"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Det kanske finns i mig att det är ungefär årsdagen...

Och jag har återigen fått veta vilken sjuk människa jag är, att jag behöver hjälp, att jag är galen, olämplig som mor och att det är pga mina (!!!) utbrott som vi har svårt att samarbeta... Det gör ont att känna sig som överkörd av tåget, att bli fullständigt manglad i hans raseri, jag vet att inte allt han säger stämmer, men när jag står där och får allt kastat i ansiktet så är det som att bli träffad av en stenhård, vass och kall snöboll rakt igenom gjord av is.
Han ska anmäla mig för att jag vanvårdar barnen... Ja, en del av mig blir så vansinnigt rädd - rädd att de ska tro honom, och en del av mig tänker; ok, anmäl mig bara, så tar vi den matchen då, bring it on så ska jag ösa ur mig av alla mina anteckningar, vittnesmål, inspelningar och så ser vi hur det går.

Och ja, jag blir rädd, igen, men min lycka är att till skillnad från förr så behöver jag inte leva i det, jag behöver inte vara i närheten av honom, under samma tak och låta det fortgå. Tack för det, min högre makt.
Hoppas alla har en bra kväll.

att detta fortgår... så bra att du har så mycket dokumenterat och att du haft och har dina professionella kontakter. Angående den ungefärliga årsdagen - jag har märkt ett starkt behov att "älta" i samband med vissa årsminnen, de dagar jag upplevt som värst... vissa märkesdagar eller tider. I samband med dem har jag skrivit långa haranger med tillbakablickar. Det har varit befriande och det har hjälpt för att "tvätta bort" minnesmärken jag vill ha en frihet till. Fri från dem kanske jag inte kan bli men fri i relation till det som varit. Ifall det kan vara begripligt att uttrycka sig så. Du kommer att hitta ditt sätt och dina formuleringar - det är jag viss om:) En varm söndagskram till dig / mt

-Exet tycker att han är jättebra som pappa,
-han kan inte förstå att han skulle göra något fel i sitt sätt att vara med flickorna,
-han tycker inte att han har något att anmärka på vad gäller sitt liv och leverne (sex, spel, alkohol) och
-han påtalar gärna till mig att alla anser honom vara bra men att de anser mig vara galen och sjuk och i behov av vård...

-Jag tänker nog oftast att jag är en ganska ok mamma, jag tänker att jag ibland kanske borde vara mer konsekvent eller så med barnen men tänker överlag att jag är ok som mamma,
-jag tycker att jag ibland kanske säger för mycket nej eller inte leker tillräckligt, men jag tänker att jag är nog ok,
-jag tycker inte att jag har något att anmärka på i mitt liv (borde kanske träna mer, men...) och
-jag säger det inte till honom men jag och en del runt omkring mig anser att något är fel med honom, men jag och de runt omkring mig anser att jag är helt ok (tror jag, för ingen säger något annat)...

Men: ungefär samma saker som han tänker om sig själv, tänker jag om mig själv- så vad är det som säger att det inte är han som är "normal" och jag är precis det han säger...?! Dessa tankar är nära att göra mig galen ibland. Jag vill så gärna förstå, hur blev det så här mellan oss, varför kan vi inte samtala och båda ser sina fel och brister? Och jag får höra att jag behöver försöka stoppa den tanken, för i sådana här relationer så kommer jag inte kunna förstå, vi kommer inte kunna se det på så samma sätt, han kommer aldrig tycka/tänka som jag, men jag förstår bara inte?!
Jag var så fruktansvärt kär i honom, och gjorde så mycket för att det skulle funka - och jag förstår fortfarande inte virrvarret i huvudet: överdrev jag? Varför lämnade jag inte tidigare? Tänk om det hade lagt sig om jag hade stannat? Varför sa jag inte ifrån mer? Kunde jag ha gjort annorlunda?
Åh, jag överdriver inte - jag har börjat få grått hår de senaste månaderna, fatta hur mycket jag ältar, jobbiga, jobbiga jag...

Yogi

...är precis vad det är. En massa tankar, frågor och tvivel på sig själv och sin förmåga. Du VET innerst inne att det är du som är ok. Du vet att han fortfarande manipulerar och sår tvivel i dena tankar. Du vet att du aldrig kommer att kunna nå en gemensam syn på situationen och det är så smärtsamt att tvingas acceptera det. Det är ju inte så man önskar att det ska vara, men han saknar förmåga att se sig själv. Istället blir det du som får bära dubbel börda genom att du i hans ögon (och ibland eller ofta i dina egna) bär skulden över separationen. Allt blir ditt ansvar. Jag vet att du kan se att du valt rätt, att du gjorde det du måste för att rädda dig själv och barnen. Förstår att det måste kännas så svårt när barnen måste vara hos honom ändå och du inte har kontroll över vad som händer då de är hos honom. Genom barnen så måste du fortsätta ha kontakt med honom och du kan inte värja dig mot fortsatta anklagelser. Kan bara hoppas att det kommer att minska med tiden.

Jag hoppas så att det ska gå bra med utredningen och att ni kan få lite mer lugn framöver. Kanske kan det under en tid vara bra med en kontaktperson som följer och hämtar barnen vid umgänge? Så du inte behöver utsättas för alla hårda ord och anklagelser? En tanke bara...

Önskar så att det fanns något jag kunde säga eller göra som kunde lindra din smärta och oro...
Kram

För goda ord!

Jaa, orkar knappt med mig själv just nu. Har sååå ont i magen. Tror att barnen ofta har det ok med honom, och hans syster, men samtidigt så vet de ju aldrig när det vänder... Och jag fattar inte hur länge jag ska orka med hans mail eller sms med anklagelser, hot, förtal osv...
Jag är hemsk, men vad jag ibland önskar att han hade gjort verklighet av alla sina hot om att ta livet av sig... Jättefult av mig, och jag hade inte kunnat med att skriva det om ni visste vem jag är, men jag är sååå trött på alla hans utbrott, att han dessutom ofta hotar med att "ta livet av sig för att jag ska få leva med straffet att ha tagit hans liv för allt jag gjo mot honom"- det hade varit värt straffet...

bara hålla om dig nu flygcert - sänder dig ett helt gäng med virtuella kramar. Kan förstå något av anspänningen du lever i - det måste vara förfärligt - och hoppas alla utredningar går framåt i god takt. Så bra att du skriver ur dig hur du har det. Vet du, jag har träffat så många i djupaste (själs)nöd... det är helt okej o normalt att känna som du gör efter allt du gått igenom. Vi vet ju, vi som följt dig här så länge. Kramar, kramar / mt

Ja, jag ber till min högre makt att jag ska få ett tydligt tecken -- hur ska jag gå vidare nu??

Jag har fått veta av socialtjänsten att deras utredning kommer inte att innehålla något världsomspännande (mina ord) men som de uttryckte det "vi kan ju redan nu säga att den kommer falla ut till din fördel, ifall du tänker att du ska gå vidare på något sätt". Jag frågade om de anser att jag sak gå vidare och de sa att det kan de inte råda om.
Så, å ena sidan har jag en socialtjänstutredning som är till min fördel. (Även om jag inte vågar ta ut något i förskott)
Å andra sidan har jag två fina flickor som nu för tiden bara vill vara hos pappa, "för pappa har köpt ett jättejättejättestooooort stall med hästar och Barbie", så nu vill barnen inget hellre än att vara där... Och jag varken vill eller kan vara med i den ekonomiska tävlingen om vart barnen helst vill vara.
Och samtidigt är jag mitt i gevärselden- mail och sms om att jag inte låter honom vara pappa, att jag bara gör som jag vill, att jag måste se till att han ska få vara en bra pappa......

Mitt j-à huvud, kan jag inte bara tänka klart?! Hur ska jag göra...?
1. Låta det löpa som nu: när jag har barnen så är det något slags halvlång, barnen verkar ok, men de är mycket arga när de kommer från pappa och när de är hos pappa så är pappas syster där och stöttar upp (men hur länge kommer hon vara det, eftersom hon egentligen bor mycket långt bort och dessutom har familj på sitt håll, och vad händer när hon inte längre är det - blir det som vanligt med pappas humör då?) och att låta det löpa som nu innebär också att jag kommer fortsätta hamna mitt i alla möjliga sms- och mailutskällningar precis när det passar exmaken, att han då och då hotar, tillrättavisar och förnedrar mig...
2. Köra på en stämning för att försöka få enskild vårdnad/få barnen boende hos mig men bo hos pappa typ varannan helg, med risk för att få ännu mer skit av exmaken, att barnen inte förstår varför jag gjorde det, att exmaken och jag aldrig mer kan samarbeta...

Jag tror att barnen ofta har det ok hos pappa nu för tiden, men det kommer ju kommentarer så jag blir alldeles mörkrädd, men barnen förstår ju inte, för de har ju bästa mamma och bästa pappa, de vet ju inget annat...
Jag har många gånger tänkt att jag känner mig så överkörd, när jag vet att jag inte tycker att han är bra med barnen och nu kanske jag har en chans att göra något åt det? Fast kanske med resultatet att flickorna istället tycker att jag förstört för dem, att de inte alls vill var hos mig utan hos pappa...

Men en viktig del i utredningen är ju att jag känner att jag inte haft fel om exmakens behandling av barnen...

Yogi

Förstår att det är väldigt dubbla känslor; glädje och lättnad blandat med rädsla och oro inför hur du ska välja. Jag kan inte ge dig råd om hur du ska göra men jag kan försöka dela mina tankar. Jag tänker att du har väldigt mycket "på fötterna" för att med framgång kunna ansöka om enskild vårdnad. Du vet hur det har varit och du känner med rätta en stor oro för hur barnen kommer att få det hos pappa. Du har ett stort ansvar som förälder att skydda dina barn. Du har en möjlighet att ge dem en trygg, stabil och förutsägbar vardag. Du hindrar inte barnen att träffa pappa, klart att du kommer att uppmuntra den kontakten. Du ser att de är påverkade av vistelsen hos pappa redan nu, och då är ändå faster där av nån anledning. Hur kommer det att bli sen?

Många frågor... Förstår att du tvekar, av oro för hans reaktion och barnens reaktion. För barnen tänker jag att du i så fall kan vara ganska ärlig om anledningen, att det i så fall handlar om att skydda dem eftersom pappa har problem som gör att han ibland gör saker som inte är bra för dem. Fadern kommer du ju aldrig kunna nå i en överenskommelse, tyvärr... Han kommer säkert säga saker till barnen, men det gör han kanske redan nu? Vad skulle förändras i hans beteende jämfört med hur det är nu? Hur tror du att barnen skulle reagera? Vad tror du skulle förändras för barnen? Vilka fördelar finns? Nackdelar? Om du tänker både på kort sikt och lång sikt..? Hur skulle det bli för dig?

Jag vet inte hur det här blev, svamlar kanske mest, men jag hoppas att du förstår i alla fall :)
Kram

en så svår fråga. Kan inte ge svar konkret - men vill instämma med Yogi. Och så bra att utredningen finns och att du får stöd i att du tänkt "rätt". Visst kan du tala med nån av dina professionella kontakter om detta? Och ge dig lite tid att bearbeta - skriv gärna här även om vi inte kan ge råd (det vet du ju:) Och.... vet du - var öppen i sinnet så kanske tecknet kommer! Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Tänkte precis som Mulletant skriver- ge det tid, gå på din magkänsla. Grubbla, se och hör ett tag- var lyhörd och följ sedan ditt hjärta och din magkänsla precis s du gjort tidigare. Kom ihåg att kärlek inte kan köpas för pengar!! Det kommer barnen att inse tids nog- var den goa/bra mamma du är på ditt vis och efter dina förutsättningar.
Håll ut- en dag i taget!
❤️kram

lilleskutt

Du har nu fått veta av socialtjänsten att en vårdnadsutredning skulle falla ut till din fördel. Deras ord är färskvara, om du väntar för länge kan du inte vara säker på att resultatet blir detsamma.

Jag kan förstå att du tänker på barnens vilja och att de kanske just nu har det ganska bra hos honom men du vet ju att det bara är en tidsfråga innan det förändras.

Om du avvaktar för länge kan det hända att andra personer gör utredningen, att din situation är förändrad. Du kanske har sämre ekonomi, har blivit ovän med någon som kan tänka sig att vittna till hans fördel eller så.

Hur ska du motivera att du inte agerat tidigare om du anser att han är olämplig?

Om du hänvisar till hur det var när ni bodde tillsammans kommer du att få förklara varför du överhuvudtaget lät det gå så lång tid innan du "tryggade barnen".

Om du inte hänvisar till det du själv upplevt kan det vara svårt att finna argument för att du ska ha vårdnaden när han har haft de såpass mycket under en lång period utan problem.

Risken blir att du ses som problemet istället för han.

Jag skriver inte detta för att skrämma dig eller för trycka ner dig utan för att jag har egen erfarenhet av att vänta för länge.

Vad som är sant och falskt , rätt eller fel spelar tyvärr väldigt liten roll vid en vårdnadstvist. Du kan ha en hur stark historia som helst, domaren kan sitta tårögd och lyssna på dig men när det kommer till att döma så är det bevis och yttrande från socialtjänsten som gäller. Då spelar det ingen roll om alla i rättssalen "vet" att du talar sanning så länge du inte kan bevisa, inte bara att du talar sanning, utan också att han är olämplig och att du är lämplig.

Hur lämplig man anses vara som förälder om man låter barnen vara med en man av din ex kaliber är omöjligt att veta då den bedömningen varierar utifrån vem det åligger att uttala sig.

Om du väntar för länge kan det bli svårare att få igenom dina krav. Att barnen kanske inte förstår grunderna för dina handlingar är inget du ska oroa dig över. Det finns en orsak till varför man inte blir myndig förrän vid 18-års ålder. Vi föräldrar måste acceptera att våra beslut möts av oförståelse och protester ibland.

Mitt råd är att du tar striden nu, direkt, när du har socialtjänsten på din sida och innan det har gått så lång tid att du inte utan risk för att själv bli ifrågasatt som lämplig kan hänvisa till dina egna erfarenheter.

Du låter inte barnen vara vakna hela natten, äta godis istället för middag oavsett om de blir arga. På samma sätt måste du fatta beslut om barnens psykosociala situation oavsett om de uppskattar det eller inte.

Att du ansöker om ensam vårdnad betyder ju inte att du tar ifrån barnen deras pappa. Att han får endast helgumgänge betyder ju inte att han inte kan ha dem mer, bara att han inte kan kräva mer.

Lycka till!

Stor Kram/Lilleskutt

Tack för era tankar och era ord.
Jag är som sagt ganska slut, och läser även i era trådar, men orkar inte skriva så mycket nu...

Ja, Mt, jag ska träffa min samtalskontakt i veckan och då ska jag ta upp detta... Vi har pratat om de scenarion som kan uppstå efter utlåtandet - och jag vet när jag skriver nu att jag många gånger sagt att jag ska sluta backa - jag har så många gånger känt att han har gått över gränsen, sagt och gjort saker som inte är ok, och ändå klarar jag inte att stå emot när han trycker på. Starkaste exemplet är att jag försökt stå på mig på olika sätt med att jag inte velat att han ska ha barnen halva tiden, men av olika skäl, eller egentligen rädsla, så har jag backat när han mail- & smsbombar mig och påtalar att jag förstör för barnen, han är bästa pappan, jag är inte bra mamma osv, men sedan har jag ändå härdat ut i samtalskontakter, socialtjänstkontakter och framför allt i socialtjänstutredningen har jag stått upp och inte dolt någonting. Jag har hela tiden tänkt att jag vill ha barnen mer, så kanske ska jag ställa in mig på att gå vidare på olika sätt med målet att jag ska ha barnen boende hos mig och han har umgängesrätt, det har ju varit vad jag tänkt från början, men jag har inte vågat tro att jag har rätt i att han inte är helt lämplig...

Yogi, tack! Ja, om barnen hade ett mer permanent boende så tror jag att det skulle bli mer lugn för barnen, att de har mer balans... Men nackdelar: de kanske tycker att jag tar pappa ifrån dem?... Jag kanske gör fel...?!

Lilleskutt, när jag läste ditt inlägg så fick jag nästan en blixt från klar himmel rakt i huvudet: plötsligt tänkte jag "vad ältar jag om - jag har ju så länge tänkt att han inte är riktigt lämplig som hel- eller halvtidspappa utan snarare i mindre dos, det är så typiskt att jag backar, kanske ska jag inte göra det längre?" Tack för att du fick mig att tänka till, jag försöker hålla kvar i den tanken.

Men, jag måste klargöra att jag har inte fått veta av socialtjänsten att en vårdnadstvist skulle falla ut till min fördel, däremot har de sagt att deras utredning av hur barnen har det, den kommer på ett eller annat sätt att falla ut till min fördel. Det handlar alltså inte om vårdnaden, utan om saker som de reagerar på som pappa säger/gör mot/inför/med barnen och det som kommer stå i utlåtandet är något som de säger att om vi väljer att gå vidare it vist så kan jag ta stöd av detta utlåtande.

Puh. Hjärnan jobbar vidare... I veckan ska jag på lönesamtal, årets skämt - jag vet ju knappt vad jag jobbar med nu för tiden, haha...!

Imorgon gäller det...

Har fått ett mycket tvetydigt utlåtande och imorgon tittar jag på det med en advokat. Känner mig stark, och mycket svag...

Pratade med en kollega häromdagen och hon påminde mig om hur jag var förra våren; så skör och bräcklig som en fågel, alldeles nedbruten och grät mest hela tiden, vågade inte stå upp för vare sig mig eller barnen i kontakt med exet. Och hur jag inte trodde att jag skulle överleva, önskade rent av att jag skulle få dö, dock utan kraften/modet att göra något åt det. Istället hade jag kraften och modet att kämpa, ha kontakt med socialtjänst, samtalskontakt osv och kraften att ta mig dit där jag är idag - är på många sätt mycket stark idag, men också svag, men inte som förut!!!

Jag ska kämpa. Jag kämpar.
Ibland är det tufft, och just nu är jag mycket nervös för morgondagen, men jag är inte alls så knäckt som jag varit. Jag är fortfarande känslig för exets åsikter, ord och kommentarer, men jag kämpar på. Han höll på att knäcka mig, så till den grad att jag inte ens visste säkert om jag överdrev, var för känslig, hade fel om hans ilska, hans sätt att behandla mig, men jag blir allt säkrare i min känsla och jag har fått ett litet kvitto från socialtjänsten på att de ser det jag ser.

När jag tänker på att av alla de gånger jag fick blommor av exet så fick blommorna inte stå mer ä n ett par timmar en enda gång - det slutade alltid med att han förstörde dem (klippte sönder dem, rev av alla blomblad, trampade på dem, eldade upp dem eller liknande) för att jag inte var tillräckligt tacksam för dem, för att jag gjorde npgon annan dumhet som visade honom att jag inte älskade honom och därmed inte förtjänade blommorna osv osv. Vilket maktuttryck... Jag bad honom oftast t it e köpa saker till mig eftersom han alltigenom förstörde sakerna, lämnade tillbaka dem, gjorde sönder dem eller på annat sätt straffade mig för att jag återigen inte var tillräckligt tacksam eller gjorde andra dumheter... Åh, att jag stannade i det, att jag gav det så många år, när jag egentligen visste ända från dag två att hans ilska var inte sund. Inte för mig och inte för honom, inte för hans familj och inte För våra barn... Men nu lever jag inte i det längre!!!

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv och kanske börjar nästa fajt. Jag är laddad, jag har slutat backa, slutat krypa in i mörkret, slutat vara tyst och hålla med bara för att han inte ska bli ännu argare. Nu räcker det. Jag grejar det jag behöver greja nu. Heja mig.

styrkekramar till dig flygcert som så totalt har förändrat ditt liv och skaffat dig ny kraft på egen hand genom eget jobb.

Du har hunnit så långt i ditt nya liv !!

Kramar ♥

Yogi

Är så imponerad av dig, du har varit en av mina riktiga förebilder här i forumet. Genom dina steg har jag också vågat ta mina. Du har gjort en helt otrolig resa på alla plan. Resan är inte slut ännu men de allra största uppförsbackarna har du lagt bakom dig. Jag håller alla tummar för att det ska gå bra och varma styrkekramar på vägen!
//Yogi

Blir alldeles varm i hjärtat av er!
Sorgsen och mt- mina livräddare och stöttepelare, Adde - tack för alltid så fina ord, yogi, en likasinnad och som förstår....

Jaa, hur gick det? Advokaten hade minsann inga tveksamheter... Självklart kan han inte säga hur det går, vad det blir av det, domar eller så, men han ansåg det klart att det fanns flera saker att gå på i utlåtandet! Och - jag känner mig stark!!! Jag backar inte, som jag gjort så ofta förr... Jag har varit i kontakta med ex-sambon och där blev det som vanligt - jag är sjuk i huvudet och behöver vård, jag ska sluta hitta på elaka saker om honom, han har varit lite småarg ibland men bara med rätta och jag känner inte honom längre så jag har inte med hans humör att göra, det är jag som styrt hans liv, hotat och skrämt och nu vill han inte leva så mer och nu får det räcka med att jag utsätter barnen för alla mina hemskheter...?! Ja, i korta drag ungefär så... Det blev ganska många, välformulerade fraser om hemska mig och fina, bästa honom. Och för en kort sekund tänkte jag "hjälp, gör jag fel nu, det kanske är jag som är knäpp", men det gick över rätt snabbt. Så nu blir det en stämning, gulp... Det låter hårt "stämning", men jag vill i alla fall känna för min och framför allt för barnens skull att jag i allafall gjort allt jag kunnat, även om det slutar med fortsatt växelvis boende så har jag försökt. Men, det svider att tänka att han kanske kommer framstå som att han klarare a tt ta hand om barnen och är fantastisk... Men, nu är nu och jag kan inte tänka så långt framtiden, jag kämpar här och n u, och nu ska jag snart gå ut och fixa i min härliga trädgård, en ledig dago ch solen skiner, fåglarna kvittrar och blommorna är ljuvliga och, ja, ni vet - jag har mitt eget hus, jag kan!!!!!!
Kramar till er alla

jag kan, jag vågar!!! Heja dig flygcert som vågar, vill och kan! Åtminstone har du redan vunnit dig själv:) Fina, fina du! Kram / mt

Framtidsdrömmar

Med dina ord känns min resa lite lättare- jag ser att det finns hopp och att det jag går igenom är en naturlig del i hela processen. Tack för att du finns och lyssnar till mig.