Senaste kommentarerna i forumet

skriver LillPer och det sammanfattar nog många av oss rätt bra. Stämmer på mej i alla fall, därför är total avhållsamhet det enda som fungerar. Så skönt att slippa fundera över vad som är för mycket eftersom det alltid blev det.

är, om ej vetenskapligt bevisat, att många återfall kommer runt 3,6 och 9 månader. Jag hade min riktigta kris runt 3 månader och precis före det fick jag några sug som kom ur tomma intet. Trodde jag då. Idag kan jag se sammanhangen som jag var i då och förstår bättre varför.

Häng i och skriv av dig hur det känns !!

Du beskriver mig på pricken i ditt brev RH.
Ett stopp fungerar så länge man håller sig till det.
Ett försök till måttlighet slutar alltid med för mycket.
Så är det för mig och kommer alltid vara.
Måttlighet har aldrig varit min grej.

Genvägarna är många men man når sällan målet snabbare. Den minst krokiga vägen är att sluta helt.

Lycka till
LillPer

Oj vad fint!

Lugn nyfikenhet. Ödmjuk tillförsikt. Drömmar, mening och kärlek.

Tack.

De ska jag bära med mig

Grodan

Jag håller med dig. Den ultimata och totala tomheten som kommer uppstå då man inser att det är försent att rädda karriär, rädda relationen till mina 3 barn osv. Den kommer vara så mycket värre och dånande än den leda och tomhet man känner när man inte kan eller får dricka på ett par dagar. Fyllan är ju egentligen det tommaste tillstånd man kan känna. Inget spelar egentligen någon större roll. Man kan bete sig lite hur som helst och man sårar människor i sin omgivning. Ibland tror man sig veta bättre än alla andra men det gör man nog väldigt sällan.

Det är väl så att man bara måste stålsätta sig och ta kampen en gång till. Det har jag försökt många gånger men når inte hela vägen fram. Efter ett återfall igen så känns det ibland hopplöst. Vilka trick skall ta till nästa gång?

Men att varva ner och känna efter på "riktigt" utan en promillehalt i blodet är ju vägen att gå! Jag vill bli av med den här soppan. VILL inte vakna upp ännu en dag och känna mig usel och må så dåligt att man knappt orkar stå på benen.

Har trots allt en hel massa att kämpa för. Familjen, villan osv. Hoppas jag kommer känna mig redo snart för det blir nog inte så många fler chanser efter den här.

Följe din länk MT och vilket uppvaknande det blev!! Jisses var ska det här sluta? Men tack för att du finns här MT kommer nog behöva mycket stöd ett långt tag.

/särbo

För min del gäller Antabus så fort jag är tillräckligt ren. För att skapa mig ett rum att välja i. Tomheten och ledan skrämmer mig också. Men, hur tom är inte fyllan? Det är ju klart att när man dricker kan man ju krydda tillvaron med att slå folk på käften, häva ur sig diverse sanningar och sprida sina pengar på gud vet vad och sedan ha en härlig ångest. Då hinner man ju inte tänka på tomheten. För då händer det grejor. Sedan måste man ägna tid åt att reda ut det man ställt till med, be om ursäkt och känna sig allmänt underlägsen. Då märks inte heller tomheten. Så det är klart att om man tar bort alla dom där maffiga ingredienserna ur soppan så kommer den till att börja med smaka litet tam. Om man har levt på högvarv länge så kommer det förmodligen kännas konstigt att gå ner i varv. Tänker dock att jag är urless på denna högoktaniga soppa. Det måste finnas andra ingredienser, smaker jag glömt, känslor jag förlorat. Som Fenix skrev - alkoholen är skoningslös - smaka på den. Själv håller jag sakta men säkert på att driva en karriär, som jag verkligen kämpat för, i botten. Det är tomt!

Just nu får bara min förnuftiga hjärna styra mina steg. Hellre fäkta än att fly denna gång.

Du är välkommen ombord på tåget när du är redo. Vet inte om jag själv har lyckats hålla mig kvar då. Men tänker göra vad jag kan för att det ska bli så.

Grodan

fredagslycklig. Hösten 2010 känns länge sen... ett annat liv. Tacksam. Än en gång: Man kan förändra sitt liv. / mt.

Hur går det?

Håller på att skratta ner mig när jag läser din text om det inte vore så sorgligt.

Det finns faktiskt ingenting, ingenting som uppväger ångesten! Alkoholen är på tok för dyr - jag har inte råd! Om jag inte drack skulle jag vara en både bokstavligt och bildligt talat rik människa. Och det tänker jag bli.

Grodan

Den dubbelmoral när det kommer till alkohol tycker jag är rätt märklig. Först har vi monopol på öl/vin & spritförsäljning men sen kan den statliga televisonen gå ut med allehanda dryckesrekomendationer när det gäller både smak och procent. Både billigt och dyrt, reklam för systembolagets produkter helt enkelt. Det är helt enkelt accepterat att ta sig ett glas eller två i princip närsomhelst. Så länge du klarar att sluta där. Men för oss som inte klarar sluta där? Vi som

Nu hör ju förmodligen du och jag samt de flesta övriga här till den skaran som helt enkelt inte klarar av ett "sunt" drickande. Och det är ju förmodligen helt fel att skylla på några morgonprogram på TV för sitt missbruk. Jag känner som du att det är ju inte direkt så enkelt att bara skruva på korken så har man löst sitt problem. Eller hälla ut ölen i vasken så är det över där. Det ligger helt enkelt rotat någon annanstans och kanske förmodligen kommer vi aldrig att få reda på orsaken. Vad man nu skulle göra med orsaken?

Det är helt klart mer generella förändringar i livet, vardag, relationer som behöver redas upp. Hur man nu gör det? Men att kurera symptomen med "medicin" oavsett det är alkohol eller antabus eller något annat preparat så känner jag inte att det räcker. Det är en helhetslösning som måste till. Kommer nog inte kunna hålla mig från att dricka varken idag eller imorgon. Hoppas jag kan stärka mig under kommande dagar och få klarhet i vilken väg man skall gå.

Det är framförallt ångesten, tristessen och känslan av tomhet som känns skrämmande. Sedan vill jag nog lägga ner cigaretterna också. Men det känns lite för stort steg att göra allt över en dag.

Tv-trycket är otroligt. När som helst och hela tiden tar man sig ett glas, men aldrig att någon blir full. Kommer ibland på mig själv med att fundera över vad det är för fel med mig som inte klarar av att dricka som dom gör. Sedan kommer jag på precis det du skrev om - det är yrsla jag vill åt. Det är kul med smak, men absolut inte någon förutsättning.

Socialt och geneteiskt arv (har jag i dubbel uppsättning), socialt tryck, svag karaktär osv. Spelar det någon roll? Jag tror inte att jag under min livstid kommer att få svar på varför och även om jag fick det - skulle det hjälpa mig att förändra mig? Tror inte det. Den stora frågan för mig är därför numera inte varför utan HUR. Vad krävs och HUR kan jag göra för att komma ur den fälla som jag krånglat mig in i? Där kommer detta forum in i bilden. Här finns ibland nycklar, tror jag. Här finns folk som har varit där du och jag är, mått som du och jag mår - men som verkligen lyckats förändra sin situation. Dom är människor, du och jag är människor - det måste gå!

Nu ska jag än en gång göra ett allvarligt försök. För hur det än är så har varje nytt försök tagit mig litet längre på den nyktra vägen. Låter litet uppgivet - men någonstans måste man börja. Det de som har varit nyktra länge skriver om, ibland utan att utrycka det så, är att de har skapat sig ett "andligt" (obs inte nödvändigtvis religiöst) rum. En tid på dagen vänd inåt mot det egna jaget. Tror det är mycket viktigt - åtminstone för mig. Dessutom vittnar många om att det inte bara handlar om att skruva på korken. Det handlar om en genomgripande förändring av hela vardagen. Allt från vilken stol man sitter på vid köksbordet till vilka vänner man umgås med - eller vem man är gift med för den delen. När jag slutade röka för många år sedan gjorde jag det med hjälp av snabba språngmarcher. Tror att någon sådan hälsogrej vore en bra last att byta till för min del. Just nu är jag emellertid så sänkt så dagens stora ansträngning skulle ha varit att ta mig till bolaget. Hälsogrejen får alltså vänta litet. Nu handlar det främst om andliga armhävningar för att stärka mig i mitt beslut att ge mitt liv en chans.

Hänger du på Benson?

Grodan

det blir ordning med tiden... Det går upp-och-ner, fram-och-tillbaka men du rör dig i rätt riktning. Fortsätt som du börjat, en dag i taget.
Styrkekram / mt

Ja hur fan är man funntad? Att skylla på att alkoholismen ligger i släkten känns för enkel. Sedan förstår jag att genetiskt arv ligger med och bidrar. Men det känns inte som en ursäkt för mitt drickande och beteende. Den sociala miljön och klimatet vi på något sätt accepterat med vardagsdrickande kombinerat med helgfyllor känns inte sunt.

På TV kablas det ständigt ut hur vi alla ska vara vin och whiskeyexperter. Kännare av fin champagne, sippa på ett glas men nåde dig om du dricker för mycket.
Jag har för länge sedan slutat dricka för den goda smaken. Jag kan i sociala sammanhang "uppskatta" ett fint vin. Men jag skulle lika gärna kunna dricka häxbrygd då det är effekten jag vill åt. Jag dricker för att döva och dämpa. Döva ångest, oro och jag vet inte vad. Och så trillar man dit igen och igen och igen.

Så var finns hjälpen? Hjälp av diverse rixfyllon och experter från TV att välja god dryck är ju enkelt att få. Men hjälp att ta sig ur ett missbruk och bryta mönster känns desto svårare att få. Men den finns såklart där ute någonstans.

Det sägs ju att summan av alla ens laster är konstant. Så vad byter man alkoholen emot? Bli religös eller gå i kloster känns inte direkt lockande. Börja missbruka något annat? Sportbilar eller bungyjump? Något mer hälsosamt skulle ju vara bra.

Det är inte bara alkoholisten som måste ta en dag i taget det måste jag också. Skulle gärna vilja skynda på mitt tillfrisknande men ju mer jag lär mig om hur jag påverkats desto mer sorgsen blir jag och förbannat arg och ilsken på samma gång, det är mycket som ska repas och byggas upp igen. Jag har i många år tryckt ner mina känslor så duktigt att jag knappt vet vad det är jag känner. Blir det någonsin någon ordning på det här virrvarret? Bläääääääääääääääää!

Min fråga är är snarare. Hur fan är man skapt när man fortsätter, trots att man faktiskt inser hur illa det är? Tänker att jag åtminstone är normalklok - så det rationella borde ju vara att bara lägga ner verksamheten. Men tyvärr fungerar varken klokskap, forskning eller annat på detta problem. Jag har försökt massor med gånger, men jag trillar dit, dit, dit - hela tiden. Min största fråga är; Var finns vägen ut när man inte klarar av att ta det tjusiga "beslutet"?

Det här var ju inte särskilt uppmuntrande. Kan dock säga att de gånger jag lyckats i något längre perioder hålla mig nykter så har det varit med stöd av detta forum. En gång för länge sedan var jag också nykter i ett helt år med stöd av en AA-behandling. Jag tillhör således de sämre exemplena. Eftersom ingenting tycks bita på mig in the long run. Det är sorgligt. För mitt älskade liv förfaller. Om du läser här kommer du säkert hitta människor som verkligen klarat av det problem vi har. Det är när man är på banan mycket inspirerande. Det är faktiskt också inspirerande även när man inte är på banan. Då börjar man (jag) tänka i bättre (klokare) banor. Men läs med varsamhet - det är högt och lågt och allt där emellan.

En Groda i dyn

den där smärtan du har/haft, flygcert... Att han NU kan bete sig som du aldrig fick uppleva. Visst kan man tycka att det är ologiskt eller själviskt att man inte kan glädja sig åt en (älskad) människas framsteg, men när man önskat sig något hett och innerligt så länge utan att få det och sen får det uppvisat utom räckhåll gör det ONT. Och det är mänskligt...
Ironiskt nog är det ju ett bevis att vi inte kan styra något utom oss själva...i det ögonblick du släppt kontrollen kan saker börja hända. För sent för dig kanske, men kan ju hända att dina barn får en bättre far nu. Tack vare att DU var stark nog att släppa taget och ta hand om dig.
Men visst finns det skitdagar när man får lov att deppa lite och sörja det som kunde varit. För sådana dagar skickar jag en KRAM

tror jag att jag tagit. Jag hade ett genombrott i terapin förra veckan där en del från barndomen kom upp, saker jag inte ens varit medveten om att jag gått och burit på. Och att efter trettio år släppa en börda man helt i onödan gått och kånkat på var en oerhörd lättnad som rätt omgående ändrade riktning på en del av de andra skumma tankarna som alltsomoftast härjar runt i huvudet. Det har även gjort att jag kunnat se på min ex med lite andra ögon. Det gör inte längre så ont att inte vara tillsammans utan känns nödvändigt. Både för mig och honom...om han nu arbetar med sitt problem eller inte vet jag inte men jag tror att han lidit av att såra mig och därför har det bättre ensam hursomhelst. Vi har kontakt (från hans sida) och träffas ibland. Senast kände jag vodkan i andedräkten när vi kramades men det hände inget inuti - det angår mig inte längre. Förr hade jag känt ett sug i magen och blivit ledsen och orolig. Skönt att slippa! Jag njuter av hans sällskap de timmar vi ses och det han gör när han kommer hem är hans eget val.
I övrigt har jag börjat jobba igen och går på reha med min sönderslitna axel, har fått i uppgift att lära mig jonglera, vilket tydligen ska bygga upp musklerna igen...Om jag lyckas lära mig det, finns det nog inget jag inte kan fixa! Just nu hamnar bollarna mest i golvet...

hit Benson! Ett mycket bra steg du tagit, det första på din väg till ett bra liv. Här finns massor av människor, inklusive mig själv, som känner igen precis vad du skriver om. Som Einstein sa, kännetecknade för en dåre är att prova samma lösning på samma problem utan att nå framgång. Det fina är att det faktiskt finns en lösning. Häng i här och läs.
En glad Fenix som känner en tilltagande i glädje i livet utan den förbannade alkoholen.

Skönt att separationen har eller går bra.
Du har ditt livspussel. Det gläder mig, du är en stark målmedveten kvinna.
Jag önskar dig alt gott.
Kram/A

Välkommen till Forumet!

Du verkar ha tagit ett stort steg mot varaktig nykterhet, mot bakgrund av vad du skriver här ovan. Med tanke på din lägesbeskrivning, tror jag att din tråd hade passat bättre under kategorin "Förändra ditt drickande", eftersom det oftast är mer aktivitet där och texttrafiken är mer omfattande i den avdelningen. Du gör givetvis som du vill, men jag började skriva här för ganska exakt ett år sedan och av erfarenhet så ger jag detta råd i all välmening.
Fortsätt att läsa, läsa, läsa och skriva, skriva, skriva och vaccinera dig på detta sätt mot eventuella slip-ups, så blir resan lättare.

Återigen; Hjärtligt välkommen till vår varmhjärtade och insiktsfulla skara av tilltuffsingar! KRAM!/NM

Välkommen!

Jag är ingen hejare på den medicinska sidan av avvänjningen, jag höll själv på i flera månader och hattade fram och tillbaka utan att lyckas sluta så det blev en ofrivillig utfasning kanske man kan säja. Läs gärna här i forumet, du kanske hittar svaret, dessutom är det ett jättebra sätt att fördriva tiden fram till Systemet stänger...Forumet har räddat mej från många besök där.

Skriv gärna hur det går, hur du mår, det kan både hjälpa dej själv och andra som kanske söker svar.
Välkommen!
/MB

Jag läser. :)

Tack.

<3

/H.

... vi har nästan ingen kontakt, men han hör av sig ibland: ringer, smsar och mailar - och återigen lugn och harmonisk.
Jag jobbar hårt, oerhört hårt, med att inte fokusera på honom, allt han gör som är bättre nu, hans lugn osv - jag försöker så mycket att stanna i mig själv; att fokusera på mig och mitt (=mig & barnen) och inte älta om han är snällare/lugnare/n´bättre eller så... Men så ibland gör det så ont. Är verkligen inne i några dagars svacka (separation och andra saker som är jobbiga just nu). Då gör det lite extra ont att exsambon styr upp sitt liv nu för tiden. Men så såg jag plötsligt Lelas inlägg:

"Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta."

Ja, han måste ju numera...
Tack Lelas, jag är så tacksam för dina ord idag, och tänk att du var en av de som var så viktiga för mig att jag inte trodde att jag skulel överleva utan er, tack! Hoppas du läser detta en dag och känner min tacksamhet!
Varm kram!

Vad glad jag blir Mammy Blue att du varit fri i 8 månader. Jag vet dock inte hur jag ska lyckas med det.
Har ständig ångest, med alkohol dämpas den före stunden för att sedan återkomma med större kraft p.g.a att jag druckit.
När sambon inte är hemma har jag en öl bredvid sängen som "sömknmedel" när jag vaknar på natten. När han är hemma är det lite jobbigare, då han hela tiden är på sin vakt med mig när det gäller alkohol. Men det går att dricka även då.
När jag vaknar på morgonen väntar jag bara på att ta en öl så ångesten dämpas.
Vet inte vad jag ska ta mig till.
Har pluggat i 1 år, men det har gått bra. Men nu har studierna börjat ta stryk p.g.a att jag dricker.
Vet inte hur jag ska sluta.
Läser runt här om alla andras historier. Blir glad av alla solskenshistorier men kan inte sj lyckas med det.

Känner så väl igen mej, det där med att tycka att drickandet är en belöning och avslappning som mer eller mindre börjar ta över. Det var det som fick mej hit.

Om du är det minsta lik mej kommer det funka ett kort tag att dra ner, men sen har man tusen olika ursäkter att dricka lite till, men bara idag. Och kanske i morgon om jag målar riktigt duktigt på huset. Eller när jag har dammsugat.... Men bara en öl. Eller två kanske. Hoppsan, det blev fem öl. Vad gjorde jag igår??? Är jag riktigt klok??? Typ.

Så jag fann att det absolut enklaste var att sluta helt. Jag slipper nämligen dividera med mej själv om hur, när, var, varför, hur mycket etc.

Känns lugnt och tryggt nu, så jag rekommenderar ett stopp.

Med vänlig hälsning MB