"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

SuzyQ

Jag förstår precis hur du menar och det är speciell känsla att känna sig stark, även fast man darrar inombords, och visa sig sån inför en tidigare tyrann och se hur ynkligt liten han blir. HAHA, säger jag bara! Karljävel, vem har du nu att sätta dig på! Det är ju han som är liten och ynklig och har alltid varit, därför han försökt domdera över dig. Det får honom att känna sig bättre - kanske. Hundar beter sig likadant, biter och skäller för att de egentligen är rädda och osäkra.

Grattis än en gång till ditt nya liv! Lev väl!

Sorgsen

...vinkling från mig.
Kanske kan vara så att en upptagen man känns enklare än en singel ;) kunna våga smaka på känslan utan krav och förpliktelser?

Säger det igen! Njut av att du vågar känna efter och ta in uppvaktningen!

Kram

att vara lite småförälskad och kär i kärleken, gläds åt att du kan och vågar känna. Ta samtidigt vara på alla dina (dyrköpta) erfarenheter - en inte alldeles enkel kombination. Ge dig tid, ge barnen tid, ge förälskelsen tid - du har tiden för dig! Och - Du flyger så fint på egna vingar nu så jag tror du klarar det galant:)

Tack för dina värmande ord i min tråd ♥ Jag läste nyligen att när man lyssnar till någon ger man en dyrbar gåva, man ger sin tid. Tänk så mycket tid vi givit varandra här. Så mycket liv vi delat med varandra. Det djupaste och mest sårbara. Det är stort, det är ömsesidigt och dyrbart. Vi har för alltid en plats i varandras hjärtan. Kram fina du ♥ / mt

Hahaha, ja, SuzyQ - det är en go' känsla... Känner mig lite elak när jag skriver det - men det känns så bra: jag har varit som ett asplöv när han är med. Jag har inte vågat prata med någon annan, inte vågat titta så mycket på andra, inte skrattat åt andras roligheter osv - allt i rädsla för att han ska tycka att jag flirtat med andra, att jag inte är nöjd med att vara med honom osv. Vi ses ju sällan eller aldrig på samma ställen, men vid enstaka tillfällen och då så förstår jag allt mer att jag är mer och mer den jag var innan: jag är glad och öppen, pratar ganska gärna med olika människor, är inte översocial, men pratar utan problem med de flesta. Men han är numera den som inte pratar så mycket (även om han fortfarande tar chanser att trycka till mig genom att säga saker som att "grannarna vill gärna prata med mig nu för tiden, till skillnad från när du bodde här" - men när jag möter dessa grannar så säger de att de inte pratar med honom, frågar om han varit mycket arg på mig osv - jag blir starkare för varje gång!)
Ja, SuzyQ - jag darrar lite inombords, är lite rädd vad han ska ta sig till nästa gång, är lite rädd att han kanske haft rätt ändå (att han är trevlig och omtyckt, men att folk talar illa om mig, att han är enkel och bra, men jag är tråkig, oflexibel och lite svår...) men jag jobbar hårt med det, väldigt hårt - jag har lärt mig av en vän att jag ska låtsas gå i min dräkt som skyddar mot alla hans påhopp och så drar jag upp (låtsas)dragkedjan ända upp över huvudet, som en rymddräkt, och tar ett djupt andetag, och så kommer allt han säger/gör studsa tillbaka!

Åh, Sorgsen - du, min vän! Jag tror att du kanske slagit huvudet på spiken, fast jag inte förstod det förrän du skrev ner det: det är kanske enklare än någon som är singel...
MEN: jag vill inte vara vare sig "den andra kvinnan" eller den som bryter upp en familj.
MEN- han säger så fina saker, han är så snäll - och det skrämmer livet ur mig: är det möjligt att någon är så snäll????? Jag vänder ut och in på mitt huvud - finns det någon som är så snäll? Någon som kan vara så snäll mot mig??? Åh, vad det gör ont att känna så - att jag har blivit så trampad på, att jag lät någon trampa på mig så, att jag blivit så sårad att jag sitter här och misstror allt han säger, att jag är så inställd på att jag är tråkig och bara fel så att jag nästan försöker tala om för honom att han inte inser att jag är fel... (så jag kanske inte helt tar in att det skulle kunna finnas kärlek för mig?!)
Och när han säger fina ord om en möjlig framtid tillsammans så är jag som en sköldpadda som snabbt drar in huvudet i sitt skal: så gjorde exet: var snabb med att "fråga" om vi skulle flytta ihop, förlovning, hus, barn osv och om jag visade minsta tveksamhet (oavsett tvekan pga att jag tyckte det var för snabbt eller av rädsla för hans ilska) så bröt helvetet lös - och nu är det nästan en principsak att jag inte ska säga ja utan sätta mig på tvären bara för att testa... kommer han bli vansinnigt arg? Kalla mig saker? Hota mig? Men näe, han säger bara "om du säger så till mig så blir jag lite ledsen" och så frågar han hur jag menar... och jag undrar nog mest om det är något fel på honom, vad det är jag missar?
För jag tänker fan inte acceptera några dumheter, inte en gång till. Bästa Lottis ska få agera domare och godkänna den dagen det blir aktuellt med förhållande ;-) Hon har röntgensyn när det gäller typer som exet!
Ja, jag är mycket påverkad av denna man, lite förhindrat förälskad: jag känner mer än vad jag vågar säga, och stoppar mig ju lite pga situationen. Den som lever får se hur det blir...
Ibland tänker jag att jag inte ska ha någon kontakt alls med honom, i mitt tingsrättsröriga liv, och samtidigt tänker jag att vi kan ha lite kontakt så att jag får lite distans till mitt liv, och (ironiskt:) det enda lilla molnet är: detta är emot alla mina principer, på alla plan.

Åh, Mulletant, så fint du skriver! "Du flyger så fint på egna vingar nu så jag tror du klarar det galant:)"
Ja, som synes ovan så är jag inte odelat positiv, men det är verkligen fantastiskt fint att jag vågar känna. Och - jag är noga med att tänka att "att jag säger till någon att jag tycker om hans sällskap kan aldrig vändas till min nackdel - att tycka om någon är fint!" men jag vill inte bli sårad nu igen så jag är lite passiv.
Du har sån värme Mt, "Jag läste nyligen att när man lyssnar till någon ger man en dyrbar gåva, man ger sin tid. Tänk så mycket tid vi givit varandra här. Så mycket liv vi delat med varandra. Det djupaste och mest sårbara. Det är stort, det är ömsesidigt och dyrbart. Vi har för alltid en plats i varandras hjärtan."

Känner mig ju på flera sätt så lycklig - pirrig och bara lätt till mods. Och samtidigt så kom det över mig när jag skrev nu - att jag ska känna att jag inte vågar tro på en snäll man känns så befängt, och jag blir så ledsen, för då kommer det också över mig hur rädd jag faktiskt också är att han en dag skulle kunna skrämma mig så att jag ligger inlåst på badrumsgolvet, igen.
En dag i taget - allt löser sig!
Och - idag har jag hängt upp tvätt på min nya torkställning som kära far satt upp i berget, i berget som är på min tomt, i min trädgård, vid mitt lilla underbara hus, och här i soffan bredvid mig ligger lilla katten och springer i sömnen, och jag ska snart ta en halvtimma för att plocka iordning lite, dammsuga av lite och sedan njuta av lite Baileys (för det kan jag nu för tiden :-) )
Jag har lyckan, jag har min egen lycka. Så skönt att min ledsenhet nu för tiden är så kort, att jag låter den komma, accepterar den och sedan låter den lämna mig!
Tack för att ni finns här!
Kramar!

Yogi

Det är så härligt att läsa. Ja, jag tycker att du ska unna dig att känna, leva och våga igen. Det låter så fint det du skriver. Du är klok och medveten om det du upplever. Bra att du är rädd om dig, bara du inte blir för rädd om dig så att det blir ett hinder...det är ju alltid en risk när man en gång har blivit så illa tilltygad ända in i själen. Det är alltid en balansgång. Njut av att han är fin och god mot dig, du är värd allt det! På riktigt! Jag förstår ditt dilemma om att vara "den andra kvinnan" och kanske bli orsak till en splittrad familj. Men du vet ju att de redan hade problem som tidigare har förorsakat en separation.

Ja dessa känslor, sviterna efter exförhållandet som hela tiden gör sig påminda. Ilskan man känner över hur man blivit behandlad och låtit sig bli behandlad. Och precis som du beskriver, så kan det komma när någon gör något snällt för en, när man inser hur det KAN vara. Vad man har gått miste om. Tilliten till andra människor är allvarligt skadad, det kommer man inte ifrån. Även om insikten finns att våra ex är undantagsfall från den stora massan. Man kan veta det rent intellektuellt, men känslan då? Oron och rädslan att det ska upprepas? Jag tror att man måste vara öppen med hur det ligger till, hur man känner och att ta det försiktigt för att bygga upp det igen.

Blir så glad när du berättar om ditt lilla hus, din katt och berget på tomten! Du riktigt strålar genom raderna och jag kan ana glittret i dina ögon. Då ler jag och glittrar tillbaka :) På något underligt sätt, men ändå så enkelt och självklart, så är ni mina vänner härinne. Är glad för det! Riktigt glad. Och tacksam.

Kram

SuzyQ

Jag gläds med dig, av hela mitt hjärta!
Visst är det en underbar känsla att kunna sitta i lugn och ro i rent och tryggt hem, mjuta av ett glas utan att ha ett elakt fyllo runt benen. Åhh vad jag längtar efter det...har bestämt att vi ska sälja villan nu vilket kommer ta några månader innan det är klart, och tills dess har jag fått bevis på om min man kommer att hålla sig spik nykter eller har tagit fler återfall. Så får vi se om kärleken har överlevt.
Kram till dig <3

Sorgsen

...så fint du skriver och beskriver, jag blir alldeles varm inuti över dina ord men också över hur olikt det är vår första kontakt här.

Du ska se att mannen du pratar om kommer ge tydliga signaler när/om det blir seriöst.. Han lever förmodligen inte helt så fri som han kanske tror, det är aldrig detsamma att säga man lever som ensam när man har en partner, oavsett hur det ser ut med känslor dem emellan. Ta det inte för allvarligt men njut av euforin.

Ta däremot ditt nya liv, din torkvinda, dina barn, din spinnande katt, din hjälp från din pappa, ditt hem och allra mest dig själv, på allvar. Allt du har runt dig nu har du skapat själv, alldeles på egen hand. Var stolt! Det är jag över dig, jag är så stolt och tacksam jag får del av ditt liv. Tack vännen!

jag vill bara skratta av glädje över den resa du gjort !! Det är underbar läsning och visar så fint på att det finns en lösning på de flesta jobbiga situationer.

Jag är så uppriktigt glad för din skull och känner att du visar vägen på det sättet som bara de som upplevt skiten kan göra.

Massor av kramar till dig ♥

Oj, vad fina ni är mot mig!

Ja, Yogi - jag är rädd, men jag trodde att jag skulle vara ännu räddare. Nu försöker jag mest tänka att jag kan bli sårad, men jag kan ge en annan människa gåvan att jag tycker om den personen. DOck - inte på ett nära sätt, pga mina förbehåll (inte vara den andra kvinnan, inte splittra en familj!) Tack fina du - för dina ord till mig!

"Ditt inlägg andas livskraft och styrka!"
Precis så känns det för mig - jag känner mig så stark idag, jämfört med i förhållandet. Jag känner själv hur det strålar i mina ögon när jag sitter i och kring mitt hus, i min trädgård - tänk att jag kunde få det så här bra?!

Mitt fina hus, som är precis som jag vill ha det, mitt härliga liv! Jag har aldrig varit i sådan harmoni, att jag är så nöjd - trots tider av oro, sorg och rädsla och omsorg om barnen så är jag ändå så nöjd. En av de allra viktigaste sakerna för mig idag är hur jag hanterar min sorg: jag låter den komma när den bubblar fram, jag tar hand om den, vårdar mina tårar, uppmärksammar dem och efter en stund minskar de och så känns det lite bättre igen. Det känns så fint - för jag brukade ju mest få skäll när jag var ledsen, och jag skämdes alltid över mina tårar...

Tack Sorgsen, du är en ögonöppnare för mig - ja, tänk mina första ord här inne... Åh, jag blir tårögd av att tänka på det - jag orkar ju inte läsa igenom min tråd riktigt, men ibland läser jag ju i mitt första inlägg och minns att det är ändå en väldigt liten del, och även jämfört med allt som kom sedan... Och att läsa att jag ändå tänkte att jag försökte sätta ner foten, men att det var ju en droppe i havet jämfört med vem jag faktiskt är... och osäkerheten i avslutningen "Vad gör jag nu?" - jag ville ju bara att någon skulle "rädda mig". Och idag behöver jag inte bli räddad, för jag har min magkänsla ;-)
Ja, tänk, som saker ändras... tack och lov.

Adde, blir varm av dina ord - ja, vilken resa, va?! Jag trodde inte jag skulle överleva, jag satt vid motorvägen och ville bara hoppa ner, jag önskade att jag skulle bli krossad av en lastbil, för allt var så fruktansvärt jobbigt... Men jag har kämpat, som en j-a galning, och se; det ger utdelning!

Kramar!!

... plötsligt så kommer den bara! SÅ skönt att jag åtminstone ibland kan vänta in magkänslan...

1. Allt är över med den upptagne mannen - jag började känna mer och mer för honom, och insåg mer och mer hur ledsen jag kommer kunna bli. (trots att jag hörde av en gemensam bekant att hans sambo sagt att de är nära att lämna varandra - jag är inte beredd på att leva i garderoben fram tills dess att det eventuellt skulle kunna bli vi) Jag sa till honom att vi inte skulle ses mer, åtminstone inte så länge han fortfarande lever med sin familj... Men så kom han ändå hem till mig igen, och vi hade en fantastisk kväll, men plötsligt kom känslan - det här kommer såra mig och det är inte värt det just nu, så jag bad honom ganska kallt att gå... och han gick och sedan har vi inte hörts av mer... och OJ, vad jag saknar honom :-( Hans lugn, mitt lugn när jag var med honom, humor, samtal, ingen ilska, sansade diskussioner, känslor, lycka, glädje...
Men - helt ok: nu är det över, jag känner mig lite ledsen, men inget som jag inte klarar av, och jag var ändå lite öppen för att träffa någon.
Svammel... Ja, Tråkigt att det inte blir något mer, men bra att jag står upp för mig. Jag har haft tillräckligt med hemligheter i mitt liv. Men - jag bara önskar att han ska höra av sig snart och säga att de separerat, varje gång jag får ett sms så hoppas jag att det ska vara han, likaså när det ringer... Men, det kommer inte bli så, och jag hoppas att det var det bästa... (Lustig känsla - detta känns så "litet" i mitt liv, jämfört med allt som hänt de senaste åren, och ändå så stort!?)

2. Förhandling i tingsrätten - inget interimistiskt beslut förrän om ca 10 dagar, men - ordförande (?) var bra, och gick en del på min linje (tror dock inte att jag får boendet i detta läget... :-( ), och mitt ombud var guld värd!
Otrolig stress i att möta exet så, och en del märkliga insikter, känslor och tankar: jag blir hyperstressad av honom. Men jag såg också att han var rätt ledsen - och jag föll in i gamla mönster och ville faktiskt bara gå fram och hålla om honom, trösta och säga "det ordnar sig, vi löser det här", som jag så många gånger gjorde under vårt förhållande...
Ok, ännu en del avklarad! Puh.

Nu ska jag skriva en seg utvärdering till mitt jobb, och sedan är det s e m e s t e r!!!!!!!!!!!!!!! Äntligen!
Trevlig midsommar!!
Kram

... Vill bara ha någon att hålla om, och som håller om mig, och säger snälla, fina saker, överraskar mig, får mig att känna lugn och trygghet... Åh, är faktiskt förälskad, och det gör ont att det blev fel (eller i fel man, som var upptagen...), men det är inget jag inte överlever, men... Längtar sååå efter honom.

Yogi

...man överlever, men känslan är ju nog så jobbig...
Jag vet ju att du avslutade, men har du lämnat någon dörr på glänt? Väntar du på att han ska höra av sig eller är det möjligt för dig att ta kontakt? Har ni pratat om era känslor och bollen ligger hos honom nu? Finns det någon möjlighet för er? Förstår ju att du inte vill inleda något med honom så länge han är upptagen, men hur tänker han kring sitt äktenskap? Vill han satsa på det? Hur tänker han?
Jag har fått känslan av att ni ändå hade en spirande förälskelse som hade kunnat blomma ut i något större om det fick chansen.
Kram

en anledning till att alla större livsförändringar ska undvikas den första tiden. För oss alkisar så gäller att hålla byxorna på det första året och jag tror nog att det är samma för medberoende. Att hitta sig själv i det nya livet måste få ta sin tid och det går inte att skynda på.

Jag har en vän som nu, efter 5 år i nykterhet, hittat sin kärlek och jag gläds med honom men själv tvekar jag och har ingen brådska efter min skilsmässa. Men jag tar tacksamt emot så många kramar jag kan !! Kroppslig beröring väcker mina sinnen och får dem att vakna lite stillsamt.

Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det.

Ta hand om dig !!

Ja Yogi, känslan är jobbig, även om jag vet att jag överlever...

Jag har väl typ lämnat någon slags dörr på glänt- vi har ju pratat många, långa timmar och han vet väldigt väl min inställning- både att jag väldigt gärna vill träffa honom mer, att jag har känslor för honom och att jag inte vill inleda något när han lever med sin familj. Men jag vet att han tyckte att jag var väldigt kall när jag bad honom gå och jag har ju inte hört något efter det. Och i mig ligger det bara och pirrar och önskar - jag vill ju bara att han ska dyka upp hos mig, säga att han separerat och att vi kan ses officiellt! Men - jag vet att han börjar sin semester om en vecka, att han inte vill förstöra barnens sommarlov och det innebär krasst att - det är nog kört.
Av det han sagt så vill han ju lämna, han har sagt hur han känner för mig osv, men det skulle ju kunna vars tomma ord. Fast om han bara är ute efter sex så hade han kunnat få det någon annanstans, och han har inte haft det med mig...
Åh, om allt han sagt, gjort och visat är sant så vill han ju satsa, men jag tror han har svårt att ta tag i detta nu. Dock är hans sambo och hans alla praktiska saker avklarade- de har sedan tidigare separation delat upp allt, ekonomi, lån, saker etc... Han kanske bara inte klarar sig själv...?! Åh, det äter mig i alla fall- jag vill bara ringa upp och säga "jag är så förälskad i dig, lämna x och kom hit, du kommer inte ångra dig!", men jag vill inte gå emellan; det måste i så fall vara hans val... Men jag tänker på honom nonstop❤.

Ja Adde, jag tror verkligen att man måste hitta sig själv, vara trygg i det och ha harmoni innan man kan/bör göra större förändringar... Och jag vet hur gott jag mådde av att jag stannade upp livet när jag flyttade för 16 månader sedan, innan jag hittade mitt hus tex. Och jag vet att jag har mycket jobb kvar, men jag känner samtidigt att jag har gjort en sån resa att jag inte bara kan stänga dörren när jag träffar någon som berör mig så starkt... Och samtidigt försöker jag tänka att "om det blir något så blir det det, men denna gång är det kanske bättre att det inte blir det, men jag längtar så efter honom...

"Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det" - tack Adde, för viktiga ord. Det är ju trots allt detta som stoppar mig från att ringa upp honom...

Stora, förvirrade kramar

... alltså inte mitt "riktiga" ombud, utan just min vän som är advokat.
Vi är inte så nära varandra, men hon har flera gånger varit min klippa i den här röran (den här röran som inte känns som mitt liv). Hon sa till mig "Tänk när du ringde till mig den där kvällen..." och syftade på mitt första samtal till henne om allt detta. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till - jag vågade inte ringa någon av mina få vänner, för jag kände mig så himla dum för att jag stannat i en relation som höll på att förgöra mig, och då ringde jag Advokat-vännen - vi pratar inte speciellt ofta, så det måste ha varit en chock att jag plötsligt ringde upp henne och sa ungefär "Hjälp mig, bara hjälp mig - jag vet inte vem jag ska ringa, så nu ringer jag dig för att jag hoppas att du kan ge mig råd, men att du aldrig berättar för någon det jag kommer berätta nu..." - och sedan kom ett par timmars gråtande, osammanhängande berättelse om mitt liv, och hon upprepade lugnande ord, stöttade, påtalade att man inte får behandla någon så, att jag inte behövde acceptera något sådant, lyssnade och bara sa att jag kunde ringa precis när som helst...
Och när hon igår sa "Tänk när du ringde till mig den där kvällen..." så var det som att trycka på "ledsen-knappen" - jag blev så ledsen! Det var som om jag återigen stod ute i mörkret, utan jacka (eftersom jag inte vågade ringa inne så att exet kunde höra så hade jag sagt att jag skulle gå ut med soporna, och det var så kort att jag gick utan jacka så att han inte skulle ana något, men sedan var jag borta i ett par timmar, frös och var rädd att han skulle höra mig), och pratade med henne, alla tårar... Det känns sannerligen inte som mitt liv...

att du hade en advokatvän... och jag minns, igen, den där rädslan och oron. Din och vår oro. Och så tänker jag på dina ord att du blev ledsen över att bli påmind... att det inte känns som ditt liv. Ändå är det en del av ditt liv - men bara en del. En del som du "lyft ut" och gjort dig fri ifrån... Ett mörkt inslag i din livsväv, ett inslag som kom och som du lämnade men som för alltid finns kvar... på gott och ont... Gott som dina/era tjejer :) och gott som all den självinsikt du skaffat dig. Vilken resa du gjort flygcert, vilken resa! Så modigt du mött dig själv och så modigt du handlat när du varit rädd!

Om mig: Det är tidvis-och-delvis plågsamt att se tillbaka och se vad jag funnit mig i, låtit utsätta mig för. Vad jag underlåtit att göra för min egen skull. Jag vet. Men jag kunde inte bättre då. Jag tänker att det är viktigt att jag förlåter mig själv... Och just nu i skrivandets stund inser jag att det lärde jag mig... det förstod jag på djupet nyligen i en Alanon-text, på ett Alanon-möte... om åttonde steget. På listan över dem jag ska gottgöra finns jag själv. Överst.

Tack för ditt inlägg flygcert, tack för att du hjälper mig att lära mig om mig! Kram och allt gott / mt

Vad fint att jag kan hjälpa dig, för du har ju sannerligen hjälpt mig!!!

Idag har jag fastnat i en hemsk känsla -
jag hade en favoritartist när exet och jag blev tillsammans, med enligt exet så var det "jävla psykmusik som bara drog ner mig i dåliga tankar", så varje gång jag lyssnade på det så blev han arg, och förstörde de skivorna jag hade (även om han köpte en del nya senare...), men jag har liksom inte kunnat lyssna på den artisten efter det... Men jag jobbar på att "ta tillbaka" min favoritartist, och överlag går det bra - men idag blev det katastrof! Jag lyssnade och plötsligt kom en låt som jag inte riktigt hört på länge, och det var som att vara tillbaka vid köksbordet i hans lägenhet. Jag hade inte flyttat in ännu, och vi hade bara varit tillsammans i kanske 4-6 veckor, men han var arg för något, och jag försökte hålla mig undan och lysnnade på X. Jag hade försökt stänga in mig i köket, och satt med ryggen mot dörren, för jag bara önskade att han inte skulle komma in till mig... Men, så klart kom han in dit, gapade och skrek, och slet ut CDn ur CD-spelaren, bröt sönder den och slängde den...
Fy faaan - att jag stannade... Jag förstår det inte själv...

Vi är mitt i tingsrättsgrejer, och jag har i veckan fått ta del av hans ombuds bemötanden - han har bland anant skickat med diverse arbetsbetyg och vänner som skrivit intyg om hur fantastisk exet är: omtänksam, snäll, fin, duktig, engagerad och aktiv - och det var ju den bilden jag också hade, tills vi blev tillsammans och han visade sig vara allt det, varvat med att han oändligt många gånger skrikit allt från h*ra och f*tta tilla tt kalla mig galen, mentalsjuk, i behov av vård, tryckt upp mig mot väggen, hotat med att ta livet av sig, att göra mitt liv till ett helvete, förbjudit mig att prata om vissa saker, vänt på saker jag säger, påtalat att han är bra och jag är inte det, hotat barnen, lämnat oss i dygn utan attt vi kunant nå honom... jag har inte kunnat träffa vem jag vill utan att få kommentarer om jag träffat någon annan/om jag inte vill vara med honom eftersom jag vill träffa kompisar/jag har varit borta för länge... Han har gapat och skrikit, vägrat prata, vänt på saker jag säger, allt jag gjort har varit fel; allt från att jag gråter falska tårar, mina förlåt betyder ingenting, mina förklaringar är påhittade, han har kunnat påtala att jag är tjock, ful osv "för han måste göra mig lika ledsen som jag gjort honom så att jag ska förstå hur ledsen han är så att jag inte gör om det" - hur faaaaaaaaan ska jag få tingsrätten att förstå att det var så jag levde? Jag levde inte med den där fantastiske, tillmötesgående, karismatiske, engagerade och fina mannen som hans vänner såg ett par timmar någon gång då och då...?
Det gör mig så jävla ont, så himla ont så jag har inte ord...
En av hans vänner är läkare - och tänk om hon möter en sådan som jag var förra året: en så knäckt kvinna som bara gråter och knappt vet vart hon ska ta vägen, vad hon ska göra för att hennes barn ska komma undan ett himla psykfall som förtrycker dem, vad ska hon säga då? "Åh, din man är fantastisk, så vänlig, snäll och omtänksam och karismatisk" - för det är ju det han med största sannolikhet är utåt sett...

Fint att han har vänner som tycker om honom... Och jag är hemsk - för jag tänker "jo, jag vet att han är bra på sitt jobb, men jag önskar att alla visste hur han är hemma, hur han behandlade mig och sina barn när ingen annan såg, då skulle ni inte tycka så mycket om honom...". Jag önskar att de kunde få läsa mina dagboksanteckningar, att de kunde få höra mina inspelningar när han väser fram till mig "Din jävla hora, du förstör mitt liv, jag komme råka och ta livet av mig nu, och det är bara ditt fel, nu kommer du straffas med att du har tagit ett liv" - allt medan barnen hörs gråta i bakgrunden...
Men oavsett - jag kommer aldrig kunna de dem en bråkdel av den rädsla jag känt, när jag legat ihopkrupen på badrumsgolvet, för att det var det enda rummet som gick att låsa, eller när han jagat mig runt i huset och skrikit "jävla torrfitta, det fattar du väl att jag måste ha andra än dig när du är så jävla äcklig och aldrig låter mig sätta på dig, du ska fan bara ut ur mitt hus, fattar du det - mitt hus och du kommer aldrig få någonting för det finns ingen som vill ha en sån som dig" (ett hus som vi tillsammans köpt, men han betalat lite mer på...)
Fy fan. Jag borde bara vara glad att jag är därifrån, men det gör mig så ont - väldigt många människor tycker att han är fantastisk - fin, snäll, kunnig och mycket medkännande, och dessa människor tycker nog att jag bedriver en häxjakt...
Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt...

att läsa om dina flashbacks och dina minnen. Och som jag skrev nyligen, vi som följt dig här minns också. Vi kände skräcken, maktlösheten och var rädda för hur det skulle sluta.
"Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt..." avslutar du... Möjligheten att dela med sig via sociala medier har en enorm betydelse - det vet vi ju, vi som skriver här.... För den som skriver, som ett sätt att skriva av sig, dela med sig och få bekräftelse... och för de som inte orkar eller är/känner sig förhindrade att skriva en bekräftelse att "jag är inte ensam" ... Skammen, tvivlet och familjehemligheterna äger oss inte längre. Insikten att "jag är inte ensam" sprider sig. Jag sätter länk till dig till en blogg som jag fick del av via facebook alldeles nyligen, en berättelse som jag direkt tänkte att påminner om din http://lillalotta.bloggplatsen.se/ Tjejen som skriver vill att man delar och sprider för att sprida kunskap. Alkohol verkar inte finnas med men jag tror den är av underordnad betydelse i relationer som präglas av makt och kontroll.

Nån gång tidigare har jag delat en dikt "Credo" här, då med tanke på den förtvivlan över missbruk & medberoende som förenar oss som läser och skriver här. Detsamma gäller våld i nära relationer, en kanske ännu mer välbevarad hemlighet... Ännu. Men det rör på sig, häromdagen kom Carin Götblads utredning med handlingsförslag och den kommenterades flitigt.
Insikten är på väg! Kram, ha en skön söndag / mt

Förtvivlan.
Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.
Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?
De mångas villkor
blir de mångas kunskap.
Kunskapen blir insikt, insikten
handling.
Förändringen blir inte längre en möjlighet.
Den blir en nödvändighet.

Claes Andersson

i förra inlägget berättar du om din ledsen-knapp, jag har en sådan jag med och idag kan jag se att det är sorgen, den läkande sorgen, som rinner ut. Det går längre och längre mellan gångerna men det finns fortfarande sorg som måste få komma ut. Var inte rädd för den knappen, den behövs för läkningens skull.

I nästa inlägg fokuserar du på ditt ex och folket runt honom. Jag kan mycket väl ana hur du känner dig och den ilska som väller fram hos dig. Och jag vet att det är svårt nu att titta på dig själv och klappa dig på axeln för det du åstadkommit men för mig som bara varit åskådare så är det inte svårt att se hur bra jobb du har gjort och, det var vi ju överens om, vilken fantastisk resa du gjort !!

Hur det än slutar i tingsrätten så är du fysiskt oskadd, har ett tryggt boende och har betydligt större och bättre förutsättningar att forma ditt framtida liv.

Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig.

Kram ♥

Vi kommer att träffa personal som är vana vid att arbeta med barn som lever med separerade föräldrar, missbruk, aggressioner... Åh, det gör ont i mig - att mina barn skulle hamna i detta...

Ja, mulletant - har läst delar av bloggen du länkade till... Jag är snabb med att tänka "ja, stackars henne, men hon hade det ju så illa, jag har ju inte alls haft det så illa"... Måste stärka mig i att jag hade det tillräckligt illa - det finns grader i helvetet, och det räcker att det inte är bra, man ska inte behöva leva så...

Ja, Adde... ledsen-knappen är bra, men den är så jobbig ibland... Jag känner mig så mycket starkare nu för tiden, men så ibland kommer de där minnena och det gör så ont... Men jag vet att det går över...!
Det låter nog rätt bittert av mig att jag skriver att jag önskar att människor omkring honom förstod hur han varit mot mig... Men ibland gör det så ont - alla som tycker att han är så trevlig och bra - de har ju inte levt med honom när han gapar och skriker, hotar, skrämmer, gör sönder saker osv osv... Men jag ska försöka tänka som du skriver Adde: jag har gjort en bra resa!!!! Jag är inte kvar längre!! Jag är fysiskt oskadd, jag har ett tryggt, eget boende som bara är MITT och barnens och jag har förutsättningar att forma MITT liv.

"Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig."
Tack Adde, för dina fina ord, jag suger till mig som en svamp - jag tog mig ur det, och jag har det bra idag, barnen har det bättre än innan och jag kämpar!!
Pratade med dem som ska träffa mig och barnen - jag blev ledsen när jag beskrev varför jag kontaktat dem, och jag sa att jag kanske överdriver och kvinnan jag pratade med sa "om du överdriver så är det ju bra för då har inte barnen det så jobbigt som du tror, men jag tror inte att du överdriver, kom och träffa oss så pratar vi lite och ser hur vi kan finnas här för er"... Alla dessa varma, fina människor som finns där - så fint att det finns hjälp... och samtidigt så sorgligt - att de behöver finnas...

Kramar ♥