Senaste kommentarerna i forumet

Så... Här är jag igen, full och ångestfull. Det var inte mycket som krävdes, min hjärna är inte mycket för styrka och egen övertygelse. Imorgon väntar ännu en dag bakfull, ännu en dag med ångest och ännu en dag med ursäkter för att skippa middagen för att jag inte klarar av att äta bland folk offentligt.

ett par rader vore fint. ingen press men
lite, som du skrev någonstans :-)
Hoppas allt är ok!
//PP

och hoppas allt är väl med dig. Kram / mt

ForumetsFinasteFia, saknar ett livstecken från dej. Kram / mt

Ingen? Är desperat. Sitter i total panik just nu, vet inte vad jag ska göra.

tack igen.. men känner mig för tillfället förlorad.. det gick 15 dagar men trillade dit igen..känns fortfarande lika jobbigt att be om hjälp. var på vårdcentralen efter en mycket obehaglig ångest attack, som jag själv vet utlöstes av alkoholen,, Fick en tid inbokad hos kurator, men avbokade då jag tyckte jag inte hade tid. Kanske tänker jag fortfarande att jag klarar av det här själv, men vet nog iners inne att det inte är fallet.
Det är som du säger Asteroiden, självömkan och ältande är på hög nivå när jag öppnar flaskan,,
välkomnar dina råd..jag klarar inte det här själv. blir så otroligt ledsen att tänka på hur jag förstör mitt liv..kan inte leva det fullt ut. måste tacka nej till sociala sammanhang..men till vilken nytta när jag ändå dricker i min ensamhet. Efter att ha tillkänna givit till mig själv, känns det värre. Jag vågar inte, tänka om jag gör bort mig. bättre att sitta hemma i ensamhet.. patetiskt, men sant.
Hur går jag vidare nu, min karaktär verkar inte vara någon vidare, är bara besviken, att jag bedrar mig själv och är otrogen mot mina vänner med a!

all kärlek!
filosofen

Hej igen. Efter att ha upplevt den värsta bakfyllan i mitt liv så bestämde jag mig för att det fick vara nog. Ingen mer alkohol. Jag lade mig, fick vväldigt få timmars sömn pga exploading head syndrome (haft det sedan tonåren) och darrningar i nacke och ben. Idag vaknade jag dock upp och mådde bättre och var piggare än någonsin förr. Första dagen nykter sedan oktober. Dessutom var det solsken ute, det kunde inte bli bättre. Jag var överlycklig. Men nu, för bara en halvtimme sedan, fick jag en sådan enorm tremor i händerna. Jag kunde inte hålla i musen, kunde inte skriva på tangentbordet och middag med föräldrarna väntar, så jag har än en gång klämt i mig vin för att stilla tremorn och dölja sjukdomen för dem. När jag åker till min hemstad igen tänker jag lägga in mig på avgiftning är det tänkt. Är det någon som har erfarenhet av det? Fungerar det? Jag har bett min läkare om nya bensodiazepiner och antabus, men jag är tveksam på att han kommer skriva ut nya lugnande. Om inte så får jag skriva in mig, i mina föräldrars ovetskap för de får absolut inte veta någonting. Tack för att ni skriver till mig och hjälper mig!

Förstår vad du menar "turen73" att man blir närvarande och stark utan alkohol. Känslan en söndag förmiddag med en god kopp kaffe när lördagen var vit är också helt OK. Min största rädsla är att mina tankar om alkohol ska vända och jag börjar tro att det kommer gå bra att dricka igen. Just nu vill jag inte dricka, har inte druckit något sen luciahelgen, då det gick rätt bra åt skogen för mig... Har varit vit i perioder innan och om jag ska hålla detta vet jag att något måste göras annorlunda. Fick via jobbet erbjudande om att gå till en alkoholterapeut, har varit där en gång än så länge. Kände ganska snabbt ett starkt förtroende för henne. Då vi på första "dejten" gick igenom att jag skulle lära mig att få de "positiva" saker jag listat upp för alkohol från annat håll. Löser jag den knuten så finns det bara negativa saker kvar med att dricka. Vet att jag kommer få kämpa med detta ett bra tag, men för mig finns det inget alternativ. Skulle ljuga om jag skulle säga att det inte hade varit så jävla ball med en helkväll på stan med polarna, men det som kommer efter pallar jag inte hantera...
Ett nyktert 2014 låter som ett bra (högt) mål!

Var hos terapeuten idag och denne tyckte att jag ska hitta något där jag får utlopp för mitt inre känsloliv. Få in litet roligt i livet, inte bara måsten. Jag har länge funderat på teater som uttryckssätt. Hade det som tillval i skolan, men jag var alldeles för blyg för att ge mig hän. Kanske, kanske skulle jag kunna våga nu. Hur gör man för att sluta att vara rädd eller snarare våga kasta sig ut?
Tänkte gå och träna idag efter att ha varit sjuk i influensa, men hörde att huset är tomt i kväll, då barna och mannen är iväg. Det känns lockande att åka hem direkt efter jobbet och vara helt ensam. Kanske lyssna på litet musik, tända ljus och njuta av tystnaden. Åh, det vill jag göra, men känner mig så skyldig över att i så fall välja bort något som är så bra för mig, så nödvändigt, men samtidigt känner jag mig glad. Jag ska vara ensam hemma, helt solo, så härligt :) Jag har egentligen redan bestämt mig. Hur kan jag se fram emot att slappa i soffan med plattan i hand och spela det här evinnerliga frukt- och grönsakspelet som aldrig tar slut. Varje gång jag blundar ser jag morötter, jordgubbar, äpplen och små glada rödlökar med tårar i ögonen. De har klistrat sig fast i näthinnan vare sig jag vill eller inte.
Funderar på att byta namn på min tråd, om det nu går, till något mer positivt. Samtidigt vill jag komma ihåg hur det var i början. (Och ja, jag är i början ännu, men en liiiiten bit på väg). Fast jag är duktig på att piska mig själv. Läser just nu Moa Herngrens bok om en missbrukande mamma. Det är så tungt. Hjärtat blir alltmer blytungt för varje rad jag tar in. Min äldsta dotter är i ungefär samma ålder som dottern i boken och det gör ju inte saken bättre. Snäll, sa teraputen, det ska jag vara vid mig själv. Jag måste läsa klart boken nu när jag börjat. Vem vet vad den har att erbjuda i slutändan? Jag har ett antal böcker, filmer och låtar som betytt så mycket för mig. Konstigt nog är det sånt som kanske inte direkt anses som material till Nobelpriset, Oscars eller Polarpriset. Tänkte outa min lista vid senare tillfälle, för att inte vara så politisk korrekt i fortsättningen, utan vara den jag är och stå för det. Fast det kanske inte räknas när man gör det anonymt ;) Nej, jag har nog redan varit ärlig till viss del offentligt också.

Ha en skön måndag och ta hand om er! Det ska jag försöka göra :)

Ja, det känns tryggt och skönt att du håller lite koll m :-) Gällande alkoholen går det ganska bra. Imorgon 100 dagar och det låter ju lite maffigt!
Har ganska mycket runt öronen just nu. Både att göra saker och en massa känslor att bearbeta och det leder kanske till att jag inte har så mycket över för att fundera kring alkoholen. Det jag gör är väl att jag varje dag känner mig ganska nöjd med att inte vara packad/bakis eftersom det hade varit helt ohanterligt just nu. Allt annat i livet ska fixas, så det är bara att beta av. Är man klar i knoppen har man i alla fall en hyfsad chans att klara det.

Pratade alkohol med mina döttrar (dom större) och det kändes bra. Dom är ju i en ålder där det börjar bli aktuellt. Är lite av en balansgång. Jag vill inte ta glädjen ifrån dom, samtidigt som det känns som att man vill berätta om baksidorna. Men va tusan, vem lyssnar på en farsa, när man är i övre tonåren? Då är man ju odödlig! Medvetenheten om den egna dödligheten kommer ju lite senare i livet :-)

Nu skiner äntligen solen, så det får bli en sen lunchpromenad

//PP

Tack Berra!

Önskar att man hade en polare som du "In real Life"

Allting hade varit Fan så mkrt enklare då...

Det du skriver.......kan man i princip lägga karbon?! papper över.........

anyway..

Just nu är mitt liv.......

Upside down

Dina ord betyder mer än någonsin.....

Ska försöka bli som du...

Kämpar!

/Mic

Ikväll innan middagen lyssnade vi på musik. Barnen lyssnade på Sean Banan, Måns Zelmerlöv, Psy etc och dansade och sjöng för fulla muggar. Har varit den sura mamman igen, men det försvann med musiken och barnens glädje. Själv lyssnar jag hellre på indie eller vad man ska kalla det, med litet mindre kända artister och band. Förmodligen rätt PK. Den musiken fyller mig med känslor av annan sort. Barnens musik ger ju så mycket glädje och rörelse. Ibland tänker jag att man borde tagga ned litet och bara njuta av stunden och av det enkla, självklara. Nu kanske jag inte direkt gillar denne Sean som jag kan tycka är för mycket, men likväl så blir det glädje i huset när musiken dånar och benen spritter av dans. Summa summarum, bjuda in människor och vara delaktig, låta kärleken genomsyra livet och hitta glädjen i det enkla är det jag ska jobba på.

Tack❤️

Till 4 månader respektive 5 månader! Så härligt :) Allt gott till er båda!

Det svåraste för mig i min nykterhet har varit att ta saker för givet, att känna en självsäkerhet i min avhållsamhet ifrån alkoholen.
Det är typ slut nu, jag är frisk, jag har inget sug längre, jag borde kunna hantera drickandet i fortsättningen...

Man lägger ner garden och tänker, jag har inget problem längre...
Eller när man känner en glädje utan alkohol, så tänker man (konstigt nog) att det här kan jag göra ännu roligare..MED alkoholen.
Kan de...kan jag...(Kan-jang, Canon)
Men..det var ju så länge sedan jag hade problem, flera månader sedan, klart att jag borde kunna testa..?
Men vänta, det var ju på sommaren jag hade problem med drickat, vid grillen och på semestern, det är ju vinter nu...!
Allting är förändrat nu, jag har tagit mitt "straff", det borde vara över..
Ingenting är roligt utan alkoholen, inte ens livet, har inget kvar att leva för..
Alla andra kan ju hantera sitt drickande...
Men det är ju (någon osannlikt STOR...) fest, bröllop, femtioårsfest, student, dop, jubilar, osv, once-in-a-life-time-grej..osv
Det är synd om mig, jag har tråkigt, blivit arbetslös, pensionär, någon har dött, bilen har gått sönder, tipset gick inte in..osv..
Ingenting händer, alkoholen gjorde att det alltid hände något...
Förändring?, det kan jag göra imorgon...

När man tänker så, så är det samma tankar som en bantare/rökare har för sorts undanflykter, alltid en stycken mer motivering som gottgör sitt handlande, kommer det upp en motivering till som talar emot, så finner man snart en annan extra som talar för.
Och när det inte räcker till så låter man känslorna tala, allting blir bättre, om jag bara....
I morgon är en annan dag, inte idag, men dagens handlande påverkar morgondagen och kanske fler dagar till med ångesten.

Räkna in nackdelarna, uppväger den lilla stunden av kemisk lycka allt det andra, alla andra dagarna, nätterna med kval..?

En annan sak som händer när man har tagit första glaset är....det spelar ingen roll längre, har jag tagit det första glaset kan jag ta det andra,
har jag tagit det andra är jag redan förlorad, det spelar ingen roll längre, lika bra att köra hela linan ut..
Och man dricker för att så snabbt som möjligt dölja sina tvivel, man rejsar in i dimman, för att försöka kvälja sin dåliga självkänsla.
Man liksom springer genom elden för att inte bränna sig, men det hänger likt förbannat en flamma kvar i kläderna som kan flamma upp snart igen.

Det blir en tvångstanke som inte försvinner förrän den har blivit fulländad...

Jag minns en episod i min barndom när min mor hade skickat mig på ett ärende för att handla på affären, jag fick en tia (vilket var mycket pengar då) och hade nästan sex kronor kvar efter det att jag hade betalat varorna...
På vägen hem slets jag mina våndor över att köpa en liten dinkytoysbil på Gulfmacken som låg på vägen hem, jag visste att de kostade 4,75 och jag hade pengar kvar att kunna handla den för, men att min mamma skulle bli jättearg om jag hade köpt en leksaksbil för växeln som var kvar.
Jag kunde inte låta bli, utan köpte en liten gul plogbil som jag snabbt slet ur kartongen och stoppade i fickan, på vägen hem fick jag en hemsk ångest, hur skulle jag förklara detta för henne?
Hade ingen bra förklaring utan kom hem innanför dörren, sprang fort som attan upp till mitt rum och gömde bilen under sängtäcket, gick långsamt och skamsen ner till köket och försökte förklara att jag hade tappat pappersfemman (som det var på den tiden), men mamma upptäckte ju att det var en 25-öring för mycket kvar i växeln mot det som stod på kvittot ifrån affären (glömde ju att ta bort 25-öringen ifrån bilköpet).
Hon trodde inte på mig, och jag blev ännu mer arg när min osanning höll på att avslöjas, jag ställde ju naturligtvis till med en scen och blev en omöjlig unge för att flytta bort fokuset ifrån min "stöld" från min mamma, gapa och skrek, gnällde och tjöt.
Det här beteendet var ju naturligtvis inte det vanliga för mig som normalt sett var en ganska så beskedlig unge.
Hon lät mig hållas men misstanken kvarstod ju förstås...
Jag lekte med plogbilen i smyg, gömde den under mattan när någon kom in i rummet utan att knacka, kvar satt jag på en tom matta och såg jätteskyldig ut, vad gör du?, leker..!, ja men med VAD?, ...öhh..
Mådde dåligt varje gång jag såg den för jag visste vad den betydde för mitt förtroende för min mamma.
Gick ut med den i smyg, trampade på den i sanden, rispade den med en sten i färgen för att den skulle se sliten ut innan den hamnade i kassen för de andra bilarna, min äldre bror fick syn på den långt senare och frågade när jag hade fått denna lilla gula plogbil, öhhh...öhhh..
Jag tvingades ännu en gång knyckla ihop en lögn om att jag hade fått den i födelsedagspresent av min faster, men brorsan som hade järnkoll på vilka bilar lillebrorsan hade i sin samling visste ju direkt att detta inte var sant, och ju mer jag protesterade emot anklagelserna desto mer var det helt synligt att jag enbart var en enda stor...lögnare...

Allt som förblev förknippat med denna lilla gula plogbil var enbart av ondo för mig, då, sen och långt därefter...
Jag berättade aldrig sanningen någonsin för någon, och när kvalen blev för stora en dag så gick jag ut och gömde den i soptunnan under en massa andra påsar.
"Tinget" var borta, men skuldkänslorna förföljde mig genom hela uppväxten, jag var 7 år och det minnet gav min självkänsla en hård törn.
Jag visste därefter att det enda rätta var att säga sanningen nu och för all framtid, och ingen tror på mig när jag ljuger för det syns så väl.
En egenskap jag har förhatat under hela mitt liv att jag inte har något "pokerfejs", kan inte ljuga förtroligt.
Idag anser jag det nog vara en av mina bättre egenskaper, eftersom det syns så väl när jag ljuger, så ljuger jag heller inte...

Att leva med sanningen är så otroligt mycket enklare, och skapar så otroligt mycket mindre med problem...

Att det skulle ta nästan 30 år innan jag upptäckte att alkoholen var den största lögnaren i det vuxna livet, det förstår jag fortfarande inte hur det kunde undgå mig, men alkoholen förvrider osanningen till sanning, och så länger man lever kvar med den, så förstår man den inte..

Idag lever jag närmare sanningen än vad jag har gjort på väldigt lång tid, den är skrämmande, men verklig.
Och jag kan välja om jag ska fortsätta leva i den, eller i ett fantasifullt parallell-universium.
Sagornas tid är förbi, tomtens icke-existens blev en smärtsam upplevelse, tonårskärlekar och politikerföraktet likaså...
Den enda man kan lita på är min egna existens, och hur jag upplever den, men inte ens den är sann om alkoholen får råda i den.

Berra

Vill bara säga att jag tänker på Dig! Och att jag vet hur du har det...

Jag själv har varit en mästare på att försöka dölja mitt missbruk..

Fortfarande vet ingen.....(förutom dom som v´betyder mest) om det.

Så....

´Mitt råd är:

Skrik! Gå ut med det!

Om alla redan vet?

Isåfall skrik högre!

Inget

Abssolut inget är bättre än att bli konfronterad.. men glöm inte

Krama Hårt! Samtidigt.

Lyckas Till!

Tack för era tankar och era ord.
Jag är som sagt ganska slut, och läser även i era trådar, men orkar inte skriva så mycket nu...

Ja, Mt, jag ska träffa min samtalskontakt i veckan och då ska jag ta upp detta... Vi har pratat om de scenarion som kan uppstå efter utlåtandet - och jag vet när jag skriver nu att jag många gånger sagt att jag ska sluta backa - jag har så många gånger känt att han har gått över gränsen, sagt och gjort saker som inte är ok, och ändå klarar jag inte att stå emot när han trycker på. Starkaste exemplet är att jag försökt stå på mig på olika sätt med att jag inte velat att han ska ha barnen halva tiden, men av olika skäl, eller egentligen rädsla, så har jag backat när han mail- & smsbombar mig och påtalar att jag förstör för barnen, han är bästa pappan, jag är inte bra mamma osv, men sedan har jag ändå härdat ut i samtalskontakter, socialtjänstkontakter och framför allt i socialtjänstutredningen har jag stått upp och inte dolt någonting. Jag har hela tiden tänkt att jag vill ha barnen mer, så kanske ska jag ställa in mig på att gå vidare på olika sätt med målet att jag ska ha barnen boende hos mig och han har umgängesrätt, det har ju varit vad jag tänkt från början, men jag har inte vågat tro att jag har rätt i att han inte är helt lämplig...

Yogi, tack! Ja, om barnen hade ett mer permanent boende så tror jag att det skulle bli mer lugn för barnen, att de har mer balans... Men nackdelar: de kanske tycker att jag tar pappa ifrån dem?... Jag kanske gör fel...?!

Lilleskutt, när jag läste ditt inlägg så fick jag nästan en blixt från klar himmel rakt i huvudet: plötsligt tänkte jag "vad ältar jag om - jag har ju så länge tänkt att han inte är riktigt lämplig som hel- eller halvtidspappa utan snarare i mindre dos, det är så typiskt att jag backar, kanske ska jag inte göra det längre?" Tack för att du fick mig att tänka till, jag försöker hålla kvar i den tanken.

Men, jag måste klargöra att jag har inte fått veta av socialtjänsten att en vårdnadstvist skulle falla ut till min fördel, däremot har de sagt att deras utredning av hur barnen har det, den kommer på ett eller annat sätt att falla ut till min fördel. Det handlar alltså inte om vårdnaden, utan om saker som de reagerar på som pappa säger/gör mot/inför/med barnen och det som kommer stå i utlåtandet är något som de säger att om vi väljer att gå vidare it vist så kan jag ta stöd av detta utlåtande.

Puh. Hjärnan jobbar vidare... I veckan ska jag på lönesamtal, årets skämt - jag vet ju knappt vad jag jobbar med nu för tiden, haha...!

Jag skrev ett mail dagen efter nyår och skrev ut alla mina känslor samt att han måste välja mellan oss eller alkohlen eller oss för jag pallar inte mer. Han svarade att ok det skulle han fixa och allting kändes bra. Men idag var han och smögdrack redan imorse medans mamma var och handlade för ikväll då vi skulle ha kalas för min lillebror. Hela kvällen var han vinglig, upprepade saker hela tiden och allmänt ostadig. Efter att alla gäster gått hem sa jag till honom på ett lugnt vis att jag inte förstod varför han höll på så. Han spelade såklart svår och "förstod ingenting" men jag sa att vi alla förstod och att det är honom det är pinsamt för i slutändan - men det stämmer ju inte för det är ju jag som skäms och mår dåligt. Jag är så arg på pappa och jag är så arg på alla släktingar som fattar att han inte är helt nykter och himlar med ögonen när han pratar. Nu tar jag snart studenten och jag mår redan dåligt över det. Jag vill inte ha någon studentfest för jag vill inte att allting ska bli kaos men samtidigt känner jag ett sådant tvång till studentfest för alla släktingar tjatar. Pallar verkligen inte, vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

Ångesten är värst.....

Har åerigen (har glömt för vilken gång i ordningen..) förstört precis ALLT!

Fattar inte hur det går till/vad son händer med mig....

Men när det är som Bäst...så är det som en manisk känsla kommer som jag inte kan hantera....jag förstör allt!!

Allt som byggts upp, raseras på en kort sekund...allt jag kämpar för allt jag kämpar EMOT

Allt bara sveper över mig..kan inte hitta vägen ut....

Skulle göra precis vad som helst för att slippa detta....och Ja

Jag är rädd.....rädd för ångesten som jag vet kommer.....i natt.

Du har fått mig att kämpa vidare Berra,,,,men snart vet jag inte....

Borde skriva så mycket mer...borde göra så mycket mer..men just nu??

Orkar inte mer...

/Mic

Hur är livet nu?

Saknar dig här.....jag har oftast inte behövt skriva..för du har varit som en megafon för mig med. Känt igen mig i det mesta du skrivit här.......

/Born to run

Tack m-m och konstnären, helgen har gått fint och jag har nästan inte tänkt på vin på hela helgen. Idag var det valpkurs och då hinner man inte tänka på något annat än att försöka få pli på vovven, som nu sover sött och är trött efter dagens träning. Nu är det en hel vecka utan vin eller annan alkohol och nu tror jag nog det ska gå fint framöver. Det är tredje veckan som jag får se upp igen, det är då det kan bli svårt igen. Men om jag är förberedd och läser och skriver här på forumet, så ska jag nog klara av det också. Skönt att ni hörde av er, då känns det verkligen som att man är omgärdad av vänner som varit med om detsamma och vet hur det kan vara. Tack för det!

Tack för din söndagshälsning. Visst är det fint att vi har varandra. Det har varit
min räddning plus min älskade hund. Jag har blivit beroende av bakelser nu men jag
håller vikten får ta tag i det vid ett senare tillfälle. Firade 5 månader förra veckan.
Och vad blev det, bakelse förstås. Nu är jag så glad att leva.
Ha en skön söndag
Kram
Konstnären

Ville bara säga hej. Hoppas allt bra med dig
Konstnären

Stort grattis till dina 4 månader. Jag firade 5 månader i tisdags och vad tror du det blev,
just det en bakelse. Strongt av dig med övernattning och allt med din alldeles egna lilla väska.
Jag känner inte heller något sug längre och gud vad skönt det är, FRIHET. Ja, jag tror ju inte
självkänslan stärks av alkohol precis, behöver bara gå till mig själv. Sakta men säkert kommer den.
Jag har nog aldrig tagit någon plats i sociala sammanhang, mellanbarn som jag är. Men nu jävlar tar
jag faktiskt plats. Hjälper min lillasyster att flytta nu och jag är värkbruten hela jag, men vad
gör det jag är ju nykter.
Håller med till 100 procent att mitt liv ska levas nykter, har blivit gladare och känner mig nästan
nyfrälst på det nya.
Nu promenad med hunden och titta på havet.
Ha en skön söndag
konstären

Hur går det med livet och alkoholen? Hoppas det är någorlunda med dig och att saker och ting reder upp sig på ett eller annat sätt. Nyktert då. Tänker på dig, har inte sett dig härinne på några dagar, har iofs inte varit så aktiv jag heller, men man håller lite koll på forumvännerna :)
/m