Senaste kommentarerna i forumet

Har bestämt mig för ert liv utan alkohol. Vart nykter sedan 24 oktober 2024 och första veckan var hemsk men nu är jag på fötter igen och oavsett prövningar de senaste så har alkoholen aldrig varit ett alternativ. Har t.o.m vart med kompisar på systemet, fester men suget finns inte. Tanken på att att bli bakis äcklar mig, tanken på att förlora kontrollen skrämmer mig fördelen med nykterheten hjälper mig.

Jag kan med en stark motivation och hårig känsla att sista glaset blev i oktober.

Fördelarna har vägt över så pass att för mig verkar drickande lika dumt som rökning eller att snusa.

Ja känner mig som en ny person och alla känslor kommer utan A i bilden. Så jag känner mig rätt färdig med den.

Nu börjar min nya kamp. Att våga stå för att jag är nykterist.

Svårt tycker jag för alla som jag pratat med säger ” Har du problem”

Njae.. Problem i så visa att när jag väl dricker så dricker jag mycket. Ser mig mer som en ” periodare ”

Men bara för att jag inte vill betyder de väll inte att jag har problem?

Jag är så.. tja jag vet inte. Men när inte jag får nått svar på något så känner jag "whar ever" "ja men skit i't". det är som vanligt. ingen som reagerar, fast jag vet och säger till mig själv att - Men stila dig, dom har andra saker att göra. "Dom kan ju inte svara på 5 min"
Men när ingen gör det så får jag ångest och känner.. äh det är ingen idé. Det är ingen som svarar på något som jag lägger ut, vart.det än är. Då raderar jag istället och tänker att "jag är inte
så viktig" och skäms för att jag ens trodde/tänkte att jag skulle vara viktig på nått sätt samtidigt som jag förstår intellektuellt det är hjärnspöken😏 eller fan,.jag vet inte längre

Hej, jag hittade det här forumet idag och har de senaste timmarna läst igenom en massa trådar. Den känslan av gemenskap och stöttning som alla här verkar ge till varandra känner jag att jag saknar runtom mig.

Jag är 21 år och har druckit på ett väldigt ohälsosamt, eskalerande sätt, både i mängd och frekvens, i ca 5 år. I somras upplevde jag ett slags uppvaknande efter ännu en kaosartad (och bortglömd) dag och natt av drickande. Jag visste dagen efter att jag måste förändra och att det inte fanns någon återvändo. Sedan dess har jag tagit hjälp och försökt mig på måttfullt drickande. Men jag har insett att det gör mig mer ont än gott och att lösningen för mig är att sluta helt.

Det jag ville komma till, är att jag känner mig väldigt ensam i det här. Jag känner ingen i min ålder som är nykter eller på en liknande resa. Mina vänner och andra runt om mig verkar ha svårt att förstå. Jag har väl i deras ögon alltid varit en tjej som gillar att festa, och ”det är väl inte så konstigt när man är 21?” Men de vet ju inte vad som finns under ytan, varför jag dricker, vad som pågår i mitt huvud eller vad som händer när de går hem och jag stannar kvar. Min pojkvän är väldigt stöttande och dricker själv väldigt sällan och lite av hälsoskäl, men han har aldrig haft ett beroende och jag märker att han har svårt att förstå mina problem, trots att han vill.

Hur mycket jag än känner igen mig i känslorna i berättelser jag läser här, känns det som att jag är vid en helt annan punkt i mitt liv. Beroende på var man är i livet möter man väl olika utmaningar i att bli nykter, och jag önskar jag hade någon att relatera till i de sakerna.

Jag känner mig också orolig att inte mina problem ska bli tagna på allvar av omvärlden för att jag inte har så många år av missbruk bakom mig. Jag är rädd att få höra ”hur kan man vara alkoholist redan vid 21?”, rädd att behöva förklara mig på något sätt.

Är det någon här som blev eller försökte nykter som ung och har några erfarenheter att dela med sig av? Eller någon ung här som gör det nu?

Hjälp! Min sambo hade lovat mig för några månader sen att sluta dricka i närheten av barnen. Idag öppnade han en öl i garaget när vi var hemma och jag hörde. Gick in till honom och frågade vad han höll på med?! Han tyckte det var okej att dricka en öl för barnen såg inte?! Barnen är hemma så jo de kommer märka det. Han tycker jag överdriver. Han säger att han visat mig att han kan hålla sig ifrån alkohol nu och sluta efter 2-3. Jag förklarade för honom att så var det inte vad vi kom överens om, utan han skulle sluta dricka i närheten av barnen helt! Han sa till mig att han inte kan ge upp alkoholen för han måste dricka öl när vi är iväg med husvagnen och när han grillar! Jag förklarade för honom att jag vägrar leva med en person som väljer alkoholen före mitt och barnens välmående. Jag har själv vuxit upp med en mamma som var alkoholist så jag har mina trauman. Han vet om det och jag sa till honom att jag har erfarenheten av att växa upp med en förälder som blir personlighetsförändrad av alkohol. Som barn såg jag inte direkt problemet för jag fattade inte. Det kom senare. Han tycker ändå att jag överdriver. Alla hans bröder och vänner dricker några öl på helgerna när barnen är i närheten. Jag skiter väl i det! Nu gäller det våra barn! Men då tycker han att JAG väljer att lämna dom för att jag inte kan acceptera att han måste dricka öl ibland när vi har semester. Fast jag sagt att han faktiskt väljer bort mig för att han väljer alkoholen före mitt och barnens välmående. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Vi har varit tillsammans i 19 år och kan inte bara kasta bort det vi har. Ska jag faktiskt börja leta lägenhet för att visa att jag menar allvar? Ringa någon för att försöka få till någon parterapi?

@Ny dag Tack ❤️ ja forumet är toppen, jag hade aldrig kommit så här långt utan alla er som är här.

Lägger mej nykter och tacksam!
Hoppas ni har en bra helg trots sug o utmaningar! Vi är starka tillsammans! 🤗

@Ny dag Tack fina du ❤️

Kram 🐘

@Vinäger tack för din viktiga berättelse! Grattis till 2 år. 🥰 kram!

@Ny dag Skriv mer när du mår dåligt! Din ångest bottnar i någonting, du måste hitta orsakerna. Göra något åt grundproblemen. Och genom att skriva mer hittar du kanske lättare pusselbitarna.

Sen är det generellt så med ångest att den blir värre om man undviker. Bästa sättet är att stå kvar, låta ångesten komma, och gå. Så länge man behåller lugnet dör man inte, även om det känns så. Att vara nyfiken på ångesten är ett bra tänk, ”hej här kommer du, vad vill du då?”

När jag hade ångest som värst kunde jag knappt handla. Jag gjorde det ändå. Jag hade ett mantra: ”Det är bara ångest, det syns inte utanpå”. Inte säker på att det stämde jämnt, för svetten rann i floder. Men jag stod kvar i kassakön, försökte andas superlångsamt, betalade och gick sakta ut. Och ångesten gav med sig, i den situationen i alla fall. Man måste igenom det! Att undvika förvärrar bara ångesten!

Kram 🐘

Jag har druckit sen jag var 13 nu är jag 55. Jag har haft uppehåll många gånger. Max 1-1,5 år (barn/amning mm.)
Jag har en partner som har varit nykter i 6 år men han föll tillbaka efter att vi varit ihop 1 år och jag drack som jag brukar så det är kanske inte konstigt att han trillade det dit. Jag har mer eller mindre druckit mest i perioder under åren. Nu dricker jag mer kontinuerligt, alltså varenda dag. Jag känner inte av det ett dugg och då är det ändå 4-5 öl (6%) jag blir inte full eller så men nånting gör det väl tydligen? Jag vill egentligen inte dricka en droppe, och det säger jag varenda kväll och morgon. Men så kommer dagen och suget kommer.
Men grejen är att jag har aldrig någonsin erkänt att jag skulle ha några problem. Jag är likadan fortfarande, jag har inga problem. Bara det att jag inte vill dricka 🙄 om nån förstår vad jag menar. Det går inte ihop men jag har alltid haft känslan av att "jag är inte nån jävla beroende/alkoholist" jag vill bara sluta. Hur kan man ändra sina tankar och inte glorifiera alkoholen? Den är ju så bra.

@Amanda L tack Amanda! Uppskattar dem fina orden.

Har fått ett återfall men är hemma utan alkohol nu och kommer inte dricka mer. Vet du hur länge rodnaden i ansiktet sitter kvar när man druckit på antabus?

@Amanda L tack Amanda! Uppskattar dem fina orden.

Har fått ett återfall men är hemma utan alkohol nu och kommer inte dricka mer. Vet du hur länge rodnaden i ansiktet sitter kvar när man druckit på antabus?

@Andrahalvlek 🎉🎉🎉 Grattis till ny tjänst OCH vilken tjänst 👍! Högre lön, dagtid, mm. Fasiken vad bra du är, klart som korvspad att de vill ha dig kvar! Känner mig glad för din skull❤️🥰

@B.Å Hoppas det går bra för dig med a. Så tråkigt att livet runtomkring inte är på topp för dig😥🥰. Tänker på dig och skickar styrkekramar. Vi håller i nykterheten nu.. jag har det för tillfället också tungt med mycket ångest vilket känns orättvist med tanke på tre månaders nykterhet i ryggen. Snälla skriv bara något på forumet, vi kan säkert stötta i det också, jag menar ju vi alla har olika problem och perioder i livet där bara tråkigheter dyker upp. ❤️🥰

@eling Fastnade för din replik ”det känns så skönt att han vet så man inte kämpar i smyg också”. När vi blir smygdricker är vi oärliga, när vi nyktra är det så mycket lättare om man också är ärlig. Heja dig 👍! Det är ensamt att kämpa i detta, därför är ju forumet så bra! Ett anonymt, digitalt AA där man kan vända och vrida sina tankar. Önskar dig en fin kväll 🥰

@Lonely Man Grattis, verkligen bra jobbat! 🤗💪
Själv får jag ta tillbaka,allt jag sagt. Jag klarat inte riktigt detta nu. Jag har insett att jag inte fixar det ensam och inte så länge jag är kvar i mitt förhållande. Och just nu kan jag inte lämna hur mycket jag än vill. Jag får försöka acceptera det bara.
Kämpa på du. Jag tänker på dig och hejar på dig ❤️
Kram 🥰

Vilken jobbig situation, det här är väl varje förälders mardröm. Jag kan inte ge några råd annat än att ta emot all hjälp ni kan få. Önskar dig styrka och ork.

Oron för ett barn som missbrukar är något av det mest smärtsamma och ofta tyvärr även skamfyllda man kan uppleva som förälder. Precis som du säger missbruk leder till döden förr eller senare och man är maktlös. Inte lätt att acceptera men ändå befriande (låter kanske motsägelsefullt) för man gör allt för att hitta lösningar och inget funkar.
Som jag ser det kan du göra en orosanmälan till socialförvaltningen där din son bor. Kan göras anonymt om du vill. I bästa fall anmäler läkaren på psykiatrin. Jag hade nog kontaktat psykiatrin och bett dom göra en anmälan.

Det allra viktigaste är att du får hjälp att hantera situationen. Alanon tex, anhörigprogram som kommunen brukar erbjuda. Själv var jag på en anhörigvecka vilket förändrade mycket. Vet inte hur jag skulle överlevt utan den hjälpen. Min son är i samma ålder som din och har väl missbrukat lika länge. Han är drogfri idag efter att han fått flera hjärninfarkter med mycket stora hjärnskador som följd.
Dock inte missbruket som är orsaken. Oron jag upplevde när min son var aktiv i missbruk glömmer jag nog aldrig. Finns inte ord för hur plågsamt det var.
Ta hand om dig!

@Fastforwardnorewind ja vi peppar varandra! Skriv gärna när det första inplanerade tillfället närmar sig.

Jag har också tre månader men nu först 1 månad som delmål då jag tappat självförtroendet rejält sedan de senaste bravaderna. Men jag skulle vilja ha 6 månader framöver och gärna ett år, vore fantastiskt att känna att jag aldrig mer behöver dricka. Men en dag I taget till att börja med. Jag har jobbiga sug som jag blir smått deprimerad av.

Jag har inte bara smygdruckit men eftersom min man kan ta en eller två öl medan jag vill ha mer har jag fyllt på i smyg, samma om vi haft gäster, om jag druckit ensam när mannen varit hemma har jag låtsats om att det bara varit ett glas medan jag fyllt på i smyg, eller helt i smyg, på fester har jag druckit än mer än mina standarddagar och då tagit mer i smyg när det går, men så ja mycket smygande.

Jag har berättat för maken om vad jag hållit på med och jag berättar om mina sug m.m, så han vet tex om jag behövt komma ut på en promenad, irritation och så. Det känns skönt att han vet så man inte kämpar i smyg också, även fast det ändå kan kännas ganska ensamt. Har du funderat på att berätta för din?

@Kirskål Det där jäkla suget från ingenstans! Bra jobbat att du stod emot, vi måste alltid vara förberedda och aldrig släppa garden. Så bra jobbat och tack för du delade med dig. Är själv i en svacka nu med tre månaders nykterhet i ryggen. Mycket ångest just nu men ska vara nykter idag också. Vi följs och hjälps åt🙏🥰

Har inte haft den minsta tanke på alkohol eller drickande av sånt fast det har varit lördag och jag väl inte är helt frisk ännu från förkylning än då jag än en gång började att småfrysa lite alldeles nyss. Tacksamhet ska man ju känna, men i stället när jag började känna mig frisk från förkylningen och inte upplevde mig det minsta jagad av alkoholdjävulen så började jag så smått känna mig likgiltig på något kallt och frånkopplat sätt. Det var en stund ungefär som att, jag skiter väl i världen och hur andra mår, för det har väl inte jag nåt att göra med.

Då för första gången egentligen som ny-nykter kände jag en aning skam. Inte för att jag väl i stort sett supit bort det mesta av livet, för det har jag väl försonats med och förlåtit mig själv för rätt så längesen då jag ju vet att jag till stor del drack på grund av mina psykiska problem. Nej, jag kände inom mig att jag började vandra iväg från skaparen på ett sätt som inte kändes bra för mig. Det är inte lätt att vara själsligt medveten och känna sig vara kopplad till skaparen alla gånger. Så får väl kanske be Herren om lite andlig vägledning så att jag inte blir så självgod att jag blir andligt utarmad.

Herrens vägar äro outgrundliga har man ju hört och får väl försöka att gå emot min inbyggda slöhet och försöka att gå ut på nätet och kolla in någon predikan fast det inte är söndag idag. För man får väl inte gå och bli som de där man har hört om från biblisk tid som blev hjälpta av Gud och hans son Jesus Kristus och sedan inte visade den minsta tacksamhet för att de hade blivit friska. Men nu är jag ju inte religiös i kyrklig bemärkelse så att det stör kanske. Men får väl ändå kanske fokusera lite mer på det andliga då det väl kanske är dags för det. Nej, nu ringde matklockan inom mig också, så det får väl bli en påvärmd färdigrätt i mikron eller kanske en pizza och lite sallad samt en slurk med läsk av något slag tror jag bestämt.

Ha en fin kväll!

@Såledsenså vilken tuff situation 💔

Jag hoppas någon kan ge dig kloka svar här. Min erfarenhet säger mig att det inte går att hjälpa någon med beroende om den inte själv har kommit till insikt och vill ha hjälp.

Samtidigt går mitt föräldrahjärta sönder när jag läser om din son och förstår att det måste vara fruktansvärt att ”släppa taget” om sitt barn, oavsett ålder.

Jag har som sagt inga råd att ge, men vill skicka värme och styrka till dig❣️ Om du själv inte redan har kontakt med någon inom beroendevården, eller har ringt och pratat med Alkoholhjälpen så tänker jag att det kanske kan vara ett första steg i att börja bena i allt det svåra.

@Ullabulla verkligen❤️

En dag i taget…

Märker också att det kommer tillbaka till mig nu när min man inte längre är aktiv i sin sjukdom.

Möjligheten att stanna upp och reflektera kring vad som händer i en själv.

Under åren han drack handlade så mycket om det att kroppen ständigt var i fight-flight läge, det fanns inget utrymme att känna efter. Handlade mer om någon slags överlevnad.

Din text påminde mig om hur viktigt det är, så tack för att du delade🙏🏼

@TessanTuss Vilken skön känsla.Grymt bra!

@paniken Klimakteriet här med 😝 Ställer till det lite ytterligare…