Senaste kommentarerna i forumet

Från och med idag serveras endast alkoholfritt vin i nattvarden där jag arbetar och bor. Det satt långt inne, men nu är det så. Alla är välkomna till nattvardsbordet. Då har väl mina bekymmer lett till något gott i alla fall.

Tack snälla Dompa för dina rara ord, jag kan spara dem och läsa flera gånger :-) (fast oj vad jag funderade över k..., jag som har lite relationsproblem med maken funderade först "hur kan han veta det??" men det var ju naturligtvis "klok" du menade ;-) och ja, det får jag väl tillstå att jag är då. En arbetskamrat (som är mycket klok själv) sa en gång till mig: "du har så mycket allmänbildning och kan så mycket skojiga saker!!". Det är bara att jag inte är klok nog att tillämpa mina kunskaper alltid...

Vad gäller personlighet i övrigt tror jag nog tyvärr att ÄnnuEnVinDåre ligger lite närmare i beskrivning än Dompa - jag är nog inte den som märks mest utan håller mig nog lite vid sidan av. Tyvärr kände jag igen mig jättemycket i det du skrev ÄEVD , DET DÄR är nog mera jag än den som tar plats. När jag gick i skolan fick jag alltid höra att jag borde vara lite mer aktiv i klassrummet; en tidigare chef sa vid ett utvecklingssamtal något om att "du har mycket hög integritet" vilket han förtydligade med att "man hittar inte dig skvallrandes i korridoren!". Fast där skulle jag gärna vilja befinna mig ibland, så slipper jag inbilla mig att folk skvallrar om mig!

Tack Mulletant för reflektionen om den personliga bottnen. Jag bestämmer mig härmed för att jag har nått den! Jag kan ju låta den yttre händelsen som fick mig att byta färdriktning vara den levertumör som upptäcktes, vilket den ju faktiskt var men jag glömde bort det lite sen när den visade sig vara godartad.

Påskafton firade vi hemma hos mina svärföräldrar ihop med svägerska, svågern, våra och deras barn. Inte fick vi någon nubbe inte! Maken hade helt sonika sagt till svärföräldrarna att jag inte skulle dricka något så till lammsteken serverades det vatten, äppelmust och påskmust. Maken fick inte ens en whisky till kaffet fast han bad om det. När jag frågade svärmor om inte någon annan ville ha vin till steken sa hon bara att "nej vi kan alla lika gärna hoppa över det, det är inte så viktigt tycker jag". Bara så.

Sen det där att det inte skall pratas om det, får jag väl klara mig utan. Det är det jag menar med det personliga stödet som saknas. Man ska liksom inte prata om ett problem fast det finns där. Fast, att låta bli drickat själv är ju ett slags stöd det med! Det är svårare för maken tror jag! På AA-mötet i fredags såg mötesledaren till att jag fick några telefonnummer med uppmaningen att ringa innan det första glaset.

Hoppas ni har det bra allihopa!

Mulletant och Eken..tack för era inlägg. Jag läser och tänker. Varför är detta så svårt för mig? Jo för jag älskar honom (har jag ju kommit fram till även om jag också hatar honom) men det som jag är allra mest orolig för är hur det blir med barnen och vilken pappa de får om jag lämnar honom. Jag jobbar inom den akuta vården och ser så mycket elände som är alkoholrelaterat och det skrämmer mig. Jag vill inte att deras pappa ska behöva bli hämtad av ambulans pga att det hänt en olycka pga att han varit full och inte kunnat ta hand om sig själv. Kanske är det jag som blir den som hämtar honom.... Vet att det inte är mitt ansvar för han måste ta hand om sig själv men...Påsken är som alla andra storhelger en högtid där det är mycket alkohol med i bilden. Jag har jobbat nätter hela påsken och har sett så mycket elände, är helt slut. Hemma har han kunna dricka utan att jag varit hemma vilket har resulterat i att jag haft ångest för att åka hem på morgonen. Det ska inte vara så här......
Skönt att ha er här, ni ger mig mycket styrka och något att tänka på varje gång!
Kram

Nu finns mitt andra gästbloggarinlägg på Medberoendeinfo-bloggen:

http://medberoendeinfo.blogspot.se/2012/04/fortsattning-lelas-insikter-…

Det handlar om vikten av att ha en konkret plan, när man har ställt ett ultimatum.

Kram och glad påsk, allihop!
/H.

det kan har varit i Carina Bångs blogg jag läste vad Lelas skrev om relationen, jag klistrar in länken nedan / mt
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
I februari 2011 skrev Carina Bång en av de reflektionsövningar som varit till stor nytta för mig, jag
klistrar in den också när jag är på gång:)Hennes blogg rekommenderar jag varmt!

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Allt gott / mt

fascinerar mig. Att stanna i destruktiva relationer är begripligt för mig om man inte har nånstans att ta vägen och är ekonomiskt beroende. Men den begripligheten är bara delvis... riktigt synligt blir medberoendet där valmöjligheten finns och enbart den inre spärren hindrar en att lämna. Även om man sitter fast i ett socialt nät (det gjorde på sät och vis min mamma) kan jag förstå, eller i moraliska löften - det gjorde också min mamma. Men det renodlade inre hindret... hur ser det ut?

En tidig bild som etsat sig fast i mig såg jag i en dramatisering av "Bara en mor" där den utslitna kvinnan kommer in till sin hungriga ungar och säger "Far e dö men det reder sig nog" - jag har aldrig förstått varför inte kvinnor i en sån situation skulle reda sig bättre utan en suput till karl - som dessutom oupphörligen gör dem med barn... Så tyckte jag också när jag var stort barn-tidig tonåring, att vi skulle haft det bättre utan min far. Jag tror än idag att livet skulle varit på många sätt bättre så... men jag förstår idag både det sociala kittet och min mors löfte. Jag är också försonad med min far, hans liv och alkoholism.

Hur ser hjälpen för medberoende ut? Lelas har beskrivit hur värdefull samtalshjälp varit för henne. Kanske man måste förstå de olika hindren. Likväl som missbrukarens beroende är fysiskt, psykologiskt, socialt och kanske andligt kan den medberoendes band, innersta knut, vara av oika slag. Även om det övergripande mönstret är lätt igenkänneligt är knutarna i nätet av olika slag - och måste lösas upp på deras egna villkor.

Detta var påskdagsmorgonens reflektion.
Ser fram emot en stilla dag när jag ska slöta om mig själv och kurera min förkylning.

Solen stiger!

Jag önskar er alla som läser en glad påskdag! / mt

Du undrar varför han inte förstår, eller bryr sig - när du berättar hur orolig och ledsen du blir nr han dricker. Ett svar gav Lelas nyligen i någon tråd när hon beskrev punkt 1, 2 och 3... vad som händer när gränsen flyttas (gång på gång). Ett fysiologiskt svar om den kidnappade hjärnan finns i artikeln http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=844 - den är gammal men redig och bra tycker jag. Beroendet är starkt, psykiskt, fysiskt och inte minst socialt.

När jag läser dina inlägg får jag känslan att hans motivation att ändra sitt drickande är låg - det signalerar att det är DU som måste göra DITT VAL. Du skriver: "Jag har egentligen allt klart för mig om jag skulle flytta, men något hindrar mig....förstår inte att det ska vara så svårt." Där nånstans har du nyckeln - vad är det som gör det så svårt? Svaret på den frågan måste du söka inom dig själv.

Din berättelse är så lik många andra här, den goda skillnaden är att du har ett skyddsnät. Många andra i liknande situation känner sig, och är kanske, totalt ensamma och vet inte vart de ska ta vägen. I din berättelse blir medberoendet så tydligt - en utomstående som (kanske ser) och hör din berättelse fattar inte vad i all världen som håller dig kvar. Det gör inte du heller - och det är du själv som måste komma till punkten "nu går jag". Jag tror att det är först då han inser och först då det blir synligt om han har viljan att förändra.

Häng kvar här, läs och skriv. Läs gärna barbalalas och currys trådar! Ge inte upp, du har ditt liv i din hand det ögonblick du kommer till insikt om det! Kram och Glad Påsk! / mt

och jag är riktigt förkyld. Tar det som hälsning från kroppen att vi ska vila, kroppen och jag. Har jobbat ganska mycket, med hjärnan och datorn. Har avbokat den planerade middagen i morgon, orkar inte laga en massa mat och vara artig värdinna. Vi är hemma bara mullegubben och jag och vi har det vidunderligt vilsamt skönt. Var bortbjudna på middag igår just när snuvan bröt ut och snorade mig igenom det.

På vägen till middagen var han stressad på samma sätt som han var nyligen i en liknande situation. Båda gånger har allt avlöpt bra och stressen har lagt sig. Vi pratade om det igår. Det mesta går att tala om - och jag har lärt mig att lyfta av mig engagemanget och inte driva på det som inte handlar om mig. "Du gråter inte lika lätt / och jag kan ta det mesta kallt. / Nu har vi färre hemligheter" sjunger Tommy Körberg Jaques Brels text. Så är det.

Idag är det återigen en bra dag i stillhet med enkelt påskfirande. Jag har städat lådor och skåp och snavat över mänga foton från våra fester. Mängden flaskor och glas är påfallande - för ett-och-ett-halvt-år-sedan ett helt naturligt inslag. Idag ser det annorlunda ut. Även om det serveras alkohol blir det på ett annat sätt.

Nu blir det stilla kväll i soffan. Så skönt! / mt

Forts... En tanke - när man umgås med människor som man (i detta fall han) inte har så mycket gemensamt med kräver det lite mer utan alkohol som annars är ett förenande kitt. Skålandet ger något att säga och hämningarna släpper snabbt. En tanke bara.

Nu vet du att öl på hallgolvet är en dålig idé. Så slipper du göra om den blundern. Baby steps!

Märker att jag håller på att omstrukturera min (lilla) vänskapskrets. Jag bygger en djupare vänskap med dem jag har naturen, barnen eller andra nyktra beröringspunkter med. Låter banden till dem jag har alkoholen gemensamt med tunnas ut. En del kan man stöpa om vänskapen till lite, lägga fokus på de nyktra aspekterna och släppa de andra.

Vissa blir fortfarande småirriterade på att jag inte ens kan dricka EN öl innan en fotbollsmatch. De flesta bryr sig inte verkar det som. Sitter mer i ens eget huvud liksom. Men jag har slipat på ett snabbsvar till dem som trugar:
"Jag mår bättre av att inte dricka alls. Och det skulle inte falla mig in att dricka för någon ANNANS skull."

som jag hade tänkt..
I min förra kommentar.

Lite hur jag är. Allt ska vara så positivt låta så bra osv när jag är nykter.
Ölen jag hade hemma besegrade. Erkänner

Beklagar utryckningen, desto bättre att den gick att genomföra utan promillerelaterade förhinder. (Hade för övrigt inte själv några dylika förhinder om jag haft oturen att hamna i situationen, kan undra vilken påsk det hände senast?)

Vad alkoholen eventuellt gör med psyket är ett ämne som diskuterats tidigare i din tråd (eller eventuellt min?) har jag för mig, otroligt skönt med dina positiva erfarenheter på området. För egen del har jag inte märkt väldigt stor skillnad på just det området, möjligen lite mindre katastroftankar som jag har en förkärlek till :-)

Eller det är egentligen en grov underdrift, jag funderade tidigare allvarligt på om jag var på väg utför stupet, det gör jag inte alls längre, jag känner en kontroll på ett helt annat sätt. Jag har inte släppt garden, men med 11 helvita veckor i bagaget i kombination med att jag mår helt ok så besitter jag en grundtrygghet som inte fanns där tidigare. När jag reflekterar över denna stora vinst blir det mindre viktigt att exempelvis en hantverkare blåste mig på 7000 för några veckor sedan vilket hade gjort mig tokig om jag inte haft den nyvunna nykterheten att relatera till. Så visst har jag haft stora vinster även på ett psykologiskt plan i det hänseendet.

Fortsatt glad och vit påsk!

Skönt att vakna och må bra efter en nykter kväll. Idag får prioriteten bli att ta itu med lite saker här hemma, ta en lång promenad osv.
Ska försöka ta dessa lediga dagar över påsk att vila och ta det lugnt och stå ut med med mig själv utan alkohol.

Motivationen att ta sig till och ta itu med saker är ju inte på topp direkt, men får väl lov att tvinga sig lite :)

Just nu har jag en förpackning med öl i hallen som jag snubblar över lite titt som tätt. (Som jag endast köpte av gammal vana av rädsla för att vara utan hemma.. Trots att jag egentligen inte var sugen) Tror faktiskt jag ska låta den ligga kvar där också tills jag blir så irriterad så jag bokstavligen slänger bort skiten..

En vän som bor långt ute i skogen har ställt till det för sig och hamnat i en akut psykisk kris. Ikväll efter påskmiddagen körde jag upp till honom med en bit mat. Han blev väldigt glad, hade känt sig så ensam.

En sådan enkel och självklar sak hade varit omöjlig om jag hade druckit alkohol. Och det hade jag gjort fram till för fyra månader sedan, garanterat.

Nykterheten förändrar personligheten på sikt, till det bättre verkar det som. Jag känner mig allmänt lugnare, tryggare i mig själv. Detta hade jag inte räknat med, det är ren bonus. Jag hade varit glad om ångesten minskade lite, men fick så mycket mer!

Jag har ändå lite svårt att släppa det där med medicinförbud på behandlingshem i det här fallet, okej om det rör sig om bensodiazepiner (sk torrfylla) eller opiater och dylikt, men Naltrexon är ju ungefär lika hett som Viol eller Salta katten i berusningssyfte. Med tanke på de massiva återfallstal som tyvärr är gällande så tycker jag att man som institution tar sig själv på lite väl stort allvar om man konsekvent förbjuder användande av läkemedel, och att man tvärtom inte aktivt använder sig av dem är ett mysterium för mig.

I övrigt, glad påsk och allt sånt där!

ytterligare en låååång helg med massor av supa.

För mig och för många andra var det en helg som planerades i förväg hur mycket sprit som skulle köpas in. Hemska tanke om spriten inte skulle räcka, "skräck". Jag handlade alltid "finsprit" och "lagom öl" till gästerna och rejäla doningar till mig själv som jag gömde så ingen skulle se det. Personligen så tycker jag väldigt illa om lördagsöppet på Bolaget och speciellt under påsken. En "normal" människa har ju förmågan att planera sitt drickande så att spriten räcker hela helgen och tom blir lite över. För min egen del så var spriten slut nånstans under påskdagskvällen så att annandagen var en fruktansvärd ångestfylld väntan på att Bolaget skulle öppna på tisdagen. Den enkla sanningen var ju att ju mer jag köpte desto mer drack jag.

Inför den här helgen, liksom till julen, så ändras karaktären på samtalen till BRIS. Nu handlar det mycket om barnens oro, och tom skräck, inför vad som ska hända under helgen. Skolan och ev fritidsgårdar är stängda och således finns ingen tillflyktsplats alls för barnen när de krisar i familjen. Jag har nyss pratat med en vuxen man som har kvar sin nalle han fick som tre åring och som var hans trygghet och skydd, hans allt, i den destruktiva familj han växte upp i. Han vårdar den ömt för den är fortfarande, även i vuxen ålder, ett stort stöd för honom när livet djävlas. Han har sen många år tagit sig ur sitt egna missbruk och har idag ett hyfsat bra liv men minnena kommer tillbaka från barndomen ibland och det skaver på honom.

Hur många sådana små barn finns det idag, under denna helg, som mår så illa av att en eller flera i familjen super ner sig totalt ?

Hur många sådana vuxna barn finns det som idag inte har nån annan att prata med än i bästa fall en sliten nalle ?

Jag har en förhopning om att vi som är nyktra, och har försonats med oss själva, hjälper till och sträcker ut en hand och frågar hur dessa barn mår som vi ser behöver vårt stöd. Tystnaden är förödande för dessa barn och skapar en misstro till alla vuxna.

Jag önskar er och alla era barn en nykter påsk.

Hoppas och tror du kommer klara av det bra. För mig blir det en lugn nykter påsk bara med familjen. Stor Styrkekram !!

Vilken bra reflektion, att " personlig" är viktigare än "botten". Tror det ligger mycket i det. Troligen är det en inre process som pågått länge innan man kommer till det som blir "botten". Någon yttre händelse får en att vilja byta färdriktning, men i själva verket har man kanske för länge sedan slagit in på den vägen? Fröet till förändring har funnits där. För min egen del var "botten" att jag på fyllan slog omkull ett vinglas och dagen eteråt blev tvungen att måla över vinfläckarna på sovrumsväggen. En fis i världsrymden kan tyckas. Men för mig var det likväl en vändpunkt. Något hände i mig. Fröet till förändring började gro.

En skön och vilsam långfredag önskar jag alla!

"personlig" är viktigare än "botten". Det är kanske, eller troligen, olika för olika mänskor vid vilken gräns man själv känner att man slagit i golvet och inser att man måste välja väg. Alltför många faller ju faktiskt igenom och går under, det är en sorglig sanning. Adde har beskrivit det här fantastiskt bra, även viktoria, fredde-s och Lisamari - för att nämna några som jag fäst mig vid.

Jag önskar och hoppas Stigsdotter att du hittar det riktigt personliga stöd som du efterlyser och att du har kraft att vandra vidare på vägen till dig själv, ditt sanna jag. Jag följer din tråd och känner igen så mycket. Kram och glad nykter påsk! / mt

Känner att det lite är mitt fel att ha fått dig att grubbla på det där med "personliga bottnar"

Jag tror absolut att man kan vända en negativ trend innan det har gått riktigt galet. Men man kanske inte får höra så mycket från dom som lyckats med det. Det man hör är ju mera "när jag gjorde det och det... fick mig inse att nu är det nog"
Jag tror på dig! Du är på rätt väg.

Varma kramar!
/R.

Jo, nånstans i mig vet jag väl att det jag lyckats med sista 1.5 året är en stor sak som jag ska vara stolt över. Men tyvärr lyser det dåliga självförtroendet igenom och jag glömmer bort att faktiskt berömma mig själv. Så TACK för att du talar om det så tydligt för mig. Det gick rakt in hjärtat.

Men visst. Det var längesedan jag kände mig så stark som nu. Jag står stadigt även om det blåser runt mig. Skönt, för det är sån jag är, egentligen...

Massor av kramar tillbaka.

mr.pianoman
Vilken kraft du har och vilket hopp du ger. Du vet det väl redan men du är helt otroligt fantastisk. Underbart kämpat. Jag blev glad när jag började läsa om dig. Tack för att du delat med dig..// kramkalas

Ha ha, pannkakor. Inte ens experterna i tidningarna torde kunna hitta ett vinmärke som passar till det. Mycket bra idé.

Stigsdotter jag har också funderat jättemycket över detta med vänskap. Det jag vill säga, utan att ha en blek aning om hur det är för dig, är att ofta är problemet att man missar att visa att man vill in. Man blir passiv och liksom väntandes.

Man missar att ställa en massa frågor för att själv aktivt lära känna den andra. Man missar att bjuda in andra till samtal och att bjuda in sig själv till samtal och aktiviteter, för man väntar på att de ska göra det. För att om de gillade en skulle de väl visa hela tiden att de vill vara med en, eller hur? Hmmmm? Man berättar för lite om sig själv. Man berättar kanske så lite att folk inte KAN lära känna en och tycka om en. Man placerar sig automatiskt lite vid sidan om för det är där man är van att stå och sedan upplever man sig som bortvald.

För mig handlar det om att jag saknat kunskap om hur man beter sig när man lär känna andra. En färdighetsbrist? I kombination med en närmast obefintlig självkänsla.

För dig vet jag ju inte, det är säkert de andra som är dumma i huvet som inte fattar bättre.

EnStorPåskkramFrånEnVinDåreSomGladeligenHarBrettUtSigiDinFinaTråd

Jag har faktiskt ingen koll på om det är fler på forumet som varit i "karantän"

Hej Dompa vad skönt att du är tillbaka hos barnen efter vindrickningen och att du vågar äta medicin. Fan vad du kämpar.

Kram