Senaste kommentarerna i forumet

Vad som är det mest "problematiska" med att sluta dricka, har under min resas gång varit varierande. Initialt var nog rädslan för att jag förorsakat mig irreparabla fysiska skador stor. Senare kom andra fokus, som sorgen över att jag eventuell i framtiden inte kan backa bandet till normaldrickande. Ja, flera "fokusfrågor" har avlöst varandra. Något som under nästan hela processen varit aktuellt är att jag omedvetet sökt efter anledningarna till att jag hamnade i detta. Det är livets motgångar som har fått bära "hundhuvudet" för att Pellepennan fick alkoholproblem. Idag en liten bit in på vägen, har jag mycket svårt för när jag tänker på det viset! Anledningen är att det är något som måste förändras. Det går helt enkelt inte an att i framtiden tillåta sig att påverkas av negativa yttre omständigheter som gör att jag fattar oansvariga beslut för mig själv. Jag ska lära mig att jag bär ansvaret för mig själv och att det faktiskt är det enda jag kan påverka. Offerkoftan som jag tidigare skrivit om är en "programmering" till stor det förorsakad av alkoholen. Alkoholen har varit grogrund till att den har fått växa. Koftan ska inte få någon mer grogrund, så mycket är säkert! Jag har för avsikt att repa upp den och försöka sticka nå´t annat, ett par vantar kanske? Jag hatar verkligen min koftjävel! Därför är jag ärligt talat inte så förtjust i andras fula, kliande koftor heller. Men jag vet att dom finns och hur dom fungerar.

Naturligtvis har jag i livet - som de flesta - varit med om saker som har lett till att det har känts som att den lättaste vägen är att stänga av i ruset.
Inte annorlunda för mig än för många andra som försatt sig i alkoholberoendet. Försatt sig kanske någon frågar sig? Ja just det försatt oss! Precis så är det. Ingen har tvingat oss att hälla i oss den sprit som skulle leda till att stänga av sorg, oförrätter, ensamhet, besvikelser, värk, förluster. Därför har jag svårt för den typen av tankar när jag själv får dom. Dom tankarna är några av dom största lögnerna som alkoholen har gett mig.

Ingen tillförsel av gift för själen idag heller!

Det är skönt att ha vaknat till ytterligare en nykter dag

//PP

har jag varit i natt. Drömde att jag och min man var ute och campade som vi aldrig har gjort.
Plötsligt tar jag fram en rödvinsflaska och sätter mig och dricker upp den. Och fort gick
och berusad blev jag. Innan jag insåg att det var en dröm, kände jag ångesten krama mitt hjärta.
Är ju lite sanndrömmare, var det ett tecken. Vill inte tro det, och jag ska inte vidta några
åtgärder. Hemskt var det. Men nu har solen tittat fram och det blir en fin dag tror jag.
Igår kom det där deppiga över mig igen, vad kämpar jag för osv. avundsjukan på dom som kan.
Alla påskrecept i tidningarna, och då tänkte jag, jag är inte en av er nu, jag är lite annorlunda
genomgår en fas i livet, där hårt arbete ingår. Har fått jobba med mig själv lite extra några dagar.
Då längtan funnits. Men icke sa nicke det ska inte ske. Du blir aldrig en måttlighetsdrickare konstnären.
Fatta det.
Idag ska jag, hunden mannen åka till Öland och ströva på Alvaret, och rensa kroppen. Hade jag trott att
det var så jobbigt att bli nykter. Nej. Men det är det och nittio procent av tiden har och är det värt det.
Inget första glas för mig idag.
Konstnären

Hoppas du är kvar har tänkt på dig och det värsta är över
Konstnären

Tack för att du hissar lite i flaggan. Det där med snaska med förnuft.
Vaknade idag till ett hem i förödelse, en tårtkartong på diskbänken,
geggiga tårttallrikar, sumpiga bruna kaffekoppar. Men det var en baggis,
att röja upp. Annat var det i gamla livet, man möttes av sur vinlukt i varje
vrå i köket. En total urkramad3 liters, tror nästan jag trampade på foliepåsen
för att få ut mesta möjliga. Nu på morgonen gick det lätt, jag och mannen hade
ju bara frossat i lite godsaker. Nåja, det kanske inte var så lite, skit samma
jag håller min vikt.
I går kväll kom dom där fultankarna på en kort visit. Faan vad det stör mig, men
det var inget stort berg jag skulle ta bort, det var mer som en liten sten.
Nu är det gjort. Fick tankar om att jag blivit så jäkla präktig, mycket dumt låt mig
vara det då. Jag kommer nog alltid att vara lite utanför. Det har blivit nästan en chock
att se och höra hur tillåtande samhället är med alkoholen. Kollade ett program från finlands-
båtarna och det var sanslöst, fylleri på högsta nivå. Men idag bryr jag mig inte och retar
mig inte på dom som dricker, bara en sak lämna mig utanför när det går för långt.
Blir det någon båtfärd i helgen ska ju bli fint väder.
Ha en bra dag
Idag inget första glas vin
Konstnären

..att hon kan gå på AW (After Work) med sin egna mamma, en kompis och hennes mamma.
Jo det känns lite konstigt när ens barn går ut och dricker och inte en själv längre.
Konstigt men inte obehagligt, tjejerna i familjen kan gå ut och roa sig lite medans herrarna håller sig hemma.

Har passat på att bygga om dotterns akvarium med ny LED-belysning och en rejäl rengöring, det luktar skunk ur akvariet sedan det kom någon sorts alger som verkligen är skitsvår att bli av med, skrubbar och svär om varannat, det har kolat tre firrar på en vecka och kände att jag behövde göra något.
Hoppas på att den starkare belysningen ska få växterna att ta näringen ifrån algerna.

Oj, där skramlade det med nycklarna i ytterdörren, nu så ska det bli intressant och kolla av statusen, rultiga eller salongsberusade....?
....men nejdå, det hade varit lugnt som förväntat, ett par glas vin och mycket skratt, precis som förväntat.
Det märks att de inte behöver dricka mer för att ha ännu roligare, de har kontrollen och inget beroende.

Funderar ofta på hur livet är nu för tiden, och kan inget annat än att säga att det har totalt sett blivit så mycket bättre.
Har ett eget inre lugn och känner ingen stress inför alkoholen, problemet har inte blivit ett problem längre.
Tidigare skulle jag t.ex ha känt en stress över att damerna var ute på galej och att för att få rättvisa skulle jag genast ha planerat
min "tur" att få gå ut med mina polare, rättvisan är inte lika viktig längre, välmåendet däremot är i första prio.

Så alkoholen tror jag spädde på mitt dåliga mående, och när jag slutade dricka så fick jag inte bara kontrollen över mitt drickande,
utan även en kontroll över mitt mående, inte jaga runt som en idiot hela tiden, nykterheten är avkopplande och återkopplande.
Jag "ser" saker på ett helt annat sätt, upplever med mitt fulla sinne alla dagar alla tider, tar mig tid att fundera på vad som är viktigt.
Så få se nu...vad är viktigast just nu, klockan närmar sig midnatt, min tid är nu (natten) men jag har en tid i morgon också,
Alltså gör jag bäst i att krypa ner i halmen, dra några timmerstockar och pallar på så sätt morgondagen mycket bättre.

Får se hur många firrar som klarade av chocken med rent akvarium, kanske fanns det lite rengöringsmedel kvar i vattnet.
En floater som stirrar på mig med dö'a ögon kanske inte är det roligaste sättet att starta en morgon med,
Alla pallar inte med en allt för stor förändring på en gång.

I morgon fredag, veckans bästa dag, dagen med mest helg kvar när jobbet är avklarat, min tid och familjens tid.
Blir det finväder ska jag njuta av varje solstund, det är härligt med våren.

Mors Berra.

Välkommen hit Sara. Bara att du liksom jag insett att det är så det ligger till är ett stort steg på vägen. Man måste väl nå en viss punkt innan man till sist förstår..

Sen gäller det "bara" att sätta upp mål, kämpa och att aldrig aldrig ge upp. Börja med ett litet steg så ska du se att du snart kommer att springa. För mig har detta forumet varit till stor hjälp när det känts som värst. Så läs skriv och hitta just din väg för att även du ska lyckas bryta med den falska vännen. För som du skrev..det är ju oftast inte så kul längre..det blir aldrig som förr. Blir bara värre och värre..

Men det finns en väg ut. Jag kämpar varje dag. En del går bra, andra är värre. Men denna gången ska det gå! Orkar inte mer.

Du skrev ju att du hade varit sportig. För min del är löpning min bästa terapi. Känner mig sällan så levande och fri som då! Kanske kan det hjälpa dig med? Var det längesen så börja med att gå, snart kan du jogga en bit och till sist springer du..

Jag kan säga att jag ALDRIG ångrat en löprunda. ALDRIG. Vad jag däremot ALLTID ångrar dagen efter....ja det vet du ju vad det är...

Lycka till och hoppas du mår bra imorgon bitti.

/Mic

så många som är inne i det men ändå är det så hemlighetsfullt...

http://www.metro.se/kolumner/hillevi-wahl-sag-orden-jag-vet-hur-det-ar/…

Ber om ursäkt för bristande tålamod till er.

Utbrotten idag, den 10 Mars, är en konsekvens av att min omgivning inte ser vad som händer. Eller bryr de sig inte, vilket eller så faller ansvaret på mig själv. Det har kommit otaliga pekpinnar i ord, att jag ska gaska upp mig. Men det hjälper inte värst långt med förmanande pekpinnar. Jag har inte samma driv/kraft som för ett år tillbaka och det känns som om jag står med fötterna i tjocklera med klister.

Jag började dricka för mycket 2007, inte varje dag utan bara någon gång i veckan. Och jag gjorde mot bättre vetande. Min bror är periodare. Min syster är periodare. Min bortgångne mor var periodare. Det ligger i släkten.
Och jag borde ha sagt nej 2007 pga min hälsa. Var finns det sunda, goda förnuftet som säger att trots motgångar, så klarar du dig utan berusning?
/wolf

inte meningen att skriva något för att förminska dig på något sätt. Tror absolut att du förstår att det är allvarligt. Jag tror att alla vi som svarade dig har varit där du är, på olika sätt. Det är ingen som glidit på en räkmacka. Men det viktigaste jag vill förmedla är att det blir bättre, ju längre den nyktra tiden håller i sig.
Lycka till,
/m

Så kallar jag strykarkatten, som vandrade förbi för 4 år sen. Jag gillar inte katter men den är jeppen har förändrat mitt seende.
Jo, jag skäms, på ett sätt, och det är att jag sviker mig själv.
De bästa och klaraste fotografiska bilderna, har blivit fötts när jag mått som sämst. Från den 20 februari, 2014 har jag suttit vid en kvarn och fotograferat vattnet. Lyssnat på ljud. Känt vattenstänk på näsan. Låter vinden blåsa i mitt hår.
Det kan gå flera dagar innan jag tilltalar en annan människa, förutom i min relation, som är ordentligt besvärlig. Man kan vara riktigt ensam i en relation om det inte finns mental kommunikation.
/wolf

Känns igen...

Blev just medlem. Sista året förstår jag först hur illa det blivit med att umgås med A nästan varje kväll..sen blev det även på eftermiddagen. Sen blev det lätträknat vilka dagar man inte hängde med han. Så blev det fritidsgård hos mig.
Och jag orkar inte mer. Men varje dag efter jobbet är svår att inte dricka. Och efter 2 öl eller två glas är det inte roligt längre, det är inte som förut.
När jag ser mig i spegeln är det inte jag.
Jag är mycket gladare och sportigare i verkligheten, min innersta verklighet. Men den har varit borta länge nu.
Alla högtider, ja. Han är där. Och som det stod han är inte snäll. Han vill oss inte väl. Han är avundsjuk och älskar intriger. Gottar sig i andras misslyckande. Speciellt roligt har han åt oss alla varje morgon.
Vi får väl se hur i morgon bitti blir...
Ha en bra dag.
S

Tack! Nu när jag *ropar' för 2:a gången, så syns jag. Det finns en film om en trollkarl som hämnas sin far och den heter Now You See Me. En bra film.

Hur ska jag kunna veta vilka flikar som är mest *lämplig* i det här forumet?!

/wolf

Jag hittade inte heller ut, men till slut blev jag tvungen att få den
hjälp som faktiskt samhället kan erbjuda. Det skäms jag inte alls över
tvärtom. Det är väl bra att du har kommit till insikt. Verkar som du vil nu.
Viljan att sluta dricka är ju egentligen det hela går ut på. I början kan
man ju jobba sig igenom timme för timme, och sen dag för dag. Jag tror det
är väldigt olika hur man går till väga.
Hoppas det går bra fördig
Konstnären

Välkommen hit. Tycker inte du ska skämmas över att du behöver hjälp. Tvärtom
är ju det ett bevis på att du vill ändra på din situation.
Stanna här och skriv av dig det har hjälp mig mycket.
Känns som om du är på rätt väg
Konstnären

som du skrev under dricker jag för mycket den 7:e. Lycka till med resan i nykterheten!

//PP

Hej!
Ja, jag dricker alldeles för mycket. I skrivande stund är jag dock nykter. Jag inser att det är just nu, inte förr och framför allt inte senare, som jag behöver skriva av mig. I torsdag, föll jag som en fura i vardagsrummet, snavade på ett telefonbord och slog i näsan med en duns. En våldsam smäll med efterföljande blåmärken..som håller på bli gula. Det ser brutalt ut. Det här är ett påtagligt varningstecken.
Ärligt, behöver jag andras synvinklar eller perspektiv. De radikala råden fungerar också bra eftersom jag alltid försöker hålla mig så nära sanningen som möjligt.
Jag skäms för att till slut be om hjälp. Min historia är att jag är förtidspensionerad, sen 1993, pga kronisk sjkd. Det har fungerat bra under alla dessa år att hålla igång kreativitet och att vara självgående. De sista 5 åren har varit en blandad skräckfärd i demonernas värd. Änglar finns där men de är bleka.
/wolf

Och välkommen hit! Ser att du skrivit under andra flikar som jag inte läser lika ofta som under att förändra sig själv.
Du har kanske valt "fel" avdelning för att få svar på dina inlägg ;-)
Här kommer du säkert att få mera respons!

Välkommen hit!

//PP

Jag vill även instämma i ett Grattis även om jag eller vi är lite maniska.
Vad bra du beskriver loppet, som en liten novell. Kanske har jag blivit lite
självupptagen det får andra avgöra. Men lite mallig är jag nog. Blir rörd när
du skriver om hur det var. Finns det något som kan få mig att börja gråta är det
min största fiende A.
Blåbärssopa dricker jag varje dag, även bra att ha med sig på spåret.
Visst var det kaos inom en när man insåg, att hit men inte längre kan du inte
sjunka. Sorg, vrede, att det blev så.
Ta väl vara på dig själv.
Konstnären

Hoppas du inte tog illa upp på grund av vad jag skrev? Var bara så att dina rader fick mig att tänka på mig själv och hur jag själv tänkte, och min egen historia här på forumet.

Det var bara så, och inte alls illa menat eller som något påhopp eller kritik. Det var som sagt en reflektion ur egen upplevd historia, och kanske kan det i det skrivna ordet uppfattas som något annat? I så fall ber jag om ursäkt. Det var mer tänkt att ingjuta dig stort hopp! Hoppas du förstår vad jag menar? Jag blir glad för din skull att du är tillbaka. Häng i, häng på!
Vi kan gemensamt ta oss upp ur hålet :-)

//PP

i topp! För dig och för oss alla som kämpar!
Snaska med förnuft, men fira så att det märks!

//PP

Och jag trodde att även du och jag delade dagen m-m, men så exakt noga är det ju inte! Det är kanske så att dom som står i startgroparna eller kanske befinner sig i de första veckorna ibland känner att det pratas lite maniskt om firandet av dagar, månader av oss som kommit en liten bit på vägen? Jag känner för min egen del att det inte går på annat sätt än att tänka ganska mycket på det man faktiskt har uppnått klarat av. Den första tiden var full av verkligt manisk tänkande på alkohol. Jag kunde ju inte göra något åt det. Det var ju liksom inte jag som tänkte. Jag låg nog mest i sängen den första tiden och bestämde mig för att inte falla för trycket. Från timma till timma den första svåra tiden. Det gick inte bra och jag kunde slutligen inte förneka för mig själv, hur sjuk jag var. Och det var nog när i slutet av november som jag slutgiltigt erkände för mig själv att jag förlorat kampen mot alkoholen. Jag hade förlorat och var beroende psykiskt och fysiskt. Det utlöste naturligtvis besvikelse, sorg ilska. Den typen av känslor satt i länge och kommer även idag ibland upp till ytan.

Det låter som en hemsk bild, och inom mig var det just hemskt. Utåt sett kunde nog ingen egentligen se vad det var som pågick i mig, och tur är väl det:-). Det är väl anledningen till att jag känner att jag idag tjatar lite om min nykterhet för er. Att jag gärna nämnder tid och mina delsegrar. Just för att det är en seger. Matchen har varit så tuff för mig, och den är helt och fullt på samma nivå som andra stora förluster, sjukdomar och kamper, som vi annars i livet kan möta. Skillnaden är att man teoretiskt sätt, när man vill, kan stänga av sitt eget "lidande". Det är ju bara att korka opp! Då försvinner ju allt det jobbiga på 3 minuter, och du blir istället bums belönad. Jag vet fortfarande inte vad det är som gjort att det nu har blivit fem månader.
Det är nog som konstnären beskriver det en rejäl portion "jävlar anamma" blandat med insikt att jag faktiskt inte längre har något val.

Som att medvetet lägga sig på en spikmatta, med intentionen att ligga kvar tills smärtan går över. Och till VARJE pris inte stänga av med alkohol!

Kanske kan vi se det som ett Vasalopp, det här med nykterheten. Skillnaden är att i nykterheten är starten jobbigast och där ger vi oftast upp. I Vasaloppet är det nog tvärtom? Kul, om än lite trångt dom första 5 kilometerna (har ju inte åkt själv så jag bara gissar). Alla vill liksom vara med om detta! Alla vill prova!

I nykterhetens Vasalopp är det tvärt om. Alla är vid startlinjen, man vet att man borde men man vågar, orkar kanske inte, när startskottet går. Vi ser en tung start och ett tufft motlut på 3 mil framför oss, samtidigt som det blåser orkan och är snöstorm. Fun? nopp!
Man tänker väl då "jag tar det nästa år" Det ligger ju inte i vår natur att utsätta oss för elände, vi är ju värda att ha det bra!

Vi är här en liten grupp som gav oss iväg, och bland oss ligger ett gäng kring Mångsbodarna. Motlutet har blivit till blandad terräng och vädret har vänt till växlande molnighet. Vi har hört (läst) att det finns åkare som redan är framme i Eldris. Men vi har kanske samtidigt förstått att det slutgiltiga målet i Mora nog faktiskt inte finns. Men det finns en "sägen" att bortom Eldris skiner solen, det är finfint före och oftast utförslöpa. Ingen står längre utmed spåret och hejar på, men det går så bra ändå!

I det spåret tänker jag ofta på dom som åker bakom och framför och bredvid. Har dom brutit? Har dom valt att åka vidare på sina egna sidospår och behöver inte vara med i arrangemanget för att fortsätta? Jag vet faktiskt inte, men jag åker vidare. Gemenskapen gör att jag har lättare att fortsätta, och jag ser ett par åkare som jag fortfarande tar rygg på.

Idag ingen alkohol, det får bli lite blåbärssoppa eller något annat, och det ska bli skönt!

Ta väl vara på er!

//PP

Det verkar som om ni skulle tro att jag inte förstår hur allvarligt det är . Det gör jag! Jag hittar bara inte ut. Och jag anser mig inte vara förmer än nån annan, jag är bara ensam och ledsen. Och om det hade varit frågan om viljekraft hade jag varit där redan nu. Jag gratulerar er till vad ni åstadkommit och är glad för er skull. Hoppas nån försyn hjälper mig också. Just nu är jag bara i ett mörkt ( visserligen nyktert för tillfället ) hål.

Tack m-m värmer hjärtat. Du är ju snart där oxså. Ibland känns livet som en motorväg,
och ibland som världens uppförsbacke.
Tack än en gång
Kram
Konstnären

Lycka till på din tågresa. Visst kan du åka, du verkar så medveten
om allt lyser igenom att du verkligen vill. Och det är då det går.
Se ljuset i tunneln för det kommer om än så sakta, så blir det lite
bättre för varje dag som går. Nu idag efter att jag varit utan A i
sju månader är det inte ofta alls tankarna på A dyker upp. I början
var det varje dag och stund. Jag var så fruktansvärt rädd för vad jag
skulle möta. Men all möda man lägger ner på det här är värt det.
Jag t.ex. fick ett nytt liv och det byter jag aldrig ut, jag kan skratta nu
känna frid, innan var det sällan jag log.
Kämpa på och skriv av dig här
Konstnären

för mig 7 månader utan A. Hur har detta gått till. Jag vet hur det har gått till,
men det går inte att läras ut. Jag har gjort det själv med mycket, mycket hjälp från
er. Jag tror att envishet och jävlar anamma har en mycket stor del i detta slavarbete
som det har varit. Men nu ser jag det inte så, jag har ju fått ett himmelrike jämfört
med det helvete jag fajtades med innan. Det är inget himmelrike varje dag, men ett helt
ok liv med skiftningar i bland i grått och ibland orange. Jag har ett mantra varje dag
som jag aldrig hoppar över, kommer från boken HEMLIGHETEN, med Rhonda Bryne.
Jag är så tacksam att jag fick vakna till en ny dag.
Jag är så tacksam att jag är frisk.
Jag är så tacksam att jag inte dricker.
Jag är så tacksam att jag har min älskade hund.
Jag är så tacksam att jag har min älskade man.
Jag är så tacksam för vad naturen ger mig.
Tacksam för blommorna och fåglarna.
Tacksam för allt jag redan har. Sug på det, och till slut känns allt lätt.
Svamligt kanske men helt sant att man får en känsla för att livet är ganska gott.
Idag får ni hissa flaggan för konstnären. Om ni var här skulle vi frossa i tårtor och kaffe.
Pellepennan jag kan oxså tjura till det och bli sittande bara så där. Tror att det blir så
lite till och från
Faan inte bagaren öppnat ännu.
Lugn och fin nu
Konstnären