Senaste kommentarerna i forumet

Hej lillablå

Hur går det för dig/er?

Kram Märta

Adde, tack för länken och för omtanken!
Såg att det fanns två olika grupper i min hemstad, kanske ska jag ta mig dit en vacker vårkväll.

Märta, tack för alla visa ord och all din värme!

Och naturligtvis var han omtanken själv igår kväll, tyckte det var skönt att vi fått prata ut, även om det var jobbigt för mig... känner mig motsträvig och avig... men det var en skön kväll med många skratt... livsfarligt...

Adde... Tack för länken, det var verkligen läsvärt. lillablå, kolla in raderna nedan, tycker att det speglar just det som du, jag och många andra går igenom. Vill inte på något sätt "peka med hela handen", men däremot vill jag säga att just såna här saker ger i alla fall mig stöd, tröst och mod att fortsätta lyssna på kroppen.

"Vi som står alkoholisten nära kan börja spela med. Vi accepterar de löften vi får och vid varje nykter period vill vi gärna tro att problemet är ur världen. Fastän vårt sunda förnuft säger oss att det är något fel på alkoholistens sätt att tänka och dricka, fortsätter vi att dölja vår insikt och våra känslor. Detta är vår förnekelse".

Gissa om jag känner igen mig i det som står här. Sov gott alla ni därute, vilken tur att vi har varndra..... Glöm inte att lyssna på fågelsången. Våren är på väg, jag lovar/ Godnattkram från Märta

.

lillablå

Som jag har berättat har jag valt att gå, trots svåra våndor och mycker kärlek. Det sägs att det sista som lämnar en människa är hoppet men hoppet kan faktiskt spela oss ett spratt. Idag fick jag ett mail från exet:s syster som "hört" att vi brutit med varandra. Vi har planerat att gå på teater nästa helg, jag, exet, syster plus hennes man så hon undrade hur det blir. Jag svarade att självklart ska vi gå men jag tar med mig min dotter i stället för exet. Jag bad om att få träffa henne i veckan så jag kan berätta allt, oss två emellan. Vi har lyckligtvis en bra relation som vi byggt upp utan exet. Nu sitter jag och funderar på vad jag ska berätta, ska hon få veta allt, kan jag ställa frågor som jag aldrig vågat ställa? Instinktivt vill jag skydda honom men jag vet ju med min magkänsla att hon INTE kommer att bli förvånad över vad jag har att berätta. Som sagt, lita på din kropp när den försöker säga något. Dessutom har han varit så dramatisk i sin berättelse om vår "separation" att han tror att alla i hans familj känner medlidande med honom för att han lyckats träffa mig, denna onda hemska kvinna. Till saken hör då att alla varnade mig i ett tidigt skede för hans alkoholism men som jag tidigare skrivit så trodde jag att jag var den rätte för honom, den som kunde bära oss bara jag älskade honom tillräckligt.

Jag ser på dina inlägg att du just nu slits mellan hopp och förtvivlan. Din kropp skriker nej, dina mage signalerar gå men ditt hjärta säger något annat. Jag tror att det bästa du kan göra är att ge dig själv tid, låt allting mogna lillablå. Trots allt lyssnar du på signalerna, även om du inte tror det, och det skapar i sin tur ångest och tvivel i dig. När du och din kropp är redo kommer du att gå. Det är jag helt övertygad om. När du är redo lillablå.... Lova mig bara att du är snäll mot dig själv, även när tvivlet och ångesten biter sig fast i din kropp. Det är du värd/ Alla kramar till dig från Märta

lillablå...

När jag känner att kropp & själ inte kan ta mer så måste jag fundera över vad jag kan förändra.
Vad jag vill & varför.
Säger min själ att det är något som är tokigt så måste jag lita på det,
Det är mina känslor & jag har rätt till dom.

Lyssna till mitt förnuft så att känslorna har en chans att komma ifatt.
Det tar tid.
Viktigt att lyssna inåt.

När jag accepterar att jag inte kan förändra missbrukaren, att det inte spelar någon roll vad jag gör.
Det tar så mkt energi,kraft & ork.
Jag kan välja mitt eget liv.
Måste bestämma mej för vad jag behöver för att må bra.
Ta mej själv på allvar.

Våga ta emot hjälp för min egen skull.
Komma ihåg att jag är viktig,bra & värdefull.

Kram från Mie.

http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Sidan är lite "tung" men väl värd att läsas.

Tack för era svar, Inger, Märta och Adde... Ni betyder mer än ni anar!

Jag går med en klump i magen. En klump i bröstet. En klump som en gång
var ett varmt och stort hjärta... nu klappar det för fullt, fullt av ångest och oro,
och jag åker berg- och dalbana, ena sekunden tror jag på honom, andra inser
jag att min mage försöker tala om något för mig, något viktigt...

Ska dit idag. Kanske måste jag ta steget. Kanske orkar jag inte. Men jag tror
att jag är på väg därifrån. Ni ger mig styrkan som jag så väl behöver, och som
jag tror finns inom mig, långt därinne, bakom klumpar av oro och rädsla.

Livräddare är vad ni är! Ni räddar liv! TACK!!!
Stora kramar!!!

Jag använde exakt samma argumentation mot min fru. Det var inga problem att vara nykter en, två, tre veckor bara för att "bevisa" att jag inte hade problem. Det fina var ju att jag lurade mig själv lika mycket som hustrun. Efter ett tag så var racet igång igen.

Lyssna på Märta, lillablå.

lillablå

Den här förvirringen du känner är ett led i hans manipulerande. Vad jag känner igen mig i allt som du berättar. Mitt ex hade minsann inga problem och höll sig "nykter" i flera veckor bara för att bevisa för mig hur fel jag hade. Men när det sen började pysa över igen blev fallet ännu djupare, resan blev tio gånger jävligare. Jag var så förvirrad, så känslomässigt ur balans till slut. Läste det här på TuvaForum:

"Den psykiska misshandeln i en relation förnekas eller förminskas ofta. Psykisk misshandel ger inga synliga spår och människor runt omkring ser endast ytan av en vanlig relation. Den man som psykiskt misshandlar kvinnan han är tillsammans med suddar ut alla fasta hållpunkter och referensramarna för vad som är rätt och fel blir skeva. Kvinnan sätts ur spel, blir förvirrad och tvivlar på sig själv. Självkänslan urholkas och mannen är mån om att hålla kvar den ojämna balansen för att upprätthålla sig själv som den som har kontroll och makt".

Allt jag kan råda dig till är att du aktar dig nu. Tänk på din hälsa, det är oerhört viktigt att du försöker ställa dig utanför det som händer omkring dig och se mönstren och tecknen. När man är förvirrad ökar bindningarna och behovet att bli bekräftad. Förvirringen bryter ned och leder till att självkänslan minskar ohyggligt. Och det går fort. Som någon så klokt skrivit i ett inlägg här, man längtar till slut efter smulorna av den kärlek man erbjuds i relationen. Och skulle vi någonsin tillåta att en vän behandlade oss på det här sättet?

Jag tror att du är en klok människa och att du kan lita på din magkänsla. Jag tänker också på mitt eget helvete och att jag trodde att jag var starkt nog att bära oss båda genom detta. Du vet, bara jag vill och tror tillräckligt mycket på det här och på honom så kommer det att fixa sig för oss. Vad jag lurade mig själv. En god vän till mig gav mig en dikt av Märta Tikkanen som slutar: "De säger att jag är stark. Ja, kanske är det så. Men starka människor böjs inte, de bryts och brister". Och jag lovar dig, jag brast totalt. Jag gick sönder i kropp och själ. Och hur mycket jag än älskar honom, för det gör jag fortfarande, så är han och kärleken aldrig värd min hälsa och mitt liv.

Du är värd så mycket mer än det här lillablå. Det är vi alla/ Kram Märta

Usch,

Ja inte vet jag om han pratar sanning eller inte. Men får lite ångest över hans "uttryck" och sätt att lägga skulden på dig. Skapa dåligt samvete och inte göra ett försök att förstå din rädsla och oro.
Dessutom- jag har druckit för mycket. Inte i garaget direkt men i klädkammaren och liknande och hans förklaringar låter ungefär som mina gjorde.
I efterhand kan jag förvånas över att de gick hem? Eller oxå gjorde de inte det.
Sov på saken och lita på Moder Natur- dvs dina känslor som kommer att landa rätt. Kanske inte ikväll men så småningom.

/ Inger

mår skit.
är nu i min lägenhet och har pratat i telefon med T länge. Han låter så himla förnuftig och har svar på allt. Tänk om det är i mitt huvud? Han sa bland annat att han blev så rädd när jag tog upp det där med drickandet att han började samla ihop vad han hade i garaget, därav ökade burkarna i antal... och därför hällde han på vatten på ginflaskan, som han drack en kväll efter att vi varit hos systern på kalas, och samma kväll han drack upp en flaska vin själv efter att jag gått och lagt mig, han skulle ta ett glas hette det, fast det visste vi nog båda att det betydde en flaska... Whiskeyn som tog slut trodde han att han druckit upp när vi hade gästerna sist, fast efter de gått, men det visste han inte, han visste inte ens att den var slut, han gick och kollade det under vårt samtal...

Vet att jag gärna frågar vad han gjort när han varit borta en stund, jag tycker om att vara nära och göra saker tillsammans med honom, men det uppfattar han som extremt jobbigt, att jag följer honom som en hund, frågar honom var han varit, står i vägen för honom så att han inte kommer förbi, han får panik och drar sig undan och ju mer han drar sig undan desto värre blir jag och när han är på väg att spricka ber jag om en kram eller att han håller om mig och då är han på gränsen...

Han har inga problem, han ska sluta dricka i garaget eller ta med mig dit, ska bara dricka på helgerna tillsammans med mig, eller när vi tillsammans vill dela på en flaska vin, men han har inga problem, det är bara jag som har missuppfattat allt. det värsta är att jag tror på honom samtidigt som jag inte gör det... han ser igenom mig helt. han säger att han sett att jag mått dåligt den senaste veckan. frågar vad han kan göra för att det ska kännas bra... han säger sig villig att kompromissa genom att sluta dricka i garaget etc... han tycker att vad han än säger så är det inte bra nog... men om han gör sina uppoffringar, är det bra då?

han sa att "jag vet nog hur du tänker, du tror att så fort den här vita månaden är över så kommer jag börja dricka igen, som vanligt och i garaget och då kan du inte säga nåt..." och så tänkte jag...

och som slutkläm gav han mig extremt dåligt samvete över att jag har pratat med min bästa vän om det här, med mamma och med min bror som hämtade mig den där söndagen, och för att jag skriver här, vilket han inte vet, men när han frågade mig vilka jag utlämnat honom för och vilka jag pratat med det om fick jag en stor fet klump i magen... de har ju på förhand dömt honom sa han, de kommer aldrig se på honom med samma ögon igen... och tänk om jag har gjort en fet missbedömning och verkligen överdrivit och skapat nåt som inte finns... och hjälp... vad är jag för människa? herre gud, om han visste att jag skriver det här...

helvetes alla tvivel kom över mig. återigen bet ångesten sig fast.

Lillablå

Den här läsvärda länken hjälpte mig mycket, hjälper mig fortfarande. Läs, läs, läs och skriv av dig när tvivlet kommer. Ett tips är också att skriva ner allt som händer dig tilllsammans med T och som du känner så du kan gå tillbaka till dina ord och erfarenheter. Du kommer att upptäcka mönstret så småningom. Jag vet hur du brottas och det kommer du att få göra bra länge än. Som sagt, jag brottas med tystnaden som "straff" nu när jag åter bollat tillbaka allt.

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

Ska du verkligen gå och oroa dig resten av livet, lillablå ? Och fundera på om du gör rätt för att behaga andra ?

åhh...
vet varken in eller ut.
Har varit hos T sedan i onsdags och jag tror att han hållt löftet att inte dricka. Och då kommer tvivlen. Har jag verkligen räknat rätt? Har han rätt och jag fel, är jag tokig? Jag ifrågasätter mig själv konstant... men ibland kommer en kommentar eller nåt som får mig att studsa till..

Han bad mig köpa en ny dragkedja på Clas O igår. Fick varunumret. När jag kom dit blev jag ändå osäker och köpte tre olika varianter, för att vara säker på att han skulle ha en jacka som fungerar när han igår kväll skulle till mamma... När det sedan visade sig att det minsann var den som han skrivit upp som var rätt, var han mycket noga med att tala om att han hade haft rätt. Kommer det vara så nu, att när han "bevisat" att jag haft fel angående ölen, så har han automatiskt rätt i alla andra frågor också?

Har underbara arbetskamrater som både är för ett försök till och extremt tydliga med att jag måste gå. Magen vet nog. Men sjukt nog önskar jag nästan att han tar ett gäng öl nu bara för att det ska bli lättare att gå, att jag får ett giltigt skäl, och inte bara en magkänsla av att det kanske inte blir bättre än så här....

Mitt i allt så träffade jag S för första gången igår, på hans nionde dag i livet! Sötare unge får man leta efter!!! En dag vill jag nog gärna ha en liten själv, men jag tror inte att jag vill ha T som pappa...

Ha en underbar dag på vår dag!
Kram till er alla!
/Kristin

I dag är det internationella kvinnodagen och jag ska föreläsa om det på vårt kvinnohus i kväll. Jag läste på text-tv i morse att Amnesty International har kommit med en rapport där de underkänner de nordiska ländernas arbete med kvinnofrid. " Även om de nordiska länderna kommit mycket längre än andra länder när det gäller jämställdhet tycks arbetet stanna utanför hemmets dörr". Det psykiska och fysiska våldet mot kvinnor och barn i våra hem tycks inte vara något att uppmärksamma eller arbeta mot.

Jag har läst din historia Strawberry, och jag känner igen mig så mycket på samma sätt som du känner igen dig i mig. Samma sak gäller en massa andra berättelser här på sidorna. Mies senaste inlägg om den ohyggliga tystnaden som uppstår när man lägger tillbaka ansvaret, där är även jag nu efter helgens idiotmail från exet. Jag kommer aldrig att försöka samarbeta med honom eller bemöta honom så länge det ska ske på hans villkor. Varje gång han reagerar så här när jag sätter en gräns, så får jag styrkan att gå vidare utan honom. Aldrig mer ska han få krympa mitt utrymme.

Njut av solen, takdroppet, koltrasten, ljuset. Säg något vänligt till dig själv varje dag.... Det funkar för mig/

Kram Märta

Hej Strawberry, lillablå och alla andra underbara med människor där ute...

Så kom det tredje försoningsmailet, nu älskar han mig över allt annat och skickar trevliga semesterbilder på mig för att påminna mig om hur fint det kunde vara, framförallt när vi seglade. Jag visste att något skulle hända. Jag har en helt annan koll nu, kan se undertexterna, läsa in det som "inte står" där men som ändå förmedlas i kraft av en subtil maktkamp. Fan, det är ju så osexigt, eller hur??.... Själv sover jag gott med mina katter, korsord och en och annan deckare.

Just nu känner jag mig extra elak, det går säkert över det också. Tittade på en bra deckare i kväll som handlade om en man som slår kvinnor. blev så jävla arg faktiskt!!!!! På måndag är det internationella kvinnodagen, visste ni att det i år är hundra år sen i år som man firade det för första gången? Jag ska föreläsa om detta på kvinnohuset i min hemstad och jag känner mig så stolt att jag har blivit inbjuden. Petit moi..

Sov gott alla hjältar och hjältinnor. Våren är faktiskt på väg, det är sant för jag hörde koltrasten i dag. Stanna och lyssna, det finns inget vackrare än koltrastens sång. Det gör mig så himla lycklig..... Och i morgon lyser solen igen, Håller med dig lillablå, Märta är ett vackert, gediget namn/ Kramar till er alla.......

Jag kan bara skriva under på allt det du Märta har skrivit här. Jag har varit med om detsamma. Kändes jobbigt att läsa det första svaret du skrev på det här inlägget. Jag blev alldeles tårögd när jag inser vilken tur jag har som slipper det helvetet jag varit med om som nästan tog mitt liv.....
Har min historia under rubriken "vad gör jag".
Irritationen/ångesten/ilskan känner jag igen då personen ifråga kämpar för att hålla sig nykter. Det måste vara fruktansvärt med de strider som pågår inom en människa som lider av ett beroende.
Nu mår jag bättre för varje dag som går och värdesätter mig själv och det jag vill. Det finns ett annat liv och ett annat val.
Var rädd om dina känslor och det som är du. Det är tyvärr lätt att tappa bort sig själv i detta kaos.........
Önskar Er allt gott
Kram

Märta,
min mormor heter Märta och hon betyder mest i hela världen för mig, och du är viktig för mig också! Hoppas du får sol och värme och styrka från dina vänner!

Är nu hemma hos T med ett av barnen, medan han skulle åka och handla plantor... och trots att han varit nykter i ett par dagar nu kan jag inte låta bli att tänka att han åker för att handla annat egentligen, att plantorna bara är ett svepskäl... och jag vet att jag kommer gå och leta när han kommer tillbaka...

Irriterad har han varit. Mer än vanligt.
Beslutet mognar mer och mer, det här är inte vad jag vill eller behöver.
Tack för allt stöd!
Det betyder mer än ni kan ana!

Tack Adde/ Kram :-)

Tips till dig Märta ! Om du har en Hotmail, msn eller live adress så kan du blockera mail som inte är önskvärda. Gå in på alternativ/fler alternativ så hittar du skräppost/betrodda och blockerade avsändare. Kan vara skönt att slippa skiten även skriftligt !!

Så kom det andra försoningsmailet i går. Exet skriver att han vill träffa mig och prata, att han försöker få distans till oss men känner sig vilsen. Jag blir så häpen över att han inte undrar över vad jag tänker, känner, önskar, vill. Jag finns tydligen bara för honom, jag sitter bara här och väntar på att han ska komma tillbaka. Jag befarar verkligen vad som kommer att hända när han förstår att jag aldrig aldrig mer kommer tillbaka. Det är bara att försöka andas djupt och ta ett steg i taget nu. Ett steg framåt är ett steg bort från helvetet.

Nu lyser solen och värmer snön som droppar från taket. Jag ska gå en lång promenad och i kväll ska jag på födelsedagskalas. Det är skönt med vänner. Hoppas ni alla får en fridsam helg med lugn och ro. Njut av solen/ Kram Märta

Hej

Vad skönt att höra från dig, har tänkt på dig. Vet du, det kommer inte att bli någon förändring så länge han inte ber om hjälp av egen kraft. Allt detta att lägga tillbaka allt på dig är del av förnekelseprocessen. Jag satt i dag och läste i genom alla min mail till och från mitt ex och såg då ett sånt tydligt mönster. Det är jag som är den onda, det är jag som har problem, passar det inte så är det bara att gå osv. Om och om igen. Om du frågar honom så är jag manodepressiv, hysterisk, sjuk i huvudet, psykiskt labil, skådespelare, manipulativ. Så det är inte så konstigt om han måste få ta sig en avkopplande öl, ett glas vin e.d. för att få lite distans till mig. Redan från början har jag skrivit till honom att "är det inte konstigt att du inte nämns någon gång eller någonstans när vi bråkar? Är det inte konstigt att vi kan prata om allt utom hur jag känner det?". Och självklart fick jag tillsvar att jag skyller på alla andra, saknar självkritik och självinsikt samt att jag är iskall. Det har jag fått veta varenda gång i snart två år när jag försökt få honom att lyssna på och ta hänsyn till vad jag känner.

Det är så lätt att förtränga vad man är med om och har gått igenom. Det sjunker gärna undan när längtan och saknaden gör sig påmind. För jag längtar och saknar så det gör ont, varenda dag. När jag nu läser igenom allt som jag skrivit till honom får jag ett helt nytt perspektiv på vår relation och hela situationen. Det var aldrig hans fel, han vägrade att ta ansvar vilket innebär att han lagt över det på mig. Han har flyttat mina gränser, förminskat mig som person och mitt utrymme i relationen. Han har makten att definiera vad sker, jag befinner mig i vanmakt, det jag säger har ingen giltighet.

Han håller på fortfarande på trots att jag lämnat honom för 1 1/2 månad sen. Jag läste någonstans att det är oerhört svårt att lämna ett beroendeförhållande, för det fungerar inte som när man bryter upp ett vanligt förhållande. Och jag vet, jag är bara i början på brytningsprocessen och vem vet vad som händer när det verkligen går upp förhonom att jag inte tänker komma tillbaka.

Du skriver att "undrar om han är beredd på att jag kanske går... gör slag i saken..". Du ska inte lämna honom för att du vill ha honom tillbaka, du ska lämna honom för att du inte vill ha honom. Det budskapet måste gå fram. I annat fall kommer han att fortsätta så här. Tro mig, jag har försökt. Resultatet blir bara att ni fortsätter utpressa varandra i en ökad negativ spiral och du kommer att fara väldigt illa till slut.

Jag ska ge dig en liten kort historia. En äldre man sitter och täljer på en träkubb. Det kommer fram en annan man och frågar honom vad han gör. Jag täljer en häst svarar den äldre. Ja, men hur vet du vad du ska göra för att få fram en häst av den där träklumpen frågar mannen? Inga problem, svarar den äldre, jag tar bara bort det som inte är hästen. Med detta vill jag säga; Om du har en bild av vad en kärleksrelation är, vad den ska innehålla, vad du önskar dig- behåll den. Men ta bort det som inte är hästen.... Jag tror inte du vill leva med en man som behandlar dig som han gör. Gå aldrig ifrån honom för att han ska vilja ha dig tillbaks, gå för att du inte själv vill bli behandlad så här. Och precis som alkoholbruket/missbruket är hans ansvar, så är du, ditt liv och dina drömmar ditt ansvar.

Lillablå, jag hoppas att du inte uppfattar mig som en moraltant. Jag vet vad du går igenom och jag vet verkligen hur svårt det är att gå. Jag vet att det låter klyschigt men det enda ansvar du har, och kan ta, det är ansvaret för hur du vill leva ditt liv i den bästa av världar/

Kram Märta

Åkte dit igår. Han var som vanligt, precis som vanligt. Kanske lite mer lättirriterad än vanligt, han fick inget stöd i läxläsningen av mig, jag mådde inge vidare, magen värkte, så jag låg på soffan efter att ha fixat undan efter middagen han lagat...

I morse pratade vi om ingenting alls, mer än att jag tänkt baka lite åt min bästa vän i världen som precis blivit mamma åt en underbart vacker liten pojk, och jag sa att ikväll kanske jag orkar, mår ju bättre idag! Han fällde en kommentar om hur mitt psyke var... och tyvärr reagerade barnet inom mig och jag frågade med vänlig röst hur det hade varit att inte dricka... inga problem alls, det ligger bara hos mig, han har inga problem... och jag talade igen om för honom att jag inte har några problem med att han tar sig en öl ibland, utan att han dricker själv och gömmer.

Han blev sur, och sa att om jag inte kan leva med honom efter det här får vi väl göra slut då! Undrar om han är beredd på att jag kanske går... gör slag i saken...

Och allt detta säger han samtidigt som jag vet att sedan vi hade gäster i fredags så har whiskeyn tagit slut, det var kanske 1/4 kvar i flaskan, och helt plötsligt är det MER i ginflaskan... orkade inte smaka eller lukta, men jag antar att det är vatten iden...

Samtidigt får jag inte glömma att allt det är faktiskt har något gott med sig! Fick ett sms av min far idag, där han öppnade sig på ett sätt jag inte är van vid, och jag fick tårar i ögen av ren lycka. TACK PAPPA!!!

Och återigen, tack för alla varma ord och allt stöd!
Ni okända vänner jag aldrig träffat: TACK!

Hej tjejer!

..oj vilka hemska kval ni verkar sitta med...
Jag känner verkligen hur det knyter sig i min mage också...

Man både vill, och inte vill, gummibandet kan inte sträcka sig hur långt som helst...
Kärleken är stark, men klarar inte vilka långvariga hårda törnar hur länge som helst.
Allt har ett pris, och till slut måste man välja...
Ibland måste man låta huvudet ta över besluten ifrån hjärtat...

Jag (tror) att många kvinnor ser till helheten, typ hela familjen, barn, svärföräldrar osv...
Ni gör besluten så mycket besvärligare och mer insyltade,
för att kunna anpassa er till så många som möjligt...

Mitt råd, sluta med det, och se till er själva, vad mår JAG bäst av...
Tänk på er själva, var egoistisk i era tankar, det handlar om erat välmående...

Hur länge orkar man ha ett förhållande som är till 90% bra, de andra 10% med en man med mörka ögonhålor och ett argsinnt lynne som beter sig tvärt om mot annars...

Ska man stå ut med det, är det värt det...?
Vad kostar inte det av de andra 90%, mattas inte det av och urholkas?

Att våga säga NEJ, är att våga säga ja till sig själv, jag tål inte hur mycket som helst...
Att våga ställa krav och stå för dem är bra både för dig och din partner...
Bra för din egen självkänsla, och bra med regler hur man beter sig mot dig..
Alla har ett värde, och ska inte tillåta sig tryckas ner med hot eller tomma löften...

Tystnad och sura miner kanske betyder att du har rätt, men de inte vill erkänna det...
De vill tvinga dig till att byta åsikt med sitt straff...

Deras straff är att du är oundviklig i ditt beslut, aldrig rucka på din självkänsla...
Du kommer att pruta på ditt eget inre, ge bort det helt gratis...
Skulle du vara lika prutbar på en otrohet?

De kan tycka att du är kontrollerande och snokande, men de kan ju inte heller hålla sitt löfte.
Så vem står mest med sin skam, strunta i deras prat om kontrollbehovet..
De ska hålla sig till fakta, och det var att de inte kunde hålla sitt löfte, punkt!

Att hålla sig vit en månad, betyder det att det är fritt fram efter denna månad?
Då har han gjort sin uppoffring, och har en del att ta igen, eller..?
Ställ kravet på helvitt istället, du dricker inte alls när du är med mig, klarar han det?

Jag tror också som ett tips att inte gå på alkoholen som boven,
utan deras beteende som kommer som en följd av deras drickande...
För visst skulle ni väl fortfarande tycka om dem,
om de betedde sig som "vanligt" när de hade druckigt, eller?

Flytta fokuset ifrån flaskan till vad som händer när de dricker istället,
och låt dem själva få upptäcka att det är alkoholen som är navet för deras beteende.

Ställ krav, för din egen värdighet, du är värd att älskas...nykter...

Stå på er!

Berra