Senaste kommentarerna i forumet

Det känner jag igen...
Allt man inte tagit itu med i stunden utan försökt att döva lite. Blir det till år som man handskas så med livet, ja, då då blir det som ett berg till sist att ta sig an. Har man dessutom vant sig vid att linda in med vin så är det ju lätt att fortsätta så, tills det spricker.

Bara att nysta upp, bit för bit...
Vi fixar det tillsammans
men ändå var och en...

Läste din tråd och kände igen mig mycket i det du skriver. Har också alltid varit väldigt duktig, presterat och levererat men samtidigt aldrig känt mig nöjd. Har alltid levt i framtiden och inte i nuet.

Har använt alkoholet för att kunna stanna i stunden, vilket funkat kortsiktigt men när ruset lagt sig och bakfyllan satt in har jag alltid fler problem än innan att lösa.

Jag har också en sån håglöshetsperiod just nu, jag har funderat mycket på vad det handlar om för min del. Jag tror jag måste lära mig acceptera mina upp- och nergångar. Inte som förut tänka "fara" när det var trist, håglöst, deppigt... för med "fara" var det till sist alltid nära till vin-medicinering... Även topparna blev ju en källa till vindrickning.
Hittar jag alla mina triggers så tror jag att jag hittar tillbaka i allt nästan. Bit för bit. Det är ju som ett jobb det här... med en väldigt värdefull lön.
Vi jobbar på tillsammans!
Att lära sig acceptera tristess, tillfällig tristess är inte farligt.
Styrkekram
Tilde

UT med packet!!!
Wish you the best

går genom många av våra forumtrådar. Är det kanske hösten, är naturligt min första tanke. Men nej, det tror jag inte. Jag välkomnar ju hösten och tycker om det murriga, det disiga och den halvruttna löv och jordlukten som bara finns nu. Jag tycker om att det blivit lugnt efter sommaren.

Jag har själv känt håglösheten och tristessen de senaste dagarna, diskberget växer och tvätten tvättar sig inte själv, ingenting känns roligt eller motiverat... Det är ingen katastrof att det är stökigt i mitt hus, mera känslan av fara i att jag känner modlöshet. Den modlösheten ledde mig under senaste åren till det jag inte längre vill ha.

Jag tänker att det alltid varit så här, jag är en känslomänniska, mitt liv "rullar inte bara på". Jag lever det känslomässigt starkt, nöjer mig inte med att det "lunkar på". Kanske är det där som problemet lurar. Toppar och dalar kan bli för starka och vid både topp och dal kan det i kritiska tider i livet bli uppenbart att det är farligt att berusa sig ännu mer. Jag skriver ännu mer, för om man är en sådan känslomänniska så borde det vara nog att berusa sig med livet självt...

För mig så tror jag att det är just de där markant håglösa, trista dagarna som jag behöver acceptera. Acceptera tristess, modlöshet och att vara låg. Det är inte farligt. Jag tror starka känslor är en del av mitt liv, det är jag, det hör till. Jag vill bara lära mig att handskas med den som är jag, för jag är så van vid mig och kan inte tänka mig ett liv utan toppar och dalar.

Nu en ny dag på gång. Den är disig, grå och murrig, full av halvruttna löv och jordelukt… Jag visste inte förut att detta skulle bli min nya passion.
Ny dag
Nya intryck…

Så var jag på jobbet igen - på 5:e dagen efter senaste (förhoppningsvis sista) fyllan. Känns ungefär som igår - betydligt bättre än för några dagar sedan men fortfarande inte bra. Har fortfarande en del ångest och känner mig fortfarande trött och sliten fysikt. Har lite tryck över bröstet och tung andhämtning - antar att det är ångesten som spökar. Har även lätt huvudvärk och det känns inte som att hjärnan helt återhämtad sig efter marineringen i helgen. Har sovit ok på senaste men känner mig ännu inte utvilad.

Känns dock bra att ha vidtagit åtgärder och sökt hjälp - jag har tidigare haft en idé om att jag måste klara av detta själv. Var därför tidigare skeptisk till att ta Antabus men har ändrat uppfattning och tycker nu att det är en trygghet att veta att det inte går fysikt att dricka alkohol.

Även kontakt med Beroendecentrum och psykolog känns bra, jag ser fram emot mötena med dem i nästa vecka och hoppas på att deras kunskaper ska ge mig ytterligare verktyg för att klara detta framåt.

Dompa, jag tror att du har rätt i att vi fokuserar för mycket på vad vi missar med att inte dricka och för lite på vad vi vinner på att inte göra det. Det är därför jag vill säga upp bekantskapen helt med alkoholen så slipper man förhoppningsvis att tänka på den alls med tiden. Även därför jag personligen haft svårt för AA - man påminns ständigt om alkoholen.

Jag har de senaste 2 åren levt långa perioder helt utan alkohol och det har varit väldigt skönt. Dock har det alltid slutat med att jag börjat dricka ett glas vin när man är på nån middag eller ett glas skumpa på någons bröllop. Det har gått bra och jag har då succesivt ökat dosen lite - vilket gått bra ända tills det inte gjort det längre.

Jag har försökt att hantera alkoholen så länge och misslyckats varje gång. Minns Albert Einsteins klassiska definition av galenskap: "Att göra om samma sak gång efter gång men förvänta sig ett annorlunda resultat".

En klok man den där Albert - jag tar honom på orden och tänker pröva en ny väg.

Du behöver ju inte fatta ett beslut idag. Vet att det känns svårt när alla andra skriker "lämna!" när man i sitt eget huvud skriker "stannalämnastannalämnastannalämna"... Det är ditt beslut att fatta, se bara till att det i slutändan är ett beslut som kommer från din inre visshet och inte ett beslut som bygger på rädsla, oavsett vad det är du är rädd för. Det är en process som kan ta lång tid, förmodligen påbörjade du den väl långt innan du sökte dig hit till forum? Bara att du är här och skriver nu är ju jättebra och visar på att du vill ha en förändring i din livssituation.

Jag propsar ändå på att du ska kontakta en kvinnojour, de kräver inte av dig att du ska lämna. De finns som stöd för dig, för att du ska kunna känna dig trygg och bygga upp din självkänsla. Ring kvinnofridslinjen anonymt om du tycker att det är svårt.
Att gå på ett al-anon möte är också ett bra sätt att dels bryta ensamheten och skammen men också att på sikt se och förändra de mönster som är destruktiva för en själv.

Kram!

Önskar dig oxså en fin helg när du väl kommer hem från jobbet.
Hoppas inte mannen ska dricka i helgen känns så jobbigt då.
Jag har inget sagt om alkohol men jag känner nästan i lilltån
att jag får se en grön kasse när han kommer hem från jobb i morgon.
Man blir ju inte på samma nivå, och sen slocknar han, hur kul är det.
Brukar rasta hunden extra mycket vid såna tillfällen.
Kram USKA

Hej Harry
Visst är det ett stort steg att ta att avstå alkoholen. Precis som
du säger bleknar minnena bort hur jävligt man hade under abstinensen.
Då börjar min papegoja kackla framåt onsdag visst ska du kunna dricka
en flaska vin till helgen, men jag måste samtidigt säga att han kacklar
lite mindre ju längre tiden går.
Visst är det skönt att vakna pigg och utvilad en lördag morgon i stället
för att hasa sig upp och kolla hur mycket man har kvar sen gårdagen, denna
energi man lagt ner A. Jag tog ett återfall efter jag varit nykter från 4 augusti
och det var för ett par veckor sedan och inte kunde jag hålla mig till e
flaska vi nejdå det blev över 3 dygns vinande. Efteråt mådde jag skit skuld-
känslorna går inte att beskriva och denna ångest som jag är så rädd för.
Har lyckats lägga det bakom tror jag och ta en dag i sänder. Jag tänker inte
hela livet det blir för tungt. Skulle så gärna vilja dricka ett par glas vin.
Det som håller mig ifrån är just att jag får en sån ångest, rädsla och vågar
knappt gå ut.
Ha det bra
USKA

var det ja! :) Mina fingrar är inte så där oerhört smala och feminina och är inte anpassade till vare sig piano eller mobiltelefoner. Brukar ofta drömma mardrömmar om att jag befinner mig i fara, försöker desperat ringa 112 men hur jag än gör blir det fel. Fantiskt riktigt ruggigt, tänk vad den nya tekniken kan stressa en. :)
Jag kopplar helt klart ihop sockerberoende med alkoholmissbruk. När jag drack (oj vad skönt det känns att skriva så), så kunde jag vissa dagar dämpa suget genom godis. Ibland gick det t.o.m. lika bra. De första tre veckorna av nykterhet var jag oerhört sötsugen, sen gick det nästan helt över. Nu försöker jag äta proteinrik mat med lite kolhydrater för att hålla mig mätt och för att inte trigga sockerbegäret. Jag är en "antingen eller-människa" när det gäller det
mesta....
Ha det bra på jobb Trollis och stressa inte FÖR mycket!

Kram/Maria

Alla kära forumsyskon!
Ingen nämnd, ingen glömd!
Fick göra ett snabbt inhopp på ett jobb, så jag hinner inte skriva så mycket.. När jag väl jobbar, så blir det väldigt intensivt, men så har jag ju också långa ledigheter att se fram emot. Hoppas bli klar imorn, så jag kan åka hem och läsa kapp era trådar.
Gillar inte att skriva på telefoner, precis som vissa andra, verkar jag få korv-fingrar!
Ville bara önska er alla en trevlig helg. Hörs igen nästa vecka
Kram på er alla. Trollis

lånar din bok Mulletant, behöver all hjälp som finns just nu....

Tack för att ni stöttar.

Somnade från eländet i soffan redan vid 8-tiden i går kväll. Förflyttade mig upp till sängen och sov 9 timmar till.... Vaknade idag och känner mig alldeles tom. Men era inlägg hjälper.

Det är verkligen som Stigsdotter skriver, i måndags på konferensen kände jag mig som värsta, braiga tjejen. Alla andra drack och jag var nykter, fint sminkad och lite "tuff" som går min egen väg och tar bilen hem i mörka natten.

Har beställt träningskort och gick på Ki-Balans i tisdags kväll och kände mig sååå harmonisk och "nyfunnen". Sedan hände något och allt föll ihop som när man sticker hål på en ballong.

Idag tvingar jag mig själv till att gå och träna (ungarna kan vara hemma själva med sina dataspel en stund) och ska försöka tigga till mig en plats i keramikverkstan i kväll så att jag slipper sitta här och titta på när mannen packar.

Bokar biljetter till Cosmonova för mig och ungarna i morgon och bjuder hit min mamma på pizza till ungarna och sushi till oss i morgon kväll. (Hon kör bil så inget vin blir det).

Nu är två dagar av fyra "uppbokade" så nu är det bara att automatiskt följa programmet.... Känns ju helt förskräckligt detta. Jag som längtade så efter höstlovet försöker nu bara ta död på tiden för att kunna börja jobba igen.

Och just nu undrar jag varför vi bokat en resa till Florida i jul? Jag vill ändå inte åka på semester med mannen som inte förstår någonting och säkert kommer sitta där med sina öl och nöjt konstatera att det kan ju han göra han som klarar av det.... Medan jag dricker läsk och dövar mitt begär med fett och socker och bara blir fetare och fetare..... Ja, jag vet att jag vältrar mig i självömkan just nu, men jag kan inte låta bli.

Mmm... magkänsla ja, har en rätt välutvecklad själv, tror jag. Funkar dock alltid bättre på andra än på mig själv, visst är det väl konstigt;-)
Jag följer istället ett väsen som jag kallar för "Den Gode Anden", lite mer pålitlig, men jävligt svår att hitta ibland.

Jag förundras ibland av hur stark jag känner mig och hur tacksam jag är att jag slipper dricka! För så känns det; Jag slipper! Det står öppna flaskor här hemma i hyllorna och när jag tittar på dem så känner jag?... Ingenting! Inget sug inget trånande efter bedövning och kemisk hjälp att klara av dagen, för "Den Gode.." säger: Det där funkar inte, det är provat och är inte vad du vill ha.

Jag lever ett nyktert liv för att jag VILL, för att det är ett mycket bättre liv; mycket RIKTIGARE, mer NÄRVARANDE och DJUPGÅENDE. Man känner sig sårbar och skör emellanåt, men det är för att man, som sagt, väljer det riktiga livet.

Ska iväg en runda nu på morgonen, så jag måste sluta nu, men vi hörs mer senare.

Ha det gott så länge allihop!/NM

Skulle bara titta in och önska alla kära vänner
en god morgon
Kram Uska

sa direkt när jag läste ditt första inlägg att den här mannen kommer att stanna. Och som alkoholistdotter från tidigaste barndomen är min magkänsla att lita på:) Dina rader...

"Livet är alldeles för förunderligt, påtagligt och viktigt, nu när jag väljer att spela utan sordin. Färgerna och konturerna är skarpare, jag hör verkligen vad mina barn säger (på gott och ont...) till mig och till andra och kommunikationen med Den Käraste är rak och direkt, så nu kommer jag ihåg vad som har sagts (även det på gott och ont, hehe...)"

... förde mig tillbaka till min första tråd där jag sökte upp en text av min forumvän viktoria - hon har skrivit den 2009, jag har klistrat in den i min tråd 10 dec 2011 och nu tog jag in den i min nuvarande tråd. Du kan läsa den där om du vill (i Det vidare livet: Mitt nya år).

Är så glad att du är kvar här! / mt

forumbrorsan! / mt

Samma tanke slår mig åter och åter. Jag tror att när vi försöker sluta så fokuserar vi ofta fel. Hela tiden på vad vi "missar". Vad grannar/omvärld ska säga. Hur förbaskat svårt det ska bli utan ventilen...

Kanske borde tankarna ligga mer på vad vi får med ett nyktert liv. Då menar jag inte det kortsiktiga "vakna utan bakfylla" eller kunna "se folk i ögonen". Snarare modet att våga leva. Att våga säga ja/nej som det passar.

Harry; Din väg med antabus och psykologkontakt känns helt rätt. Ibland måste man bara inse att detta fixar jag inte själv. Senare kommer det andra...att börja våga känna efter; Vad vill jag?

En del av oss behöver inte ens sluta dricka...nu svor jag i kyrkan. Men jag tror fullt och fast att en del kan förändra sitt drickande till ett icke destruktivt drickande. Men då måste man leva införstådd med att bilan kan falla när man minsta lilla motstånd kommer i ens väg. Jag vågar inte chansa på den vägen eftersom jag har barn.

Mycket luddigt inlägg. Vad jag ville skriva var att jag tror på dig Harry. Du har viljan, hjärnan och redskapen. Använd allt! /R

ja det finns en hel del att tveka på här...

och nu gör tom våran gemensamma vän det med.. han uttryckte sig
fan de här är ju inte normalt, inte den jag känner om han...
ja svarade, nej men så här är han mot mig...

i en annan tråd fick mig att tänka på vännen viktorias text som berört mig så djupt och som jag klistrade in i min gamla tråd. Måste söka tillbaka (en låååång stund) för att hitta den. Det var det värt, läste igenom delar av vår resa på samma gång. Förundras och känner tacksamhet ... i största allmänhet...

Här är, igen,inklistrad nu från min gamla tråd dit jag kopierade den 10 dec 2011: Vännen viktorias text från 8.12.2009 - har läst den många gånger. Finaste poesi. Tror säkert att jag få ha den inneboende i min tråd - visst får jag det viktoria? (jag vet nu att jag får - kram viktoria när (inte om:) du läser)

Så många val
att göra, beslut att
fatta så många
omvärderingar och uppgörelser
Orkar inte nu kan det få vara
okej att bara
andas ett tag - bara finnas till?
Inte mer än precis så resten
kan jag ta mig an den dagen då det inte
känns så rörigt och plötsligt

Färgerna är så klara nu, kanterna
skarpare och hörnen vassare
Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet
Jag ser dig nu - och mig i ett annat
ljus det gör lite ont
i mina ögon med all denna skärpa
som att jag vill kisa lite men jag
kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör
ont i mina ögon och då
kanske jag hittar
vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge.
Viktoria dec 2009

Godmorgon NyMan. En Ny dag väntar. Jag läser allt du skriver...och blir glad. Dels för min egen skull (Ja, så ful är jag)...att min magkänsla gav mig rätt. På ngt vis trodde jag nog att du skulle bli kvar här hos oss. Men mest för din skull; Du jobbar på bra. Du förankrar ditt beslut, tänker dina tankar. Reflekterar över vad du har. Det är så lätt att "sluta dricka" men har man ingen tanke med nykterheten så brukar det dessvärre inte hålla. Man måste se varför man vill vara nykter och då hjälper inte ; "Men jag vill ju inte ha skrumplever", "Inte missta min fru/mina barn/mitt jobb" etc. Man måste se vad man VILL ha. Där inbillar jag mig att du är på rätt väg. Jag poängterar att jag inbillar mig det...så ingen behöver bli kränkt. Jag sitter då inte inne med svaren...men din väg känns sund. Lite yrsliga morgontankar/R

Har skrivit lite personliga tankar på FB. Här skriver jag bara; Hoppas att du har det någorlunda bra...trots tårar. Kram och allt/R

Tänkte kolla brorsan och då hade mt redan hunnit före. Du inser väl att du saknas TP? Även jag hoppas att det går åt rätt håll. Att du får vettig hjälp nu till slut. Vi finns här och på FB. Morgonmachokram /R

i tidiga morgontimmen. Hoppas att du har det skapligt trots höstmörkret och att det går framåt med hälsan. Fortsätt-krya-på-dig-hälsning med kram! / mt

Gör som så många andra kvällar, avslutar min dag med att kolla av forumet innan läggdags...

Förvånad att det går i perioder hela tiden, ibland är inläggen i bris hastighet....
Och bara någon dag senare så stormar det, har fullt sjå att hinna skumma ikapp alla blåmarkerade nya inlägg...

Är också så förvånad över vilka goda skrivare vi är hela bunten,
som med små ord bildar nyanserade och känsloladdade meningar som verkligen berör...
Vi är allihopa små levnadskonstnärer, och överlevnadskonstnärer, hur vi överlever vår rädsla
för livet utan vår tidigare medresenär och gamle kompis alkoholen...

Men nu är livet annorlundare, men inte ingalundare...
De finns de som säger att det inte finns något liv utan alkoholen, men har de överhuvudtaget provat?
Jo livet bli annorlunda, men man borde kanske tänka tanken, vilket liv är mest realistiskt?
Det som smörjer och grusar, ibland halkar man, och ibland är det bara rena tvärniten...
Skulle det inte kännas bättre om det hade någorlunda samma hastighet hela tiden..?
När livet fick vara som det var tänkt, och inte sluddrade förbi i någon sorts fejkad dimma...

Vissa saknar kickarna, har ett behov av att det SKA hända något oförutsett,
eller dämpningarna som gör smällarna dovare, och inte gör lika ont...

Alkoholen kanske vänder på det, och gör kickarna dovare, och smällarna hårdare istället,
men man har vant sig vid det under så pass lång tid, att det numera är den nya traditionen..
Livet blir omvänt, och ett systematiskt syntax-error ligger som en självklar beräkning i livet..
Ett liv med felmarginalerna på fel sida, det är de stora marginalerna man har satt i system.

Där man vet att det alltid blir mer alkohol än vad man hade tänkt sig...
När man vet att det händer något oförutsett negativt nästan varje gång...
När den konstiga korta stubinen kommer, självföraktet, bråken, ångesten...
Och man tar det som en självklarhet, detta är mitt liv, så här ser det ut...
Och inte vill se att det kanske är helt fel, det är aldrig alkoholens fel...
Inga konsekvenser på grund av den, utan det var en tillfällighet, denna gången också..

Är det det?, eller är det någon som för mina tankar bakom ljuset?

Skyddar jag mig själv i något som i längden skadar min kropp & psyke?
Och i längden så förtvinar jag som individ, fängslad i min egna självpåtagna beroende...

Är min alkoholmängd alltid frivillig, kan jag sluta när jag vill?
Kan jag göra en veckas uppehåll utan att känna en längtan, en åtrå tillbaka..?
Kan jag det, eller är jag fången i något som jag egentligen inte vill vara fångad av...

Skiter jag i allt, eller vill jag ha min egna kraft att vilja göra det jag vill..
Om jag känner ett sug efter en vecka, ska jag då inte "straffa mig" ytterligare en vecka till då?
För att bevisa att jag har en vilja starkare än ett fysiskt/psykiskt behov...

Så började min egna övertygelse, att få ta tillbaka makten över mitt egna liv...
Ju längre tiden går, desto lättare har det blivit, minnena förtvinar, men också minnena av det svåra.
Ju mera jag främjar mig problemet, desto mer måste jag hålla mig vaksam....

Att inte falla tillbaka i den enkla tankegången, att det löser sig nog, någon annan dag...
Ingen tar på sig mina bekymmer frivilligt, jag kan inte låta ansvaret hamna hos någon/något annat.
Varje dag är en annan dag, sedd från de tidigare dagarna...
Om jag inte tar mitt egna ansvar, vem gör det då, ingen annan, ingen annan dag...
Nuet kan jag påverka, gårdagen är min historia, framtiden vet jag ingenting om, ännu..

Det jag sår idag, kan jag kanske skörda i morgon...
Att investera i sitt egna välmående är alltid en vettig framtidslösning...

Jag gjorde det, livet går upp & ner, men hade varit mycket svårare om det hade varit höljd i töcken.
Allt rår man inte på, men jag gjorde vad jag kunde...

Men jag har avslöjat mitt sätt att använda alkoholen...
Den gör det inte roligare, mildrar inga smällar, dämpar inte min stress, socialiserar mig inte bättre.

Det fanns redan inom mig, om jag tillät det få komma på ett naturligt sätt,
eller fick mig att inse' att vi sätter våra egna begränsningar, och lägger stor tillit till paketerade lösningar, det står inte på flaskan att den här gör dig rolig.

Man har inte roligare än man gör sig, säger man, och jag tror det stämmer, väldigt bra..
Sinnesstämningen förstärks av alkoholen, den kan du påverka själv innan du hamnar i sällskapet.

Har man svårt att stressa av, så har man inte lärt sig vilka miljöer som påverkar dig lugnande.
Musik i lurar fungerar alldeles utmärkt för mig, med slutna ögon i en behaglig miljö,
musikstil efter sinnelag...
Att bara återminnas känslan av lugnet från musikenupplevelse kan dämpa stresshormonerna.

Att göra en resa inom mig själv har ökat förståelsen varför jag tidigare valde alkoholen,
jag fegade mer då, idag har jag en mer offensiv ställning till mina reaktioner.
Jag analyserar och söker källan till reaktionen, och testar lite olika metoder för att antingen behålla känslan, eller ta mig därifrån, inte omedvetet vara kvar i någonting jag inte gillar.

Jag vet varför jag drack, jag var en känslomänniska, och är sån än idag..
Men verktygen har förändrats, och insikten likaså..

Ingenting är perfekt, men mycket lättare och bättre...
Men det var inte "bara" att sluta dricka, men det var det som fick mig att starta resan...

..och den fortsätter..

/Berra