Senaste kommentarerna i forumet

Idag har det gått 1 månad och 11 dagar sedan jag bestämde mig att spola kröken.
Det har varit enkelt, svårt, glädjefyllt och tungt. Berg&dalbana med andra ord.
Upplevde första veckorna som allra enklast faktiskt. Kände mig stolt och mallig och fick så otroligt mycket och bra stöd från nära och kära.
Sen kommer vardagen. Och börjar sakna att få höra att jag är duktig. Då kommer ibland meningslösheten över mig och när ingenting spelar någon roll så kan jag lika bra supa.
Men kämpar på. Pratar med min psykolog om det.
Har varit med vänner på krogen flertalet gånger. Har inga problem med att sitta med och beställa alkoholfri öl. Det är trevligt bara att kunna komma ut lite.
Vill tipsa som en app som heter ”I am sober”. Man kan räkna dagar man varit nykter och bli peppad genom deras forum.

Ha en fin söndag alla starka hjältar där ute!

Hur ensamt det än skulle kännas att ta ett nyktert beslut vet jag nu att vi är två, och ännu fler.
Betyder mycket, vi traskar i varandras fotspår ibland går någon före och visar vägen, ibland halkar man efter och tar rygg på den med lite bättre fart. Vandring med extra allt!
Benen, ja där sa du nåt. Fjunig päls här som möjligen påverkar mina löparresultat (hahaha).
Ha en fin söndag! Kram ?

Håller med Se klart. Börja med tre nyktra månader, först därefter tar du ett nytt beslut.

Skriv mycket och läs mycket här på forumet. Läs böcker, lyssna på poddar, kolla dokumentärer. Lär dig hur alkoholen skadar dig. Sakta men säkert förflyttar du dig från ”jag får inte dricka” till ”jag vill inte dricka”.

En av mina husgudar Annie Grace brukar säga att det finns tre nycklar till nykter framgång:

1) Du måste tro på att du klarar av att sluta dricka.

2) Skippa skuld och skam, sluta se bakåt, tänk här och nu en dag i taget och fokusera på fördelarna med nykterheten.

3) Identifiera dig med nykterheten och gå all in, ungefär som du skulle göra om du skulle träna inför att springa ett maratonlopp.

Kram ?

Ja, AA är ingen skillnad från alla andra sekter där man blir tillsagd hur man ska vara, känna, tycka och tänka! Man får inte ens tycka att AA inte passar en själv, då får man en predikan om att man förnekar sina problem, inte vill sluta dricka, inte vill ta ansvar osv. Att jag blivit nekad behandling och avgiftning gång per gång tar de lätt på, det känns som att vissa tror jag ljuger om det, är JAG ansvarslös för att SAMHÄLLET gång på gång nekat mig hjälp?!?
Jag bär på mycket ilska pga sånt som andra sagt då det gäller missbruk, skulle kunna skriva en bok om det, och ilska pga sånt som folk som jobbar inom missbruksvården gjort - som är anledningen till att jag inte vågar söka hjälp och inte vill berätta för någon eftersom ingen går att lita på!
En person sa en gång till mig: "När det gäller droger kan man inte lita på NÅGON, så ta det inte personligt att jag är osäker på att du verkligen är ren som du säger!"
Nej, det tog jag inte personligt, personen ifråga sade det på ett väldigt respektfullt sätt och är nog en av de få som INTE ljugit, svikit eller gjort saker bakom min rygg då det gäller att stötta. Men jag slås av det ironiska i det han sade..: Jag vill vända på det; som missbrukare kan man inte lita på NÅGON som inte själv är i samma sits! Det är min bittra erfarenhet! Det är ALDRIG okej att bryta ett tystnadslöfte, gå bakom folks rygg, vara jävlig etc etc, oavsett om det gäller missbruk eller något annat! Det skulle kännas bättre för mig om folk åtminstone talat om för mig att de tänkte bryta tystnadslöftet, sekretessen, eller vad det nu var, INNAN de gjorde det! Så jag sluppit bli uppringd av en helt annan person som berättade vad de gjort!

Toppen att du startar en egen tråd. På din beskrivning av dina erfarenheter kan jag bara bekräfta att vi är många här med liknande berättelser. Tänker bl.a. på Honungsblomma. Har du läst den tråden? Alkoholen är faktiskt ofta inte så himla mysig, det kommer du märka om du håller nykterheten en längre period. Har du någon plan? Vill du kunna dricka normalt eller sluta helt? De flesta av oss här inser att vi inte kan dricka normalt och har därför valt att sluta helt. Men det gäller inte alla. Jag har under många år försökt bli en normaldrickare men gett upp de planerna helt. Mycket enklare att bara skippa alkoholen.

Kram!

Välkommen hit, här finns många som är/har varit i din sits. Jag tycker att du är mkt modig som delar med dig av hur det är. Och då blir det mycket enklare att råda: sluta drick helt enkelt.
Om det är en månad eller tre (rekommenderas av många då det tar så pass lång tid för kropp och knopp att BÖRJA återhämta sig)
Först då kan man nyktert ta beslut om framtiden.
Att dina barn upplever detta som något återkommande är en viktig signal. Att du har stöd hos din man är verkligen något du kommer ha nytta av.
Ta en dag i taget. Förhandla inte med dig själv. Läs och skriv här. ?

efter småfolk min säng?Har ännu inga barnbarn till mitt stora förtret, men hoppas, hoppas??

Och tycker att ditt inlägg var härligt! Det beskriver livet?Det finns inga händelselösa dagar, bara dagar som kanske går i ett lugnare tempo?

Och till din lista med naglar och ögonbryn lägger jag till ben och bikinilinje?Skall fixas till under veckan som kommer??

Nykter idag? Självfallet?

Ha en skön söndag☀️

Kram?

Det är min ”kvällslektyr”. Lyssnar på 30 min varje kväll innan jag somnar. Spolade tillbaka nyligen för 7:e eller 8:e gången från början. Perfekt daglig påminnelse!

Kram ?

Inte blir det bättre av att ens kontakter ständigt slutar och man måste lära sig att förhålla sig till ständigt nya människor , man flyttas mellan enheter, får berätta saker om & om igen..osv! Det blir ingen trygghet och kontinuitet i det hela, och då är det svårt att bli hjälpt när mattan kan ryckas bort under ens fötter närsomhelst... Så jävla trött på att folk slutar eller att nåt annat händer i deras liv som gör att man inte får fortsätta med dem, just som man börjar känna att det funkar bra och börjar känna förtroende och börjar komma nånvart...!

Här är vi alla lika och vi kämpar allihop mot samma mål, att klara oss utan alkohol?

Läs härinne och få inspiration och styrka. Och skriv, skriv, skriv. Det är ett jättebra sätt att få ur sig tankar och känslor.

Det finns också massor att läsa/lyssna på när du känner att du är mogen. Kommer inte med några tips just nu, men gärna senare om du är intresserad?

Kram

Ja, eller hur! Piller, piller, piller... Jag har dock fått en jäkla massa samtal, men de leder inte till nåt. Jag har inget behov av att "prata av mig", jag borde fått nån form av behandling som gått till botten med allt och jag borde fått hjälp att träna på saker jag har svårt med, t ex lättkränktheten. Jag har fått en hel del tråkigheter pga att psykiatrin är så fyrkantig och nonchalant, och det ljugs och hittas på och missförstås i journalanteckningar..

Skrev fel, menade kvinnor i klimakterieåldern, inte EN kvinna! Det är alltså inte samma kvinna varje gång, utan alltid olika. ?

Jag får väl bli förste som skriver angående delarna i inlägget som handlar om psykiatrin.

Själv är jag - främst hur jag sett folk i min närhet blivit hanterad av psykiatrin skeptiskt avståndstagande till att medicin, elchocker, diagnoser är lösningen. I bästa fall en stödkrycka i en alltför jobbig situation på väg vidare i livet, så tänker jag. Tyvärr har flera jag sett bara fått piller och sen gå hem, utan att ens prata med någon om vad som egentligen skavde.

Jag vill dock inte vara allt för svartvit då jag vet att det också kan hjälpa, och är ett av få sätt samhället erbjuder att hjälpa folk i djup kris. Men, jag tänker att det sällan är lösningen.

Ja jag säger ALLTID ifrån, och talar om för dem hur man ska behandla sina medmänniskor (eftersom deras föräldrar inte verkar gjort det)! Tyvärr är det inte lönt att säga ifrån, för då blir deras påhopp ännu värre, deras aggressivitet eskalerar och de verkar anse att de har ännu större rätt ( !?) att attackera mig eftersom jag ens har mage att säga ifrån!! Det där var ironi, men det tror jag du förstår. Jag får bara ännu värre skit, ännu mer hat, om jag väljer att försvara mig och visa att jag inte accepterar deras oprovocerade påhopp och tala om att det de gör inte är okej!
9 gånger av 10 kommer dessa attacker från en kvinna i klimakterieåldern! Och det säger väl allt, eller hur? ? Jag borde verkligen inte ta åt mig, det måste ju bero på avundsjuka, vad är det annars för anledning till att just dem inte tål mig?!

Klarat av 5,5 km innan frukost??Så skönt att starta upp med att röra på kroppen. Det rensar även knoppen?Låter tankarna bara rulla fram och fattar inga direkta beslut. Fast idag på min runda började planerna på ett nytt kök så smått komma?Skall se vad jag gör med det.

Mina grubblerier kvarstår, men tänker inte älta det nu. Känns som om jag behöver få fastare mark under fötterna. Är fortfarande Bambi emellanåt?Och jag tror att det kommer att mogna fram ett beslut så småningom när jag känner mig säkrare.

Lyssnar på ”Skål, ta mig fan”. Det är nog bra att jag slutat dricka redan för annars hade jag nog slutat lyssna för länge sen. Alldeles för mycket jobbigt, men bra nu efter en tids nykterhet. Och jag gillar ordet ”problemdrickare”. Det blir så mycket lättare att relatera till, för mig iallafall. Gemene man har ju så mycket förutfattade meningar om just ordet ”alkoholist” så även jag.

I min familj har vi och har haft många problemdrickare. Alkoholen har funnits med sedan jag var barn och jag tyckte det var hemskt! Konstigt är ju då att jag själv häller i mig som om det inte fanns en morgondag. Men nu är det slut med det och f-n ta mig om jag skulle bara ta så mycket som ett glas?Har tänkt tanken på hur det skulle kännas, men hela mitt väsen bara skriker NEJ! Vill inte dit igen, vill inte känna berusning, vill inte ha ångesten. Så det är så enkelt att bara låta bli☺️

Dags att hoppa in i duschen och sen åka och handla. Det är totalt tomt i kylen och djuren behöver ju också mat har jag hört?

Tack, Andrahalvlek för ditt sjufaldiga hurra?Blir så lycklig över ditt pepp?

Tack, Varafrisk, lycka till på din resa?

Kram?

Jag har varit inne här och läst en del under åren, men aldrig själv skrivit något. Men jag inser nu att detta forum är ett stort stöd, och att jag inte klarar denna nyktra resa jag precis påbörjat på egen hand. Jag har druckit alldeles för mycket under många år, ända sedan barnen var små och min man började resa mycket. Började väl med att jag kände mig ensam och övergiven på något sätt, kan jag tänka. Det var skönt att ta ett glas vin och sätta mig vid tv:n när barnen somnat. Fick egentid, komma bort och kunde somna skönt. Med åren har det blivit mer och starkare drycker. Sömnen har blivit sämre men jag har skött det relativt bra, skött mitt jobb, min familj, vårt hem, sociala kontakter mm. Men nu den senaste tiden är det som att jag inte styr själv hur mycket och när jag ska dricka. I torsdags efter jobbet var det som att min kropp var robotstyrd och gick till systemet och köpte en bag-in box som jag direkt i smyg började hälla i mig när jag kom hem. Jag hade ett jobb jag var tvungen att göra klart, så jag sa till min dotter (som pluggar på universitet) att jag skulle stänga in mig en stund för att jobba klart. Hade hällt över rosévinet från boxen (som jag gömt i tvättstugan) i en 650 ml stor plastflaska. Och där låg jag och jobbade och drack. Fyllde på efter hand. Minns inte så mycket mer. Men jag vaknade tidigt på fredagen, satte mig att jobba igen...och började dricka. Jag pratade visst med min chef (såg jag dagen efter) och en annan arbetskamrat under förmiddagen. Min man som kom hem mitt i det sista samtalet sa att jag inte skulle prata med någon mer på telefon eftersom det hördes att jag var drucken. Han kunde inte fatta att jag druckit så tidigt och så mycket. Skam... Kommer knappt ihåg någonting. Bara att jag sjukskrev mig och fortsatte dricka. Minns att min dotter öppnade sovrumsdörren och skulle berätta att det inte fanns bord på den restaurangen jag velat besöka under kvällen (hade jag sagt under torsdagen då jag ff var vid medvetande). Jag minns att jag knappt kunde se henne, hon var liksom dubbel, och när jag skulle säga att vi kunde höra om vi kunde boka till lördag, så fick jag inte riktigt fram orden... Min man kom ner till mig när han kom hem efter ett tag och var arg för att barnen diskuterade på telefon om jag fått en stroke. Han visste vad det handlade om. Jag sa att han kunde tala om sanningen - att jag druckit och var full. Han gick upp och berättade, jag följde efter och satte mig i dotterns säng, men hon var avig och sa att hon inte ville ha mig gråtandes i sin säng igen. Det har hänt en gång förut. Min andra äldre dotter ringde en signal på min telefon, men lade på och ringde min man istället och sade att det inte var okej att göra såhär mot dom. Och det är det ju såklart inte. Den ångesten jag hade i fredags kväll var inte nådig. Jag låg och lyssnade på min man och dotter som kollade film och mös, medan jag låg och gömde mig i sovrummet och bara ville försvinna. Det fanns inget kvar att dricka, så jag fick stå ut med ångesten utan att kunna döva den. Men jag skämdes så mycket över mitt beteende att jag nog heller inte skulle tagit något även om det funnits. Min man hade gömt allt som fanns att dricka som tur väl var. Jag litar inte på mig själv. På lördagsmorgonen gick jag upp och kramade om min dotter och sade att det jag gjort var oförlåtligt och att hon aldrig ska behöva se mig sån igen. "Det är inte första gången du säger så" fick jag till svar. Nu hjälper inga ord. Bara handling. ALDRIG igen! Igår när jag vattnade blommornas på äldsta dotterns rum kunde jag inte låta bli att ta en klunk av hennes Bayleys och Romflaska. Knappt märkbart, och jävligt onödigt och dumt. Fick ångest igen. Fick flashbacks när jag själv var ung och hade en Bayleys hemma som min pappa drack upp sakta men säkert. Drack inget mer. Jag grät mycket igår och hade ingen energi till något. Kvällen var ändå bra, min man är ett stort stöd. Han vet 99% av min problematik. Hade inga problem med att han drack öl. Min dotter var på fest och för att överkompensera för mitt beteende hämtade jag henne i bil halv ett på natten, trots att det bara tar fem minuter att gå hem från kompisen. Kändes ändå bra att finnas för henne och prata om hur hon haft det.
Idag vaknade jag klockan sex och har inte kunnat sova. Gick in på Alkoholhjälpens sida och läste och läste. Så skönt att slippa känna sig ensam i detta. Vill verkligen sluta dricka så negativt. Det har börjat gått ut över jobb, relationer och mitt fysiska och psykiska mående. Jag har alkoholism i familjen och är i riskgrupp - eller kanske ska inse att jag nu utvecklat alkoholism och aldrig kan ta en droppe igen...Känns lite sorgligt att tänka så. För jag tycker ju att det är så mysigt att ta några glas vin med vänner och min man. Men kanske måste inse att den tiden då jag kunde det är förbi.... Tack ändå, alla högre makter, för att jag nu har bestämt mig att vara nykter, och är det nu och resten av dagen. Jag bara måste!

Oh ja, jag har väldigt många tillfällen då jag blivit kränkt! Jag har nyligen blivit medveten om trauman under barndomen som jag förträngt i alla år. Jag har inte hunnit bearbeta dem riktigt, men jag är iallafall medveten om dem nu vilket jag aldrig varit tidigare.
Högkänslig innebär allt det du skrev, men även att man är väldigt lättsårad/lättkränkt! Högkänslighet beror oftast på obearbetade tidiga trauman, och inte en medfödd avvikelse som många påstår. Även psykiatriska diagnoser beror på det. Ingenting är medfött; att experter, läkare, psykologer osv hävdar detta är bara för att lätt kunna sortera bort alla som inte passar in i mallen, hålla folket under kontroll och tjäna en massa pengar på att lura folk att de har diagnoser som inte ens finns utan som nåt snille hittat på och blivit rik av! Jag har luskat lite "bakom kulisserna" och fått det bekräftat av olika personer som vet. Detta är förmodligen aldrig nånting som kommer stå i media eftersom media är så korrupt. (Se bara på alla fjollor som springer runt med munskydd pga att hela världen tror på en påhittad pandemi! Folk är så godtrogna och lättlurade att man baxnar! Det som alla som dött blivit så sjuka av är pga en helt annan anledning, som är ganska uppenbar om man tänker till lite och vidgar vyerna! Ber om ursäkt om jag sårar någon här som förlorat någon i "Corona", men du har tyvärr blivit förd bakom ljuset!)
Psykiatrin håller jag på att avveckla, och jag har slutat med alla äckliga mediciner de påstått att jag behöver mot min så kallade "Asperger" och "ADHD". Jag har nyligen fått veta att jag haft brist på en j-la massa viktiga näringsämnen i hur många år som helst, så nu äter jag istället olika kosttillskott, och... oj oj vad mitt alkoholsug drastiskt minskat sen dess!! Känner mig plötsligt så mycket starkare psykiskt! Jag har gott hopp om att kunna bli frisk nu från allt som plågat mig. Tänker inte fortsätta försörja psykiatrin och läkemedelsindustrin, jag har inte fått nån hjälp av psykiatrin ändå under dessa drygt 20 år jag varit trogen betalande kund, så varför fortsätta med det?! Jag har tvingats söka mig till andra forum för att få reda på varför saker är som de är och för att få tillbaka nånting av allt jag gett & gett, hela livet.. Jag går inte in på detaljer, folk är ju så skeptiska och negativa till sånt trams och flummerier ändå.. ? Konstigt att dessa flummerier ändå hjälpt mig att få mitt liv tillbaka! ?

Nu gick jag rejält off topic.. Ville bara få detta sagt! Förväntar mig att få påhopp, ifrågasättanden och bli kallad massa olika psyk- sjukdomar för detta inlägg, men det får jag ju jämt ändå bara för att jag råkar finnas till, så kan lika gärna börja säga/skriva allt jag förr hållit tyst om, börja vara mig själv fullt ut osv. Jag behöver ju dessutom träna på att hantera verbala attacker och anklagelser och allt..! ??

Mitt favvoprogram på radio, idag har jag vaknat tidigt med godmorgon småbarn, lilla världen alltså.
Frukost, morgondopp är förmiddagens agenda, ikväll hem till stan för jobb ett par dagar. Regnet verkar kunna ta hand om vattningen denna vecka och ska försöka få till en klipptid. Då återstår naglar och ögonbryn för att återställa denna klenod till sitt ursprungliga skick ??
Nykter idag apropå ursprungligt skick. Njut av dagen! ?

Det har gått över förväntan lätt de första veckorna sedan jag bestämde mig för att ta en helvit period. Men i fredags kväll efter jobbet kände jag första riktiga suget. Det är ju inte så svårt att inse vanans starka krafter eftersom fredag och avkoppling efter en arbetsvecka alltid haft ett självklart inslag av alkohol. I mitt fall alltid en öl. Ja, en till att börja med i alla fall. Har ju oftast inte tagit många minuter innan det varit dags för öl nummer två osv.
Men jag var förberedd och gjorde det som jag fått tips på i denna tråd. Jag snörade på mig promenadskorna satte in hörlurarna med ljudboken ”Skål ta mig fan” av Torbjörn Åberg och sedan gick jag en långgrunda i den varma sensommarkvällen. Tänkte också på AndraHalvleks mantra ”Aldrig glömma ...” och känslorna från senaste ångestsöndagen bubblade upp till ytan. En känsla som jag alltid hatat, men ändå har jag låtit mig utsätta mig för dem så många gånger under större delen av mitt liv. Man inser hur manipulativ denna sjukdom är som kan få oss att leva och bete oss på ett sätt som skadar oss själva både fysiskt och psykiskt.
När jag kom hem var inte bara suget borta, utan jag kände istället nästan en avsky för tanken att ta mig en öl.
I går var det så fyra veckor sedan min senaste fylla. Jag och min fru var bortbjudna på kvällen och givetvis var det en förväntasdrickaalkoholsituation.
Nu bor våra vänner dock utanför stan oftast brukar vi nuförtiden ta bilen. Min fru brukar oftast köra, så det var inte så svårt att dra ikvällärdetminturattkörakortet. Så även om rastlösheten, som jag skrivit om tidigare, infann sig ganska tidigt på kvällen så hade jag faktiskt en riktigt trevlig och rolig kväll igår. Något som jag inte skulle ha trott om jag bara backar bandet en månad tillbaka.
I dag söndag vaknar jag därför pigg, glad och energifylld för tredje söndagen i rad ser fram emot att även kunna lägga denna dag 29 till handlingarna.
En dag i taget med support av tiden.
Skänker all kärlek till er alla denna söndag <3

När jag gick på AA skulle även jag bryta med alla även de som inte hade missbruksproblem och knappt drack över huvudtaget, gå på möten typ jämt och bara umgås AA folk. Och jobba i stegen kan säga de gick åt helvete redan vid steg ett erkänna mig maktlös. I min värld så var man gett upp om man ställer sig maktlös inför ett problem då har man ju gett upp. Aldrig druckit så mycket som när jag gick i behandling minnesotamodellen och tvingades gå på AA möte 2 ggr i veckan. Aldrig känns mig så ensam, utstött som då. Plus detta ord gud gav mig kalla kårar och alla men se decsom en högre makt, högre makt för mig är typ gud el vad man nu tror på. Så slutade där. Sen köper inte jag att de är en sjukdom och tar man bort alkoholen så löser sig alla problemen, utan man dricker för döva något el för bli lugn från stress alltså är alkoholen inte problemet utan en lösning på de problem man har och de är de man måste jobba med. För mig är AA en sekt i alla fall i den här stans innersta AA krets

... och slutar på egen hand nuigen?? Kaveldunsäsongen är här.
Jag som inte ska flytta nånstans lyckades fastna i Hemnet-träsket, kanske du med?
Kram och önskar dig en härlig söndag! ??

Det är verkligen något mycket fint att få ta hand om små barn igen.
Närvaron och tunnelseendet i glädjen över... ett dyk från bryggan eller en solnedgång eller en skål chips och Coca-Cola.
Livet är för mäktigt och smått på samma gång. Håller mig i undervegetationen idag, pysslar på. Långt samtal med vän på telefon. Dricka-vin-i-små-klunkar- läge.
Not, såklart.
I min säng andas dessa små av solen fortfarande varma kaminer med såna där andetag som går att grina lite över, så gulligt.
Sprungit 6,5 km i mitt långsammast tempo pga läste att skador är vanligast när kondisen snabbt blir bättre - men musklerna inte utvecklas i samma takt.
Men har taktat mellan 18-22 km/vecka sedan jag började för sex veckor sedan.
Provar min hopplösa/fina kjol varannan dag och väntar på dagen då jag kan andas i den utan att knapparna flyger upp.
Tänker att det inte spelar så stor roll pga hemarbete och ingen kommer se den där kjolen iallafall.
Funderar över hösten och hur, eller framförallt var- den ska levas.
Att jag kommer vara nykter är inte längre något jag funderar över.
Igår insåg jag att det i dagarna är 20 år sedan jag slutade röka.
Har övervägt att någon gång ta en cigarrett men avstått pga ett återfall efter 8 års uppehåll som eskalerade med rekordfart, 1 paket om dagen efter bara några månader.
Note to self.
Har övervägt att börja röka men med min trackrecord så nej.
Fundera över om 20 år är lagom tid att vara nykter.
Har druckit regelbundet i 20 åt, varav de 2-3 senaste med stora överdrifter och i allt högre takt.
Vi får se med det.
Tar en dag- och 20 år i taget.
Vid något tillfälle i vintras sa min man att det kanske kändes tråkigt att ALDRIG mer öppna en god flaska vin.
Det oroade mig, gjorde mig osäker på om det här beslutet är så... bra.
Måste meddela honom att det inte blir några mer goda vinflaskor med frun. Men jag är bättre så här.
Vi har det bättre, mer känslor som efter många år fortfarande kan vara hjärrbultande starka.
Mer tur än skicklighet och vissa dagar ren vilja (att inte ge upp).
I nykterhet gäller inte så mycket tur utom möjligen att hitta hit, en slump för många av oss. Att sluta dricka är en ensam liten väg att traska, ena foten före den andra.
Sov gott, jag ska äta lite mer chips och spana på några Tradera-bevakningar. Sen krypa ned hos mia småfolk som önskar sig pannkaka till frukost ?
Kram uthålliga person som ev orkat läsa om denna händelselösa dag ?

Svar ifrån folk som inte är trevliga och stöttande/förstående undanbedes!!

Vi här är ju precis som du, såna som känt att det blir för mycket, sedan om det är två dagar i veckan eller varje dag spelar ju mindre roll.
Du skriver att du startade en tråd för flera år sedan, så insikten har du ju redan. Då är det liksom bara att sätta igång med en nykter period till att börja med. Och läsa här- har hjälpt mig mycket!

För det andra så känner jag inte igen mig i det att man förväntas dricka för att vara normal.. Alla andra pratar om hur jobbigt det är att tvingas tacka nej till fester och att det är jobbigt att folk frågar varför man inte dricker.
Jag har inte varit på fest, bröllop, dop, släktmiddag etc etc på flera år för jag har knappt nån släkt kvar i livet, har inga människor i mitt liv som anordnar fester och sånt... Ändå har jag en hel del vänner & bekanta fortfarande! Jag skulle ha LÄTTARE att låta bli att dricka om jag nångång blev medbjuden på fester, tjejkvällar, middagar mm! Det är ju pga att jag saknar sånt som jag blir deprimerad och dricker!