Senaste kommentarerna i forumet

Det var ett tag sedan du skrev här. Förstår att det tar tid att komma in i det nya och så vidare, men det vore kul med en liten uppdatering om hur det går.

Jag förstår absolut att det kan kännas som en lättnad, men att det är nervöst samtidigt. Det bästa är väl att slappna av och bara göra det du behöver för att bli frisk. Det tar ju tid, men du har en lyckligare framtid att se fram emot! Skriv gärna av dig lite mer här om hur du hamnade i den situation du är i nu och hur du ser på framtiden. Det kan hjälpa både dig och andra att skriva ner dina tankar.

Varafrisk, Haka på mig och min gamla forum polare, tomen. Vi håller oss nykter alla dagar i veckan men tillåter oss att falla ibland. Vi kör typ månad för månad. Tomen leder över mig i februari med 18-1. Jag har 16-3. Alltså vi räknar vita dagar per månad.

Imorgon skall jag till doktorn för första gången och få medicin mot mitt alkoholmissbruk. Känner mig nervös men samtidigt glad och lättad. Önska mig gärna lycka till..

Efter att jag läst Se klarts och Mrx senaste inlägg så rinner mina tårar och jag blir alldeles varm i hjärtat!!

Mrx...jag har läst dina senaste inlägg om att du har arbetat hemifrån..jag tror kanske att det är ett år nu? Och jag har tänkt...det är beundransvärt att du befinner dig där du är...med den kontroll som du ändå har på alkoholen. Så tack för ditt inlägg och stor stor kram till dig:) Så förbannat onödigt att en rattfyllerist körde på din bror!! Ja...vi bär på våra trauman!

Å du Se klart...jag måste nog läsa din tråd ifrån början en dag....för att läsa om din historia. Ja...jag är gärna med i ett fröprojekt...för jag behöver en ledare där...min mamma var toppen på att odla så även min syster...men de lever inte längre...min bror är också helt otrolig...han vill inte träffa mig ensam på en fika utan sin fru och utan min man...som om jag vore en elak djävul?? Så jag behöver nog någon som jag leda mig...

Alla dessa inlägg som jag får...som jag är otroligt tacksam över att få....men jag är inte så lätt att leda. Det är inte ofta som jag säger att jag vet och jag kan...men jag har lärt mig så mycket om mig själv..och har gått så mycket om terapi och terapeutiska samtal...likväl förbannat har jag inte fått bukt på mitt alkoholmissbruk/beroende. Och, det skrämmer mig...för jag förstår vilken otrolig kraft alkoholberoendet har...hur alkoholen kidnappar hjärnan...och det är så läskigt!!

Jag måste nog säga att jag har är en hyfsad bra kurator, kollega, vän, maka, mamma.... som kan vägleda andra...inte lika bra på att leda mig själv...fast jag är så nära...jag vet det!

Så...var börjar vi Se klart när det gäller fröerna??

Stor varm kram till er alla:)

Några här har nystat lite i det man kallar negationer. Det man INTE får, bör, ska. Det är ofta också en dålig strategi. Vad forskningen säger har ju tydligen hjärnan väldigt svårt att följa negationer. Den ser inte ordet "inte" utan tanken sitter kvar på det man helst inte vill tänka på. Prova säg till dig själv, tänk INTE på en apelsin notera vilken bild du ser i huvudet ?
Så man ska istället hitta saker man vill, bör, ska för det fattar hjärnan och tankarna kan fokusera på det istället. Så smarta små saker/nya vanor som man VILL göra och som kan kväva det andra dåliga behoven är en bra och långsiktig idé! ?

Jag läser att det finns en del varningsklockor när det gäller din relation till alkohol. Din arbetsgivare kräver att du tar hjälp. Går det kravet att ignorera utan konsekvenser från arbetsgivaren? Jag tror inte det. Förstår att du någonstans känner dig botad efter den upplevelsen du hade. Jag tänker dock att det tyvärr är många som känner så efter en tids nykterhet och som oerhört snabbt faller tillbaka i tidigare spår och värre. Du har på ett sätt ett momentum nu. Ta hjälp. Om inte annat så gör det för att arbetsgivaren kräver det. Fortsätt gärna skriva här. Andra beslut kan du ta på vägen tänker jag.

Välkommen!

Kort historia om lite taskig psykiskt mående pga av stress. Lyckades byta jobb ändå och det är grymt. Började med Ssri och har kunnat dricka på en lagom nivå med det, inte lagom för nån annan, men för mig. Har ett stort vinintresse som funkar när jag är med andra. Sen kom pandemin. Sitter hemma ensam och jobbar hela dagarna och ett tag blev det typ vin i kaffekopp vid tre på teams. Tyvärr slutade detta i att jag söp ner mig så jävligt en dag på arbetstid och ringde chefen och sa att jag skulle ta livet av mig. Blev en natt på beroendeakuten, annorlunda upplevelse.

Nu till mitt problem. Arbetsgivaren kräver att jag tar hjälp, är näst intill omöjligt att få en tid nånstans. Sen var den upplevelsen så stark att jag känner mig botad redan, är de så konstigt? Hjärtat slår så mycket trevligare och ångesten finns inte när jag inte dricker. Är jag naiv att tro att jag var på botten och fixar det här nu? Har självklart testat att dricka för att se vad som händer och det är lugnt att ta några glas och inte fundera på att hoppa i sjön. Mitt största problem förutom att jag dricker är att jag inte vill berätta det för min familj (bror, svägerska och barn). De skulle bara tycka att jag är en looser, våra föräldrar hade alkoholproblem. Jag har bra stöd av andra dock. Trevlig kväll

Ser ut som om du fattat helt rätt hur man gör ett inlägg. Välkommen hit!

Första inlägget och fattar inte hur det fungerar så testar bara och ser om det blir rätt.

Varafrisk, Du skriver ofta om att du känner dig ensam av olika anledningar. Jag känner igen mig i det du skriver om ensamhet. Jag känner mig ofta ensam även fast jag är gift, har tre vuxna barn och barnbarn. Har ett "kompisgäng" som vaknar om jag hittar på grejer. Mina föräldrar och en bror är döda. Jag tänker ofta på dem som dött. Frågar mig ibland varför jag blev kvar istället för dem. Börjar jag analysera och tänka klart känns det bättre. Min far dog av plötslig hjärtdöd, min mor dog av samma sak. De var före detta rökare med sundare livsstil på slutet. Båda hade fyllt 80 år. De har haft ganska bra liv skulle jag vilja säga. Bra ekonomi, varsin bil, resor, etc. Farsan var dock lite törstig och gömde sprit i garaget. Det var ganska oskyldigt. Han var på väg till jobbet när han dog. Han jobbade in i det sista. Pension var bara för de trötta sa han. Jag tycker dock det var väldigt onödigt att en rattfyllerist körde på min bror så han dog i unga år. Vi bär på våra trauman genom våra liv

Hej kära varafrisk!
Jag jobbar ju med urtråkiga strategidokument. På jobbet alltså. Men jag har nytta av dem på alla möjliga sätt.
Att skriva ner. Steg för steg. Då kommer man liksom nära- istället för helikopterperspektiv över hela livet. Eller hela företagets framtid. Jag tror verkligen på små myrsteg och har aldrig varit visionär. En dag i taget är det enda som funkat för mig. Ibland får dagarna brytas i små kvartar. Här och nu. Denna lilla kvart, dag eller timme. Kram från hjärtat till dig. ❣️
Ps. Ska vi dra igång ett frö-projekt?

Du möter mig där jag är❤️

Kan inte du skicka länk/berätta om studien igen?

Jag fattar och förstår vad som skrivs och sägs men oavsett strategier så är det jag endast jag som kan ändra mitt liv.

Jag förstår även att många här inne kämpar. Nu har jag endast läst en bråkdel men det är inte den bilden jag får. För den bild jag får är att om man inte klarar av att vara nykter så är det så lätt att tystna...kanske dyker man upp efter ett tag och är så självkritisk...eller så lyckas man och då är det ganska fantastiskt...och inte mycket sug.

Kram?

Ett av de bästa inläggen i världsklass. Sylvasst, skarpt och ärligt som berör.
?
/Mrx

Först och främst: Grattis till ett år, wow! ??

Jag förstår hur du menar, samtidigt tyckte jag att det kändes bra med 30 dagar när jag började. Det kändes inte helt överväldigande att ta sig an och just då behövde jag sätta en tidsgräns för att kunna hantera det.

Att ta en månad i taget låter bra men blir det inte lite samma? Men istället för att tänka att om x dagar är jag klar så tänker man att då ska jag utvärdera? Det tar iofs bort lite att det är förbjudet ?

Jag är lite emot att totalförbjuda saker i mitt liv, det brukar sällan bli bra, oavsett vad det gäller. Jag vill kunna vara nykter utan förbud, känna att jag kan dricka om jag vill men inte känna tvånget. Och för det är nog 30 dagar för kort tid. Om jag någonsin når dit.

Tomen, Torsdagar är luriga. Mitt jobb går i cykler vad det gäller arbetsbelastning. Jag har precis gjort klart leveransen i alla system. De senaste två veckorna har jag jobbat väldigt mycket och även övertid. Tidigare tog jag till alkohol för att orka igenom dessa perioder. Det är slut med sådana dumheter. Jag har hittat en bättre form av belöning. När jag jobbar hemifrån kan jag ta pauser och vandra omkring i naturen här hemma. Andas lugnt och känna in. Tänka igenom allt jag ska göra och kunna planera mitt arbete. Det är livskvalitet på hög nivå. Målet med min dag är att arbeta inte att åka till mitt arbete. Resa kommunalt 1 timme för att utföra mitt arbete känns som en dålig investering i min livskvalitet med tanke på att resan hem också tar 1 timme. Det blev många tankar som kom på pränt. Jag vill egentligen bara säga grattis till ditt super fina resultat 18-1. Jag ligger sämre till med mina 16-3. Kämpa ???

Torsdagar är min förrädiska dag. Vet inte varför det blivit så. Kanske för att helgen är nära och man tyckt man är värd ngn form av belöning. Tror iaf så har varit fallet för mig. Velat utöka helgen. Bättre att kröka 3 dagar i stället för två. Men inte idag. 17-1 och kommer vakna till 18-1 i morgon.. Kämpa !!!

Tack alla! Jag blir verkligen jätteglad av era gratulationer och kommentarer ??!

I övrigt har i princip allt gått galet och fel både igår och idag och det får mig att må skit, både psykiskt och fysiskt.
Orkar inte skriva allt nu, men...
Jag började planera redan före elva på fm idag att jag skulle dricka nu ikväll, var så trött, arg, frustrerad, uppgiven, ont i huvudet och magen. Jag behöver en timeout! Det var ett beslut tom, som snurrat i huvudet hela dagen sedan dess.
På vägen hem från jobbet har jag tre möjligheter att göra endast små avstickare för att komma till olika Systembolag. Jag vet egentligen inte hur det gick till men på något vis lyckades jag skjuta upp handlandet "jag kan svänga av vid nästa"...

Hemma nu. Utan något alkoholhaltigt inhandlat.

Tekannan väntar vid soffan.
Måtte jag få sova i natt.

Jag tror att tre månader är ett bra första kbrervall, men vi är olika. Men då hinner man upptäcka lite mer av vad nykterheten innebär.
Jag ska ju vara nykter hela livet, men det tog tid att komma fram till. 3 månader + 3 månader till att börja med. Men alltid en dag i taget!

jag har sagt flera gånger att det känns tufft att göra denna resan själv när jag behöver familjen som mest. <3

angående mannens belägg:
Han ser det större och längre bak i tiden än jag.
Jag ser förra året som någon slags bottenpunkt Jag har aldrig druckit i smyg förut utan helt öppet fredag lördag kväll, middagar, tjejträffar osv osv. Men när han förbjöd mig blev det så. Jag kan ff inte förklara varför för jag känner aldrig nåt SUG som många här beskriver... Han väver in fester 20 år bakåt där jag druckit för mkt (vilket absolut har hänt men låååångt ifrån varje gång lixåm... jag var 20 när vi träffades kan tilläggas och mitt ex var mkt kontrollerande och förjudande så jag missade mkt i ungdomen pga honom, så kanske någon slags revansch på det?!)
Det största problemet är nog att jag en gång för 13 årsen var otrogen. Och att han förknippar alkohol med otrohet säger han. Troligen en grund till hans ultimatum. Men i det ligger det så mkt mer tänker jag.

Han har gått på lite anhörig-möten och då känns det som att han fått kraften till detta ultimatum hur mkt han än egentligen vill dela livet med mig.

Jag känner att jag läst så mkt om nervgiftet alkohol och de negativa inverkningar på stress, ångest och mående det har men ÄNDÅ känns det otäckt att skriva på ett långtidskontrakt. Jag kan bara börja här och vilja må bra. Jag behöver ta tag i allt trassligt inuti mig.
Jag har dragit ett tungt lass ensam i vår relation många år och alltid känt mig ensam.
Det lagas lika lite på en dag som alkholproblemet..

I all denna stress och press är jag rädd att mina känslor kvävs för honom.
För en vecka sedan hade jag fullständig panik för att vi skulle gå isär.
Idag känner jag någon slags tomhet inför framtiden då det känns som vi enbart drar ner varandra just nu.
Svårt att veta hur lång tid man ska fundera.
En separation behöver ju inte heller vara definitiv. Det kan vara en chans att andas.
Det jag är rädd för är bara att vi sedan kommer stå på två olika håll känslomässigt.

Jag behöver nog framförallt samtalshjälp. Jag mår inte bra och sista året har jag tagit hand om min ångest med rödvin.
Just nu befinner jag mig i ett svart, tomt töcken. Vi diskuterar skilsmässa, jag ska prestera en C-uppsats, har tonåringar med allt det innebär. Förra rået gick vi på parrådgivning och nu är varenda sten vänd på och allt jag tidigare stoppat undan ligger och skvalpar.
Jag har nog EGENTLIGEN inga problem att helt enkelt bara sluta dricka. Jag har aldrig haft nåt "sug" utan det har bara blivit som en dålig vana.. slentrian.. för att få ner axlarna.
Men det som förut tog ner axlarna hjälper inte längre. Ångesten och stressen försvinner aldrig längre. Så jag har tröttnat. Bestämde mig för 3-4 veckor sen och känner numera ett annat lugn. MEN jag behöver ju fortfarande ta tag i mitt grundproblem!! ....annars finns det ju risk för att man tar till den där ångestdämparen igen.

Ringde alkohollinjen häromdan och hon var jättebra att prata med men vet inte vad jag ska "göra med det" lixåm...
Det känns som jag behöver gå till någon som en gång för alla tar hand om mitt inre o lägger mig komma fram till vad som är så trasigt i mig.
Ska man ringa VC? Vad ska man säga?
Har sökt för så många olika saker innan men alltid hamnat mellan stolarna, eller hamnat fel så jag DRAR mig för det.

Egentligen tror jag att skulle jag hitta en balans i livet och en bra samtalshjälp så skulle mkt ramla på plats.
Men där hetsar mannen. Han ser alkoholen som vårt ENDA problem och inte att det är en del i något större som jag. Jag ser det som att det var där det landade efter många års slitande.. Kunde lika gärna blivit en ätstörning eller någon form av träningsmissbruk men hjärnan är ju ganska lat och bekväm av sig ;)
Det känns som att han mer vill att vi ska gå till någon form av beroendeenhet....
Vi bor i en liten stad och jag känner många.
Det känns jobbigt.
Men jag vill heller inte hamna hos en allmänläkare (som sist) som skriver ut antidepresseiva när jag äntligen tagit modet till mig o sitter där med mitt hjärta i knät och tårar på kinderna och BER om hjälp.

Min man har ställt ultimatumet -aldrig alkohol mer i resten av livet om vi ska fortsätta.
En enorm stress. Press. Ångest.
Jag kan bara börja i ena änden.

Kan bara bekräfta Se klarts både sylvasst ärliga men knivskarpa svar. Tänkte också på början av en bok, en riktig storsäljare. Titeln är kort och gott "17:40".
Ja, vi kan stötta varandra starkt här inne och finner trösten att vi inte är ensamma i detta, men trösten kan aldrig göra jobbet.
Man har dagar där motivationen kommer, dagar när den inte finns alls. Att vänta till den dagen kommer nästa gång behöver inte vara helt fel. För det gör den nog för alla med jämna mellanrum, när man fått nog igen och den lilla knutna näven kommer. Den som ger dig en första push framåt för att starta. Men motivation kan inte fortsätta göra jobbet utan precis som Se klart skriver så måste den snabbt flätas ihop med en plan och det är dags att "get dirt on your hands"

"no muscle can replace the power of the human mind"

Tack Soffi.

Jag behöver dra ner på drickandet ytterliggare, det är jag väl medveten om. Men nu har jag iallafall slutat med starksprit, det är ett första steg. Nästa steg tror jag inte jag klarar ordentligt förrens jag är fri, jag är inte där än men jag närmar mig.

Fantastiskt bra inlägg av Se klart!???
Bättre än så kan det inte skrivas, det går rakt in i mig och känns så sant!
Läs det om och om igen Varafrisk,
Nöt in det! Jag tror på dig och din vilja som bara måste sätta sig och fästa ordentligt.

Kram ???