Senaste kommentarerna i forumet

Ja stundvis tvivlar jag på mig själv, och ju mer jag läser nu om våld/ missbruk så känner jag mig värdelös som inte förstod eller hade ork att gå för länge sedan, jag har gjort slut ett par gånger med mycket mental förebredelser men han har då ändå lyckats övertala mig att stanna och jag har ju älskat det som han var när vi träffades och några glimtar däremellan, men det blir mer uppenbart för mig nu att jag älskat en illusion och vem gör det mig till?
Jag kommer aldrig att få svar, jag måste bara acceptera att jag blev utnyttjad och jag vet inte riktigt hur man gör det, känner mig så dum och ledsen och jag undrar hur jag ska kunna tro på någon igen, för en orsak till att jag stannade var ju också att det gjorde skillnad för honom för jag trodde han mådde skit, men det är mer på det viset att när jag började kräva förändring på ett rakt sätt då var jag inte intressant längre ( och tur det eftersom jag inte själv orkade ta mig ur det) men jag är ju ändå förvirrad och ledsen och vill helst bara droga mig

Tack för välkomnandet!

Du har helt rätt PP. Det var en specifik händelse som gjorde att jag till slut tog beslutet att inte dricka mer. Det var ingen tragisk eller dramatisk händelse men den var för mig en utlösare.

Jag har också kollat tidtabellen och jag ser att det finns många avgångar men jag vill så förtvivlat gärna åka med detta tåg fram till slutstationen. Jag önskar ju dessutom att det är ett expresståg men inser att jag nog får ta många olika fortskaffningsmedel för att nå slutdestinationen.

Idag har jag inte druckit något och så skall det förbli även under kvällen. Jag är såklart för tillfället supermotiverad så det skall nog inte vara några problem de närmaste dagarna. Jag oroar mig mest när det inte längre är nyhetens behag som hjälper mig. Men jag får ta en dag i taget och låta den insikten bli mitt mantra också.

Ett missbruk och därmed skammen tror jag kommer först när man har förlorat kontrollen. De flesta av oss är nog lite svaga för människor som har kontroll. Det hade det ju inte funnits så många filmhjältar annars.

Så nyckeln till framgång ligger i att återta kontrollen över oss själva. Är det jag som bestämmer eller är det alkoholen? Vi får se vad mitt svar någon gång i nära framtid blir på den frågan.

Alkoholismen är en väl utbredd sjukdom. Trots det talar man inte öppet om den. Skönt då med sådana här ställen. Jag har försökt klura på många lösningar när suget sätter in. Ja, det är inte så mycket sug, mer en röst som envetet tjattrar. Antingen är jag värd en belöning, eller så ska jag tröstas. Vore det inte en så ful sjukdom hade man kanske kunnnat knata in på bolaget och vänligt be dem att inte försälja dessa drycker till mig. Men hur skulle det uppfattas, Och tänk vad pinsamt för dem. De blir ju kanske medberoende...Igår intogs en liten flaska whiskey. Sms gick varmt och syster blev utskälld igen. Kändes helt rätt då, men dagen idag blev en repris av skam. Jag förstår nu att detta aldrig kommer att ta slut, såvida jag inte resolut skär bort kung alkohol ur mitt sinne. Tog antabus och har nu en frist om tre dagar att skaffa kraft och motivation. Klarar inte detta själv men vet att jag måste. Tips på motivation^?

Jag orkar nästan inte formulera detta fastän det plågar mig natt och dag- denna fruktansvärda mardröm!
Jag har ett långt liv fyllt med misslyckanden på i stort sett alla områden: jag har blivit övergiven först som barn, adopterades från ett annat land, kände mig aldrig älskad i adoptivfamiljen där mamma var missbrukare och pappa narcissist som ständigt kritiserade.
Mina föräldrar skilde sig senare efter att hon misshandlat oss fysiskt under vissa perioder men också varit snäll och kärleksfull ibland,
Min nya styvmor hatade en och körde mobbing antingen genom utfrysning el verbalt.
Pappa var skiftade mellan att vara sadist, snäll, arg eller martyr,
Man hånades ofta.
Skolgången misslyckades totalt då jag aldrig lyckades koncentrera mig på något, en lärare visade tydligt sin avsky och kränkte ofta en så de andra eleverna reagerade.
Jag har aldrig haft någon talang el ens medelbra på något.
Mitt utseende har ju varit annorlunda då jag är mörk i hyn och kortväxt.
Jobb har varit svårt att få och mängder av ströjobb genom åren har jag sparkats från, förmodligen för att jag har för dålig självkänsla och är för osäker och för okunnig men också ständigt rädd.
Blir ofta kommenterad och kritiserad som att jag inte får ha någon integritet.
Killar har bara velat ha en som något exotiskt äventyr i bästa fall men inte som en riktig flickvän som man presenterar för föräldrar el står för inför sina vänner. Något kortare förhållande har alltid avslutats genom att de lämnat och valt bort mig,
Det har varit likadant hela mitt liv och jag är fyrtio.
Det enda område i tillvaron som jag haft det lite bättre på, inte bra, men bättre har varit bland kompisar.
Visst, har jag känslan av att hela tiden få kämpa lite extra och göra lite mer än andra i gänget för att få nåd att vara vän.
Min största ångest har alltid varit att mista vänner för då har jag liksom inget rent och helt.
Jag har ju ingen familj, inget jobb, inga pengar och eg är jag så långt efter alla andra med allt så det pris jag sätter på dem som vill vara med mig är tusenfalt mitt eget värde.
Många har försvunnit genom åren och jag har verkligen lidit av detta. Det är en sorg!
Men några har trots allt funnits där och det har jag varit så djupt tacksam för.
Men så hände något som inte får hända nu i påskas.
Jag skulle träffa två vänner och vi drack en massa vin. Kvällen började bra och vi hade det mysigt men vi fyllde på och fyllde på och de pratade om sina liv och sina familjer, fina bostäder, roliga jobb, älskade barn och män och jag kände mig utanför som bor i en etta, inte kan få el behålla jobb, aldrig har partner och är barnlös och pank, inte ens en cykel. Vuxet liksom. Dessutom har jag drabbats av kronisk värk och känner mig inte direkt jämlik men trots allt hade vi det bra och vinet tycktes lätta upp värk och stress och stämning,
Men sedan blev jag full och ville gå hem. När jag vaknade mindes jag inte riktigt hur vi hade tagit adjö så jag ville ringa och tacka och höra efter,
Men fick först inget svar på mina ansatser på några dagar. När det kom hade min vän skrivit att jag hade satt på hennes spis och ugn innan jag gick och därmed kunnat sätta henne och hennes familj i fara.
Inget hade hänt som tur var men hon vill inte vara min vän längre.
Vi har följts åt i tjugo år och hon tycker alltid att jag varit en lojal vän men nu skrämmer jag henne. Hon har ringt runt till några vänner från ett annat umgänge jag har och som hon inte känner och alla vill bryta med mig. Jag har sån fruktansvärd ångest, minns inte detta, lider av att ha oroat henne, har skrivit brev och bett om ursäkt, gråtit och bett henne om en chans till.
Jag hatar mig själv så jag inte kan andas. Hur kunde jag gjort något sådant?
Jag har inte druckit sedan dess och tänker inte göra heller,
Skäms så!
Nu imorgon fyller hon år och alla till och med mina vänner som hon lärt känna så hör är bjudna men inte jag, de har gjort värre saker ibland men ingen bryter med dem.
Jag vill inte leva utan mina vänner och jag hatar mig själv. Vad kan jag göra nu?

Välkommen hit ska du vara. Skönt att du fått sova. Här kan du skriva av dig allt,
tråkigt, roligt vad som helst. Här inne döms man inte av någon.
Har själv haft dödsångest på grund av alkohol och den var inte att leka med.
Fick mig en tankeställare när kroppen inte orkade mer. Här är jag idag efter snart
8 månader utan A. Det är en jobbig resa, men den är värd det.
Ångesten försvinner efter ett tag.
Stanna kvar och skriv
Konstnären

Välkommen ombord på tåget. Själv har jag rest i snart 8 månader. Hunnit se och känna mycket. som
jag var så rädd för innan. Det är ett tufft arbete men det blir lättare för varje dag. Jobbigast
var i början men kommer man över den tröskeln går det bättre.
Du har ju tagit steget hit och det är bra. Själv har jag testat lite olika, men det som hjälpt mig
mest är detta forum. Man kan vara helt sann och skriva av sig det man har inom sig. För mig har det
varit en befrielse. Men jag har garden nedstoppad i fickan ifall jag ställs inför en frestelse.
Men numera är det inte så ofta. Tänk bara att slippa planera, inhandla se till att det räcker.
I början åkte jag godståg, men nu är det ett mer snabbgående tåg.
Kämpa på
Konstnären

Känner att jag måste få skriva av mig ang. det som hänt i helgen. Jag och barnen åkte till min bror i helgen, vi åkte på fredag och kom hem i söndags. Barnen har varit hos mig sedan i onsdags- alltså har barnen inte träffat pappa sedan i onsdags. Magkänslan har sagt att han haft en suparhelg- telefonsamtal till barnen på udda tider mot vad han brukar ringa samt att barnen inte velat ringa upp honom. Det har nu sagt till mig att de hör när pappa druckit- klart att de inte vill prata med honom då- jag vet hur de känner!
I söndags när vi kom hem så åkte jag och dottern hem till pappan för att säga att vi var hemma igen...... Hittar en kraftigt överförfriskad man som var påväg in i duschen- glad men påtagligt påverkad kl. 19 på söndagkväll (arbete dagen efter- naturligvis kom han aldrig iväg på jobb igår). Jag såg på dottern att hon blev ledsen och tyckte att det var jättejobbigt- vilket jag också tyckte. När vi åkte därifrån så pratade jag med henne och försökte trösta henne, förklarade att detta inte är okej!!! Det han gör mot oss (och sig själv) är fel och att hon har all rätt att bli ledsen. Detta är inte normalt!
Det gör ju så ont att se när barnen blir ledsna. Jag blev så förbannad- hade kunnat slå honom gul och blå. Skönt att kunna åka hem till min lilla lya och slippa vara i skiten. Åh, vad glad jag var då att jag flyttat!
Igår skulle jag och dottern dit igen för att hämta lite grejjer. Då låg han i soffan, naturligtvis bakis och full av ågren efter många dagarns festande. Hade inte varit på jobbet, haltade och hade supit bort sin telefon i helgen, bra jobbat! Jag kunde naturligtvis inte vara tyst. Undrade hur han tänker och om han är nöjd med dagen och gårdagen och att jag tycker att han ska ta och prata med sin dotter som han gjorde så ledsen igår.
När sedan vi alla tre står samlade i köket så kan jag inte låta bli att lägga orden i min dotters mun, jag säger åt henne att berätta för sin pappa hur hon mår i sitt hjärta och i sin mage när pappa är full. Hon blir naturligtvis ledsen men säger att det inte känns bra. Jag tycker att det är dags att han får höra hur de mår och att det inte bara ska komma ifrån mig. Det är ju jag hela tiden som får städa upp efter honom. Kanske var det dumt att pressa henne??
Jag orkar inte längre att väga orden på guldvåg bara för att jag inte ska såra honom och låta han framstå som dålig i barnens ögon. Men detta är sanningen och den måste även barnen få se och få bekräftat. Jag sade åt sambon att det är dags att ta tag i problemet och inte bara säga hela tiden att "det var dumt"- det har vi hört i över 10 års tid.
Jag berättade även för sonen när jag kom hem, vad som hade hänt i söndags och igår. Jag berättade för barnen att jag alltid finns här för dem och att de aldrig ska behöva känna sig orolig när de är med pappa- för om de är det så ska de ringa mig. Jag sviker de aldrig. Det säger att det varit lugnt hos pappa hittils och det hoppas jag verkligen.
Jag tror aldrig, trots att jag är påläst och levt i detta alkoholhelvete, att jag någonsin kommer att förstå mig på alkoholister. Jag förstår inte att att man inte tar emot hjälp och inser sitt problem. Med risk för att trampa alkoholisterna på tårna. Jag vet att man måste nå sin personliga botten........ Hur många måste dras med i skiten påväg ner i botten??
Förstår ingenting!!!
Är bara förbannad och besviken.

till Det vidare livet! Till Ditt vidare liv - det ÄR alldeles underbart:)
Fint att se ditt avtryck här. Allt gott! / mt

välkomnad markatta. Men det är iofs helt ok:) / mt

Hej och välkommen Stigfinnaren!

Under vissa tider är det ganska stillsamt med tillströmningen av nya skribenter här på Forumet. Idag när jag tittar in så ser jag att det plötsligt är ett stort antal nya inlägg. Kan det bero på att det varit ett antal långhelger och mycket lediga dagar den sista tiden? Ja, vad vet jag? Alkoholmissbruket finns ju alltid därute och är nog relativt konstant, men det behövs nog alltid en form av individuell utlösare för att ta tag i problemet. Något som tänder gnistan! Något som gör att man hittar hit. Något som gör att man skriver det första egna inlägget. Det är bra och det har hjälpt mig under de gånga månaderna som gått sedan jag med ganska stora problem föresatte mig att ändra på mitt liv. Mycket jobb med att kämpa mot impulsen att ta det första glaset, och mycket jobb med ganska påfrestande självrannsakan är det. Det kan vara en tuff resa, men på sikt blir den säkert värd all energi du lägger på detta. För min del har det varit ganska mycket energi men det är inget jag ångrar en sekund. Tåget har ny avgång varje dag, och det gäller bara att hålla sig kvar. En dag i sänder om så krävs. När dom "fläckfria" dagarna blir fler får det ett eget värde att inte acceptera att man tar sig det där återfallet. Envishet är en egenskap jag försöker odla. Trillar man trots allt av så ta nästa avgång direkt.

Välkommen in du och alla ni andra som tillkommit det sista dygnet!

//PP

Fick sova 8 timmar i natt :) Ska vara nykter i dag.

Ja, jag säger också ofta att "det är sista gången", "jag lovar", "ska inte dricka idag" men ja.. Det funkar ju uppenbarligen inte så bra. Hur länge har du druckit på det viset? Bor du ensam? Jag har också (löjligt) hög alkoholtolerans.

Det är bra att du kommit tillbaka. Vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig.
Jag vet bara att det krävs stort mod, vilja, stå emot vad gäller A. Jag la ju ner
alkoholen i september förra året och har varken luktat eller smakat på det.
Nu på lördag är det 8 månader. Ångesten du beskriver det var ju den jag försökte fly
undan med alkohol. Det blev bara värre och värre för varje gång jag skulle prova, när
jag tyckt efter någon månad, att nu har jag varit duktig. Belöningen var vin. Men det
går inte har jag insett. Man kommer tillbaka där man slutade. Till slut satt ångesten i
dygnet runt och jag trodde jag skulle dö. Till slut blev det avgiftning på en medecinavd.
när kroppen inte orkade mer. Där och då på sjukhuset bestämde jag mig för att leva.
Alkoholen höll på att ta mitt liv, och vad har man för val, dö, leva. Det fick bli det
senare.
Det är ett tufft arbete men det går om viljan kommer från hjärtetrakten. Du ärså ung, och
du har börjat skriva här det är bra. Du klarar det.
Bestäm dig inget första glas idag. Blir det jobbigt, gå ut vart som helst, gör något annat
än lyssna på dina tankar angående A.
Visst krävs det mod, och det är det man växer av.
Ville bara säga att livet utan A är ett gott liv. Ångesten försvinner, låt timmarna gå.
Ha det bra
Konstnären

Det skär i hjärtat, Ja skriv! det brukar lätta...

Social fobi är en hemsk åkomma även jag lidit av i halva mitt liv. Kan trösta dig med att den växer bort.Tyvärr släpar den gärna med sig alkoholproblem som en lösning samt relationsproblem eftersom alkohol förändrar en person negativt. Idag är jag rätt ensam här på jorden. Man kallar mig elak och egotrippad. Alla de dgenskaperna stämmer väl överens med mig när jag dricker. Nykter är jag däremot en annan, en som jag vill vara, men den personen är ju inte konstant så jag ses som opålitlig och utan egentlig substans. Sitter här på morgonen och undrar hur sjutton jag ska bli helt fri från alkohol. Kan detta forum vara ett sätt? Jag dricker inte speciellt mycket, men de gånger jag gör det sabbar jag allt för mig själv.Har blivit allergisk mot denna dryck.

ring polisen när han tar bilnycklarna så han inte kör berusad.
sen e det bara han sjelv som kan inse att han ska sluta dricka

Hej Mandela!

Jag känner igen mig exakt i din beskrivning! Den verkar vara klassisk när det gäller hur missbruksrelationer ser ut. Är själv i samma sits som du men har på senare tid börjat läsa i detta forum om andars berättelser och det har gett mig enorm stryka och mod att faktiskt välja att lämna, vad det än kostar. Har försökt flera gånger tidigare och till och med varit i kontakt med Kvinnofridsteamet men ändå inte lyckats stå emot han charmoffensiv efter ha varit på flykt från hemmet, ( min lägenhet ) i två månader..... Han vägrade flytta och charmade och lovade istället dyrt och heligt att nu skulle allt bli bra...... Jo visst! Tjena! I några veckor var det halvbra sen var allt som vanligt igen!

Mitt råd är ta all hjälp överallt där du kan få den och tro inte att du, även fast du i grund och botten är stark, ska klara detta på egen hand.
Själv läser jag här för glatta livet och på onsdag ska jag gå på mitt första Alnon möte. Har givit gubben maj månad på sig att fixa någon annan stans att bo och fixar han inte det kommer jag kasta ut hans saker och byta lås och ringa polis om han stör mig en enda sekund till. Och det har jag sagt till honom.
Nu jävlar ska det bli slut på terror i mitt hem. Jag ska hädan efter bo i ro!!!

Hoppas du också tar dig ur ditt helvete och börjar ett nytt och mycket bättre liv utan honom!!

Lycka till! Tillsammans kan vi!!

Segra!

Jag läser och tänker på vad ni skriver, men något fel är det på mig för jag föringar det som hänt och har en förmåga att strycka över när det gäller mig själv de sista åren, jag förstår förnuftmässigt att jag aldrig tagit emot den behandlingen om det skett dag två i vårt förhållande, men eftersom han varvat det man bara vill glömma med trevlighet och som jag trodde sanning och klokhet, så hänger mina känslor inte med, jag förstår jag borde tycka det är skönt att slippa honom men det finns en vana i att ha en oro i sig när jag inte vet var han är både för min och hans skull, det tar också emot att se att jag tog stryk och skadades för i början när vi var tillsammans och allt började så tänkte jag, jag är stark jag klarar detta, vilket jag inte gjorde mår ju inte så bra idag, något som också är jobbigt är att han är så trevlig på sitt arbete eller någon annanstans och det är så svårt för mig att förstå hur man kan vara så olika eftersom jag själv alltid är samma person oberoende av vem jag pratar med, något som också gjorde att han dumpade mig är att jag krävde vi skulle gå på AA och när vi gick där blev det ju svårt för honom för han visste inte vem han skulle vara då tror jag, och sedan blev jag för entusiastisk över människorna där och deras delningar och allt som kändes igen, jag är inte alkoholist men dock beroende mentalitet och jag gillade skarpt den här formen att träffas och det var så utan maktspel och prestige, min man ( ex nu) tyckte mest det var besvärligt men jag tror han störde sig mest över mig även om jag försökte göra mig så osynlig jag kunde för att han skulle kunna vara, men det var han som bad mig följa med eftersom han inte vågade.
Jag förstår att jag måste släppa taget att jag aldrig kommer att få förståelse från honom över hur jag mått och hur det påverkat mig, jag fattar att jag försökt samarbeta med en person som bara ljugit om vad han ville för att ha mig kvar som någon slags konkubin, och jag trodde på honom de gånger han bad mig stanna, trodde på honom när han sa förlåt för att vara precis likadan efter två dagar,
Tack alla snälla för svar, jag är så osäker på mig själv just nu att jag verkligen behöver höra andras mening, jag ska ringa kvinnofridslinjen också

Ditt inlägg gav mig gåshud. Det är självklart inte ditt fel, ingenting!
Du förtjänar bättre, och hur vet du att han är nykter?
Du kommer först, glöm inte det!
Det låter som att han är mycket våldsam, vilket är ett varningstecken.

Ta hand om dig själv och fokusera på det nu.

Styrkekramar till dig!

Tack för tips!
Jag behöver hjälp. Nämndemannsgården har jag fått en bra känsla av. Ska fundera över att kontakta dom om jag är kvar i detta. Så sorgligt att jag har människor att prata med om allt men att jag varit tyst om detta. Ångrar det nu. De hade känts bättre om de om jag hade berättat från början. Vet inte vad jag är rädd för. Funderar på att berätta för någon denna vecka. Orkar inte bära detta själv.

Situationen hemma är värre än någonsin. Förstår inte vad som hänt. Från att ha velat ha hjälp till att ha gett upp allt. Nu snarkas det från soffan och det känns befriande när han sover. Önskar det fanns tvångsvård. Att någon kunde komma och plocka upp honom :(

Jag har nog gett upp nu. Hans vilja till förändring förut gav mig kraft. Den känslan är borta. Jag vill ha ett annat liv.

Nu känns allt så fruktansvärt tungt igen.. hur kunde jag hamna här en gång till? Känns som om jag egentligen skulle behöva gråta en flod, i stället för att ta till med flaskan.
I går efter ett antal glas vin gick jag till sängs alldeles för sent och försökte räkna mina nyktra dagar de senaste två veckorna..men allt är en dimma. Var jag inte nykter i torsdags? eller i tisdags? vad gjorde jag då när jag kom hem...ja kontrollen är åter tappad och den enda gången jag är säker på att det är sista glaset är nog innan jag somnar..med ångest över hur morgondagen kommer att se ut.. konstigt nog klarar kroppen av ganska mycket. Det är inte bakfyllan som får mig att må dåligt under dagens måsten utan ångesten. Vilket slöseri med dyrbar tid. Det finns så mycket annat att göra med sin tid än att sitta under fläkten..i timmar.
Hoppet om att kunna dricka normalt är fortfarande stort, även om jag egentligen vet att så inte är fallet. Eller så är det ångesten över att inte få dricka igen, när jag väl slutar, orsaken till att jag skjuter upp det.
Jag vet i mitt hjärta att jag måste sluta, och inte börja igen..Alkoholen upptar en alldeles för stor del av mitt liv för att kunna hantera den med sunt förnuft..men det finns så mycket bättre saker att lägga tiden på, än att sitta här under fläkten, en måndag.
Förstår inte var all sorg kommer ifrån, är det en del av missbruket? eller är det den jag är rädd att möta om jag inte dricker..jag vet inte
När jag läser vad jag skrivit i min tråd sen första inlägget ser jag ingen framgång, bara ältande och pendling fram och tillbaka.
Förlåt för alla negativa inlägg!
Tänker att ni som läser måste tycka att jag borde rycka upp mig, bestämma mig och ta mitt förnuft till fånga..och det borde jag. Jag skäms mer än annat, men känns skönt att få skriva och berätta för er. Tack!
Det är hårt, och det gör så otroligt ont att behöva erkänna sitt beroende. Det är skam och inte minst skuld men efter många kloka inlägg här, försöker jag att se det som en sjukdom som många kallar det.
Jag är missbrukare, det har jag erkänt. Jag har en osund relation till alkohol som jag inte kan kontrollera.. Jag vill men något annat starkare än min vilja har tagit över, ett beroende.
Jag är alkoholist.
JAG är alkoholist
jag ÄR alkoholist
jag är ALKOHOLIST
jag är alkoholist.... ja, jag är det. Jag måste erkänna det för mig själv och be till någon högre kraft att jag är starkare och kan återta kontrollen.
Jag är 29 år. I dag fick jag var den första gången som jag inte behövde visa leg på systembolaget. Jag var ett känt ansikte sa han...inte direkt smickrande, men en verklighet och en sanning som jag måste se.
Borde slå mig själv på käften, säga åt mig själv att nu är det fan slut på den här skiten, och skratta åt allt elände som jag själv orsakat och som jag själv kan vända på en sekund..jag har kraften i mina händer och jag kan förändra situationen. Även om jag i många lägen inte vill måste mitt högre jag ta kontrollen och bestämma fortsättningen. Jag vill inte att alkoholisten ska få bestämma min framtid.
Det händer så mycket i världen som man vill men inte kan förändra..En vän till mig gick nyligen bort i cancer..det fanns inget jag kunde göra, men skulle göra allt för att hon skulle få leva;(
Ett budskap som jag och alla borde ta till hjärtat:
Gud giv mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Kärlek och styrka 

Alkoholisten

Det låter som att du har det riktigt tufft. Vad bra att du skriver här, när du berättar hur du har det ger du andra chansen att ge stöd. Dessutom upplever många som skriver här att det är hjälpsamt att skriva även om det bara är för en själv.

Hoppas du fortsätter att berätta för andra hur du mår, och hoppas du skriver igen. Du är inte ensam. Ta hand om dig.

Karin, Alkoholhjalpen.

Skulle skriva ett eget inlägg, men hamnade här. Jag ska försöka rätta till det :-)

Hej. Jag är 26 år och känner igen din ångest. Dricker ca 4 ggr i veckan och har hög alkoholtolerans. Vet inte varför jag dricker så ofta och jag säger till mig själv ofta att jag ska sluta att dricka själv , på vardagar samt så ofta. Men jag bryter detta löfte varje gång. Gick med på den här sidan för några dagar sedan så detta är ett stort stege för mig. Med vänlig hälsning,

Någon säger att så länge barnen vill dit så ska jag inte hindra dem. Men samtidigt är det mitt ansvar att hindra dem från att fara illa. Barnen är 12 och 17 år. Ska jag be soc om samtal tillsammans med honom el vad tycker ni? Jag är helt vilse.