Senaste kommentarerna i forumet

Fyller själv 61 i mars och känner mig i känslan. Skit i att springa! Powerwalk eller cykling är det som gäller för oss gamlingar. Det är bättre för kroppen! Låt inte känslan av uppgivenhet över. Min största skräck ligger i att bara ge upp och supa ner mig när jag går i pension. Det är vad som väntar om jag själv inte slutar dricka!

Idag har det gått 1,5 månad sedan jag drack sist. Min önskan är 3 månaders uppehåll men har ännu inte bestämt mig för slutdatum. Drömmer massor om att jag gör dumma saker på fyllan. Jag har nog aldrig gjort något riktigt dumt onykter så det är inte så verklighetsförankrat men det är lustigt att jag drömmer som jag gör. I måndags kände jag ett sug av att dricka, resonerade med mig själv att det var helt ok men kunde inte komma på en enda dryck jag skulle vilja hälla i mig. Konstigt hur hjärnan fungerar?

Det gör mig glad att jag redan fått så många uppmuntrande kommentarer ❤️Idag har jag varit bakis och jag vet att beslutet att sluta dricka är som enklast idag. Imorgon kommer jag må bättre vilket gör att tankar på vin kommer tillbaka men jag ska stå emot! Jag har lovat mitt ena barn att jag ska köra och hämta han imorgon kväll vilket gör att jag helt enkelt inte kan dricka. Jag känner att jag måste ha nån strategi för hur jag ska hantera suget när det kommer. Vad har ni för knep?

Solklart fall av överträdelse! Ingen skall ha tillgång till din journal utan ditt uttryliga medgivande. Det finns möjligheter att anmäla den här typen av händelser. Anmäl överträdelsen!

Så bra Snusen. Jag har läst i sin tråd och det verkar som att du har haft det tufft en lång tid. Hoppas att boendet passar dig och gör att det ljusnar lite och såklart att du slipper från alkoholen en tid. Förstår är att det är omvälvande med så snabbt beslut men kanske kan det vara skönt också. Lycka till vad du än beslutar dig för ?

Styrkekramar i massor!????

Önskar dig en god nattsömn och morgondag. ?

Om du behöver ditt körtkort för ditt arbete borde du kunna få ett föreskrivande om alkolås. Är det en möjlig väg för dig?
Jag har kontaktat beroendemottaningen via egenremiss 2 gånger. Båda gångerna har jag fått fått veta att man inte rapporterar till transportstyrelsen om man visar vilja att förändra sitt beteende.

Jag hoppas verkligen att det skall gå bra för dig!
Kämpa på oavsett, att bara ge upp är inget alternativ! Skapa dig själv ett nytt liv med dina nya förutsättningar!

Ikväll lägger jag mig nykter. Så skönt!

"Sprang på" sköterskan som jag träffade på hälsoundersökningen. Alldeles utanför huvudentren till mitt jobb, jag jobbklädd och helt tillsynes i tjänst med visir och allt.
Hon känner igen mig, tar några sekunder innan jag känner igen henne. Hon frågar hur GÅR det med DET??? Jag blir helt paff, svarar bara att det går bra. Hon visar ned händerna o säger " Så du slutade bara SÅ?". Jag sa ja. Hon frågar vidare o vidare, jag svarar mer o mer undvikande; detta känns inte rätt. Jag är hennes patient, hon har sekretess. Att konfrontera mig utanför mitt jobb, då hon är privatperson o jag i jobb. Det kan bara inte vara rätt, oavsett om "avsikten" är rättrådig eller inte. Känner mig så utlämnad. Till saken hör att hon också frågade mig om det bara var att gå in o boka tid för behandling... Jaha, ska hon bli MIN patient nu, eller ännu värre, patient till någon kollega? Vad ska hon då ställa för "oskyldiga" frågor om rn "viss" kollega???
Jag gick ju för fasiken till en privat klinik för att inte bli synlig bland mina kollegor...

Det går ju att se det på olika sätt, för mig är va rje uppenbarelse en seger. Jag börjar vekligen förstå både hur hon och jag fungerar. Jag börjar inse att det faktist inte finns en chans i helvetet att hon skall ändra sig, bara manipulare mig att stanna ett tag till, misshandla mig verbalt, sen manipulare mig igen. Just nu håller jag mig undan konflikter med henne då de inte ger mig något annat än stresspåslag. Att prata med någon just nu känns jobbigt, speciellt som det är väldigt låst och stängt där jag bor, får inte ens träffa kompisar pga Covid. Fast jag har kommit till punkten där det inte finns någon återvändo, frågan är bara när explosionen kommer.

En positiv sak i allt elände är att jag iallafall inte druckit starksprit på snart en månad, det gör iallafall en ganska stor skillnad.

Förstår att du blir nervös.. Jag har ju följt din tråd och det du beskriver nu är ju något du varit med om ett par gånger tidigare, att plötsligt dricker du på det där sättet du inte gillar igen. Hur känns det de gånger du dricker lagom, kan du njuta av det då, eller är du hela tiden lite på din vakt för att behålla kontrollen? Den stora frågan är väl om det är värt att ta de där smällarna då och då för att kunna få dricka? Jag tror att det är svårt att undvika att spåra ur ibland om man har de tendenserna (vilket jag själv har). Så då får man fundera på om man orkar med de negativa konsekvenserna av en och annan karatefylla. Vad riskerar man genom att fortsätta? För mig är det den uppenbara risken att göra bort mig totalt som avhåller mig. Jag har klarat mig ifrån det, men sista månaderna innan jag slutade närmade jag mig gränsen.. Så fundera och utvärdera.. Och ta hand om dig..

Min situation var väldigt lik din, och att sluta dricka har för mig inneburit just det du längtar efter. Jag har fått mer energi, både med barn och egna projekt. Jag njuter mer av vardagen, och jag är lugnare och gladare. Och som du säger, livet känns värdigt, jag har inget att dölja, och det ger mig styrka i många olika situationer. Det är inte bara rosor att sluta dricka, men det positiva överväger helt klart. Det låter som att du är motiverad att sluta, testa så tror jag att du kommer bli överraskad av hur skönt det är att slippa alkoholen.

Hög igenkänning på allt du skriver! Det är verkligen värt att stå ut med ett och annat sug. Precis som du säger så vet man att den där känslan man längtar efter är typ 5% av alkohopaketet, de resterande 95% är för full, ångest, bakfylla, planering, kontroll - inte särskilt prisvärt. Ser fram emot att följa dig på vägen!

Som TappadIgen skriver, jag har ingen aning om din situation eller vad för konsekvenser du kommer att möta. Men oavsett vilket så kommer du att överleva.
Nya betingelser, särskilt om de är påtvingade, kan kännas förjävla obekväma. Man ser tillbaka och undrar varför man inte gjort något åt en annalkande katastrof man vet kommer.

Typiskt för oss fyllskallar (oavsett vad vi kallar oss) är Damn the torpedoes, full speed ahead! Sedan när man plötsligt kör huvudet i väggen står man där, vimmelkantig, och undrar vad fan det var som hände. Been there, done that.

Det du behöver göra nu är att använda de verktyg som ställs dig till buds och förstå din situation.
Oavsett hur din situation ser ut så är det bara att acceptera läget. Gör de förändringar du behöver göra.
Var starkare än du tror att du kan vara, var så stark som du kan vara!

Tackar? och absolut du ska börja med handarbete. Blivit beroende av min stickning men är väl bara bra...
Önskar jag kunde virka men aldrig begripit hur man gör så ser fram emot en uppdatering hur det går.

Kram till dig?

Blivit beviljad stödboende en period. Ska besöka ett nu på måndag och om jag tycker de verkar ok kan ja bo för redan typ samma dag. Känns sådär. Men ska jag få en liten längre nyktrare period så är detta nödvändigt jag fixar inte detta själv och med enbart terapi. Trodde inte beslutet av stödboende skulle gå så fort. Pratade med soc idag först om boende så,nu har jag panik.

Så bra att du tar tag i detta, ändå i ganska tidiga stadie. Jag är 40 nu och önskar jag hade slutat för längesen. Men nu har jag varit nykter i 100 dagar och det bästa jag gjort för mig själv på länge. Bra att sluta när barnen ff är små. Ju äldre de blir desto mer förstår de. Och ju längre det pågår desto svårare är det att sluta.

Kram

Tack för uppdateringen, nystart. Även om jag hoppats på lite mer positiva nyheter.
Ja, vill man ha nånting gjort får man oftast göra det själv. Skönt att du fått lite respit, men kanske hade det varit bättre använd tid om du gett dig själv lite tid, men det är såklart svårt att varva ner när man är så uppe i det som du är nu och då är det lätt att bli fixerad vid något som kanske inte leder framåt.
Tänker att du har kommit långt ändå från när du började skriva här. Då handlade det bara om alkoholen. Det är ju en process att reda ut varför man dricker, triggers etc.
Nästa steg är kanske att undvika de situationerna, eller hantera dem annorlunda. Du klarar ju av det också periodvis, men din beskrivning av hur du lever är ju alldeles förfärlig.
Det måste ju finnas en väg ut. Prata med någon Nystart så du får lite perspektiv.

Bra första steg! Tänk så mycket pengar du sparar in också på en årskonsumtion och kan lägga på annat mm. Du kommer nog få känna att ork och motivation kommer tillbaka rätt så snabbt, bara som att du kommer förhoppningsvis få en bättre sömnkvalitét när kroppen inte behöver arbeta nattetid med avgiftning mm. Lycka till!

Jag är en kvinna på strax över 30 som lever med man och barn. Jag har ett bra jobb, bra utbildning en underbar familj. Problemet är mitt vindrickande. Jag dricker 2-3 gånger i veckan vilket har pågått i ca fem år. Jag blir aldrig så full så jag gör bort mig men det påverkar definitivt min ork och motivation.
Jag har läst här på forumet ett bra tag och tänkt att jag ska starta en tråd och nu äntligen blir det av! Min tanke är att jag ska sluta helt med alkohol. Jag tror inte jag kan begränsa mitt drickande. Jag är så trött på att alltid ha det i mina tankar! Jag vill gärna tänka på min familj och vår framtid och att faktiskt se fram emot saker, men framförallt vill jag ha mål i livet. Jag saknar att vara driftig och göra nåt vettigt. Jag ser fram emot att dela min resa mot ett nyktert och värdigt liv tillsammans med er andra som kämpar här på forumet

Jag är en kvinna på strax över 30 som lever med man och barn. Jag har ett bra jobb, bra utbildning en underbar familj. Problemet är mitt vindrickande. Jag dricker 2-3 gånger i veckan vilket har pågått i ca fem år. Jag blir aldrig så full så jag gör bort mig men det påverkar definitivt min ork och motivation.
Jag har läst här på forumet ett bra tag och tänkt att jag ska starta en tråd och nu äntligen blir det av! Min tanke är att jag ska sluta helt med alkohol. Jag tror inte jag kan begränsa mitt drickande. Jag är så trött på att alltid ha det i mina tankar! Jag vill gärna tänka på min familj och vår framtid och att faktiskt se fram emot saker, men framförallt vill jag ha mål i livet. Jag saknar att vara driftig och göra nåt vettigt. Jag ser fram emot att dela min resa mot ett nyktert och värdigt liv tillsammans med er andra som kämpar här på forumet

Känner igen mig mycket i det du skriver, har också svårt att glömma saker och gå vidare. Saker man gjort under inverkan av alkohol som man aldrig skulle göra nykter. Försök tänka framåt och att du är ung, som så pass ung som du är så är det mer accepterat att göra vissa misstag... och om 10 år kommer det vara helt glömt! Man bryr sig oftast själv mer än omgivningen, lätt att tro att alla tänker på vad man gjort Etc men det är inte alltid så, folk har fullt upp med sig själva! Men jag förstår att det är jobbigt, jag brottas själv med sådana tankar om saker som hänt för flera år sedan....

Jag tror att det största problemet hos andra när man börjar prata om alkoholproblem är inte att de ser ner på det utan att de själva får obehagliga tankar om sin egen konsumtion. Jag har många människor i min närhet som jag vet dricker oftare än bra men snacket i lunchrummet är en putsning av verkligheten. Alkoholen är dessutom så normaliserad ända in i de finaste rummen.
Ni har säkert reagerat på filmer och serier nån gång, särskilt amerikanska men även svenska tyvärr. Allt från advokater till banktjänstemän och höga chefer i kostymer. Alltid en liten drinkvagn på kontoret. I alla tuffa situationer, en hård dag på jobbet så häller man upp lite sprit, i fina kristallglas. Hemma i huset eller lägenheten sitter den ensamma, hårt arbetande och häller upp ett stort glas i soffan för att lätta dagens problem och plötsligt är allt lite bättre igen. hashtag#normaliserat

Ingen skulle ändå sitta i lunchrummet och erkänna att man dricker för att ruset är så skönt. Nej då, det handlar ju om druvor, fat och årgångar. Lagringar, Ipa hit, Ale dit. Allt för att kunna förtäcka syftet med ett "intresse" och en smakupplevelse. För i slutändan är det ju en drog och att erkänna att ruset är syftet är att erkänna ett drogbruk.. De finns säkert, några enstaka som faktiskt skulle välja vin till maten för smakens skull , men de som verkligen dricker av de syftet är lätt räknade vågar jag lova.

Jag har skrivit om det nyligen det här med gråskalan hos allting där man vill att det skall vara svart och vitt. Ser ganska tydliga paralleller till den psykiatrisk utredningen jag själv håller på med just nu angående bipolaritet. Alkoholism är inte heller svart eller vitt, det är en gråskala, från hen som måste ha sitt vinglas vid tv:n varje kväll till parkbänksalkoholisten.
Alla varianter finns där emellan. En person kan dricka mycket mer än någon annan, men ändå få livet att fungera bättre.
Störst är (som nästa alltid på en normalkurva) det där mellanskiktet som finns överallt bland oss, från dem som dricker ganska mycket men förnekar all form av missbruk, till de som börjat tänka tanken eller t.o.m vet att de dricker för mycket, men fortfarande är fullt fungerande i samhället.

Tänkte jag skulle uppdatera lite snabbt då jag varit frånvarande en tid. Nej jag har inte kunnat hålla uppe med drickandet, jag är på helspänn och ett nervöst vrak bara av att höra min fru andas. Jag har lyckats ta mig ifrån och bo på hotell några nätter, det var verkligen befriande, jag utnyttjade tiden med att sitta och titta på youtube videos om narcissister och empater. Jag vill bara ge henne ett raklångt långfinger, men mitt i denna coronakris är det inte helt lätt att bara dra (eller kasta ut). Jag anser ju att allt är hennes fel och att det är hon som ska flytta, men jag är väl medveten om att det inte kommer ske så jag måste vara den som tar steget.

Jag lever iallafall, men jag mår inte bra. Förlåt at jag inte har en bättre uppdatering.