Senaste kommentarerna i forumet

Under din återhämtningen, vila i lugnet, sänk alla måsten, känn efter, finns lusten att göra något vad som helst kvar? Om inte, gör nått nytt idag, nått som du aldrig gjort förut.

Jag har börjat handla till mina föräldrar som tillhör riskgruppen. Igår fick jag ett jäkla uppdrag. Skulle handla 3 liter mjölk, Proviva, Yougurt, Färskpressad Äppeljuice osv. tunga grejer som inte ryms i min ryggsäck. Miljömedveten som jag är köper jag aldrig plastpåsar utan bär hem maten i ryggsäck.

Hur som helst mina föräldrar är pensionärer och har en sån där vagn som man drar efter sig och som dom ibland när dom storhandlar brukar använda. Morsan/mamma, min kära mor så till mig ta vagnen. Jag tittade på den och tänkte "ska jag gå till centrum med en sån där pensionärsvagn? Skammen kom krypande. I vanliga fall hade jag vägrat och sagt. Jag vill inte släpa omkring med en sån där vagn, då går jag hellre två gånger och handlar med min ryggsäck. Sen tänkte jag efter. Jag tar vagnen som hon erbjuder mig så att det blir lättare att bära och gör nått nytt, för mig själv, känslan när jag hade handlat klart och återvände till mina föräldrar kan jag inte beskriva i ord, men det har stärkt mig.

Igår när administrationen här inne i forumet påminde mig att jag nog inte ska kommentera andra utan ägna mig i första hand på mig själv och mina egna problem tänkte jag, bra ide.

Idag är jag där igen, bryr mig om hur andra mår, kommenterar, faller in i gamla mönster, tyvärr men...kände en identifikation i dig Pennyh och då kan jag bara inte låta bli, sån är jag.

Jag kanske la detta under fel kategori, men jag är så dålig att jag inte vet vad som är in och ut. Har svårt att skriva pga att jag darrar så. Och jag vet att sådana kraftiga darrningar är precis det som kan leda till kramper.

Jag är på dag fem av ingen alkohol och mår fortfarande fruktansvärt. Så pass att jag sökte mig till avgiftning på dag två. Jag fick endast stanna i ett dygn fast jag bad om att få stanna längre. Detta pga av att jag är utskriven från Sverige och inte har rätt till sjukvård, förutom absolut akut sjukvård. Men när jag skrevs ut var det fortfarande akut. Jag darrade och hade alla de klassiska tecknen. Jag har slutat med alkohol två gånger tidigare och senaste gången fick jag kramper och bet nästan sönder tungan och var/är livrädd för att det ska hända igen. Men det ville inte läkaren lyssna på. Jag vill lägga in mig nu igen eftersom
symptomen fortfarande är så pass starka, men får alltså inte då det inte anses akut.

Jag bor i Spanien och blev fast här i Sverige under ett besök för tre månader sedan pga Corona. (Ingen inresa till Spanien är möjlig.) Medan resten av familjen är i Spanien. Bara det är en mardröm i sig då jag har små barn. Det var min ursäkt för att börja dricka, det varade ”bara” i 13 dagar innan jag tog mig i kragen och kände att jag kan inte gå ner den här vägen igen. Men jag drack ofantliga mängder, så abstinensen är väldigt stark likaså.

Jag bad om Sobril och Immovane - om jag blev tvingad att lämna sjukhuset ville jag iaf ha hjälp hemma, men läkaren vägrade även detta. Har även ringt vårdcentralen som inte heller vill hjälpa mig - de säger samma sak ”det är inte akut”. Jag har erbjudit mig att betala, men de följer sin byråkrati och det verkar viktigare än allt annat.

Jag är så otroligt ledsen och förtvivlad. Tankar om att gå till Systemet som ligger 100 meter bort är så starka, bara för att få slut på darrningar, kräkningar osv. Men mest få slut på ångesten. Hade jag haft medicin hade jag inte tänkt så, det vet jag sedan förut.
Jag har sovit fyra timmar på två dygn och det tär också enormt.

Jag är också ensam i en lånad lägenhet och har inga vänner i Sverige längre. Ensamheten gör ju inte saken bättre. Och jag är för dålig för att gå ut och promenera. Har svårt med balansen.

Min abstinens har de andra gångerna varat i tre dagar, men denna gång släpper det inte och jag är orolig, men ingen vill ju hjälpa mig.

Hej och välkommen hit?

Nej, du är inte tillbaka på ruta 1. Du har 70 nyktra dagar förhoppningsvis kommer dag 71 idag??Jag tänker att vi fastnar i att det blev ett misslyckande och då är det så lätt att fortsätta att dricka. Du har ju visat på en helt fantastisk styrka som fixat 70. Så heja heja dig!

Kram?

.., som det heter nuförtiden ?
Du vet såklart om gläntorna som bara kan hittas av de som går vilse, som Tranströmer skriver så fint om.
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.”
(Sen fortsätter den.)
Vilka är gläntorna och vad händer i skarvarna? Ett verkligt spännande uppdrag för de som gillar sådana, och det tror jag att du gör.
Nu tar vi dagen, duktiga på det bra sättet! ?

Tack för att du tog dig tid. Skulle gärna vara här mer men jag är inte kompis med forumet? tycker det är svårsorterat och knepigt att jag inte får nån blänkare om nån har skrivit nåt i min tråd....synd, för det finns otroligt mycket bra här!
Här fick jag tipset att lyssna på Alkispodden ? det har varit otroligt viktigt för mig i mitt tillfrisknande, jag har kunnat identifiera mig med dom. Just identifikation betyder jättemycket för mig.
Ledig dag idag☀️ Har jobbat för mycket i över två veckor så idag är det återhämtning som gäller ??

Några dikeskörningar gör alla tror jag. Väntar på min första. Hoppas slippa, men jag är beredd på det.

Upp på vägen igen bara! Bums.

Och se till att inte ha någon alkohol hemma. Tillfället gör tjuven.

Kram ?

Jag ska finnas med dig i tanken hela dagen ❤️

Kram ?

Hur en enda dag känns som man förstört allt men det har du verkligen inte. När jag ändå hållit mig på en bra nivå med bara ett glas ngn vecka så mådde jag lika dåligt som om jag druckit som förr. Märkligt det där. 70dagar är ju fantastiskt bra. Tänk 70-1 istället och kämpa vidare. Du har ju fixat det så långt. Inte trycka ner dig själv även om jag förstår känslan. Kram??

...om allt varit som det brukade vara.

Då hade jag varit sjukskriven som nu, fast ensam hemma. Ingen make som arbetar hemifrån. Ingen dotter som hostar lite och därför är hemma från skolan dit hon annars skulle ha tågat iväg.

För att släcka all den där oron och ångesten jag känner inför mötet 15.40 i eftermiddag, så hade jag säkert druckit mitt första glas vin vid 11.00 (och då hade jag ändå i tanken skjutit fram det flera gånger). Vid 13.30 ungefär hade jag nog druckit mig ett andra glas vin, lagom för att dämpa oron och ångesten. Ev. lite närmare inpå mötet, men jag hade inte druckit fler än så, inte riskerat att bli "upptäckt". Jag hade hällt i mig lagom mycket för att känna att oron och ångesten lagt sig lite, för att sedan glida vidare i rena farten trots att jag liksom nyktrat till in på mötet...lugnet hade fått liksom följa med en stund till - som en placeboeffekt av vinet.

Eftersom mötet är oerhört känslomässigt, mentalt betungande och jag kommer vara HELT slut efter det mötet i kväll, så hade maken serverat mig ett glas vin direkt jag kommit hem. Det glaset hade jag sedan fyllt på åtminstone två gånger - en hel gång och sedan kanske snabbt hävt ett halvt glas till i smyg.

Nu gör jag inte det. Det handlar inte alls om att jag nu på grund av Covid-19 inte är ensam hemma, utan för att jag bestämt mig för att inte göra det. Men...känslan av oro och ångest finns här som en klädesdräkt...som en dimma omkring mig. Trots att jag har kläder känns det som att jag går omkring naken. Jag är som ett litet barn som tappat bort sina föräldrar, sin trygghet och inte vet om det ska gråta, skrika eller bara krypa ihop apatisk på golvet och suga på tummen.

- - ?

Dag 18

Det som inte skulle hända! Jag kunde inte stå emot. Mannen åkte iväg på aktivitet med sonen och jag stod där och fixade maten. Det första infallet klarade jag av, jag gick och la mig i sängen och tittade på en film. Nästa sug var värre, jag kunde inte stå emot..

Det fanns inget euforiskt alls i att dricka något. Jag kände mig inte ens lycklig i det lilla ruset utan bara misslyckad och tankarna attackerade mig..
-Nu har du pajjat dina 70 dagar, nu är du tillbaka på ruta 1!!!
Kram från liten Rosa

En så fin dag? Vaknat riktigt vacker. Inte ett uns av tveksam till nykterheten.

Upplevde sug för några dagar sedan, då jag klarat av något jag var riktigt stressad över. En typisk trigger för mig.

Drack i regel inte när jag var ledsen, utan mer som belöning när jag kunde koppla av... Suget är en känsla bara, som en saknad. Inget jag fäster större uppmärksamhet vid, det kan komma och det går bort. Jag behöver inte alkohol, den skadar mig bara, no big deal. Betraktar suget som en nödvändig del för mitt tillfrisknande... som värkar när man föder barn.

Stärker mig regelbundet med alkoholpodden och info från nätet. Så viktigt för mig. Min livlina förutom detta forum. Alla ni här är guld värda?

Detta är min favorit och hjälpte mig så mycket tidigare i nykterheten när jag inte mådde så bra på alla plan. Den ger så många svar!
https://youtu.be/OqUg9ehXiYw

Rutinerna har satt sig, vanorna ändrats. Men tänker verkligen inte slappna av i nykterheten. Då går det åt pipsvängen, eller till systemet skall jag ju skriva...?
Men så SKÖNT att vara nykter.

Tack Saskij och Femina. Var rädda om er o kram???

Bara för att du tackat ja har du all rätt att ångra dig.

Skicka dit skyddsombudet ensam. Meddela din chef via mail att skyddsombudet får föra din talan eftersom du kan inte delta pga ditt mående.

Det är ju dessutom helt sant.

Kram ?

...men jag känner mig så otroligt skör. Vet inte varför jag tackade ja till möte så här snart. Jag är nu helt nysjukskriven och är sjukskriven till 17:nde juni. Oron och ångesten är så nära fortfarande. Och läkaren som tyckte att jag bara skulle skicka in sjukintyget med en post-it lapp på sig "Gäller tills vidare" och så har jag tackat ja till att vara föremål för ett stormöte med chef, skyddsombud och HR-support redan nu. Mina tankar blandas med ilska, rädsla och ren panik. Vill få saker sagda, samtidigt som jag inte vet om jag orkar säga något mer alls.

Tack för att du tog dig tid att läsa och skriva hos mig!
Kram

Jag har alltid i vuxen ålder pendlat massor i vikt. Nu i klimakteriet inför menopaus har det varit extra tufft - fettet sitter som berget. Så givetvis är det delvis hormonellt, men jag har också tuggat mig till vikten förstås.

Om jag hade fått en tusenlapp för varje kilo som jag har gått ner under de senaste 35 åren så hade jag varit miljonär idag. Det brukar jag skämta om.

Skämt åsido, det är tröstlöst jobbigt att gå ner samma jävla kilon gång på gång. Samma jävla kilon ?

Mina återkommande depressioner har förvärrat situationen. När jag är deprimerad kan jag knappt äta. Jag får tvinga i mig pytteportioner väldigt mild och lättsmält mat.

Så att då gå ner 8-10 kg på bara några veckor är hur lätt som helst. Kruxet är att när jag mår bättre och börjar äta igen, så är jag så glad över att jag äter så jag äter för mycket. Suck.

Ofrivillig jojo-bantning med andra ord. Min ämnesomsättning är så fucked up att det räcker att jag tittar på en bulle för att jag ska gå upp i vikt.

När jag drack vin hade jag dock inget vanemässigt behov av sötsaker. (God mat var/är min största last, och mackor.) Godis, snacks, glass tillhörde faktiskt undantagen. Jag hade ju vinet.

Nu när jag är nykter så har choklad blivit min nya stora last. Jag känner inget sug efter alkohol men jag känner dagligt sug efter choklad. Och jag ger tyvärr efter för det också ?

Det är nästan lite kusligt att jag har minnesbilder av några få nyktra perioder i min pappas liv. I dessa minnesbilder finns det alltid med stora chokladkakor och enorm viktökning för hans del. Snacka om att gå i sin farsas fotspår!

Att jag tar SSRI komplicerar allt ytterligare, eftersom viktökning är en vanlig biverkning.

Nåväl, det är som det är. Det är ingen katastrof så länge jag kommer i mina jeans, även om en viktminskning på 20 kg hade gynnat min hälsa oerhört mycket.

Viktigast först - vara nykter!

Ikväll ska jag cykla en mil och jag ska börja fundera på att introducera lågkolhydratkost igen eftersom jag vet att det funkar bra mot sötsuget.

Var sak har sin tid. Jag brukar säga angående SSRI-medicineringen: ”Hellre vara tjock och må bra än att vara smal och må skit.”

Och det är inget jag bara säger, det tycker jag verkligen.

Kram ?

Låter inte som en dålig dag för dig heller, Charlie70. Vi gör vad vi måste för att överleva.
Hoppas att samtalet med terapeuten kändes bra.

Kram

Duktiga Annika....hon är inte dålig.
Hon är ju kapabel och skitnöjd med sig själv och man får en känsla av att hon kommer att växa upp och lämna gården ( om det är det hon vill) och dra vidare som ngn sorts Kamprad och strata upp smarta företag.
Duktigt behöver inte vara dåligt.
Det är ju mer när ’duktig’ likdom inte har någon riktig förankring med vad man innerst inne vill ...som det blir fel. Och när ex ’nöjd’ eller ’avspänd’ fullkomligen äta upp av duktig ..som det spårar ut.
Men duktig i sig är ju bra och duktigt!
? Jobba duktigt!

Varje morgon när du vaknar, be din Högre makt om hjälp att få vara nykter närmaste dygnet, oavsett vad som händer i ditt liv under dagen. Tänk bara En Dag i Taget. Det räcker. ?

Jag har också märkt på senare år att musik går rakt in i mitt hjärta och hjärna sekundsnabbt - eller i själen som du så fint uttrycker det.

Viss musik använder jag till att varva ner och några låtar hjälper mig att gråta. Annan musik gör mig nostalgisk eller får mig att vilja dansa. Väl valda låtar med rätt beat får mina löpsteg att bli snabbare och längre.

Jag har nog aldrig konsumerat så mycket musik som jag har gjort sen jag började med Spotify - vilken guldgruva det är att ösa ur ?

På samma sätt har jag blivit värsta bokslukaren tack vare Storytel. Jag slår mig själv som tonåring i antal böcker per månad med råge.

Och då var sommarlov lika med ”långlån” på bibblan för mig och jag gick hem med en papperskasse med böcker. Fina tonårsminnen ?

Kram ?

Grattis till dag 137! ?
Önskar dig en fin dag. ?

Precis, nya vanor och tålamod..

Tack Femina! Ett steg i taget! ?‍♀️?

Till dina 4,5 månader! Imponerande! ☀️♥️

Håller med.. Det gäller att pränta in nya vanor i hjärnan, jobba på att få balans på signalsubstanserna, sakta bygga upp kroppen...
Små steg i rätt riktning...
En minut i taget

Heja oss! ?????

Stark som en ? och klok som en ?

Grattis till 10 dagar! ✨
Det blir lättare framöver för mycket handlar om nya vanor. Det betyder inte att det inte finns fallgropar på din nya väg utan snarare att du nu är nykter nog att se dem i tid för att kunna undvika dem. Fortsätt så! ???

Varafrisk, jag hade också gärna haft en mysig dag ihop med er från träffen!
Vad skönt det hade varit att bara få babbla och skratta och gråta med för den delen?
Och att jag inte behövde tänka på när tåget skulle gå..?️?

Håller tummarna för att allt ska gå din väg idag!
Kram ?