Senaste kommentarerna i forumet

renovering eller med " vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen.... " Var rädd om dig, och barnen. Allt gott! / mt

de "helsjuka" dramerna som är iscensatta på teater och film av "konstiga" regissörer som salig Bergman och Lars Norén, Strinberg, för några för några år sen De halvt dolda av Jonas Gardell och Fyra nyanser av brunt. ... Många säger att "det är inte klokt" men jag tror att det är de som "sett" och tagit till sig gestaltar verkligheten på scenen.
Men ... det FINNS mycket vackert och fint i livet också! Många varma och glada färger och nyanser. Ha en fin helg Berra, tanka ljus och glädje till måndag! / mt

Ha en fin och nykter helg! / mt

Ha en fin och nykter helg! / mt

/ mt

Jag har de senaste veckorna hängt här väldigt mycket, återfunnit forumet lite grann.

Det är så mycket värt att läsa allas erfarenheter och tankar, det grundar verkligen min syn på drogen, och ger mig ny stolthet att kunna säga ifrån.

Ja du Berra, mångt i mycket kan det nog fungera såhär.

Vi människor är lite som diamanter...
Vi har så många olika sidor, och dom olika sidorna skiftar vi, i olika situationer.

Nu vet ju inte mina arbetskamrater att jag är "alkis", utan att jag bara slutat dricka för jag gillar det inte längre.
Dom har ingen aning om att jag haft problem.
Kan tänka mig att om dom skulle få veta skulle dom säga:

- HON?!? Nej men är det SANT!? Hon som är så ordningssam och trevlig!

Ordningssam och trevlig ja...
Utåt sett....
Inombords rådde kaos och elände.

Jag var inte riktigt killen med nedpissade brallor bokstavligt, men när det var som värst kändes hela livet nedpissat.
Och strumplästen full med hål...

Skönt att jag börjat sy ihop strumlästen igen...
Phu!

Ha en riktigt skön och spiknykter helg Berra!
Kram på dig!
//N.T

Ja ett ordval som man i ett enda ord kan förklara hur fredagskänslan känns, fredagsbuller...
För "bullrar" det gör det, allting blir mycket lättare på jobbet, alla står och går med sina förväntningar..
Man frågar, "Vad står inför din helg då'rå?", eller va'ska'ru'göraihelgendå?, när de står med sin kaffekopp och väntar på kaffemaskinen...

Lite gladare och mycket mer förväntasfulla...
Vad vill de ha för ett svar, montro?
Vill de ha ide'er till ett eget uppslag om vad man gör på en helg, för att de tror ha en torftig egen helg??

...vad är det klassiska då,.." jo'fö'fan vi ska på fest sörrö, ska festa järnet.."
Och man har vridit samtalet till att man ska förlora sig själv i alkoholen..
Jaha!, så du ska få bli full och få ha det roligt, ohh vad jag är avundsjuk.... tänker de så men säger något annat...?
Ska de själva sitta hemma och torka ihop, kanske på sin höjd dela en pavva tinto med sin partner till lördagsmiddagen...
Och lite avundsjukt tänka på sin kollega som ska få ha det "riktigt roligt"...
Men hona/han lever på sina erfarenheter och minns sina upplevelser med alkoholen, de kanske var fina?

Hur har kollegan det då, kanske bli aspackad, blir oense med sin flickvän, hon går hem, han fortsätter dricka ohejdat..
han blir fullare och börjar bli muckigt med andra festdeltagare, hamnar i bråk och råkar ha sönder någon annans mobiltelefon,
samt välter 3 st vinglas i vitrinskåpet som går sönder när han ska hämta ett nytt som han tappade från balkongen...
Han kräks över allas skor i hallen och blir till slut utslängd av värden och värdinnan..
Han fortsätter till den lokala bypuben där han inte blir insläppt, på pizzerian hinner han svepa en snabb öl innan de stänger...
Han vandrar runt på byn i bara strumplästen, skorna vet han inte var de är, gylfen är öppen och ena benet nedpissat...
Han kommer hem och somnar med byxorna nere sittandes på toaletten och huvudet i handfatet..
Han vaknar kl 10 på Söndagsmorgonen av att flickvännen låser ytterdörren från utsidan, och hela den dagen är förstörd...
Ett mess på mobilen bekräftar att flickvänner sover över hos en kompis ett par dagar..

Han återkommer på Måndagen till jobbet, lite mosig, och möter en nyfiken blick...
Kollegan frågar.."hur var din helg då, fartfylld?"
Jo den var helt OK svarar han, flackar med blicken när minnesflasharna kommer tillbaka, och går tillbaka till sitt kontor...

Han ljuger dåligt och har ett taskigt pokerfejs, han vill inte berätta vilken jäkla soppa han utsatte sig och sina vänner för i helgen,
om de någonsin kommer att bjuda honom på party igen, eller någonsin kommer att vilja prata med honom igen...
Kanske de bara kommer att höra av sig med krav på pengar för nya Kosta Boda vinglas, en söndertrampad Iphone och nedspydda skor som inte
går att rädda till rena igen..
Ångesten krampar runt hans mage så att han glömmer bort att andas helt ibland,
och allt han kan tänka på är att försöka minnas de andras miner under festkvällen,
och vad det var som var upprinnelsen till att han och flickvännen blev ovänner..

Han lever i ovetenskapen om vad som har hänt, kanske fyra dagar till, sedan kommer en ny helg då han behöver glömma den förra helgen,
med ännu mera alkohol, och han vet att det kommer att trasa sönder hans liv ännu mera, men han vet ingen annan utväg...
Det enda han vet är att alkoholen förstör hans liv, och om han hade mod skulle han ta sig ur det eviga ekorrhjulet, om han hade mod..

Det som äcklar honom mest är att i kontoret här brevid sitter en kollega och är avundsjuk på hans helgliv, hon som inget helgliv har...
Han skulle göra vad som helst för att byta ut det mot sitt, OM han bara vågade säga sanningen...
Men han är en stolt alkoholist som inte vill säga sanningen, inte ens för sig själv, att kapitulera vore att tappa ansiktet...
Men han vet, han ljuger dåligt och har inget pokerfejs, varför överhuvudtaget fortsätta en kamp han bara kan förlora...

Jag säger inte att det är så här, den kanske inte ens är verklig, men bygger mycket på mina egna erfarenheter...
Jag ser i kaffekön till kaffemaskinen precis samma händelse nästan varje vecka, nästan varje fredag...
"Händer det nå't i helgen då?"
Partymannen ljuger och sätter högre förväntningar hos den avundsjuke, helgen tillbringas i avund och misär, ingen av de får veta om varandras regi..
Måndagen snoppas av, en får ingenting veta, den andre önskar att den fick veta om vad som i verkligheten skedde i helgen...
Allt faller i glömska tills nästa helg..

Men jag ser saker....
som jag inte kunde se tidigare...

Är hela livet en enda teater, och jag börjar kunna igen regi'n..

/Berra

Ska på mitt första samtal med terapeut. Det känns väldigt bra att det blev just idag, eftersom flytten var planerad till i morgon. Min bror kommer och hjälper mig att bära, men nästa vecka ska de börja helrenovera lägenheten. Det går nog rätt fort, men svårt att bo där undertiden. Det känns väldigt motigt att flytta fram tidsplanen nu, eftersom det har krävts så mycket beslutsamhet för att komma hit. Kanske är det också bra, för jag kanske kan få med mig barnen mer redan från början om jag bara orkar vänta lite...

Synd att det nog är så, bara en dröm.

från "andra sidan" - jag hoppas Tussilago att du, och andra i lknande situation, kan ta till dig av dem och få mera ro.
Välj några personer som du talar med om just det här Tussilago så kommer det att kännas bättre, välj såna som du vet att du lätt kan kontakta. Då har du några "pratkanaler" och har lättare att veta själv åt vem du sagt vad och så kommer du framåt i din berättelse och bearbetning. Var glad åt att du har vänner! Kram / mt

tröskeln till ditt nya liv! Jag önskar också att du kan ta barnen med dig med tanke på hur du beskriver att han är när han dricker! Kram / mt

Precis som Adde och Berra så står jag på andra sidan staketet...

Jag har sårat min familj med mitt drickande och det är något jag får leva med hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att bli frisk och min familj kanske aldrig kommer att lita på mig fullt ut igen.
Alkoholen är som en otrohetsaffär på ett sätt.
Jag är fortfarande kvar hos mina kära trotts min "otrohet" och jag kommer att försöka göra allt som står i min makt för att få dom
att lita på mig igen, försöka göra allting bra.
Det var jag som tog beslutet att sluta dricka, beslutet att försöka ändra mitt liv.
Jag hade motivationen och orken att ta det beslutet helt på egen hand, när jag såg vart allt höll på bära iväg.

Du ska inte ha dåligt samvete Tussilago, absolut inte.
Den här bördan kan du omöjligt bära själv. Du måste ha draghjälp.
Jag förstår hur det måste värka i ditt hjärta, både för att den du älskar så högt super bort sin kropp och själ, plus att han sårar dig verbalt.

Bara för att du anförtrott sig åt dessa människor behöver inte betyda att dom tycker illa om honom och "hatar" honom.
Kanske dom kan vara till god hjälp att övertala honom att det som han faktiskt gör är väldigt fel?
Så han slipper klandra bara dig att vara en "surkärring".
Ta hjälp av alla du kan! Greppa varje halmstrå!

Det här är en HEMSK och lömsk sjukdom...
Alkohol är ett nervgift, som "kidnappar" hjärnan vilket gör att man faktiskt blir lite "skitzo".
Intellekt, humör, hjärta och själ blir "infekterat"....
Så när han är elak, och skickar hemska sms, så är det nog till stor del sjukdomen som talar.

Och om jag skulle vara du.... Få in honom på en tvångsbehandling!
Du är inte "taskig" om du gör det.
HAN kommer faktiskt att dö i förtid om han fortätter supa såhär.
Du är snarare omtänksam och gör det för att du älskar honom.

Du måste tänka på dig själv i det här fallet Tussilago.
Jag kan läsa mellan raderna att du är en otroligt omhändertagande och kärleksfull person.
Men det är jobbigt att vara mamma, jag vet.... och dessutom ta en massa skit från den man älskar.
Jag vet inte om jag skulle klara av det Tussilago, du är stark.

Men är han inte öppen för behandling, så MÅSTE du ta i med hårdhandskarna.
Ställa ultimatum och hålla dig till det.
Vara ännu starkare....
Du och barnen kan inte ha det såhär längre.
Jag vet att du kan, och jag tror du vet det också.

Förlåt om jag var hård mot dig Tussilago, men det värker i mitt alkis-hjärta när jag läser hur han behandlar er.
Och allt beror på alkohol....
Ursch och fyfasen för denna sjukdom!

Många styrkekramar till dig.
Vi finns här och läser dina inlägg och stöttar dig i din kamp som medberoende.

Kram N.T

Bara tanken på att veta att det kanske aldrig kan bli bra är så smärtsam. Det är ju trots allt bra oxå mellan utbrotten. Jag har anförtrott mig till 5 vänner vilket jag nu har sjuk ångest och dåligt samvete över. Det är precis som att det inte går att tiga. Nu ångrar jag att jag berättat för dessa. Det känns som jag är oerhört taskig mot min man som jag älskar och fått andra att inte tycka om honom. ALLT blir fel, hur jag än gör:(

Härligt att äntligen tar steget, barbalala! Heja dig! :-)

Finns det ingen möjlighet att ta barnen med dig direkt? De bör nog inte stanna hos en pappa som super...

Kram!
/H.

mitt användarnamn är vana men jag står som fenix

Förlåt Tussilago, jag skrev i fel tråd.

Här vill jag i stället berätta att för mig tog det lång, lång tid för mig att fatta beslutet att lämna, och att det inte känns så svårt nu när jag väl är där.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Jag behövde bli så väldigt säker på att jag gör rätt, för att kunna stå emot hela artilleriet av motargument. Skriv! Skriv t.ex. upp för- och nackdelar med att stanna och för- och nackdelar med att lämna.

Jag flyttar i övermorgon! Nu har han ju inte druckit, eller bara lite ibland, i nästan ett helt år. Han har dock aldrig erkännt hur det har varit tidigare. Vi har suttit i parterapi och pratat om sånt som varit, och han bara låter bli att se drickandet som en viktig del i alla våra problem. Vi har under de sista veckorna pratat mycket med varandra om det som varit, men just drickandet undviker han konsekvent, och jag hänger på, för det mesta, låtsas som om den delen av alla våra problem inte finns. När han nu inte har druckit har det också kännts mindre och mindre relevant att prata om det, men det blir också skevt, för jag får liksom aldrig någon bekräftelse på alla mina upplevelser under de här åren.

Nu har han varit igång och druckit igen några dagar. Plötsligt är allt precis som förut; vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen....

Hur kunde jag glömma.

Nu lämnar jag det här, är det därför det sätter igång igen? Vad hade hänt om jag stannat? Vad kommer att hända här när jag går? Vad händer med mina barn när jag går? Planen var att de skulle vara kvar här första veckan och börja flytta över veckan efter och därefter varannan vecka. Men då var han ju nykter när vi bestämde det....
.

Jag flyttar i övermorgon! Nu har han ju inte druckit, eller bara lite ibland, i nästan ett helt år. Han har dock aldrig erkännt hur det har varit tidigare. Vi har suttit i parterapi och pratat om sånt som varit, och han bara låter bli att se drickandet som en viktig del i alla våra problem. Vi har under de sista veckorna pratat mycket med varandra om det som varit, men just drickandet undviker han konsekvent, och jag hänger på, för det mesta, låtsas som om den delen av alla våra problem inte finns. När han nu inte har druckit har det också kännts mindre och mindre relevant att prata om det, men det blir också skevt, för jag får liksom aldrig någon bekräftelse på alla mina upplevelser under de här åren.

Nu har han varit igång och druckit igen några dagar. Plötsligt är allt precis som förut; vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen....

Hur kunde jag glömma.

Nu lämnar jag det här, är det därför det sätter igång igen? Vad hade hänt om jag stannat? Vad kommer att hända här när jag går? Vad händer med mina barn när jag går? Planen var att de skulle vara kvar här första veckan och börja flytta över veckan efter och därefter varannan vecka. Men då var han ju nykter när vi bestämde det....

Har idag kontaktat en anhörig grupp med star imorgon. Nu sitter jag här och känner dåligt damvete för att jag lämnat mig och min familj. Än mer efter telesamtal med maken som lät opåverkad....

Läste din tråd berra..
Allt från fjärilar till maskinister (skratt!!)

Jag har haft mina tidigare vita perioder, 1månad max åt gången.
Känner igen mig i att man måste förklara sig i sin roll som nykter på fester. Undviker fester och tillfällen istället vilket ju inte löser problemet, bara skjuter det framför mig. Det är starkt motiverande när du berättar i din trygga roll som nykter nu, sitta och reflektera över situationen både under och efter festen.

Den här gången känner jag inte att jag behöver försvara min nykterhet längre..om någon har problem med det, så är det deras, inte mitt problem.
Mycket tack vara er all på forumet, era erfarenheter stärker och motiverar massor!

En dag, kommer jag också va på fest nykter, utan att bli stressad av det!

kram jonteper

vilken historia !! Påminner om homeopatins fantasier !! Det säger sig självt att om detta hade fungerat så hade varken jag eller nån annan haft problem med alkoholen ! Världen skulle vara alkoholfri!! Vilken dröm :)

Berra... dina kloka ord går rakt in i mitt hjärta.

Många omkring oss måste nog rannsaka sig själva.
"Defragmentera" livet.
Gallra ut, sålla bort, ta tag i, be om förlåtelse....

I tomrummet bildas vacuum, vacuumet måste fyllas.
När varm luft stiger uppåt i atmosfären blir det blåsväder....

Det är upp till var och en, vad man ska fylla sitt inre "vacuum" med.
Frågan är om man orkar hålla i hatten när blåsvädret kommer....

Livet kommer aldrig att bli som det en gång var Berra.

Frågan är om det är synd-om-mig eller vemod du känner?
Kanske vemod, över att man inte riktigt är med i gemenskapen längre.
Eller att man sticker ut, och är lite "utanför"?
Inte kunna stå där och gunga med glaset under näsan och säga - Vilken fin årgång... som du en gång skrev i ett av dina inlägg.
Att kunnasäga att det här vinet drack vi då, och det var så himla gott till det där köttet?
Eller vemod att aldrig tappa fotfästet igen, låta någon annan ta ansvar den kvällen, sjunka in i dimman...
Inte tillåta sig själv vara "slarvig". Att alltid behöva vara på sin "vakt"?

Jag tror du har svaret innerst inne, för det finns ingen som kan svara på den frågan åt just dig.
I vilket fall som helst, så är det okej att tycka synd om sig själv ibland, och känna vemod över det här, och sakna den där gemenskapen
oavsett om det är i goda vänners lag eller bara hemma på tumanhand över en flaska vin.
För trotts allt är det som en "fantom-smärta", ett inrotat beteende, det finns på hårdisken, och kommer aldrig att raderas helt.

Ta ett djupt andetag och tänk efter...
Det har redan hittat sin lösning.

Kämpa på.
Kram N.T

..i sin nya roll, är inte lätt...
Nykter!

Varför är denna nya situation så svår..?
Exakt VAD är det som är så svårt...

Är det självaste vetskapen om att JAG kan inte dricka som är den svåra..?
Eller att JAG som person kommer i fortsättningen urskilja mig gentemot alla de andra, som dricker..?
Är det synd om mig, eller den förväntade "synd-om-mig"-tänkandet som är det svåra...?

Vetskapen om att ikväll kommer jag inte att få fortsätta min rutin med att dricka..
...inte kunna slappna av..
...inte kunna fantisera vidare i någon sorts mental verklighetsflykt...

Det kommer inte vara som det har varit, det kommer att bli en förändring...
Och är det i det dilemmat vi söker vår största baneman, förändringen..?
Det kommer inte vara som det har varit...

Vad ska jag göra då?

Den som blir arbetslös eller bostadslös finner sig en lösning, eller hur?
Vad är det som säger att det inte kommer att lösa sig för dig..

Vi är nog mest oroliga för en framtid där vi inte kan sia om det,
hur kommer det att bli?
Bara själva oron i sig själv kan göra att man fortsätter att dricka...

Man drivs ibland av sina tvångstankar, jag borde inte göra det här, men jag gör det ändå...
Pyromanen gör det, snattaren gör det, våldtäktsmannen gör det...
Men ändå....så finns det någonstans en ände, som sätter ett slut på det...
Kan de, kan du!

Skillnaden är att alla andra inte ser ditt självdestruktiva alkoholdrickande,
det är inget hus som brinner ner till grunden, inget butikslarm som skriker...
Det är bara ditt inre som krymper, från en frisk frukt till ett skrynkligt russin, och ingen ser det..
Men det känns, eller hur?

Och det är med det jag menar att alla borde lära sig att se sig själva, för den de är..

Öppna ögonen och se ditt inre russin...

Och sedan kan man ju tänka...ska det få vara på det här sättet?

och efter detta, vad är det som får mitt russin att krympa ännu mera..?

Allt som är självdestruktivt är ett russinkrympare, alkoholen är bara en del av det...

Det kanske finns andra som stampar på dig, som krymper dig som människa, och du har ännu inte upptäckt det..
Alkoholen döljer detta i sina slöjor, för du kanske inte vet varför du har ett behov av att dricka alkoholen...
Vad mer döljer sig i alkoholens skugga?

Den som inte prövat att vara utan den, kan heller inte se vad mer problem alkoholen har dolt för dig under tiden...

...dags för en förändring, intresserad av en utmaning och upptäcksfärd, i ditt inre..?

Det finns fler lik i graderoben, alkoholens frånvaro är nyckeln till garderobsdörren...

Sen är det hög tid för en utrensning, och man finner många anledningar till varför man drack...

Att sluta dricka är att blottlägga sina anledningar till varför man drack...

Och vad är det svåra, sluta dricka eller blottlägga sina anledningar till varför man dricker....

En uppgift som står framför varje individ som väljer att ta ett livsviktigt beslut, orkar jag?

/Berra

ha sagt,eller kanske öppna en dialog för,var mer detta om medberoende o hur lätt det är att även här på forumet bli medberoende till varandra,kanske bry sej för mycket,lägga skuld,ställa krav som egentligen inte är min uppgift....osv...det är öppet för diskussion för det är intressant spörsmål,var går gränsen från att stötta ngn i dennes bslut o att ställa krav utifrån sitt eget tyckande........