Senaste kommentarerna i forumet

"Har inte inhandlat något till helgen, ok, det känns "tomt" på nåt sätt men jag har kanske till slut"

bra jobbat! :) se till att uppehålla dig med något roligt om det börjar kännas tomt. laga mat, kolla på film, gå ut och gå, etc. det kan bli tungt annars om man går runt rastlös ... lycka till!

Sitter framför tv:m med ungarna. Tända ljus, nystädat och mysigt. Stickar och tänker bara på att nu skulle det ju vara sååå mysigt och gott med ett glas rött. Kan liksom känna smaken i munnen och minns känslan av att hålla om kupan och bara få vara en stund i stunden. Börjar tänka tankar som att "det är klart att jag borde klara det". Jag drack ju aldrig på vardagar, jag tog aldrig återställare, jag var ju aldrig beroende. Jag råkade ju bara dricka lite för mycket när jag drack. Och inte alltid. Varför gav jag mig in på detta, nu har tre månader gått och nu känns det ju som värsta grejen om jag dricker igen. Försöker spela filmen fram och försöker fundera ut varför jag saknar vinet så mycket just nu, men kommer ingen vart i tankarna. Huvudet stannar vid bilden av ett stort glas rött i ljusens sken här bredvid mig på bordet. Jag är trött på detta, vill ha tillbaks vinet.

En gammal klasskamrat jag har som vän på facebook skrev igår: "jag är ledig imorgon och har bara en grej på förmiddagen inbokad, har inget att göra på eftermiddagen, PANIK!"

Vet inte vad det hade med saken att göra, men jag kom att tänka på det då du, Dompa, skrev om att inte unna sig att att ha ont i dagens samhälle. Att inte unna sig att ha tråkigt ligger lite i samma linje, och mynnar nog ut i supande hos många.

Hur det gick för facebookvännen? Jo, nyss dök det upp ett foto på hennes facebook med två drinkar och ett "skål!"...

Ängnade delar av gårdagen åt att läsa hela din tråd, Stigsdotter, från början till slut. Här finns så mycket fint att ta del av. Det är fantastiskt att få tillgång till riktiga människoliv på det viset vi har här på forumet, i kontrast till många andra sociala medier vi rör oss i idag där iallafall jag har svårt att hitta sånt som känns av vikt för mig. När jag hittade hit till forumet 2009 tillbringade jag mycket tid till att gå igenom alla trådar, allt som skrivits före...alla dessa öden, människor som jag än idag kan fundera över hur de har det. Det jag fått dela här berör på ett sätt som jag känner stor vördnad inför. Ta mig tusan om det inte är så att jag känner sann kärlek inför den krassa männsklighet som finns här. Nu är trådarna så många och långa att det är omöjligt att läsa ikapp när man som jag är här mer sporadiskt. Men det jag eg ville säga var tack! Tack fina Stigsdotter (och alla andra som delat i tråden) för att du med din tråd tillfört min dag och kväll något viktigt.

läst i din tråd.
Undrar hur det går för dig. Önskar dig styrka...
Tilde

Min erfarenhet har varit dyrköpt och det har tagit mig lång tid att skaffa mig den. Jag har precis som så många andra försökt att på olika sätt bemästra alkoholen men fått se mig slagen gång efter gång.

Jag hoppas att jag nu kommit till insikt om att min enda chans att vinna slaget mot spriten är att helt säga upp bekantskapen med den. Tiden får utvisa om jag lyckas!

Jag är nu på 6:e dagen av nykterhet efter mitt senaste återfall. Nu börjar jag må bättre även om jag fortfarande har en del ångest och lider av oro för diverse sjukdomar jag tror mig ha.

Känner dock att jag är på väg in i en ny mer långsiktig fas av mitt arbete med nykterheten. Den gångna veckan har mest handlat om att finna tillbaka till "normaltillståndet".

Vad jag än stöter på för problem så är jag dock fortfarande fast övertygad om att lösningen inte finns i flaskan.

Vi håller kontakten!

/H

Tack före välkommnandet och era ord! Ja, det är hemskt när man får sakerna svart på vitt! Minst 3000 gånger berusad, det är brutalt!! Även jag dras med ångest, oro, dålig mage, sömnbesvär, magbesvär etc... Alltid slagit bort tanken tidigare om det är pga alkoholen, inte velat tänka så, fast jag innerst inne vet att det är så! Äter även "lyckopiller" sedan ett flertal år tillbaka och trots det inte slutat med mitt drickande!
Även sömnmedicin använder jag de kvällar jag INTE dricker! För jävligt rent ut sagt när man printar ner det såhär!

Har inte inhandlat något till helgen, ok, det känns "tomt" på nåt sätt men jag har kanske till slut
kommit till insikt att alkoholen inte är någon trevlig kompis längre, han har börjat sparka på mig som däckat redan för länge sedan!

Att spela filmen till slut, det är ett bra tänk!!

Underbar text
och visst kommer du att vinna kampen!

Tilde

Ditt inlägg berör mig otroligt mycket, utstrålar vilja och kärlek till livet...
Ibland, som nu blir jag extra påmind om hur vi ger varandra kraft här på Forumet, hur viktiga vi är för varandra. Jag suger åt mig av den goda kraften och lyssnar på "en sångarsaga".

Dina tankar inspirerar och ger mig styrka som får följa med in i helgen.

Tilde

Man behöver inte vara tråkig jämt! Jag tror mig märka (och hoppas innerligt att det stämmer) att man ibland är lite tråkig, att man inte har någon lust att sitta och gagga helt enkelt. För mig är det i alla fall så att ibland vill jag bara inte, sen spelar det ingen roll hur mycket jag tycker om människorna i fråga - just då vill jag vara osocial och bara vara för mig själv. Nu tänker jag på situationer med måttlighetsdrickare, med dem som dricker mer blir det ganska snabbt tråkigt av andra orsaker.

Kanske är det så att vi förr drack och "var med" fast vi egentligen inte ville? Men att vi var fullt nöjda med att vara där bara vi fick dricka för DET ville vi alltid! (då dövade vi DEN känslan, jag vill inte-känslan).

Det är OK att tacka nej till fester tycker jag, särskilt när nykterheten är relativt ny. Lyssna på magkänslan! Lättare sagt än gjort, jag vet ;-)

Kram

Publicerar en låttext som kom till när jag vandrade runt i melankolins dalar en sådan där formidabelt frisk och klar höstdag när man känner att tiden liksom bromsar in:

Nordliga vindar for in och med kylan och frosten kom solen
Jag hade försökt att glömma vem jag var under alltför lång tid
Nu stod jag där kisande i det skarpa ljuset och andades små moln
med Den Goda Anden vilandes in i i sitt eget lugn här strax bredvid

Man kan gå långt med sina planer innan man har sett att man valt helt fel väg
Inget ont i det, egentligen, men man får sluta räkna levandet i dagar
Och grymt är det att misströsta när du måste vandra igenom elden helt ensam
för det är väl ändå så, min vän, att vi lyder under samma lagar

...men min tvekan gör det svårare att gå
för, fast jag inte vill det, så finns du kvar i mig ändå...och

Du saknas mig
Du saknas mig
Du saknas mig
Du saknas mig

Katterna tumlar runt i den lilla snö som har lyckats häfta vid marken
Den sydsvenska vintern känns formlös och helt omänskligt för lång
Det kändes ett tag i september som om kärleken skulle kunna bära mig över
Lyfta upp mig på sina smala axlar och ta mig igenom ännu en gång

En illusion, javisst, byggd helt på ondska och kallt svek, och nu en ny röst
En ny vår, en ny tid och ny kraft åt hjulet att snurra ett varv till
Mening och näring åt människan, en människa döpt i nyfikenhet
Nu driver den stora hungern på igen, jag har ingen ro att sitta still

...men min tvekan gör det svårare att gå
Jag vet jag inte vill det, men du finns kvar här i mig ändå... och

Du saknas mig
Du saknas mig
Du saknas mig
Du saknas mig

Bara höra ditt gäckande skratt igen - Du saknas mig
Bara hålla dig en enda natt igen - Du saknas mig
Bara våga precis allt jag kan igen
Bara vara en strålande man igen...

Du saknas mig
Du saknas mig
Du saknas mig
Du saknas mig...

Kampen fortsätter och jag kommer att vinna! Lyssna till trummorna, de berättar att vi är på väg hem!/NM

TACK!
Jag hör och känner själv att jag på många sätt är på väg bort, men precis som du skriver så skriker det i huvudet, och faktiskt i hela kroppen, "stannalämnastannalämnastannalämna" och hela jag är i kaos. Jag stressar över att känna att jag måste bestämma mig nu, och jag kan inte... Men det är som du säger: det måste få ta sin tid.

Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv.

Å ena sidan önskar jag att jag kunde se in i framtiden och se hur vårt liv kommer bli tillsammans, å andra sidan vet jag och vill jag betsämma för att jag vill vara så stark. Oavsett om jag bestämmer mig för att lämna honom eller om jag märker att vi skulel kunna få det bättre tillsammans och då väljer att stanna, så vill jag känna att dte är MITT beslut och jag står för det!!

Kram,
N

galenskap Harry, bra att du påminner om Einsteins ord. Alkoholism är ju ett slags galenskap, att ständigt inta samma drog med samma resultat och ändå tro att det ska gå bra nästa gång. Har hållit på i så där 30 år nu och när jag som nu, får en glimt av att se på mig själv utifrån, så är det ju en slags idiot jag tittar på. Höll upp åtta månader men så i våras kom det där tillfället, den där gången all god erfarenhet av att vara nykter är som bortblåst, och glaset vin på festen intas och ölen dricks upp. Inte var det något glädje med det att tala om, men så var det gjort och nu sitter jag lik förbannat här och kommer inte ur det. Din tråd andas framtidstro, så här ska jag häcka framöver och idén med att beställa tid hos beroendeenheten kanske är en framkomlig väg. Har varit där förut, men varför inte prova en gång till. Hjälp måste jag ha, det är ju helt klart.
/Fenix

din story påminner mycket om min. har under de senaste 10 åren (minst) druckit mig berusad (dock ej stupfull) i princip varje fredag och lördag. det "funkade" i början när jag var ung men under de senaste åren har jag fått mer och mer ångest/oro/deppighetskänslor av alkoholen till den grad att jag har börjat dra mig bort från människor, trott att jag lidit av dustymi, etc.

för 1.5 år sedan började jag fundera över om det kunde bero på alkoholen (ingen har påpekat att jag har druckit för mycket förmodligen eftersom jag alltid sköter mig och sällan blir bakis). var väldigt sugen på att pröva en vit period men det rann ut i sanden. gjorde ett halvtaskigt försök där jag lyckades forcera mig genom en helg samtidigt som jag tyckte att det var skittråkigt utan helg-ölen. mer än så blev det inte den gången.

vetskapen om att det kan bero på alkoholen låg dock kvar i min tankar och nu, nästan 1.5 år senare, gjorde jag slag i saken och har tre stycken nyktra helger bakom mig och ser fram emot en fjärde nykter helg! jag mår MYCKET bättre nu! ångesten, oron och deppighetskänslorna är borta, är piggare och har mycket lättare att handskas med min omgivning, både människor och situationer. Jag har förvånat mig själv på många olika sätt.

Om vill du läsa mer om min story, fördelarna, etc, så hittar du tråden här: https://www.alkoholhjalpen.se/forum/forandra-sitt-drickande/6372

ett tips är att idag, innan det blir helg, ringa alkoholhjälpen. jag gjorde det den fredagen när jag kände att "nu kommer det ännu en helg och nu MÅSTE jag pröva!". De är otroligt duktiga och vänliga. Killen jag fick prata med lyckades på något sätt peppa mig oerhört! Den helgen blev min första frivilliga nyktra helg på länge. Och det som var det bästa med den var att jag inte saknade ölen alls!

Jag håller med Tilde; Det är bara att gilla läget och försöka hitta andra sätt att stå ut med tristess och livsleda UTAN att föda illusionen om att den inte finns i vinskimret. Hur man gör är en annan femma och helt uppenbart rasande individuellt. Jag sitter och lyssnar på Mando Diaos Frödingexposé "Infruset" och är emellanåt så tagen och berörd att jag ryser och gråter (främst när den formidabla sångarduon når fram till:

"...Och det är, som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung")

Som jag sa till min fru imorse:

Klarar man av att överbrygga så fasligt många år som skiljer mellan Fröding och Mando Diao och skapa något som berör så direkt och starkt att man nästan tappar andan när man lyssnar, ja då har ju hela ens existens berättigande; När man "connectar" med och berör andra människor, då lever man, då finns man och då vet man vad det är att vara människa. Både du Tilde och du Dompa connectar och berör människor varje dag härinne på Forumet och jag hoppas att ni känner hur mänskliga det gör Er, ni är extremt viktiga varelser, för mig iallafall och jag är övertygad om att det gäller för många andra här också.

Jag behöver insomnandet, det introverta och det melankoliska. Jag behöver träna mig på att befinna mig i det tillståndet, utan att tycka synd om mig själv och vilja ha konstgjord tröst och lindring. Det är mycket bättre att sätta sig med gitarren och utnyttja kraften i melankolin och väntan på återfödelse, så kan man kanske göra konstruktivt av de här starka känslorna.

Jag knåpade ihop en låt för någon vecka sedan när jag befann mig i melankolins dalgångar och vandrade. Tänkte publicera texten i min egen tråd och ni kan läsa den där om ett tag om ni vill.

Jag är inget offer för omständigheter eller dåligt väder. Jag styr över mitt liv, mina beslut, mina tankar och mina handlingar; Jag påverkar mitt liv. Gillar jag inte hur det ser ut så har jag kraften att förändra det.

Så, upp med näsan ovanför vattenytan, allihopa, dra ett djupt andetag och KÄNN kraften som finns inneboende att göra det man behöver göra för att må bra, hälsar NM.

PS. Lyssna gärna på "En sångarsaga" från "Infruset". När elpianot börjar pumpa på en bit in i låten och den spruckna desperationen färgar rösterna, ja då LEVER i alla fall Den Goda Anden. Det känner man helt tydligt att han rockar loss därinne!

du är kungen, och då menar jag inte i baren!
Fenix

Jag kommer kanske inte ha tid att skriva så mycket på forumet (och tyvärr inte ha tid att "hänga" så mycket som jag vill..) RL, kallar ;-D
Men jag smygtittar ofta, och slänger kanske in en och annan liten "gliring", när jag kan sitta ifred..
Hemma verkar det vara lugnt, inga "fester" inplanerade, men lite annat småfix, hos svärföräldrarna.
De har ju kommit upp i den åldern att de inte orkar så mycket längre..

Ser fram mot måndag, som kommit att bli lite av min egen lediga dag ;-D

Ha det gott allihop! Tänker på er i höstrusket.. Nu ska jag plocka fram lite lyktor att tända i helgen..

kram trollis

Hösten, vintern, slasket... det kan vi ju inte göra något åt. Bara gilla läget... Hör ofta att det är mörkret denna årstid som gör oss trötta och håglösa och det stämmer säkert, vi behöver ljuset.
Men man kan ju alltid köpa sig en motorcykel ;) när det mörknar på. Jag tror vi gör olika saker för att förgylla våra mörka årstider och det är ju liksom en finess med det. Samtidigt tror jag att den där tristessen måste tillåtas, att kunna ha tråkigt... Jag tror verkligen det, fast jag tycker det är svårt själv, jag har mina toppar och dalar. De är triggers har jag förstått och kan inte arbetas bort tror jag men hanteras. Jag vet att jag själv blir starkare om jag följer med i toppar och dalar utan att döva dem.
Jag har aldig blivit verkligt deprimerad av mörkret, men för några år sedan längtade jag alltid till något varmt land eller till sommaren då det var vinter.

Jag har upptäckt i år att jag gillar att lukta på den där jord och halvt förmultnade lövlukten som någon annan säkert tycker är helt omöjlig att känna. Det är nåt speciellt i år. Allt är nytt, jag tänker annorlunda, som att dyka upp från en mångårig simtur under vattenytan...och då känner jag dofterna igen.

Dompa, jag unnar dig verkligen den nya cykeln, skojar med dig lite bara...njut ikväll...
ha det bra alla ni och tänd ett ljus när det mörknar ;)

Läser era kommentarer och kan inte hålla med. Vi människor är så olika. Jag blir urdeppig när hösten kommer...inte för att jag ogillar årstiden. Hösten ÄR vacker...men efter den följer vintern. Den årstid när jag bara vill gå i ide. Sex månader av regn (!), rusk och kyla. Två dagars vintervykorts skönhet...men jag ser den ej...då jag vet vad hur den smältande snön kommer att te sig.

Precis som Tilde ser jag en del håglöshet i trådar. Tacka fan för det...nu ska vi stanna inomhus i ett halvår och gå oss själva och våra nära och kära på nerverna. Fredagsvinet blir den enda ljuspunkten. Jaha...det var ju sura tankar. Ha det gött (Villervalles ord) och försök ta vara på dagen. /R

Jag tror att du kan hjälpa många här på forum. Du utsöndrar erfarenhet och visar på att ibland finns inga quick fix. Man måste lägga sig på rygg och ta hjälp. Vi har alla våra egna resor bakom och framför oss...de ska klaras av själv. Men att se alternativa vägar är alltid bra.

Alberts ord...hade glömt dem. Men nu minns jag och även jag tar honom på orden. Prövar ngt annat! /R

Hej PP! Tänker på dig när jag åker tåg, kommer mitt liv någonsin att bli sig likt? Kommer alla tågresor att förknippas med dig? Vad konstigt min hjärna fungerar.

Har läst här om huvudvärkstabletter, att även de har sina biverkningar. Det gör mig faktiskt inte förvånad. I tusentals år har vi människor bara uthärdat värken...nu finns det en lösning. Vilket kan vara bra...det ligger lite i tiden. I dagens samhälle har man inte tid att "unna" sig att ha ont. Vilken arbetsgivare skulle acceptera; "Idag kan jag inte komma/prestera eller kommer senare/presterar mindre för det gör ont i huvudet"? Hur gör jag nu? Ja...Treo byts ut mot Alvedon när det gäller ongar iaf.

Nej...det är inte lätt att vara människa. Nu till ngt glatt; Idag ska jag få min vuxen-leksak! Ska köpa min motorcykel och susa hem i eftermiddag. Barnsligt uppspelt är jag. Kan man konsumera sig lycklig? Jag tror inte det...men det känns ändå bra. Hoppas du PP och alla andra får en fin dag. /R

Sitter på tåget till Milano nu...borde nog tota ihop en rad till Personlige Persson som sköter sitt forumläsande på tåget. Men nu är jag här istället. Missade ditt inlägg igår...blev så arg på ngt helt annat.

Du var stark igår...och nu väntar en ny kväll med en ny prövning. Jag tror faktiskt att du fixar det. Vet att det inte är kul att sitta nykter i ett berusat sällskap. Varken biten då man känner att de andra är smått debila eller biten där man känner att man begränsar de andras skoj.

Självklart förstår inte gästerna även om du förklarar dig hes. Har man inte sjukdomen själv så går den ej att förstå. Att inte bara kunna ta ett par glas och vara som en människa...och stoppa där. Vad är problemet? Kanske var det ngn i sällskapet som trots allt förstod men höll tyst?

Vi förändras. På gott och ont medans världen rullar på i sin takt. Gamla situationer som ska tacklas på nya sätt. Vilket för mig till 40-års festen. Måste du verkligen gå? Trots att du tackat ja? Vill ej uppmuntra till lögner....men kanske kanske är du en smula sjuk om du känner efter riktigt ordentligt?

Hur du än gör...håll ut ikväll. Du vet så väl att att ett glas...finns inte i våran värld. Godmorgon och kram/R

trollis - tänkte just skriva en hälsning till dig. Vi möts säkert här under helgen.
Kram / mt

starkt gjort! / mt

Läggdags, nu vet jag verkligen vad uttrycket "vita knogar" innebär. Har haft alkodjävulen som en papegoja på ena axeln, som tyckt att jag ska ta ett glas jag med, hur farligt kan det vara?!!
Har kunnat prata med våra gäster om att det varit svårt ikväll, men märker ändå att de inte förstår. De drack alla mycket måttligt så det borde inte ha lockat men det var nog med hänsyn till mig. Jag riktigt känner vilken partydödare jag är, jag har ingen lust att sitta och dricka bubbelvatten så det står ut genom öronen och prata i timmar. Det gjorde jag med glädje förr, men då var det vin i glasen.
Jag gillar verkligen mina gäster, de står mig nära och jag pratar gärna med dem som vi gjort under dagen. Det är timmarna på kvällen med vinet för dem, bubblet för mig som inte är kul längre.
Jag klarade kvällen och är stolt över det, men jag känner att jag har blivit tråkig och det känns inte bra. Jag vill inte vara/ha tråkigt, jag vill ju ha glädje och ha skoj i livet, men hur?
Hoppas morgondagen kommer vara lättare, sedan åker de på lördag och på kvällen då är vi bjudna på 40-års fest, och jag vill inte gå. Har tackat ja, så det är bara att gå men känner stark motvilja att gå. Kommer tråkigheten nu bestå? Som det känns nu så kommer jag tacka nej till alla fester framöver, så kul är jag.
Tack för stöd Vill Sluta och Stigsdotter, betyder jättemycket! Kram