...; ibland har vi ju det bättre och han säger ju att om jag älskar honom så försöker vi få fler barn, det kanske blir bättre om vi får ett barn till; hjälp, nu har vi två barn - jag kan ju bara inte lämna för vad ska alla säga då om hus, barn, förlovning osv osv.

Åh, hjärnspöken.
Och denna man, som jag föll så pladask för - så charmig, självsäker, världsvan, berest, välutbildad, social, trevlig, kunnig, omtänksam - hur kunde han vilja ha mig? Och han var snygg, och vältränad - första gången jag såg hans överkropp så var det som att se något som jag annars bara sett på idrottsmän, och plötsligt fanns han I MITT SOVRUM. Ja, jag föll som en fura.
Och denna man, som jag nu nästan blir lite äcklad av när jag ser honom - jag vet hur han är mot andra, men också hur han kan vara mot mig, hans kraftiga viktuppgång (pga alkohol, ingen ork/lust att röra på sig, 4-6 chipspåsar i veckan samt några kg godis), men som han ignorerar genom att alltid köpa för små kläder eftersom han "ska gå ner miiinst 15 kg men gärna 25", och att han alltid beklagar sig över andra som är minsta överviktiga...

Åh, att barnen oftast verkar ha det ok där, men att de (precis som det var för mig) aldrig vet när det brister, eller varför, och därför alltid är lite på sin vakt, det gör sååå ont. Och ändå tror en del av mig att det är viktigt och bra att de får se sin pappa så som han är, så att de kan förstå och själva välja en dag.

27off

Läst igenom allt du skrivit och känner att du har haft de djävligt tufft och eländigt, du är en väldigt stark kvinna. Känns väldigt fel att säga att jag är den där människan som är beroende, du måste hata allt som har med beroende att göra men de du skriver berör mig. Att en människa kan bli så av banan som din fd. där vill man inte hamna.

så fint nu flygcert... och ser så mycket - det gör man när man lyfter sig och får ett nytt perspektiv. Direkt när jag läste kom jag ihåg en av mina favoritdikter "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström - och alldeles tydligt såg jag för min inre syn hur du flyger som en slända nu, med skimrande vingar som bär... Ja jädran vilken resa du gör och har gjort! Kramar / mt

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström

Tack för dina ord, de fick mig att tänka.
Nej, jag hatar inte allt som har med beroende att göra - men jag tycker inte att det är så trevligt om någon visar minsta tendens att vara som min exsambo... Och - jag skulle aldrig ge mig in i något med en missbrukare eller fd missbrukare så som det känns nu.
Men du har hittat rätt - ta hand om dig och gör dina val med omsorg.

Mt, tack, som alltid!
Blev så glad av din dikt. Ja, ibland känner jag också att jag kommit långt - jag har faktiskt varit medlem här i över ett år nu och om någon hade sagt till mig då, att "om ett år så har du lämnat din sambo, hittat ett bra boende, varit helt nere i botten, mår mycket bättre, har skaffat ett helt eget boende, har viss distans och minskad rädsla för exsambon", ja, det hade jag ju inte trott på...

Idag körde jag förbi det som ska bli mitt nya boende om en dryg månad... Och, vad är sannolikheten - när jag körde så öste regnet ner så galet intensivt, och plötsligt när kom där på vägen och närmade mig huset så slutade det regna, himlen sprack upp och solen tittade fram och när jag tittade bort över mitt hus så var regnbågen där - och i slutet av regnbågen fanns skatten, för precis där var mitt hus. Jag satt med ett sådant leende på läpparna!
Just där och då kunde inte ens tankarna på exsambon och hans görningar ta glädjen ifrån mig - det kommer bli bra!

en varm kram och en helghälsning och vill bara säga att jag är så glad för din fina regnbåge !

Kram ♥

markatta

Somewhere over the rainbow,
skies are blue,
And the dreams that you dare to dream
really do come true...

Häftigt flygcert! Får mig att tänka på Trollkarlen från Oz och ditt nick "flygcert" att det kanske är det som är att flyga. När man hamnar där mitt i orkanens öga, att man måste släppa kontrollen, låta vinden bära en, tillåta sig att flyga för att våga drömma. Vad är det Mulletanten brukar skriva, "en gynnande vind"?

Kram

... tack!!

Ja, där var regnbågen och jag pendlar mellan "detta kommer bli fantastiskt, jag & barnen i vårt egna hus - hääärligt! Allt kommer gå bra, allt löser sig!" och "hjääälp, hur ska detta gå, ensamma jag i ett ensamt hus, hur ska jag klara att ta hand om det?"

Men många saker kommer bli bättre, och jag behöver jobba med att hejda mig - jag måste inte fixa allt i eller omkring huset på stört!

Adde, Mt, & Markatta - ni är bra, såå bra! Kram!!

... om hur det är att vara med pappa. Åh, blir så j-a ledsen - "pappa är alltid trött och då får vi spela på mobilen". Och sedan kom en massa om pappas trötthet, huvudvärk osv. Och sedan fick jag ett meddelande som visar att de spenderar mest tid med farmor & farfar. Och ja, det är bra å ena sidan eftersom han uppenbarligen inte orkar med dem i den utsträckning han anser sig ha rätt till att ha dem, MEN - då borde JAG som mamma ha dem mer, inte hans föräldrar.

Det är ju ofta så att barnen inte vill åka till pappa, och den där blicken när de får tillsägelser (även då jag är med) och jag känner igen hela deras minspel och kroppsspel: de är som jag var - rädda eftersom precis där och då vet de att de sa "fel sak" och fick en tillrättavisning och nu vet de att nästa ord/handling spelar mycket stor roll för om detta ska gå vidare till ren ilska hos pappa eller om det bara lägger sig, men det vet de inte ännu...
Jag är så oändligt tacksam för att jag lämnade denna elaka man, men det gör mig ont för barnens skull.

Och det gör mig ont att han på alla sätt talar om för mig att han har så mycket roliga saker som händer i hans liv, att han är så aktiv numera och han påtalar gärna att han mår så bra nu för tiden, och jag känner mig bitter och tänker att jag mår mycket bättre, men ibland är jag så ensam och jag har liksom inte ork... (jag känner mig tom lite bitter över hans plötsliga "poppiga" klädstil - 45-åring som klär sig som 20-25-åring och med smycken osv... och jag fattar ingenting?!).

Åh, känner mig patetisk som skriver så här (tur att ni inte vet vem jag är... ;-) ), men det känns så futtigt i denna stund att "jag mår bättre utan honom än med honom", för det känns så ensamt på lördagskvällen att jag sitter här, vännerna är med sina familjer och jag är bara jag liksom... Och samtidigt - jag är ju så tacksam att jag sitter här själv, att jag inte behöver fixa fika åt honom och sedan få skäll för att jag ställt muggen åt fel håll, eller för att jag tagit fram fel typ av macka, eller att jag inte får ett tack för att jag fixar utan bara kommentarer om att jag kunde ju har tagit fram något trevligare på en lördagskväll... Och jag behöver inte göra det han vill, jag behöver inte vara vaken tills han tycker att det är en acceptabel tid att lägga sig, jag får inte skäll om jag somnar i soffan, jag kan göra vad jag vill utan att han kommenterar att jag är tråkig eller liknande (och en del av mig skriker "fast ibland var han ju jättesnäll och go', det var ju inte alltid han skällde på mig utan det kom ju bara ibland"... MEN- det räckte för mig med de tillfällen då han faktiskt inte behandlade mig på ett bra sätt!!)
Och - det är det ju det (att "jag mår bättre utan honom än med honom") som gör att jag lever idag - hade jag stannat med honom hade jag brutit ihop, fullständigt. Och det är ju inte futtigt, tvärtom - det är ju det viktigaste som hänt mig, att jag hittade styrkan i mig själv och att jag faktiskt lämnade honom.
Jag har fullt upp med att fixa saker inför mitt nya boende, och det har jag hållit på med ända sedan det blev klart med mitt kommande boende. Jag har inte mycket möbler idag och försöker ordna med det, har fixat en del med tapeter & färg, kollat upp med hantverkare som ska ordna en del i nya boendet osv, och det gör också att jag å ena sidan känner att jag brinner för det, men samtidigt att det tar mycket energi: jag orkar inte göra de där sakerna jag också vill göra, så som promenera, träna mera, sitta i soffan och läsa, tända ljus och äta choklad... Men - that's me in a nutshell: jag är all-in på boendet nu, och sitter och ritar, skissar, tänker, planerar, fixar, förbereder och kollar upp - faktiskt på precis samma sätt som inför min separation...!

Idag har jag fått mitt arvegods, som han lovade, och nu har jag ett löfte till mig själv - nu ska jag stå upp mer för barnen.
Jag har stått upp för mig själv, för jag har lämnat honom.
Jag går på samtal, och jag kämpar.
Jag ältar och jag låter mig vara ledsen, så väl som vara glad.
Jag är mig själv och behöver inte längre låtsas eller förställa mig i olika situationer, för jag blir inte bedömd av någon som blir arg på mig (annat än möjligen jag själv...)
Jag har stärkt mig i att jag lämnade honom, det känns som längesedan jag faktiskt behövde tänka över om jag gjort rätt eller fel.
Jag är fortfarande lite rädd för honom, och känner mig rätt ofta trampad på, men jag lyder inte hans minsta vink: när han säger/skriver till mig att jag måste förklara mig eller jag måste göra si eller så, eller jag får inte säga det eller detta till barnen osv, så låter jag det mest rinna ut i sanden - direkta påhopp och hot ignorerar jag (för jag är inte skyldig honom att förklara mig, ursäkta mig eller på annat sätt underordna mig honom (missförstå mig rätt - jag förklarar mig gärna om någon inte förstår mig, jag ber gärna om ursäkt om jag gjort fel eller på något sätt trampar någon på tårna osv, men det är ju inte det saken handlar om i vår relation).
Nu ska jag försöka stå upp för mina fina flickor.
När de berättar om vissa saker så kan jag låta det passera; jag finns där och lyssnar och kan säga till dem att det inte är ok att göra/säga så, men om de berättar om extrema situationer så ska jag säga till honom att det där vill jag inte veta av igen. MEN - jag har liksom inget bakom mitt "hot" - tänker på det som skrivits här många gånger om att "när man hotar att lämna alkisen så måste man göra det om det inträffar som man hotat om", men jag vet inte vad jag ska säga där riktigt... Måste klura?!
I vilket fall - nu får det vara bra. Himla människa, nu ska jag stötta mina barn. Han kan bli hur arg han vill, han kan säga att jag inte har med det att göra, att jag inte ska lägga mig i, eller vad som helst: han kommer inte åt mig längre, för jag kommer inte lägga mig platt. Jävlas han så löser jag det då, men nu har jag officiellt slutat att fjäska för nu har jag redan alla förutsättningar som krävdes för barnens bästa, nu kan han inte komma åt mig mer. Men - kanske blir han aldrig mer arg på mig, kanske inte.

Ja, världens längsta lördagsinlägg med massa ältande, smörja och blaj...

Jag sa till exsambon att han behöver tänka över var han förvarar sin porr så att inte barnen råkar se det igen. Till svar fick jag en enda låååååång utskällning där han talade om för mig att mitt sjuka beteende får honom att inse hur rätt han gjort som har lämnat mig (???), han är mycket glad att inte behöva vara i närheten av mig eftersom jag får alla runt omkring mig att må så fruktansvärt dåligt, att jag är en hemsk mamma som bara tänker på mig själv och aldrig sätter barnen i främsta rummet, att jag försöker trycka ner andra, att jag är känslokall, helt utan medkänsla för andra människor och inte har någon självinsikt, att jag är sjuk och behöver vård, att jag behöver söka vård för mitt sjuka beteende istället för att att försöka utsätta andra för det, barnen har det minsann inte bra hos mig... osv osv

Vad ska jag säga? Jag blir lite ledsen och funderar en del på om alla runt omkring mig mår så dåligt av att vara med mig som han beskriver det, om jag verkligen trycker ner andra, om jag är sjuk osv, och det sitter en liten sorgsen tagg i mig, men jag har också lite distans och kan skratta lite åt det - hade det varit omvänt och han hade bett mig tänka över min förvaring av porr pga händelsen innan så hade jag med största sannolikhet bemött det med att "ja, så himla klantigt av mig, jag ska verkligen tänka på det och det får ju inte hända igen!", men som vanligt med exsambon så vänds allt till mitt fel.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt kul att han alltid uppger att han lämnat mig!

Men- idag seglade frågan upp i huvudet igen: är detta "bara" en nykter alkoholist? Det måste vara något mer, varför kan han annars aldrig ta på sig skulden? Varför måste han alltid trycka ner mig?

... sedan jag insåg att min exsambo var alkoholist. När jag läser i andra trådar här, och ser hur dåligt många mår, ser hur de vet och kanske vetat att deras respektive missbrukar alkohol, men det går liksom inte in - jag ville ju inte heller förstå. Det var ju först den där dagen i slutet av oktober förra året som poletten trillade ner:
"OOOOOJJJJJ, han är alkoholist... det är ju därför som han alltid druckit flera gånger i veckan, kunnat hålla upp i perioder men sedan druckit mer än någonsin, det är ju därför han aldrig handlar med kort på Systembolaget, det är därför jag varje kväll ligger och väntar på att höra dörren öppnas in till skåpet där alkoholen förvaras, höra ölburken/vinflaskan/spritflaskan öppnas, det är därför han nästan alltid dricker måttligt bland folk, men sedan går hem och dricker sig redlös, det är därför jag fått torka spyor mitt i natten, det är därför han så ofta kissat på golvet i sovrummet, det är därför han alltid prioriterar att kunna dricka, det är därför han så många gånger gjort bort sig på fyllan, det är därför jag fått hämta på tillnyktringsenheten hos polisen, det är därför han så många gånger supit bort mobiler, laptop, väskor, kläder mm, det är därför han emellanåt varit så nedstämd och ledsen och tillmötesgående när jag gråtit, bönat och bett om att han ska dricka mindre..."
När jag lämnade så hade jag under några månader nog egentligen vetat länge, även innan det, att han var inte bra för mig - inte bara för alkoholen, utan det som kändes ännu värre, som gjorde att jag faktiskt döpte min tråd till "jag vet inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - hans kontroll, förnedring, falska beskyllningar, fula ord, hot, ilska mot mig och barnen, alla frågor om "vill du ligga med honom/henne då" ofta om jag pratade om eller med någon "för länge" (i hans ögon) osv. Jag hade kämpat länge, och alla kärlek var nog så gott som död. Han är nykter nu, men han är inte ett dugg snällare/trevligare - trots att vi inte lever ihop så tar han alla chanser att skylla saker på mig - men nu uppstår det ju bara pga saker kring barnen: om han blir sen vid överlämning så är det mitt fel att jag bestämt en viss tid, om barnen behandlar pappa på ett visst sätt så är det mitt fel eftersom jag försöker vända dem emot honom osv osv.
Hans föräldrar är med på det till stor del - de pratar ofta med barnen och säger saker om hur saker och ting ska vara/bli, saker som vi alla vet kanske inte blir så, men jag känner dem väl nog för att veta att det är deras sätt att få mig att inte våga gå emot av rädsla för att göra barnen ledsna - men jag jobbar hårt på att tänka på vad som är bäst för barnen och mig, inte anpassa mig, inte anpassa mig pga att ajg är rädd för honom eller hans familj osv.

Jag har under ett tag inte tvivlat på mitt beslut, och det tar jag som ett tecken på att jag blir allt starkare i mig själv!

Häromdagen lunchade jag med några kollegor (bland annat män - vilket jag aldrig hade vågat när jag levde med exsambon!!!) och det blev tal om att jag har köpt hus - och jag var så stolt att jag har gjort det! Jag har KÖPT ETT EGET HUS!!! Jag vill ha hus, det kommer bli tufft kanske, men jag får be om hjälp, men jag vill ha hus och jag vill inte vara beroende av en man för det.
Jag var så orolig när jag lämnade exsambon att jag inte skulle ha råd med eget boende, och jag var på banken och de rekommenderade bostadsrätt för att det var "säkrare när man är ensamstående" - men det fanns inga bostadsrätter i kommunen som de skulle ge mig lån för... och plötsligt hittade jag mitt lilla hus, och de godkände lånet...! Och om ca en månad sätter allt igång - det ska målas, tapetseras, fixas lite här och där med snickeri, VVS och el - men jag har redan bokat allt, genom kontakter! Och det känns så avlägset och ändå så nära! Mitt hus, mitt och barnens kryp-in! Och innan jag vet ordet av så kommer det vara ettårsdagen för när jag lämnade honom - åh, vad ledsen jag var, hur knäckt och nere jag var - jag satt på kvinnomottagningen och orkade inte ens ta av mig jackan - jag ville bara gå ut och bli påkörd av en lastbil för att slippa själv ta beslutet... Ja, ettårsdagen för flytten är itne här än på ett tag, men jag har tagit mig så här långt så jag ska klara lite till!

LillPer

Jag är så glad för din skull!
Hurra för ditt beslut för nästan ett år sedan.
Grattis till HUSET!
Så himla gott.

Kan inte låta bli att undra över vad som är fel på ditt ex.
Han måse ha en djupt liggande förruttnelse i sig.
Han verkar vara en fruktansvärt obehaglig, elak människa.

Ta hand om dig och dina små. Det är med glädje jag följer din resa.
Snart har jag säkert nåt bra att skriva om min egen resa också.

Kram
LillPer

det är helt fantastiskt att få dela din tillbakablick inför snart-ett-års-dagen! Jag minns också ditt första inlägg - och många av dem som kom sen. Nu är jag bara så renodlat glad för att du äger ditt liv!

Jag tänkte igår på en förestående dag med ett tre-års-minne. En av de hemskaste situationerna, då ca en månad innan jag gick. De två senaste åren har jag haft ett starkt behov, nästan inre tvång att skriva om hur det var, reflektera över mina känslor, minnas och jämföra. Igår kom jag ihåg den där situationen och kände att jag är fri också från den. Jag tänkte efter riktigt och kom knappt ihåg annat än vissa element - men laddningen i minnet är borta. Befrielse! och, det är jag som gjort mig fri! Underbar känsla.
Önskar dig en fin dag! Kramar / mt

du ordnar en fin inflyttningfest så du verkligen får känna en bra start i ditt egna lilla bo där du får göra precis som du vill !

Kram ♥