Senaste kommentarerna i forumet

Efter min första lob så intalade jag mig att jaja jag skiter i spriten och håller mig till öl. Jag är ju inte som de på AA jag har ju bara druckit i några år. Jag ska kunna dricka normalt det var min tanke. Dricka normalt om några år. Detta var i november 13. i 8 månader drack jag inte en enda jävla skitdroppe, mådde superbra, pigg, trevlig ja you name IT. Sedan kom djävulen och knackade på min axel när jag var i Eskilstuna. Hade slutat med medicin var min sons födelsedag, MIN SONS FÖDELSEDAG. Den sabbade jag, ville inte dricka på hotellet, drack ute vaknade i en fyllecell igen, inte för jag var stökig utan redlöst berusad. Tbx till hotellet vid 3 var 8/7 på morgonen min sons födelsedag som jag sabbade. Sov till 8 ut och köpa folköl så man klarade sig till 10 då bolaget öppnade. Ja a var i mig, usch och fy. Lob-samtal igen trevlig yngre tjej som jobbat på behandlingshem. Hon var imponerad att jag hade fixat all hjälp själv.
Johannes jag resonerade precis som du. Kunde dricka 15 gånger utan problem, men det kunde bli problem 16:e gången, 3:e gången jag jag visste aldrig. Det vet inte du heller Johannes. Du vet inte när det slår över för både du, jag och många andra här inne kan inte bryta. Så länge du inte är redo att bryta kommer du alltid att leva i risk vad gäller a. Vad vinner du med att leva i risk? Vad är vinningen med att dricka om man vet att man inte kan hantera a. Är du villig att ta samma risker som jag gjort? Säg inte att de inte kommer drabba dig för det vet du inte. Ta en funderare Johannes om a verkligen är så viktig för dig. Vill inte skriva senare att "Vad var det jag sa" Kämpa på

tack, hoppas det här forumet kan ge stöd när the devil on the shoulder mocks me. Träning och alkohol är ingen bra kombo, om man kommer igång med träning kan det därför också vara en sporre att inte dricka, om man klarar det...

Om ett bakslag blir vid två öl, så kan det väl snarast bli till en styrka, ingen orsak att låta sig nedslås av det.

Men kan nog tänka mig hur diskussionen med djävulen (åtminstone för mig) skulle kunna låta nästa lördag "Äh det gick ju så bra med två öl förra veckan, visst kan du ta några nu också...". I så fall blir det säkert tid att sätta foten i marken.

Jag tror det är bättre att vara ärlig. Det är nog många här som också faller dit fast man inte vill och det kan kännas skönt att se att det inte är så lätt för alla andra heller men det går att kämpa vidare. Det jag personligen har upplevt är att när jag har haft ett mål på typ 1 månad och sedan misslyckats den 13:e dagen, att jag då känner, a men va fan det var bra med 13 dagar, jag kan försöka nästa månad igen och så blåser man på. Det är nu du skall vara stark och inte tänka så.

Lycka till

DO IT NOW.
SOMETIMES 'LATER' BECOMES 'NEVER'.

Var rädd om dig.

/Ebba

Jodu Vickan nu har jag ätit kokta hela kornkärnor som kvällsmål och i viss mån som ersättning för potatis och pasta. Jag tycker definitivt mig märka att jag är mindre hungrig och sugen på mat/mackor/godis överlag.

På dryckesfronten går det bra. Dock blev det ett litet hack i skivan igår kväll när jag och min fru hamnade hemma hos min "farligaste vän".
Fick i mig ett par starköl, lyckades inte hålla mig. Det var inget tjat eller så utan det var min svaghet som gjorde att jag föll till föga.
Mitt i all självförebråelse, besvikelse och ilska över att jag inte kunde stå emot finns det ändå ett uns av tillfredställelse över att jag nöjde mig med ett par pilsner. Det hade kunnat bli ett rejält hinkande. Men det blev det inte.

Har funderat mycket över om jag skulle dela med mig av mitt bakslag. Jag kom dock fram till att jag måste ju vara helt ärlig inför mig själv och er. Annars funkar nog inte detta så bra. Förhoppningsvis kanske någon dessutom drar nytta av att läsa det jag skriver även om det inte alltid är solsken och vita dagar som adderas.

Jag tar nya tag och satsar fortfarande på tre månaders avhållsamhet men får räkna in ett bakslag.

Ha en skön söndagskväll vänner!

/ Incognito

...men vill berätta något positivt.

Min historiska skilsmässa som jag refererat till så många gånger, den var smutsig, mycket smutsig.
Däremot har jag träffat på exet, barnens far, ett par gånger under detta året. På parkeringsplatsen utanför Ica.
VI har tidigare alltid hälsat på varandra, men för någon vecka sen pratade vi.
Det kändes inte någonting alls. Inte infekterat, inte tillgjort, inte avvaktnande.
Så, med det vill jag säga, historia försvinner aldrig. Det som hänt finns kvar men nu efter 15-20 år kunde vi prata lite vanligt.
Yngsta barnet har ingen kontakt alls med honom men jag berättade om att han kommit på universitet och börjar studera nu i höst och det gjorde honom glad få veta.

Det blir bättre men det tar tid!

Keep up!
kram du varma kvinna och medmänniska

...du finns med mig, egentligen hela tiden.
Som du beskrev till Adde, tror jag, om detta underbara men hemska forum. En plats jag är så tacksam har funnits och finns.
Jag gav mig f-n på att maken skulle in på behandling och sen får vi se hur det blir.
Det väntar jag kanske fortfarande på trots att jag gång på gång överbevisats i handling och ord att det är över sen länge. Överbevisats är väl rätt ord....
Hela jag ligger efter med allt, papper, hus, hälsa. Allt mitt har försakats och jag drar i lite trådar här och där för inte falla bort helt.
Antar det är ett friskhetstecken?
Jobbet är heligt!
Jag har tappat enormt mycket av koncentrationen men har mycket rutin i ryggmärgen så det har inte trasats sönder...ännu...det får inte hända för då faller hela mitt liv och min framtid.
Antar det är ett friskhetstecken?
Mina barn är fantastiska och är glada och aktiva.
Antar det är ett friskhetstecken?
Betalar räkningarna som jag ska.
Friskhetstecken?
Kollegor, gamla som nya, är väldigt tacksamma över mitt arbete. Vill umgås med mig (jag tackar alltid nej för jag orkar inte hålla ansiktet uppe). Mina uppgifter är av sån art att ingen ifrågasätter varför jag inte hänger på och jag utnyttjar det nu. Önskar jag orkade vara med. Har en hel resväska med mig med pappersarbete som ligger efter men inte orkar jag sätta mig ner med det heller utan stirrar ut i luften och gråter...
Inte särskilt friskt....

Vill ju bara det ska vara lugn och ro. Enkelt och utan förebråelser och elakheter...jag orkar inte ta mig ur för det skulle ta all min energi...orkar inte vara i det heller...därför är jag tyst mest...tystheten och tomheten tar stor plats, all plats...

Otroligt trött idag.och suget har kommit mer den här helgen än tidigare. Trött och lite smådeppig, gissar att vädret bidrar.

Inget första glas idag. Kramar från A

Tack för din support. Känns bra!

Kram

Otroligt starkt när man också har folk i familjen som dricker (även om de kan hantera det). Du har gått från "jag blir bara lycklig när jag dricker" till "jag blir bara lycklig när jag inte dricker". Grattis och kämpa vidare

Hej tack för ditt svar. Jag tror jag inte är ensam i att komma till sådana här forum med att fortfarande ha någon form av kärlek till alkoholen. Att dricka alkohol med andra personer är många gånger trevligt, avslappnande och härligt. Att sitta och ta återställare eller supa i smyg och liknande är i princip aldrig trevligt. Jag förstår självklart att det är otroligt få som kommer från att det gått för långt till att de kan hantera ett "normalt drickande". Det händer säkert men är solskenshistorier om man inte tar tag i det i tid.

Anledningen att jag säger att jag inte vill sluta helt är för att jag som säkert många andra också känner har svårt att just nu tänka mig ett liv utan alkohol. Det beror nog en del på att den varit så närvarande alltid. Jag tror vårt samhälle hade sett bra mycket annorlunda ut om alkohol inte fanns, vi hade vågat göra saker nyktra, stöta på tjejer (eller killar) nyktra etc. Men idag är det ofta så att man lär sig som ung att bara våga saker när man har lite alkohol i sig och sådant sitter i. Jag är inte där ännu att jag hatar alkohol i sig, jag hatar mest att jag är beroende av den då man inte mår bra av det.

Du kommer troligtvis att fortsätta dricka tills du mister jobb mm eftersom du har ett starkt kemiskt beroende. Varför vill du dricka? Om du ska få ordning på ditt drickande så är det avhållsamhet som gäller. A har inga positiva fördelar på lång sikt, 0, nada, zero, inget. Nämn någon? Kortsiktigt finns en och det är flykt för stunden. Jag vet vad du går igenom, dricka tills man däckar skönt då men inte senare. Du måste vara beredd att sluta helt. Byt ut skiten mot träning istället. Du måste ta hjälp. Gå till ett aa möte. Du kanske ska prova medicin så du inte dricker, kan dricka. Fundera på dina två val. Hoppas att du inte ser detta som en moralpredikan utan erfarenhet av som brutit.

Sänder dig många tankar, betydligt oftare än jag skriver här.
Ta hand om dig, även om jag vet att det är svårt...
Pratar du med någon?

Du underbara människa, bästa, bästa du!
Varm kram!!

Precis så känns det, som du satte ord på åt mig. Tack! Det är värt mycket, för just det där att inte kunna förklara, inte kunna uttrycka mig i ord, det gör det liksom värre...

På insidan är det så många saker som skaver, som gör så ont och som inte går att ta bort, men inte heller acceptera, och på utsidan finns alla som inte förstår och som jag tror förväntar sig att jag ska komma över allt det där som de inte förstår att det var så illa som det var, och på utsidan finns allt det där som borde göra mig glad- jag trivs på jobbet, jag har härliga bar, jag har mitt fina boende som jag absolut avgudar, och någonstans mittemellan håller mellanhuden på att skavas sönder...

Åh, Sorgsen, jag önskar så att du satt här bredvid mig... När jag läser din text så förstår jag mig själv bättre, och det gör så ont att något som jag lämnat fortfarande påverkar mig så... Jag vill vara stark, och ibland känner jag mig stark, men varifrån kommer all min sorg...?
Jag är därifrån, kan det inte släppa?! Kan jag inte vara starkare?!

...jag är utomlands på nya jobbuppdrag. Kan sitta i timmar och stirra rakt ut i ingenting och är så uttömd inuti. Ledsen och gråter ibland så jag glömmer andas.
Har det jättebra på jobbet, god och ärlig kontakt med mina barn men resten är smärtsamt. Eller, det har passerat det stadiet. Det är mest bara tomt och tragiskt.
I tankarna återkommer ofta några rader jag tror Mulletant skrev för längesen. Om kvinnan som satt tyst...den kvinnan är jag nu...kommer inte ur det...

...kan känna igen mig i ditt ältande....

Sitter fortfarande mitt i men jag tuggar och tuggar och tuggar....

Det är så befriande att kunna gå in här och läsa, känna igen mig och inte vara ensam i universum om allt detta uttömmande och ledsamma som återkommer och får mig på fall gång på gång.

Som du beskriver om ditt hem, allt fint och positivt, och hur det påminner om att allt borde ju vara jättebra och "normalt", vad nu det är.
Samtidigt skaver och gnager allt som hänt och händer från insidan så skiktet som skulle skydda, huden, mellanlagret, blir helt utplånat och man rinner ut i ingenting och inte finns. Trots att hjärnan vet vad både moral och egenvärde, sanning och riktigt är, så blir man plötsligt ingenting, inget värd, har ingen betydelse och kastas i tankar och handling runt som just ingenting.

Allt som sagts och gjorts och gjort så ont samtidigt som det gett energi att fortsätta har ingen betydelse, för det finns inget att ställa det i proportion till eftersom händelserna känns både overkliga och får ingen storlek när orden för beskriva är så små i förhållande till känslan. Ingen kan förstå, ingen vet, ingen vill heller veta egentligen och man står själv i någon som inte är självvalt och försöker hitta rättvisa och rättfärdigande. Vi vill ju bara väl och förklara, men ingen förstår och ingen vet eller kan förest'lla sig känslan, obehaget och ensamheten i känslan.

Många ord blev det visst, det skulle väl egentligen skrivits i min spalt men nu får det stå här hos dig.

Jag förstår, jag känner med dig...du är inte ensam...

kram

Känner mig orolig och rastlös på kvällarna fortfarande. Undrar när det går över? Får liksom inget gjort av allt det jag skulle uträtta. Känner mig besviken på det. Förmiddagarna går bra, men då är man ju på jobbet. Väntar otåligt på att få energi till att göra något även på kvällarna.

Jag är en liten putsnisse men har inget garage än. Snart så när vi flyttar in i vårt nyinköpta hus. Måste flytta pga hussvamp i vårt så det är inlöst

Saknar dig P, skriv gärna en rad, när du hinner! Det är som de övriga skriver. Det är många aktiva trådar och lätt att missa. Nu när jag jobbar igen försöker jag lösa men har svårt att hinna kommentera som förut.
Sänder tankar och kramar!

Vill och kan, vad hände efter 6 augusti? Hoppas du skriver och berättar oavsett.

/V

Hur går det Pion?

Snälla, fina exet.
Jag försöker tänka att han var alkoholist och han gjorde massa hemskheter som inte går att ta bort även om han idag är nykter.
DET GÖR SÅÅÅÅ ONT!
När han börjat på AA så började han be sina föräldrar om ursäkt för saker han gjort, han bad sin syster med familj om ursäkt för saker han sagt och gjort, han kontaktade gamla vänner som han sagt upp kontakten med och bad om ursäkt - han bad alla om ursäkt... ALLA UTOM MIG... det låter så dumt, jag borde inte vara så känslig för det, men av allt han bad alla om ursäkt för: inte ens om man hade lagt ihop alla de sakerna och multiplicerat med 100 så hade det blivit allt det han sagt till och gjort mot mig... Och han anser fortfarande att jag förstörde allt, och ändå är det jag som sitter här och frågar mina vänner om vi kan träffas när deras respektive är iväg på annat så att de inte ska få skäll av sina respektive för att de träffar en vän när han är hemma... Han gjorde om hela min hjärna, och jag vet knappt om jag kommer hitta tillbaka till läge "normal"...

Idag pratade jag med Den Förbjudne Mannen igen... Vi har haft lite kontakt emellanåt, men det sista har jag tröttnat lite -tycker om att han är snäll, omtänksam och inte blir arg, men jag har allt mer börjat känna att han säger, gör och är saker som inte jag vill ha. Jag vill ha uppmärksamheten, någon att prata med, (och närhet, mys osv) men inte av honom. Men jag vet att jag kommer längta efter honom, men egentligen någon. Ska stå emot... Han ville att vi skulle åka iväg en natt, och jag vill ha närheten, men jag vill inte med honom. Heja mig, bra insikt.

Är apledsen, mycket för att jag tvivlar på att jag verkligen levt som jag tror att jag levt, men jag ska påminna mig om polisens Johan och Eva-film och hur träffande den är för mig, och försöka få min hjärna att acceptera det och kämpa vidare.

Fattar... :-)

Tjalle, tack för din berättelse. Hårddisken som bara kör på ska omprogrammeras. I vårt fall tar det tid eftersom vi inte kan göra en ominstallation. ;-) (tänk va skönt om man kunde...)

Du kör hårt med dig själv och liksom jag började dricka själv. Ger mig lite svar på mitt eget drickande. Nej det håller inte i längden och man blir mer och mer olycklig och vi alla här verkar ha drabbats av den stora ångesten. Vi dricker oss till depressioner.

Santorinis funderingar på att använda sig av uppfinnisrikedomen i mer positiva syften, lät bra tycker jag. Vi är ju listiga, de flesta av oss... ;-) då kan vi väl vara listiga och lura bort delen i hårddisken med A-begär och ersätta med något annat eller kanske bara ta bort den.

Ha en fin dag!