För en massa saker, men först och främst en egen tråd.

Nu vet jag att han dricker igen. Hittade gömmor med ölburkar och flaskor och ett glas snyggt överplastat så att det inte ska lukta sprit i rummet. Och som vanligt känner jag mig så besviken och ledsen, arg och korkad. Jag visste att det var på gång. Han började dricka alkoholfri öl igen och sen smakade han lite vin "bara till maten". Men det värsta är förstås spriten som han inte visar. Har inte sett honom full ännu, men det är väl en tidsfråga. Och vet ni - nu kommer ni att skratta - han ska åka på kryssning med jobbet!! Han har sagt att det ska bli så intressant att vara den enda som är nykter. Det förstår vi ju alla att han inte kommer att vara. Eller fattar han inte att vi förstår det?

Jag har den senaste tiden velat så mycket hit och dit. Det har varit bra stunder och dåliga stunder. Ena dagen tänker jag att vi kan fortsätta och det är bäst för alla inblandade (även barnen), nästa tänker jag att jag bara måste ur det här. Har försökt få honom att gå på AA, men det finns alltid någon ursäkt. Nu inser jag att han vill inte.

Jag frågade honom om han sagt till terapeuten att jag mår dåligt? Nej, sa han, det tänkte jag inte på. "Varför skulle jag det?" För att orsaken till att jag mår så här kanske är långvarig stress och alldeles för mycket på mina axlar. "Men du är ju sjuk, man får inte feber av stress." Så lite insikt.

Så nu bara måste jag vara stark igen. Oavsett hur jag mår. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det den här gången, men jag får väl börja med att prata med honom. Och det har jag ingen lust med just nu.

Giv mig styrka!!

Vilse i pannkakan

Jag vill inte höra hans förklaringar längre. "De där har samlats på under lång tid, jag har inte druckit mer än kanske en per dag." "Glaset var igår, jag smakade lite men tyckte inte ens att det var gott." Sure, det var därför det var plast över (så att man kan använda fler gånger) och glaset luktade vodka, inte den gin han sa att han tagit från spritskåpet. (Finns en flaska med en liten mängd kvar, annars ingen sprit i huset.)

Jag är så less. Bad honom att inte komma hem, men han kan inte förstå det alls. Han fattar inte att jag behöver få vara ifred och få utrymme för att kunna andas. Nä, i stället vill han att vi ska prata. Om vadå? Mer lögner? Jag kan ju omöjligen veta vad som är vad eller lita på honom. Jag vill bara inte träffa honom just nu. Vill bara ha barnen för mig själv ett tag.

att hålla honom från din personliga krets så är det ju alldeles utmärkt.Det ger dig lite andrum och möjlighet till eftertanke.Du kanske fortfarande har en lång bit kvar till att ta dig samman och gå.Du kanske också slipper göra det om han tar sig samman och söker hjälp.Sluta lyssna på hans trams,vilket du just nu klarar som det verkar.Lyssna på din inre röst och din magkänsla.Vilka alternativ har du i dagsläget att lindra din egen plåga och dina egna snurrande tankar.Kan du skapa ett livsrum dit bara du och barnen kan gå.Kan det finnas något alternativ utanför hemmet som du och barnen kan ha en fristad,något roligt?

Att börja med att sätta sig ned och tänka och grunna och om han gör si och om han gör så.Det har vi alla medberoende gjort så många gånger.Och det bollar ju över ansvaret på den person som i dagsläget inte klarar att ta emot den bollen.De har fullt upp med sig själv och sitt eget drickande.Tids nog genom ditt agerande så kanske han klarar att rikta fokus på vad han måste göra för att förändra sitt liv.Att du just nu ska förmå honom till detta är inte alls säkert att du lyckas med.Men det är ju det man vill,om jag gör såhär.Om jag säger såhär osv,då ska det minsann bli tydligt var jag står.Ofta hjälper det inte ett skvatt.Spiralen nedåt fortsätter i alla fall.I värsta fall i allt snabbare takt.
Det råd som fick mig att sätta igång min resa mot tillfrisknande var:Vad kan du göra idag för dig själv för att må lite bättre.Endast denna enkla mening.
Nog så svår i det kaos du befinner dig just nu.Kanske köpa en veckotidning och grotta ned dig.Ringa en väninna,hyra en film whatever.Ett helt egoistiskt beslut som bara gagnar dig i dagsläget och inte stressar fram något du inte klarar.Tids nog kommer besluten att komma till dig.

Vilse i pannkakan

Tack Ullabulla, men det fungerade förstås inte alls...

Han kom hem som vanligt och allt skulle vara som vanligt. Ursäkter förstås "det var dumt, jag ville bara testa" eller "jag borde inte ha ersatt 6-packen, bara tagit en". Jag sa att jag mådde illa och bara ville vara ifred. "Varför mår du illa då?" Jag bara blängde på honom. Hans svar var "Men man mår väl inte fysiskt dåligt av att vara upprörd?!" Snacka om noll insikt. Jag sa åt honom att han fattar ingenting.

Senare på kvällen sa jag åt honom att idag räknas som din första dag som nykter, fattar du det? Han höll förstås inte med, han hade ju inte varit full. Nej, men du har inte varit nykter heller. Försöker att koncentrera mig på jobbet. Det är så mycket annat som bara måste funka. Ett tag tänkte jag att vi kunde hyra en liten lägenhet och så bo varannan vecka, så att barnen alltid är här och vi inte behöver sälja - i alla fall inte med en gång. Men det skulle han förstås inte gå med på.

Varför är det så svårt???

Citronfjäril

Känner så igen mig i denna villrådighet! Den är såå jobbig och tar så mycket energi. Det är som en jäkla berg- och dalbana! Har inget konkret råd att ge dig, för jag är mitt i berg- och dalbanan själv, men ville bara skriva att jag känner igen mig.... KRAM

Vilse i pannkakan

Klumpen i magen har ökat i styrka hela dagen och nu kan jag nästan inte andas.

Ska iväg ikväll - måste egentligen - men hela kroppen skriker "LÄGG DIG OCH SOV!" Hinner inte, måste jobba, duscha, göra mig i ordning - det går inte!

Så var panikångesten här igen.

margaretavilhelmina

Jag känner igen mig i dina känslor. Att bli besviken hela tiden. Å ju mer man har hoppats ju hårdare och djupare faller man. Skickar dig styrka i massor !

Då kanske det blir lättare att förstå vad du känner och går igenom.Du kan när som helst bli beskjuten, sänkt, förrådd eller you name it..
Du försöker hålla nån sorts rak tråd i detta kaos för din egen och barnens skull.Du ska vara navet som åtminstone håller ihop det.Vad skulle hända om du släppte taget och såg på detta utifrån?Vad skulle du råda dig till i dagsläget.Kanske låta bli alla dessa drastiska beslut som man ju ändå inte har styrkan att stå fast vid.Utan återigen de små stegen,små besluten som gagnar dig och barnen och fungerar oavsett vad han tar sig till.Inte;om han har druckit så åker jag till morsan.Inte om han är nykter så kan jag slappna av ikväll.Utan:idag ska jag göra såhär därför att..Då får man ett annat tänk som blir bortkopplat från vad den som dricker gör.Det blir enklare på det viset och inte så mycket skuld och straff inblandat varken mot honom eller mot dig själv.Du tar kontrollen över det lilla du har möjlighet att ta kontroll över,dvs dig själv och ditt eget handlande.

Vilse i pannkakan

Jag har ingen kontroll. Lyckades inte ens få iväg barnen till skola/dagis idag. Hela kroppen värker, huvudet med, jag är så trött och känner mig febrig. Försöker jobba, men har svårt att koncentrera mig. Känns som om jag håller på att försvinna.

Det här låter ju inte så kul. Jag känner igen mig i din mans beteende. Bara svepskäl för att få dricka. Som du skrev, bara en tidsfråga innan den rediga fyllan och sen rullar det på. Att bara gömma sprit är ingen frisk handling när man är vuxen. Det visar ju bara på problem. Han kanske ska börja använda medicin så han inte kan dricka? Du har ju gått in lite i väggen känslomässigt. Har du någon hjälp?

Vilse i pannkakan

Ingen hjälp. Jag faller handlöst och han fattar ingenting. Blev sur på mig igår kväll för att jag bad honom att hjälpa till med en sak. "Det sa ju du att du skulle göra??" Jo, men jag orkar verkligen inte. Ska inte jag kunna förvänta mig lite hjälp här hemma? Det ser bedrövligt ut nu och jag mår skit men förväntas ändå ta hand om eländet. Ingenting funkar om inte jag gör det.

Intressant är också att han tagit av sig vigselringen och att han duschar nästan varje morgon. Vem försöker han impa på?

Vilse i pannkakan

Jag blir alldeles skrattfärdig. Hans terapeut hade sagt att han visst kunde åka på kryssning och att han inte alls behövde berätta för någon, alltså ha någon införstådd med varför han inte dricker. Is she for real?? Jag trodde att hon hade lång erfarenhet. Så på fredag åker han.

Själv är jag alldeles mosig. Fortfarande ont i kroppen så fort jag försöker göra något och jobb har jag svårt att koncentrera mig på. Vill bara vara ledig, helst på semester någonstans där jag kan ligga i solen och bara bli serverad allt, få rummet städat, vara. Men det går ju inte. Får bara ta en timme i taget och försöka klara mig igenom varje dag.

Jag vet att mitt ex tog upp många saker som hans samtalskontakt hade tagit upp, men jag vet helt ärligt inte om det var hans egna ord "i hans bubbla" eller om det var hens ord...

Åh, förstår dig, att det känns helt fel...

Jag tror nog inte att han säger sanningen!! De är så bra på att ljuga så man vet inte vad man ska tro tillslut.
Min sambo gick till läkaren för ett tag sen som han hade lovat oss för att få antabus.
När han kom hem sa han att läkaren tyckte inte att det var rätt för honom. Och då kan man ju undra hur han lade fram det. Så det blev ingen antabus o han fortsatte och dricka som vanligt.
Kramar till dig!!

Vilse i pannkakan

Tack fina ni! Känns bättre att höra att man inte är den enda som inte tror att man får hela sanningen. Men nu tänker jag att det är hans ansvar och blir han full så blir han det. Nästan så att jag kan önska det faktiskt, att han gör bort sig. Taskigt, men så är det. Han har ju hela tiden sagt att han inte är någon "riktig" alkoholist och hans mål verkar fortfarande vara att kunna dricka kontrollerat, exempelvis vin till maten.

Igår hade jag så ont överallt så jag knappt kunde sitta i soffan ens. Känns idag med, men jag sov hyfsat. Antar att jag egentligen borde gå till en läkare men vad ska de göra - sjukskriva mig?? Det går ju inte.

Så, vad kan jag göra idag för att må bättre? Ska fundera på den ett tag.

Vilse i pannkakan

Visade sig att det inte fanns så mycket jag kunde göra. Och jag måste funka idag också, det är bara så. Ligger enormt efter med jobbet, så jag vet väl vad jag gör ikväll...

Inser att jag inte kan fortsätta så här, men jag kan inte göra något åt det just nu heller. Det finns ingen ork till nånting.

Man tappar orken och all energi går åt till alkisen. Värk i kroppen känner jag också igen, man tror nästan att man är allvarligt sjuk. Försök om det går att göra små förändringar så att du når dit du vill tillslut. Har du någon samtalskontakt? För mig tig det väldigt lång tid innan jag sökte hjälp o det ångrar jag. Nu går jag på familjerådgivning (utan sambon) o hos terapeut för anhöriga till alkoholister.
Styrkekramar!!

Vilse i pannkakan

Igår gjorde jag något bara för mig - gick med en gammal kompis på restaurang och bara hade det bra. Kan inte komma ihåg när jag hade det så mysigt senast! Det var värt varenda krona och jag var riktigt uppsluppen när jag kom hem. Det försvann dock ganska fort.

Ok, de goda nyheterna är att han klarade kryssningen och att hålla sig nykter. Tror till och med att han fick någon insikt, eftersom alla andra var så packade (kanske inte de han åkte med, men kryssningar är ju ökända sjöslag). Allt bra så långt. Vi kom hem och kändes för första gången på länge som en familj, vilket var helt underbart.

Nästa dag kom bakslaget. Han var trött och blev arg för att jag inte gjort en sak som jag sagt att jag skulle. Nä, jag hinner inte med allt, försökte jag förklara. Hur mycket har du gjort sen du kom hem? Och sen var grälet ett faktum. Det värsta var att barnen inte sov än, men jag kunde inte kontrollera mig utan skrek lika mycket åt honom som han åt mig. Sen började jag förstås gråta, för jag vill inte att det ska vara så här och pojkarna blev rädda och alla kom in till mig för att trösta mig. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på hur det här måste påverka dem! Han lugnade ner sig och bad dem om ursäkt och försökte släta över allt för att de skulle gå och lägga sig. Han bad mig om ursäkt också. Så gick en dag som var ok och sen var det dags igår igen. Han får för sig en sak och ska stå på sig och så hamnar ett av barnen i kläm, för det stämmer inte alls överens med vad någon annan vuxen har sagt till honom. En 6-åring kan inte ifrågasätta en främmande vuxen! Ska inte göra det heller i den här situationen, anser jag, det är upp till oss som föräldrar att lösa det. Så han var ju helt förkrossad, men maken fortsatte hojta. Till sist tror jag att jag fick honom att fatta vinken, men det var så onödigt alltihop.

Så nu ställer jag mig förstås den eviga frågan igen - vill jag vara med honom även om han är nykter?? Jag vet att vi kan ha det så fint tillsammans som familj, men jag kan inte hålla på och kliva emellan honom och barnen hela tiden och tassa på tå för att kolla av hans humör - även om det inte är alkohol inblandat. Och det har jag inga garantier för att det inte kommer att vara heller.

Tungt idag.

Vilse i pannkakan

Men jag är så trött. Känns som om jag fortfarande har feber, men det har jag inte. Bara helt slut i huvud och kropp.

Jag har inte orkat skriva på länge, men jag har varit inne och läst. Läst både andras och mina egna inlägg. Jösses, vad klok man är ibland! När det gäller andra.

Min man är fortfarande nykter (vad jag vet, men det verkar faktiskt så). Han har ställt upp mycket mer och gjort en massa hemma. Samtidigt så litar jag inte på att det håller i sig. Varför hela tiden denna oro?? Men han har haft såna här "toppar" förut då han har gjort en massa, så har det hållit i sig i max ett par veckor och sen är det slut. Vi har fortfarande skilda sovrum och jag skulle helst fortsätta att ha det så. Han vill flytta tillbaka in i sovrummet.

Vissa dagar är bra, andra mycket sämre. Igår kände jag mig ovanligt pigg och fylld av energi, idag är jag nere i källaren igen. Blir alldeles blöt av svett bara av att försöka skriva det här. Folk runtomkring undrar vad jag har för plan? Inte vet jag, jag kan inte se längre än till jul och den planen innehåller i alla fall hela familjen. Mina föräldrar tycker att det är vansinne om jag skulle stanna kvar. De vill inte ens träffa honom. Vilket förstås gör att jag hamnar i kläm igen.

Hur ska jag veta vad jag vill på lång sikt?? Jag försöker bara överleva.Och just nu är han nykter och behjälplig. Är inte det värt nåt??

Känns som om mitt huvud brinner upp.

Kanske är familjeterapi en hjälp för er? Du verkar pendla en del i humör och det gjorde min fru också när jag själv drack. Det försvann när jag började ta antabus. Då släpper kontrollbehovet och vårt förhållande blev gradvis bättre. Tilliten kommer, känslor och ömhet med den. Du är inne i ett djupt och starkt medberoende och det har jag inga kloka ord att säga till dig om. Din man har säkerligen abstinens, ångest och skam som görcatt han pendlar i humör. Du har dutt kontrollbehov. Detta kommer fortsätta ge upphov till konflikter eftersom ni båda är utanför er tillitszon. För att komma innanför denna krävs det tid. Tid för han att vara nykter och tid för att du ska upotäcka att han faktiskt är nykter.