Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Det klart jag förstår att du inte vill trycka ner mig, jag utryckte mig nog lite oklart! Det var verkligen inte menat så.
Jag förstår dig så väl hur jobbigt det är när man ser att inte barnen mår bra o när inte andra förstår vad det beror på o vad de har varit med om.
Mina barn är ju äldre o visar det på ett annat sätt. Man vill göra allt för dem men man räcker inte till och man vet inte vad som är bäst för dem jämt. När man mår dåligt själv orkar man inte alltid vara en så bra förälder som man skulle vilja.
Stor kram till dig<3

Usch vad jag känner mig liten i allt det här. Kommer jag verkligen att kunna fullfölja det jag påbörjat? 1 november ska jag flytta, det är helt overkligt!!! Ska själv till banken på måndag . Det känns så nervöst, jag känner mig så dum som inte är insatt. Min yngsta dotter verkar förstå mig men är också så arg på mig. Vet inte hur jag ska lösa det så det blir så bra som möjligt för henne. Tur att det funkar att jobba iallafall. Det går ganska bra att koppla bort allt annat när jag är där än så länge. Jag funderar ofta på om jag är en stor egoist som gör det här. Borde jag inte först se till att barnen har det bra först? Jag vill ju få ut mer av livet än det här!! Det är så konstigt att det har kunnat gå så här långt, jag förstår det inte. Varför har jag inte gjort något mycket tidigare. Då var det så att barnen var så rädda att vi skulle separera och det var det värsta som skulle kunna hända. Därför har jag väntat för jag trodde det skulle vara lättare när de är äldre men det är det inte. Det är aldrig lätt!!

Mittendaliv

Så länge som du har tänkt på detta och velat fram och tillbaka. Förstår att det känns skrämmande nu när det finns ett datum för flytt. Jag hoppas också att du kan känna lite lättnad och befrielse. Banken är bra kontakt. Du kommer snabbt kunna få koll på din egna ekonomi. Du är ingen egoist! Jag tror du måste se det som att ditt bästa i detta fall även kommer bli dina barns bästa. Barn vill ha välmående föräldrar hellre än föräldrar som lever ihop, även om de inte kan se det så nu. Ge det tid bara ..
Många är vi som haft jobbet som en fristad. Skönt så länge det går att komma dit, koppla bort och kanske få lite välbehövt vila från hemmet.

Lycka till med allt! Du är på rätt väg!

Vilse i pannkakan

Du gör det som är bäst både för dig och barnen i det långa loppet. Även om jag förstår hur du menar. Jag är ju fortfarande där att jag inte vet om jag kan släppa barnen till honom en hel vecka i taget. Lite avundsjuk på att du har ett datum att se fram emot, något som liksom verkligen sätter stopp!

All styrka till dig!

Men usch vad nervös jag var innan, kändes som att jag var sjuk o hade som feberkänsla i kroppen. Det gick i alla fall bra och det känns som jag har mer koll nu. Jag talade om som det var o att jag inte var insatt i ekonomin o att jag skämdes för det. Hon sa att det inte alls var ovanligt o att jag inte behövde skämmas. Hon bokade in en tid hos en jurist åt oss nästa vecka, hoppas bara att han följer med! Hon sa att jag kunde gå dit själv annars. Måste ta det samtalet med honom i dag. Det känns så jobbigt för jag vet på förhand hur han kommer reagera. Han kommer bli arg och tycka att jag gått bakom hans rygg.
Det känns iallafall bättre med dottern för tillfället o vi kunde prata lite om det igår.
Tack Mittendaliv o vilse i pannkakan för erat stöd! Det känns skönt att höra att ni tycker att jag gör rätt för man velar så mycket fram och tillbaka hela tiden. Ja det känns skönt att ha ett datum men också väldigt väldigt skrämmande!! Jag lever i någon slags overklighetskänsla o känner mig sjuk! Detta trodde jag aldrig om mig själv.
Kram

att säga till honom att jag har varit till banken o att vi har tid hos en jurist bästa vecka. Hyr ska jag kunna säga det till hinom utan att han spårar ur. Jag vet inte hur det ska gå till! Det känns sim att han på nåt sätt tror att det är lugnt nu. Han säger inget och jag har inte häller sagt nåt på ett tag. Han gör lite snälla saker för mig, säkert för att jag ska ångra mig o få dåligt samvete. Men han fortsätter också att smygsupa. Han går ut och håller på med någonting och när han kommer in är han full och blir då spydig o dum. Sist var i går o jag blir verkligen så trött på det. Jag fick och lade mig, orkar inte se o höra honom när han är så där. Det känns som att jag inte kommer ifrån honom fast jag redan är på väg men jag tror ändå inte att jag ska fixa det. Åh om allt vore över! Tänk att det ska vara så svårt att leva som medberoende!

Vilse i pannkakan

Jag tycker att du ska ha någon med dig när du berättar det. Så att du inte blir så ensam och utsatt. Då kanske han verkligen fattar läget också. Är det möjligt att ha med någon? Satsa i så fall på det.

ta med någon när du berättar, om du kan!!!

Du gör rätt, men jag förstår att det är kämpigt, och på många sätt helt overkligt!!! Men snart är du där, och så hinner du komma iordning lite inför julstök/julmys! Kanske kan du ha en målbild - tänk nr du kan ha hela julen utan att behöva oroa dig för all alkohol som skulle ha konsumerats... Skönt att slippa va?

Kram!

att ha någon med när jag berättar men jag vet inte vem jag skulle kunna ta med. Jag är rädd för att han bara blir mer arg och känner att vi går i hop mot honom som han altid har sagt. Tänkte nu om det kunde vara en ide att fråga hans mamma för hon frågar ofta hur det är o om hon kan hjälpa till på nåt sätt, men jag bet inte. Han tycker säkert att jag är riktigt dum om jag blandar in henne.Åh jag vet inte vad som är bäst vet bara att jag måste säga det.
Ja tänk vad skönt att inte behöva oroa sig för hur mycket han dricker i jul. Känns också konstigt på nåt underligt sätt att inte fira julen hemma i huset med släkten som vi brukar även fast mycket tid o energi har gått åt till att fundera över hur man ska kunna begränsa alkoholen. Hur jag än försökte så lyckades jag aldrig. Vet inte hur den här julen blir o hur vi ska fira den men det känns ju skönt att jag har lägenheten då.
Kram till er<3

Yogi

...och vi halkar hela tiden tillbaka i tänket med fokus på honom. Hänsyn till honom, för att skona oss själva i stunden. Tassa på tå, gå runt, inte säga si eller så, tänka efter, begränsa... Säger jag såhär så gör jag honom ledsen och upprörd och då får det konsekvenser för mig... Känner så väl igen det och får ont i magen av det du står inför. Jag har efter 9 månader fortfarande saker som jag behöver ta upp med honom som jag inte vågar av rädsla för hans reaktion. Är fortfarande beredd att ta på mig ansvar som inte är mitt för att inte göra honom upprörd. Vill hålla honom lugn och "snäll". Jag tror att det kan vara bra att ha med dig någon, precis som Vilse och Flygcert redan gett dig råd om. Du känner honom och har säkert rätt i dina tankar om hans reaktion på det. Vad kan hända då? Vad kan du säga, om han tycker att du är dum som har med dig t ex hans mamma? Jag antar att hon vet om att ni ska separera? Och hon vill hjälpa till. Det är ju jättebra. Återigen så är ju beslutet att ni ska separera fattat. Du har skaffat lägenhet och ska flytta. Han vet om detta. Då är banken en naturlig del av separationen och hans reaktion är självklart hans ansvar och det vet du ju, men jag förstår att du har anledning till din oro. Han fortsätter sitt beteende. Varje dag får du bekräftat att ingen förändring sker. Han gör inte ens några försök till förändring. Du gör förändringen nu. Du är stark och du har kommit så långt. När mitt beslut väl var fattat kändes varje dag fram till flytten som ett vakuum och jag trodde aldrig att jag skulle klara av det när jag väl var där. Men jag gjorde det. Och jag tror att du också har bestämt dig och är fast i ditt beslut. Du kommer att fixa det här. Vi som följer dig ser varje steg du tar och hur din kraft finns där även om du inte ser den själv just nu.
Kram

Som jag registrerade mig på det här forumet.det har hänt en hel del på det året som inte hade hänt om jag inte hade hittat hit.
Ja det är precis som du skriver Yogi att man är i ett vakuum och jag tror inte att jag ska klara av det. Jag har talat om för honom att jag har skrivit på kontraktet för lägenheten men åndå är det som att han inte förstår. Han frågade förut hur länge jag har bundit upp mig på lägenheten ifall det inte skulle funka ekonomiskt?! Ja hur tänker han då, att vi bara ska vara ihop av ekonomiska skäl. Annars säger han ingenting och det är så svårt att ta upp det varje gång!! Hade vart så mycket enklare om vi kunde prata om det hela tiden istället för att tiga! I morgon måste jag prata med honom om tiden hos juristen. Tror att jag ändå måste ta det själv med honom även om det kanske hade varit bättre för mig att haft stöd. Jag tror att han blir nog ännu argare om jag tar med någon. Ja man tassar på tå hela tiden och försöker hålla honom lugn o snäll precis som du skriver. Jag oroar mig verkligen för det här! Jag tror att det är det svårastesom jag blir tvungen att säga till honom. Hans humör går så upp o ner och jag vet inte alls vart jag har honom. Jag måste fokusera på att jag gör rätt o att det är det bästa för alla!
Tack Yogi det betyder mycket att du skriver!!
Kram

Känner mig så ledsen!! Min dotter var så arg o ledsen på mg igår. Det är så svårt, jag vet inte hur jag ska tackla det. Jag förstår hennes reaktion, hon vet inte hur någonting kommer att bli o det är skrämmande. Men jag orkar inte, vet inte vart jag ska ta vägen. Det var så jobbigt i går, satt själv ute på gården och bara grät mitt i natten. Hur klarar folk av sånt här, tror jag blir inlagt på psyk innan det här är klart. Är jag verkligen så stark att jag kan slutföra det här?

Mittendaliv

Du har redan tagit flera stora steg åt rätt håll, mot det liv du vill ha och är värd. Såklart har din dotter massa känslor kring detta som går ut över dig. Våga lita på att du som vuxen vet vad som är bäst för dig/er. Ditt beslut att flytta från ett destruktivt liv gör dig till en bra förebild för dina barn. Kram!

Det är tufft, och jobbigt och hemskt - men också så mycket bättre!!!
Du kommer fixa detta! Förstår att det är jobbigt när barnen är ledsna/arga - finns det någon hjälp de kan få? Någon annan vuxen som de har förtroende för? Eller någon typ av ungdomsverksamhet för unga med missbrukande föräldrar?

Håller alla tummar för dig när du pratar med honom - och glöm inte: han kommer inte samtycka, ni kommer inte tycka likadant, men stå upp för dig - vad vill du, vad är viktigt för dig?

Kram!

så kommer du att gå tillbaka.Eller låta honom komma tillbaka.Då kanske det känns som att allt var förgäves och all din strävan bortkastad.Men jag tror aldrig att den är det oavsett vad du klarar att göra i nuläget.Nånstans har du inom dig tagit till dig att det inte är ok att leva såhär.Just nu agerar du för en lösning som ska fungera i alla fall idag.Den kanske inte fungerar om en vecka eller en månad.Men du har rådfrågat dig själv och kommit fram till detta.Stå fast vid det en tid som du själv känner är möjlig trots allt motstånd från man och dotter och inte minst från dig själv.Det kanske går mycket lättare än du tror.Eller så blir det precis så jobbigt som du just nu känner att det är.Men att kliva ur situationen och kunna se på den lite utifrån är vad ni båda och framför allt du behöver just nu.Jag/vi har ju klarat 5 månader och det har varit mycket tufft många gånger.Men jag har blivit starkare och klokare.Nu ska vi göra en försiktig trevare tillbaka.Men vårt utgångsläge är helt annat än det var då för fem månader sen.Då var det slutkört på alla fronter.Jag håller tummarna att du klarar att göra denna förändring.

Det känns skönt att ni stöttar mig! Det värsta och jobbigaste är när barnen är ledsna och arga på mig. Nu känns det helt plötsligt sim att jag är den dumma som ska straffas. Jag är så rädd för att min dotter kommer att ta avstånd från mig. Jag förstår dig Flygcert när du skrev förut att ditt ex köpte en massa saker till barnen och hur det kändes för dig. Det känns som att nin sambo har börjat köra den stilen lite nu för att vinna tillbaka sin dotter .
Ja Ullabulla jag tror också att jag kommer att känna att allt arbete har varit bortkastat om jag går tillbaka nu. Och jag vet ingenting hur nåt kommer att bli och hur det kommer funka. Men jag behöver ju inte bo kvar i den lägenheten för alltid men just nu känns det som en ganska bra lösning även om den är för liten för mig o min dotter men det går nog att få till det. Det kanske går lättare än jag tror el så blir det jättejobbigt! När jag slutar jobbet i dag måste jag prata med honom, det får bära el brista men jag är tvungen nu!!
Kram till er alla!!

Yogi

Håller tummarna för dig idag när du ska prata med honom. Du vet varför du gör det här. Du bär inte ansvaret för orsaken, men du tar nu ansvar för ditt fortsatta liv. Och vad du gör,, om ni kommer dit; låt bodelning osv bli rättvis, så att du inte tycker synd om honom och låter honom ta allt och du själv står utan. Har själv gjort det här misstaget och det finns inget gott i det alls. Det var bara en tanke som dök upp.

Du kan också berätta för din dotter varför du inte orkar längre. Det är inte att prata illa om honom. Han har ett stort problem som påverkar er familj på ett dåligt sätt och du orkar inte fortsätta längre.

Hoppas det går bra för dig idag!
Styrkekramar
Yogi

Barnet kommer se igenom det!! Men det gör ont...
Min son har börjat prata om julklappar och har visat saker han önskar sig - allt i 1200-1500:-prisklassen, och jag vet ju att det är några sådana julklappar varje barn får av pappan, men jag varken vill eller kan lägga så mycket pengar... Och det svider.
Säger som ypgi - du får förklara för ditt barn varför du lämnat - det är okej, du behöver inte skydda honom!

Kram