"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

... Det är när jag blir påmind om mitt misslyckade förhållande... Åh, trodde inte att det nu längre faktiskt gör så här ont.

Imorgon gifter sig en nära släkting - i den kyrkan som mitt ex och jag hade bokat för att gifta oss, med efterföljande bröllopsfest på den restaurang där vi hade bokat vår bröllopsfest. Och som om inte det vore nog - på den dagen (dock ett år senare...) vi hade bokat för att gifta oss. Ironi eller bara någon som vill testa mig?!
Det är länge sedan jag drog mig ur det ju, mitt eget bröllop alltså, men fy F-n, vad ont det gör. Jag trodde att jag hade förträngt det nästan, men... tydligen inte.
Jag har skrivit ett fint tal, men vet inte ens om jag kommer kunna hålla det. Jag känner mig så fruktansvärt självisk som bara önskar att helgen ska vara över... Vill inte börja gråta mitt i talet.

Jaa, märklig känsla - lättnad över att jag inte lever med exet längre, och oändlig sorg att jag inte kunde få "lyckliga äktenskapet" och ge mina barn en fungerande kärnfamilj, sorg över att jag lever ensam, sorg över att jag känner sorg...
Ja, det är allmänt mest stress för tillfället- stress på jobbet, stress med en hantverkare som är och fixar med mitt hus och jag kan inte bestämma mig riktigt hur jag vill ha det, stress över exet, stress över bröllopet... Åh, vad gnällig jag är. MEN - så här ledsen är jag idag och det får jag vara. Min ledsenhet kommer gå över; inte nu, kanske inte ikväll, kanske inte imorgon, men det går över.

att det gör ont. Hoppas dagen idag blir en ljus dag.
De allra varmaste kramar, sol, fågelsång och valfria vårblommor från med till dej / mt

flygcert !!

Så bra att du häver ur dig här och får ur dig dina känslor ! Jag vet ju själv hur viktigt det är att spöa upp trollen i ljuset !

Eftersom du ska stå "på scen" (eller är det över nu ??) så säger jag inte l**** t*** utan skickar dig en lyckospark där bak !

Kram ♥

Bröllopet gick vägen- de sa ja, och mitt hjärta grät lite grann... Men jag tog mig igenom det!
Är inne i en allmänt mycket trött period...

Stora kramar till er!

Jag förstår att det måste ha varit jobbigt!!
, men du fixade det!!
Du verkar vara så modig och stark och har hjälpt mig så mycket med dina ord!!
Hoppas att det snart känns lättare för dig för det är du värd!
Stor kram

Jag har varit på ett samtal inför vår vårdnadstvist... Advokaten har påtalat att eftersom jag gått med på ett växelvis boende så är det oerhört svårt att ändra det, eftersom det inte finns några polisanmälningar på honom...
Men, hon anser ändå att det är värt att försöka. Så, det är vad jag gör nu: försöker få vårdnaden. Känns bra, att jag är stark och står på mig, står upp för barnen, och indirekt mig själv. Men - å ena sidan sitter jag och läser gamla mail från exet, och ser att måååånga mail är mycket trevliga, tillmötesgående och rent av snälla och omtänksamma, och däremellan kommer vassa, nedlåtande mail - men som för en utomstående nog verkar som att han bara är lite arg - jag tror inte att någon kommer förstå hur hans hot/skäll/ilska satt sådana spår i mig att när jag läser hans otrevliga mail i princip hör och känner hur han återigen står 20 cm ifrån mig, skriker mig rakt upp i ansiktet, eller bara väser till mig hur jävla vidrig jag är, falsk och känslokall, och vilken sekund som helst trycker upp mig mot väggen och fortsätter skrika att jag är en jävla torrfitta som han är så jävla äcklad av att han vill spy på henne, innan han därefter antingen (i bästa fall) tar bilen och åker iväg ett dygn eller så (då jag bara går omkring och är rädd för hur han ska vara när han kommer tillbaka) alternativt att han bara vänder på klacken, vägrar titta på mig eller prata med mig, och liksom ser rakt igenom mig, och då och då kommer och skriker åt mig eller kommer till mig efter 1 timma, eller kanske 15 timmar, och håller om mig och säger "nu glömmer vi det där, nu går vi vidare, jag älskar ju dig", och om jag inte besvarar hans kram så börjar det om igen - jag är en jävla äcklig slampa som inte ens kan ta på mig att jag gör fel, och inte ens kan ta emot hans kärlek...
Och när jag satt på ett samtal inför tvisten och fick berätta om varför jag inlett tvisten, så kom så klart många saker upp om mitt liv med honom, även om jag förstår att det han gjort mot mig inte alls är i fokus så finns det ju tecken på att han behandlar barnen på samma sätt i vissa situationer, som han behandlat mig. Och - det kommer ju över mig: jag hade glömt hur fruktansvärt rädd jag varit för honom. Jag var så rädd - han slog mig ju inte direkt, men han var ändå så fysiskt våldsam så att jag inte var säker - och jag var så fruktansvärt rädd ibland, så rädd att jag höll på att gå under... (Jag minns att jag ibland skrev om sådant här på forumet, men jag orkar helt enkelt inte läsa om det... Det känns inte som att det är jag - hur kunde jag tillåta det att hända? Jo, jag vet: en stor del av tiden var exet sååå fin, snäll, go' och omtänksam, det var bara det att jag inte visste när han inte skulle vara det...)

Är det den typen av rädsla som mina barn ibland känner en del av?

Jag håller tummarna och hoppas verkligen att du får vårdnaden!!
Han verkar ha varit hemsk mot dig!! Var glad att du har kommit ifrån honom, det var modigt och starkt gjort av dig att gå!
Jag blir så ledsen när jag läser om det du varit med om men du är en kämpe som tog dig därifrån och en förebild för många som är i liknande situationer.
Hoppas du får en fin pingstafton för det är du värd!

Sorgsen

..på dig nu, ofta och särskilt under förhandlingen. Det är en mycket obehaglig situation att befinna sig i.
Lita på din advokat!!! Lyssna på vad mannen säger men försök hålla det ifrån dig. Det är så smärtsamt se, höra och bli utsatt för allt det manipulativa. Att inte få möjlighet kunna framföra hur det egentligen varit och är. I det sammanhanget är det fakta och advokaternas arena.
Tråkigt nog ser domarna detta ofta och är oftast slipade och förstår mer än man tror trots att ritualerna känns omänskliga och, som jag upplevde, orättvisa eftersom det blir obalans i vad som ges huvudvikt i förhållande till verkligheten.

Håll huvudet högt och kallt så långt du förmår...

Du är stark och sund! Låt ingen annans ord få dig tvivla på det i trängt läge. I mitt fall var det ena slaget efter det andra rakt i maggropen de gångerna. Tanken på barnen höll ihop mig, de litade på mig och det gav oanad styrka!

Du är bra som du är just för du är den du är!

Kramar och styrka i mängd!

Nä, mt, jag minns att ni ofta skrev det till mig under den mest kritiska perioden, men jag har liksom glömt det, eller tryckt undan det - det känns så avlägset - som att det var någon annan som levde i allt det där.
Och nu vet jag ju att exet kommer tycka att jag bara smutskastar honom, när jag berättar min sanning, och ja, Sorgsen, jag kommer säkert få höra mindre trevliga saker och de kommer göra ont i mig, och jag är ibland osäker på om jag gör rätt - barnen vill faktiskt ganska ofta åka till pappa nu (han har ju alltid någon boende hos sig, som tar hand om alla grejer kring barnen så han får nog inte så mycket ilskeutbrott då, och samtidigt så är barnen helt förundrade över att de "får så många saker av pappa, fastän det inte varit födelsedag eller jul"...) - och ja, det är lugnare nu, men håller det i sig? Och när barnen pendlar mellan att vissa dag berätta om hur arg pappa varit, för att nästa dag bestämt prata om att "pappa är aldrig arg!!!"... Och jag tar aldrig upp det - men när de frågar om varför jag inte kan flytta till pappa igen så måste jag berätta om att jag inte ville leva så...
Men, nej, barnen träffar inte barnpsykolog - men jag undrar ibland om de skulle behöva det? Det är rörigt för dem tror jag...

Tack Izzy, jag hade en fin helg, hoppas att du också hade det?!

Sorgsen - tack för dina ord. Det betyder mycket att du varit med om det förr, att du ger mig lite "förhandsinfo" - så jag kan förbereda mig lite mer. Det känns nästan overkligt, men jag tar striden...
Känner mig stark och sund oftare nu, men det är virrigt ibland. Mina barn vet inte om att mamma och pappa är i en tvist om dem... Och den senaste tiden kommer de helt apropå och säger saker som "Mamma, jag ska bo halva tiden hos dig och halva tiden hos pappa", "pappa blev jättearg..." eller raka motsatsen "pappa blir aldrig arg" och vissa saker kan jag nästan höra exet intala dem, men samtidigt så vet jag inte, gör jag rätt...?!

Kram!

vad du, flygcert, skriver till andra kvinnor blir jag varm inombords. Det är fantastiskt hur du tar tillvara dina svåra erfarenheter till hjälp åt andra. Kloka, fina, starka du♥ Kram / mt

Att jag fick så oerhört fin stöttning när jag behövde det, det gör att jag tror/hoppas att mina ord kan hjälpa någon!

Jag har inte berättat att du nästan gav mig en knäckande chock, men väldigt bra tanke, för ett tag sedan - minns inte vem du skrev det till, men jag hade skrivit något om att "en dag hittar du styrkan att lämna" och du skrev ett inlägg om att "nä, alla lämnar faktiskt inte; en del går under i sin relation".
Det är ju så, det är verkligen så, men jag har liksom inte tagit in det - alla lämnar inte: en del krossas psykiskt och en del faktiskt dör i sina relationer... Jag har inte orkat inse det på riktigt, inte tänka det, men det var en väldigt viktig insikt för mig. Eller, som sagt - jag vet att det är så, men jag har verkligen inte orkat se det så. Och då, när jag läste ditt inlägg så berörde det mig så oerhört starkt - jag förringar ofta att jag lämnade; tänker att jag överdrev, att så många andra har det värre osv, men jag höll verkligen på att gå under MEN JAG LÄMNADE MIN DÅLIGA RELATION! Och jag känner mig så mycket starkare att jag glömmer ibland, och därmed också lättare förringar, men också därmed har lättare att se framåt!
Det hjälper mig fortfarande så mycket att skriva mina inlägg, att få respons, och inte minst att få skriva till andra!

Mulletant, jag har sagt det förut och jag säger det igen - tack, från mitt allra innersta, från mitt nu så levande hjärta; tack - det skulle ta mig många veckor och månader att visa dig hur tacksam jag är för alla dina ord, dina ord till mig och till så många andra! För mig så är du en oerhört fin människa, jag blir så berörd, så stärkt, imponerad, uppmärksam, fundersam, eftertänksam och så mycket mer medmänniska av dina ord och inlägg! När jag tänker på dig så fylls hela mitt hjärta av värme, mina ögon fylls med tårar - tårar av tacksamhet, för du har funnits här när jag varit så skör, så knäckt, så ledsen, på väg, och när jag stärkts, fallit tillbaka och rest mig igen! Tack, fina du!
Jag har gjort en bra resa, en viktig och fantastisk resa, och du har varit med mig - tack!

Jag har gjort iordning en rabatt och ett litet köksland i min trädgård nu. Jag har aldrig haft sådan lycka och harmoni i mitt liv att jag kunnat pyssla med sådant - med exet skulle jag hinna med stoooort hus, stoooor tomt, städa, handla, laga mat, ta hand om tv barn och en vuxen, vara "snäll, glad och tacksam", fixa i trädgården - och ingenting blev bra, jag hann aldrig och jag prioriterade bara att få undan så mycket som möjligt men det blev aldrig klart - nu gör jag som jag vill, när jag vill och allting går så mycket lättare. Jag har ett "normalstädat" hus (för att jag gillar att det är någorlunda städat, men utan att det verkar vara ett museum), jag har lite pyssel i trädgården (för att jag gillar det) och jag slappar i soffan (för att jag gillar det) och jag njuter, på så många sätt.
Det finns ingen som får mig att känna att jag måste försöka vara någon annan - jag är inte helt säker på vem jag är hela tiden, eller vad jag gillar (för jag glömde av , eller tappade bort, vem jag var under ett antal år), men jag har ingen som förväntar sig att det ska vara städat på ett speciellt sätt, att jag ska välkomna honom hem på ett bestämt sätt, att jag ska vara/säga/tycka på ett speciellt sätt - och framför allt: jag jobbar hårt med att inte låta någon annan påverka mig på det sättet, så att jag känner att jag måste vara någon annan.

Oj, nu blev det långt - igen...
Stor kram

Sorgsen

...din inre röst. Ibland är det många röster samtidigt och då blir det rörigt. Det är inte varken konstigt eller ovanligt för tänkande och känslofyllda människor.
Vid de tillfällena passar tanken "en sak i taget, viktigaste först" bra plocka fram. Kan ju vara så enkelt att en dusch räcker för bryta kakofonin. Själv har jag ställt upp saker till enkla ja eller nej/vill eller vill inte, och därifrån letat vägar.

Du har tagit dig långt och livet fortsätter vara en resa fylld av upp och nedturer.

Tänker på dig vännen och stor tack för din omtanke och värme.

Har precis lämnat in sms, mail och dagboksanteckningar i till advokaten - å ena sidan så är det ju inte ok med allt han skriver till mig, och han vänder på det jag säger, jag ber honom att itne kalal mig saker osv, men samtidigt - det låter inte så illa som jag kanske tyckt... Men faktum kvarstår, att jag varit så rädd. Han fick mig verkligen att anpassa mig på alla plan - jag skulle säga/tycka/göra på ett visst sätt, han hotade, skrek och kallade mig saker osv osv...
Ja, nu är det i alla fall hos advokaten, får se om hon kan se något som går att använda... Puh.

*Andas djupt*
Hemlis:
Jag har träffat en man som jag är lite småförälskad i... eller är jag kär i kärleken? Att någon är snäll och omtänksam? Någon som säger och gör saker utan att jag måste svara på ett bestämt sätt, någon som får mig att ligga sömnlös, som gör mig glad, som får mig att le bara jag tänker på honom.
Bara det stora problemet: jag har träffat hans sambo också...

Jag träffade sambon först - hon berättade att de varit separerade en tid, men flyttat ihop igen för barnens skulle, men är nära att separera igen, men försöker för barnens skull, trots att ingen av dem riktigt tror på det.
Sedan träffade jag mannen, och föll som en fura - vet inte att jag någonsin träffat en man som jag kan känna mig så naturlig med, som jag är avslappnad med, som försöker göra saker för mig utan att förvänta sig tusen saker tillbaka...?!
Men - min moral tillåter mig inte att inleda något med en man som lever i ett förhållande. Hade jag inte träffat hans sambo först så hade jag trott att han bara lurade mig, men nu har hon ju berättat sin version om dem först, men - han får bestämma sig om han ska stanna eller lämna. Jag vill inte vara en kvinna som pressar honom att lämna sin familj för någon annan, så jag säger "vänligt men bestämt" att han behöver välja först. Och: om han är en sådan som kan göra så mot sin familj - skulle han då kunna göra så mot någon annan (läs: mig) i framtiden?

Ja, ni hör mina tveksamheter - men det finns också lite lycka i att jag trodde att jag aldrig skulle kunna träffa någon ("för det finns ingen som vill leva med någon som är så kall och känslolös" enligt exet, och dessutom trodde jag att jag var för bränd för att överhuvudtaget känna känslor för en man igen...), och himla härligt att få tänka på något mysigt i hela tingsrättscirkusstressen nu... Men - det kan ju mycket väl bli att vi inte hörs mer, och det finns något väldigt fint i om han väljer att försöka med sin familj för sina barns skull (eller ska man inte stanna för att göra barnen lyckliga?)
Åh... jag är ute på hal is...
Kunde bara inte hålla mig från att skriva...

SuzyQ

för att man tror att barnen har det bättre så för det har de inte. De känner i hela kroppen att det inte finns kärlek mellan föräldrarna utan bara tomma skal. Det är direkt dåligt för barnens framtida liv. Vad ger man för signaler? Att kärleken inte är det viktigaste, vilket det är. Barnen mår däremot bra av att han två lyckliga föräldrar på varsitt håll. Att få se sina föräldrar glada och nöjda och till slut hitta någon de kan älska. Det är det finaste som finns, kärleken.
Däremot tycker jag inte att du ska inleda något med honom förrän han har valt att flytta till eget. Det blir bara så komplicerat annars. Men jag säger lycka till med livet! Om det inte blir han så blir det någon annan, nu är du dig själv igen!
Kram

Sorgsen

...njut av fjärilarna i magen. Det är sunt och ett säkert tecken på att du kommer längre och längre ifrån den där kvicksandsgropen.

När det gäller vederbörandes familjesituation så är det väl högst normalt att man gör allt för hålla ihop sin familj så långt det bara går. Det känner du ju inte minst igen från dig själv. Allt har din tid och måste så vara enligt mig och min erfarenhet.

Njut av din känsla och ta en dag i taget. Svaren kommer!

Lycka till med förhandlingar och förarbetet till dem. Det är smutsigt och jag förstår din osäkerhet, när distansen infinner sig till tidigare nedtecknade ord och fraser så ser de tomma ut. Lita på advokaten!

Kram kram

Yogi

...låter någon annan läsa och ta del av det som skrivits. Ingen annan kan fullt ut förstå alla undertoner, alla underliggande hot, tonfallet som vi (ja, jag säger vi) på riktigt kan "höra" i ett sms. Men förhoppningsvis kan man ändå förmedla en bråkdel av känslan, få dem att se systematiken i det och därigenom få andra att förstå åtminstone en del av omfattningen.

Jag har inte skrivit här på länge, då jag inte riktigt haft ork till det. Men jag har läst nästan dagligen och du är ju, som du redan vet, en av mina förebilder här på sidan. Jag blir glad i hjärtat när jag ser hur långt du har kommit, glad över att du hittat känslan av ett spirande intresse för en man igen. Jag blir såklart lite orolig också när du skriver att han är sambo, lite orolig för dig att du ska fara illa i det. Men du beskriver så väl och för ett så medvetet och klokt resonemang om det att oron dämpas och jag vet att du fixar det också. Men bara det att känna att man lever igen, att känslor finns där, oavsett för vem, är ju helt fantastiskt! Det inger hopp!

Kram kram!
Yogi

Ni har så rätt: jag ska inte inleda något med en man som redan är i ett förhållande!!
Men - jag känner till stor del en skön styrka i att jag vågade vara öppen för lite kärlek, men jag har så mycket mer harmoni i mig nu att jag faktiskt mest tänker att jag är glad att jag vågar känna något för en man - trodde inte det var möjligt...!
Men det är klart att det finns en viss rädsla i att jag ska bli sårad, men oavsett: jag kommer inte bli så sårad som jag blivit tidigare! Vill dock inte vara "den andra kvinnan" så det får bli som det blir!

Yogi, jag förstår att man inte alltid orkar kommentera eller skriva egna inlägg - känner så väl igen det! Men jag blir glad av dina ord!!
Nä, det är verkligen så - den där tonen eller skiftningen som ingen annan riktigt kan förstå, men som alla "vi" förstår... Jag mötte exet idag - han är nog inte så nöjd med mig idag... haha - ursäkta, men jag kan inte låta bli att skratta lite åt det: jag kan inte förklara, men det känns lite som att jag har återfått styrkan och då blir han så "liten", nästan som ett barn, i mina ögon - han ser så ynklig ut, när han inte har mig att sätta sig på... Låter fånigt kanske, men någon kanske förstår?
Kändes i alla fall väldigt gott, att jag blir smånervös och stressad, men behåller lugnet, det är jag som är starkare nu!!
Kramar!!!!