Senaste kommentarerna i forumet

Bara vara kvar och känna kanske..?
Har själv insett att jag använt alkohol för att jag haft svårt att hantera mina starka känslor. Det funkar att bara låta dem passera, har jag märkt.
Nynykter

Bara vara kvar och känna kanske..?
Har själv insett att jag använt alkohol för att jag haft svårt att hantera mina starka känslor. Det funkar att bara låta dem passera, har jag märkt.
Nynykter

gungar väl med... Jag läser inte allt som skrivs längre. Det blir mest på helgerna. Då kan det å andra sidan bli flera ggr/dag och fler inlägg. Då "händer" det också mest i livet. Känns tryggt att ha den här sidan och kontaktvägen. Ja, vi hörs:) / mt

Jag och barnen var på en slalomcup i helgen. Hade det trevligt med övriga klubbmedlemmar i två dagar. Min sambo var hemma. Det kändes inte rofyllt att åka ifrån honom då jag visste vad det skulle bli för hans del. Dock var det skönt att ha båda barnen med sig för då behövde jag inte fundera på om de har det bra eller ej. Mycket riktigt, som jag visste.....fest för honom både fredag och lördag med hans familj och sina "vänner". På söndagen hörde han inte av sig förrän kl.17 och vi var nästan hemma igen, då var han också påväg hem. (Han har varit i sin hemby under helgen). Jag har förklarat för honom att det ävr viktigt för mig att han hör av sig och bryr sig om oss. Jag tycker att man ska kunna kräva det och att det ska ligga i hans intresse att höra hur vi har det, och framförallt så tycker jag att det inte är mer än rätt att han ringer och önskar sin dotter "lycka till" innan tävlingen börjar... Hans förklaring när jag frågade varför han inte hört av sig och svarat på mina samtal under dagen var att "jag hade telefonen på ljudlös"....bullshit!! I min verklighet hade han festat till långt in på morgonen och inte kunde ringa förrän han hade sovit ruset av sig och blivit nykter...... Jag känner mig så bortvald!!! Igen!!! Mitt självförtroende rasar sakta men säkert och jag är livrädd!!

Stigsdotter för förslaget :-))
Jag har skrivit på samma sätt till henne men hon väljer att läsa det hon vill läsa och jag kan inte göra något åt det. Och hon vet mycket väl att jag tycker om och bryr mig om henne, vi är bra vänner nu efter många och långa ärliga samtal. Men sjukdomen är stark, ibland är det oerhört svårt att bemästra den så man kan skapa ett nytt nyktert liv. Men hoppet finns där :-)

..och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan..

Men min tid är NU, speciellt när jag får sitta här för mig själv, och resten av familjen har gått lagt sig, har nog lite eremitblod i mig i alla fall...

Har läst ikapp allt jag legat efter på forumet sedan i förmiddags, funderar väldigt mycket
på hur era liv ser ut, fantasin tar över och det flyter långsamt iväg...
Vill så gärna skriva i varje tråd, allra helst de som inte fått något svar och är nya här..
Men jag taggar på texten, och faller den inte i min smak, har jag svårt att svara bara för att vara hygglig och så där onaturligt trevlig utan att mena det..
Det kan låta lite ego, men att det ger mig något tillbaka också är viktigt för att hålla kvar i en konversation...

Många söker efter tips eller en "knapp" man kan trycka på och så är alkoholsuget borta liksom...
Men livet är inte så enkelt, drickandet har blivit en livstil, och att ändra livstil är inte så förbannat lätt..

Jag ändrade min och upptäckte att jag var en mycket större känslomänniska än vad jag trodde,
det var mitt fall till alkoholen som skapade den, ville döva och dämpa, glömma och förtränga.
Idag tar jag mitt ansvar för mina handlingar och uttryck av mina känslor på ett helt annat sätt,
jag analyserar direkt varför jag reagerar som jag gör...

Senaste dagarna har frugan varit en grinsibba och är mycket lättretlig, och NEJ det är inte mitt fel,
hon har sina humörsvängningar och får ha dem för sig själv, jag håller mig undan..
Men också har jag lärt mig att inte mantla hennes irritation, det är hennes problem, inte mina...

Idag fick jag beröm på jobbet, och det måste ha svidit hårt för dem att tygla deras stolthet.
Återigen har jag visat att gammal är äldst, fixade ett problem på en halvtimme som tre andra gubbar gått och grubblat på i 3-4 dagar, det kändes skönt att jag kunde visa dem min kunskapsbas som egentligen bara bygger på ren och skär logik och en gnutta pedagogik...
Jag brukar annars bara tilldelas de arbetsuppgifterna som de andra inte ens vill ta i..

När jag kom hem kände jag mig ganska så nöjd och kunde nästan tänka mig att sprida lite spontan glädje ..ja tills frugan kom hem då och surmulade sönder mitt glada humör...

Och här sitter jag nu och känner mig itusliten av mina känslor...

Min gamla mor ringde och hade kommit åt någon knapp på fjärrkontrollen till TV'n så att hon inte kunde se det hon ville på kanalerna, och tillsammans försökte vi luska ut vilken knapp den kunde vara, det är inte första gången tant klåfingrig varit framme, och nu ville jag inte åka ett par mil bara för att hjälpa henne igen..
Skulle egentigen vilja fylla den där j.vla fjärrkontrollen med lim, så att hon bara kom åt de knappar hon behöver, den är för avancerad för henne...
Känner mig ångerfylld nu bara för att jag inte var den snälle sonen och gjorde som hon ville,
utan fräste av henne lite granna i telefonen...

Men någonstans mitt i allt ståhej...så vill jag inte glömma bort mig själv..
Aldrig bjuda mer av mig själv än vad jag själv vill, det är viktigt för min egen del...
Att förlora sig själv är det sämsta jag kan göra just nu, att tappa sin identitet och egna vilja.

Förlorar jag greppet sitter snart den gamle gamen på min axel och kraxar om pavvan,
förlorar jag...vinner han...ett skrovmål...

Nu har jag analyserat klart mitt känslosvall, vet var det beror på....
Men vet inte hur jag ska döva, dämpa, glömma och förtränga det...
Bara att stålsätta sig ännu ett tag framöver...

/Berra

Jättejättestor bamsekram till Dig! Vilken otroligt sorglig och märklig dag. Samtidigt förstår jag vad du menar när du säger att du trots allt känner styrka. Tänk vad allt i livet blir relativt när man tagit sig igenom enormt tuffa saker. Du är urstark. Hoppas du får sova bra. Tänker på Dig! Kramar A

Prussiluskan, att sätta gränser ÄR bra, för dig och för henne.
Tänk på att vara saklig i anmälan så att det inte bygger på en massa känslor,
ja med mer än att du känner ett stort obehag och förföljd.
Antal tillfällen med datum och tider och i saklig form vad som har uttalats.
Hot ska alltid anmälas, och nu gäller det att sätta ner foten, med en duns!

Sluta att känna empati med henne, den är förbrukad och nu koncentrerar du allt omkring dig.
Hon kommer att få ett rättsligt efterspel, och du värnar om din frid..

Du har rätt och hon gör fel, alltså hejjar vi på dig.

Lycka till!

/Berra

Hej på er!

Idag har jag haft en väldigt märklig dag. Så mycket elände som har samsats om utrymmet idag, det vet jag inte när det hände senast (och tur är väl det!).

En kollega fick ett cancerbesked häromdagen (bröstcancer som är tillbaka). Henne träffade jag första gången idag, och hon var märkbart chockad och orolig. Jag tröstade.

En annan person som jag har kontakt med genom jobbet ligger på sjukhus och idag fick vi veta att hon har bristningar på kroppspulsådern och att de bara hoppas på att det skall självläka. (??)

En familj som jag känner till utvisas idag till Irak, trots att de upplever att de är dödshotade där. Jag pratade med dem i förmiddags, och bad dem hålla kontakten med mig så att jag åtminstone kan få berätta deras berättelse här hemma i Sverige. Vi får se vad det blir av det.

En annan kollega fick ett sjukdomsbesked om sin morbror, men jag vet inte riktigt vad det handlade om.

Och så, nu på kvällen så ringer min mamma och berättar att min morbror (lite lustigt (??) sammanträffande med min kollega) ligger på sjukhus efter ett hjärtstillestånd. Han blev räddad med HLR ikväll.

Men alltså... hur mycket elände orkar man med på en och samma dag? Faktiskt ganska mycket, upptäcker jag till min förvåning. Om man är stark själv. Om ens alkoholist till make är nykter och stabilare än någonsin. Om man inte behöver ägna kraft åt sitt eget medberoende. Då orkar man, faktiskt.

Jag känner mig naturligtvis orolig, trött, sorgsen och allt sånt - men samtidigt så känns det som att allt det här egentligen inte tynger mig. Åtminstone inte mer än att jag fortfarande mår bra och känner mig stark.

Men, det blir skönt att sova nu... Godnatt, vänner!
/H.

Ja, det går ju i vågor hela tiden.

Jag läser allt som skrivs, och försöker peta in små svar här och där. Men livet snurrar på så fort, så jag sitter sällan vid min dator nu på samma sätt som jag gjorde för något år sedan.

Vi hörs! :-)
/H.

Nämen, fy tusan.... Men du gör rätt som anmäler och som markerar.

Stå på dig.

/H.

...ditt inlägg här ovan i chatten med henne? Kanske kan det få henne att tänka? Att du upplever en genuin oro för hennes väl och ve? Jag vet inte, bara en tanke...

klarar det så bör det kunna funka även för mig...men jag känner mig tryggare när det finns vin hemma.

Grattis till att du klarat tre månader utan alkohol. Skönt att läsa att andra ser fördelar med att inte dricka, att man själv ser det som positivt så relativt snabbt.

/ByggareBob

några underbara dagar i fint sällskap :-) Träffade nya och gamla vänner i gemenskapen samt naturligtvis ett gäng "normala" människor ! Tänk att allt kan bli så bra så länge jag inte tar det första glaset !!

Däremot har jag chattat med en vän som har förbannat svårt för att göra rätt saker för sin egen skull och där varningen för återfallet lyser med neonröd färg i allt hon gör just nu. Hon kan allt sånt där, är i princip "sönder"behandlad, och nånstans hoppas jag ju att poletten ska trilla ner.
På sätt och vis gör hon mig till medberoende och jag känner nu att jag måste ta ett steg tillbaka och leva efter principen "Lev och låt leva" fast det tar emot. Jag vill ju så gärna att det ska gå bra för henne.

Vi alkisar är lite knepiga att ha att göra med innan vi gjort vårt livsval, jag var definitvt inget undantag, men nu försöker jag i första hand göra det som är bra för mig och därefter rikta min uppmärksamhet på andra.

Att ha ett nyktert liv är för dyrbart att fuska bort.

Vill bara meddela er som följt min historia att i morgon blir det en polisanmälan på min fd väninna. Hon fortsätter att förfölja och trakassera mig på alla möjliga och omöjliga sätt...det har börjat bli väldigt otrevligt...

här på forumet nu tycker jag mig märka. Hoppas de som behöver mest stöd finner styrka i tidigare inlägg. När jag började skriva var det hög intensitet och det är jag tacksam för. Lelas, barbalala, curry och alexandra var länge flitigt närvarande på medberoendesidan. Tussilago tänker jag på emellanåt - hur gick det för dig? Och för Lisa-Lill. Några av dem som fanns med från min början finns ännu kvar och jag är tacksam för denna sidan där jag kan skriva om mitt nuvarande liv.
Idag har varit en vanlig dag... inget särskilt att skriva eller säga. Det snöar och är ashalt på vägarna. Sommardäcken på. Hmmm ... Jag har varit till verkstan och ska byta kamaxel på bilen. Dyrt. Ikväll är det födelsedagskalas igen. Och sen 30 grader i februari. Katten sover på pläden. Mm lagar middag, abborre. Det behöver städas. Jag tycker mycket om vanliga vardagar. / mt

Min vändpunkt kom en måndagsmorgon när jag vaknade i min säng och det låg glasskärvor på golvet och den vita väggen liksom min säng var rödvinssprayad. I soporna låg ett trasigt vinglas. Jag mindes inte hur det hade kommit dit... Jag hade som så många gånger förr avslutat kvällens vinpimplande med att ha ett glas vid sängen när jag gick till sängs. Snacka om snuttefilt! Men den här gången hade jag lyckats välta glaset.

Det blev min första nyktra dag som jag ägnade åt att "jobba hemma", det vill säga jag städade, tvättade och målade om väggen. Allt för att undanröja spåren och skammen. Fort fort så att inte barnen eller min särbo hinner se. När jag rollade den vita väggen tänkte jag att mitt drickande gått för långt. Det var inte OK att stanna hemma från jobbet och måla om väggar på grund av alkoholintaget. Jag tänkte att jag kunde se symboliskt på målandet, att jag målade över mitt gamla liv. Ljust och fräscht liksom.

Det är så himla härligt att slippa skammen och minnesluckorna!

Vad fint Lilja, att du jobbar för din nykterhet med AA och Hagge (honom hade jag glömt). Apropå spända axlar och vinsug funderar jag på om det skulle hjälpa dig att göra något som får dig att komma mer i kontakt med din kropp? Själv gör jag lätt yoga på morgnarna (orkar det nu när jag inte är bakfull)och tycker att det gör mig mer avslappnad och uppmärksam på kroppens signaler. Finns säker många andra bra tekniken som andningsövningar, meditation, Pilates you name it. Men mjukt och prestationsbefriat tror jag på.

Tack för alla glada tillrop!

Nynykter

Jag lever väldigt mycket i nuet. Jag tar en dag i taget. Gläds åt småsaker, så som att katten kommer hem eller att mina lökar jag satte i höstas har börjat titta upp. Genom att leva så, så närmar jag mig 1,5 års nykterhet. Jag har egentligen slutat räkna, men jag kom att undra hur lång tid det är och började räkna på fingrarna.
Så alla ni som kämpar med era första nyktra dagar. Det går! Det krävs mycket, men det går.

Det var väl allt just nu. Livet och dagarna går sin gilla gång och nu vill jag ha vår.

till 3 månader :-))

Fortsätt att proritera dig själv och din nykterhet! / mt

Har inte druckit alkohol sedan den 1/1.
Har även klarat en släktmiddag (här hemma) utan jag drack alkohol de fick andra vin vin och sprit.
Ingen som sa något vet iofs inte om de märkte något men det spelar ingen roll i detta fallet
är jag egoistisk och tänker bara på mig själv.
Lycka till med er nykterhet.

efter en hudlös, såbar och nära dag. Tänk att det som är så svårt kan bli så bra. Tänk om det svåra inte hänt så skulle det goda inte heller hänt...

Ätit oxfilé, vitlökssmör, rostade rotsaker, tomatsallad med nyodlad basilika. Favoritvinglaset och 100% blåbär och Carlsberg non alcholic till Mm som föredrar det. Tittat på konståkningsuppvisning - för precis två år sen var vi på Globen och såg världsstjärnorna. Livet är annorlunda nu. Sorgsnare, av flera orsaker, men mycket bättre. / mt

Att alkoholen är en "nedvärdering av livet". Den ska jag ta med mig och grunna på ett tag.
Nynykter

...en sysselsatt tror jag är bra. Så slipper man bara sitta och känna efter. Om man inte målar med sådana färger som min pappa gjorde, han var målare och behövde tydligen hälla i sig en kvarting när han kom från jobbet bara för att bli klar i huvudet :-/ Fast färgerna nu för tiden är väl något mindre giftiga kanske!!

Sen om svågern får lite gjort på köpet så har han ju förtjänat det kanske ;-)

Kram, ha en så bra helg det bara går!