Jag vet att jag dricker för mycket och har gjort det de senaste 6-8 åren. Början var social med middagar o skumpa och slutet högst asocialt med gömda flaskor i garderoben.
Och nu har jag gjort DET. Varit berusad bortom all kontroll inför min man och mina barn. Kan inte tänka på det utan skam och hjärtklappning. Det var fruktansvärt även om jag har stora minnesluckor från situationen.
Så från och med nu är jag medlem här och behöver allt stöd jag kan få för att fixa detta.
Jag har allt: fin familj, hygglig lön, trevligt boende, goda vänner. Medicinerar mot depression och nedstämdheten är behandlad med detta. Och ändå dricker jag. Hur dum kan man vara? Hur dum är jag?
Skam skuld djupt självförakt. Och igår efter en vecka då jag lovat att avhålla mig alkoholen så drack jag igen. I smyg förstås....
Hur dum kan man vara?!
Intellektet räknar ut att minus alkohol är det mesta i mitt liv bra men dumheten verkar vara det styrande.
Eller är det alkoholen som styr? Sug, begär, längtan efter...tomhet? Jag har svårt att få ihop detta men vet en sak: nu gäller en dag i taget.
Fråga till er: är stödet ni upplever härigenom i dettaforum tillräckligt för att sluta dricka/hålla sig nykter?
Jag är alkoholist, jag behöver bli en nykter sådan. Jag vill nå den dag då jag kan säga: nej tack, jag dricker aldrig alkohol.

Levande

Underbart att du låter så stark och just en dag i taget är viktigt.
Tröttheten för mig börjar ge sig, men slocknar som ett barn på kvällen och sover hela natten efter år av dålig sömn.
Kram och nu tar vi denna helgen

Sundare

Så var de första sju dagarna ett konstaterat första steg. Känner mig nöjd och har ringat in riskfaktor Nr 1: komma hem trött, hungrig, törstig o lite upprörd från arbetet. Har ett tufft jobb med fullkomligt inkompetent ledning.
Strategier: äta regelbundet, dricka mycket vatten. Sedan jobba med acceptans av vad jag inte kan förändra. Jag kan mitt jobb o är bra på det vilket jag aldrig kommer få erkännande för uppifrån. Det är så kulturen är på arbetet. Samtidigt är jag inte ett tillräckligt besvärligt element så man åtgärdar det med chefbefordran (?) vilket jag skulle vara totalt ointresserad av. Alltså en rätt vanlig arbetsplats och att jag dricker löser ju knappt detta. Byta jobb vill jag av olika anledning inte göra just nu.
Därmed får jag fokusera på det jag kan förändra och arbeta med att släppa allt annat.
Denna vecka har jag ett mål till - återuppta min träning i mindfulness. Varit på bra spår där - trodde jag...men med bakrus i huvudet så vet jag ju nu inte om det egentligen gav så mycket som jag tyckte.
Tror på ett steg och en sak i taget. Noterar visst ökat sötsug men inget alarmerande. Apelsinerna är ju söta o fantastiskt goda just nu så det blir 1-2 såna per dag.
Så nu tar jag steg två: vita dagar med mindfulnessträning.
Önskar er alla en fin skön lördag, skön återhämtning o att ni kan ge er tid att göra något ni uppskattar. Min tanke är att göra detta idag!

Levande

Du kloka människa så bra du tänker och tror du kommer bli så besvärlig när du är klar att du måste tacka nej till chefsjobb ?
För ju fler dagar det går så växer en ny människa fram vilket jag tycker är härligt, vet inte om jobbet gillar det men jag älskar det.
Så ha en härlig lördag, kram och bra jobbat

Sundare

För en vit lördag fylld av sånt arbete som kallas "fritid". Varit härligt effektiv o fått mycket gjort. Samt varit på middag där värdparet blev lite förvånade över vårt alkoholstopp men sedan kom bubbelvattnet fram o så var det bra med det. Inte särskilt komplicerat...ändå kommer tankar på a nu o då, en inre överläggning i huvudet, så skönt det skulle vara att få dricka o känns den där känslan av hur allt bara släpper..,men så ruskar jag på mig och säger STOPP! Jag är en aning upp i varv just nu, det inser jag men det får vara så ett tag. Det viktiga är att få ett avstånd mellan nu och alla dagar med a. Att varva ner, hitta en ny jämvikt o en bättre balans får komma med tiden. En sak i taget och en dag i taget.,,
Sov gott nu alla ni/vi som följs åt här.

Sundare

Och jag vaknar utan den där rädslan över vad som hände igår då medvetenheten slocknade. Så skönt o sån lättnad att slippa stå till svars inför mig själv o maken.
Maken följer o stöttar mig, tar själv nu en vit period som han vill ska bli lång. Så det är ju ett mkt bra stöd som ni förstår! Han gillar också att dricka men har den där spärren som jag saknar.
Idag har vi också fullt upp med saker att fixa o göra. Livet erbjuder mer jobb än vila men just nu känns det stöttande att vara fullt sysselsatt. Tänker på hur jag faktiskt och ofta varit upptagen i huvudet på tanken om hur jag skaffar alkohol o hur det kommer bli nästa gång jag dricker. Jag är helt medveten om att jag uppfyller flera av kriterierna för att vara beroende. Vara alkoholist. En sanning jag nyktert måste möta och se rätt in vitögat. Ingen vacker sanning men det är så det är. Ibland rusar tankarna framåt o säger till mig att jag nog kan återgå till ert måttligt drickande sen. Men då bromsar jag mig själv o återgår till målsättningen: en dag i taget. Vara här o nu och just bara ta en dag i taget för så kommer jag framåt. Nu säger jag hej till dag 9.
Ha det bra alla hjältar på resan!

Wicca

Visst är det befriande att slippa oroa sig för gårdagen, att kunna vakna alert och vara medveten. Fint att du har mannen vid din sida. Ja ibland får man stå på bromsen och stanna upp och tänka efter. Grattis till din 9:e dag =) Kram

Zinga

Alma Amanda, har läst hela din tråd o tycker du är stark o duktig! Skönt att maken oxå är vit nu.
Själv föll jag i helgen o sitter här med ångest, hjärtklappning o dåligt samvete. På't igen..

Sundare

Även om jag skäms...
Igår var jag mycket aktiv, stökade o fixade med huset. Plötsligt konfronterades jag med en glömd gömd flaska. Och jag tog en stadig klunk. Som ett automatiserad reflex.
Spärren var borta på ett ögonblick. Så: Var det värt det? Nej, självklart inte. Alkoholen steg mig omedelbart åt huvudet o jag sa inget till familjen men var livrädd att de skulle märka något.
Är grymt besviken på mig själv o chockad över den fysiska effekten av spriten. Tycker min röst förändrades o kontrollerade mina rörelser som jag kände med ens blev yviga. En stadig klunk o jag har svettats hela natten, haft ånger/ångest som heter duga, sovit stötvis. Skäms skäms skäms!
Så nu får jag börja om. Klarade 8 dagar i sträck. Nu tar jag en dag i taget. På nytt. Suck!
Känner mig så dum o är så besviken på mig själv. Fan ta mig!

Levande

Är ett krig med spöke och ovanor, men inte börjar du om utan fortsätter på din väg.
Tror att det är bra ibland att bli påmind om hur skör ens nykterhet är, du lärde dig massor av klunken.
Det viktigaste var att du vill vara nykter, behåll den känslan.
Kramar och styrka till dig önskar dig en fin måndag lite klokare och starkare

Svartvit

Jag har nu läst din tråd och känner igen mig såå mycket! Vi har kanske inte helt samma problem i drickandet men delvis. Detta är min första dag på denna sida och bara att känna igen sig i någon annan, som har liknande problem, det får mig verkligen att känna mig mindre ensam. Jag är så glad att du delar med dig av ditt liv och din resa mot ett nyktert liv, jag hoppas på att få följa dig hela vägen och att jag också lyckas! Kram

Annakanna

Din tråd ger motivation och bra insikter om saker som triggar. Tack för att du är öppen och delar!

Sundare

Jag är glad att du vill följa mig för vi behöver hjälpas åt på den här resan. Är inte särskilt stursk idag...alla vi här på Forumet är olika lika, lika olika och same same but different. En nåd att slippa kämpa ensam.
En annan dag än just denna dag hoppas jag kunna inspirera dig o ge dig o mig själv styrka...
Kram så länge

Sundare

Jag är uppriktigt glad om min tråd kan ge dig insikter. Idag är jag dock allt annat än glad att vara jag...det är verkligen inte annat än EN DAG I TAGET som gäller.? Och efter fall får man resa sig igen, borsta av knäna, sluta lipa och ta ett beslut: vad vill jag? Vad är viktigt? Vad är så viktigt att jag är beredd att stå ut med en hel del obehag för att nå dit?!
Ja, öppen o ärlig är det enda val jag har här, annars är inte forumet en möjlig väg för stöd.
Tack själv Annakanna, är så glad att få följa din resa! Tillsammans är det enda möjliga!

Annakanna

Det är just det som är en del av insikten och inspirationen - att se så många starka människor resa sig upp och ge på´t igen bara! Vi vet ju alla att det inte är lätt och många av har inte kommit så långt som du (skruvar på mig dag 1 för närvarande). Håller med, tillsammans går det vägen till sist!

Sundare

...och en kalldusch av ånger och skam. Tack Levande. Ja, jag fortsätter med en dag i taget. Inget annat är ett alternativ, vill vara nykter och närvarande. Som person är jag lite "allt eller inget", harvar inte direkt på med gråskalan. Livet är fantastiskt o förjävligt, sällan något däremellan. Är känslointensiv. Recividerande depression sedan nästan 30 år tillbaka även om jag fick diagnosen nyligen. Ofta klarar jag det bra, men ibland inte alls. Och a är en fruktansvärt dålig lösning men i det omedelbara är det hjälpsamt o trösterikt. Varför skulle jag/vi annars dricka?! En förrädisk drog är alkoholen. En drog jag inte hanterar. Tack för att du hejar på Levande! ??

Sundare

Ok på't igen. Nu tar vi oss en vit dag fylld med känslor, närvaro o göranden. Som livet är.
Önskar dig en fin dag!

Sundare

En
Dag
I
Taget.

Förändring kommer inte över en natt och även om viljan finns hänger gamla beteenden o spöken kvar ett tag. Ett bra tag. Jag var kanske naiv att tro att en vecka nykterhet var ett visst skydd. Behöver så mycket mer skydd än så. Så nu samlar jag vita dagar igen. Tack för stöd o förståelse också när jag själv inte begriper..

En vecka nykterhet ÄR ett bra skydd, men det kommer såna där tillfällen. Jag tycker inte att det är nåt konstigt alls att du tog en klunk. Gamla vanor och beteenden måste bort och de är svåra att förändra. Om du är det minsta lik mig kan det komma värre tillfällen när du i princip "planerar" drickandet. Ånger och skam känns inte så positivt. Det är jäkligt onödigt att vi försatt oss i den här situationen, men nu tar vi oss ur det och då kan ånger och skam vara lite svåra att ha med sig. Att halka av vägen är förståeligt, när man kommer upp är man lite klokare, lite säkrare och på väg framåt igen.
Du grejar detta!

Sundare

På väg till jobbet grunnade jag över detta med självklander. Att slå sig i skallen med sitt eget självförakt. Kände att det är föga hjälpsamt utan snarare en väg att ta till flaskan - för inte är man väl värd nåt bättre?!
Så det var intressant att läsa ditt svar Sisyfos! Tack för det.
Nu har jag skämts o ångrat mig handlingsförlamad alltså hjälper det mig inte vidare till mitt mål. Så: Lägger ner kriget mot mig själv, ska vara snäll mot mig själv idag istället o sträcka på mig en smula o utvärdera vilket som för mig till förändring - att samtidigt förakta mig själv eller att försöka förlåta mig själv.
Tack till er alla som ger mig sånt stöd o tack till Alkoholhjälpen för detta forum!??