Senaste kommentarerna i forumet

Åh men vad fina (och konstruktiva) ni är, jag blir rörd och glad av det ni skriver. Ja, ni har rätt i att jag är bättre rustad idag, just iom tidigare erfarenheter och jag försöker ta till verktygen som hjälpte då, ffa att INTE sluta äta och sova för då blir en ju knäpp ganska omgående. Kanske är jag mer rädd för att falla ihop än vad den faktiska risken är.

Berra du har helt rätt i att det ligger en gammal affär bakom - en som jag hade för ett antal år sedan i samband med att vi hade det skitdåligt och jag varit vansinnigt arg på min make länge utan att yppa ett ord. MEN eftersom jag faktiskt ville stå rakryggad för det misstag jag gjort så berättade jag om det i samband med att vi separerade kort efter. Min make reagerade då i princip inte alls, och vi genomförde separationen. Problemet NU, när vi varit ett par igen i nära två år, är att det plötsligt blev uppenbart att vi haft HELT olika bild av vad som hände, omfattning etc.

Jag tänker att det får ta sin tid och hoppas på det bästa. Vårt förhållande har varit så bra numera, särskilt efter att jag tog tag i mina alkoholproblem - tänk att jag var rädd för att DET skulle förstöra! När det istället verkligen bara gjorde relationen bättre.

Nu får det gå som det går. En dag i taget, även med detta.

Tack igen hörrni.

kram N

Om man läser mellan raderna så får man känslan av att typ du hade en affär med någon annan för en tid sedan, och det har nu kommit upp till ytan.
Nu så får du stora skälvan med tanke på vad som kan hända med erat förhållande och hur du ska kunna emot stormen i och med detta.
Kanske mest med tanke på din historia om årstidsbunden deppighet och tidigare stormar/prövningar i erat förhållande.

Tänk inte så, var sak har sin tid. Det behöver inte betyda att du ska falla lika djupt denna gång som förra, du har mer erfarenhet och kontroll nu.
Du ser det i förtid och kan mentalt förbereda dig, inte förutsätta att det ska barka åt h..te, du kan göra skillnad redan nu.

Om det skulle vara en otrohetssak så förlåts det oerhört mycket mera än vad vi normalt sätt får reda på, att alla skulle låta stoltheten gå före en massa år av ett annars så fint förhållande det tror jag inte alla vågar gå ut med, men visst blir det en tid av misstänksamhet och ibland en vedergällning med att "ha en tillgodo".

Hur det än går så istället för att vara rädd och gråten, låt problemet få ta plats och sin tid, ta det rakryggat och försök inte smita ifrån det.
Ja jag gjorde fel och det var ett stort misstag som jag hoppas på att du en dag ska kunna förlåta mig för, om inte så hoppas jag att under tiden att få vara kvar hos dig tills du en dag gör det.

Var dag har sina problem, att ta ut dem i förtid har ingen någonsin mått bra av, det kanske inte ens blir ett problem, men det blev det under tiden du väntade på det för att du mådde så himla dåligt.

Ingen ide' att gråta över mjölken som inte är utspilld ännu.

Berra

Hej teaterapan. Jag är helt ny på sidan och din historia är lite som min.. 2 barn. 34 år..
Jag har vart deprimerad, haft panikångest attacker, ångedt osv.. i årevis...Har precis erkänt för mej själv vad det egentliga problemet är.Alkoholen.. om det är alkoholism eller inte vågar jag inte helt tänka på än. Jag har i väldigt många år levt i förnekelse fast jag nu inser att jag innerst inne vetat detta hela tiden. Jag har alltid druckit väldigt mycket och haft väldigt "kul" Men i de sista åren har det gått över till att när jag väl börjat dricka hiver jag inpå tills jag sedan dagen efter vaknar av minnesluckor och extrem ångest. Jag har skällt ut min sambo så ofta att han bara sitter och gråter. Jag kan inte sluta dricka när jag börjat. Ångesten över hur jag betett mej är så kraftig att det enda sättet på att få det att försvinna är att dricka igen.. kväll efter kväll... Jag bestämde mej på nyårsdagen att kontrollera drickandet. Sluta dricka varje dag. eller nästan varje dag..Efter det här jag druckit bara på lördagarna men har efter sist helgs katastrofala händelser som resulterat i oerhörd ångest bestämt mej för att sluta helt i en period. Detta gör mej livrädd och lättad på samma gång. Livrädd för jag inte ska kunna njuta av alkohol längre. vad ska jag göra istället? Men lättad för att jag äntligen förstått att jag är på väg att förstöra mitt liv. Och min familjs liv. Jag har under denna veckan gråtit floder varje dag men ändå känt mej lättad och hoppfull och till och med lite glad. En känsla jag nästan glömt bort...

inte heller riktigt vad jag ska skriva men du är i mina tankar och jag blev djupt berörd när jag läste i går. Ovisshet om konsekvenser av sitt handlande är fruktansvärt stressande. Mitt värsta faktiskt. Man kan ju inte fly från sig själv.
Att sova, inte dricka och jobba låter bra. Ge allt tid. Och kanske ta kontakt med en terapeut i förebyggande syfte? Dels för att få någon att vädra sina katastroftankar inför men också för att få en nykter (!) och samlad blick på allt. En sansad överblick mitt i ens egen kaotiska skräckfilm. Och i ditt fall kanske också för att minimera rädslan för att falla genom. Om man går och pratar med någon tror jag risken för att få ett sammanbrott minskar drastiskt.
Sköt om dig. Håll huvudet högt.

tack Minz <3

Det är mest ovissheten nu som är jobbig, plus att jag mentalt kastas tillbaka till när vi för några år sedan separerade och jag fick ett totalt sammanbrott som det tog över ett år att komma tillbaka från. Har sett att ni är flera som skrivit om serotonin och depressioner både för egen del och i släkten, och här är en till som har och har haft det så. För min del mycket årstidsbundet, men helt klart ngt slags ökad känslighet överlag. Kanske är det som gör mig rädd nu med, risken att kastas ner i dendär avgrunden igen. Funderar på att ta en omgång av dedär antidepressiva som står här på hyllan, men vet inte riktigt.

Nåja, jag försöker ta hand om mig. Hålla mig nykter, äta, sova och jobba på så gott jag kan.

kram alla

/N

Hamnade på en sida om missbruk, där behandlaren var väldigt Freudiansk. Missbrukaren var sadistisk, masochistisk i olika grad. Även narcissistisk. Uppenbarligen hade det uppstått någon form av tomrum när barnet börjat separera sig från sin mor och upptäckt sin egen person. Det stod om fallos hit och fallos dit. Tung läsning. Jag kan väl hålla med om att man blir jag-centrerad vid missbruk, men samtidigt ville jag skaka om denne Freud. Jag är också människa. Inte bara missbrukare. Jag gör så gott jag kan. Jag försöker se till mina barns behov. Det verkade så hårddraget, det som beskrevs. Än mer förundrad är jag över att det finns fortfarande behandlingar som till så hög grad bygger på hans metoder. Inte konstigt att missbruk är så skamligt. Ska det bli bra måste synsättet ändras även här. Vilket tveeggat svärd. Så mycket skit man orsakar sin omgivning, men samtidigt finns ju den goda personen där inuti. Vi människor är som kalejdoskop, vare sig missbruk eller inte. Jag är rädd. Jag vill vara jag. Hur långt sträcker sig en människas förståelse? Just nu pulserar pekpinnar från mitt inre. Jag bör inte läsa all sk-t som finns. Jag skulle ju läsa de goda böckerna jag blev tipsad om. Kanske finns det en feminin masochist i mig som Freud skulle uttryckt det som...

Ljust ute nu och det är ju toppen. Ska våren komma detta året oxså.
Idag går min dag åt att hjälpa min syster att flytta. Det blir jobbigt
men är man bara pigg. Hade för dåligt samvete att tacka nej, då min mamma
dog i somras var jag för full för att hjälpa till. Försöker göra rätt för
mig nu för då var inte släkten glada för mig.
Ha det bra alla så glad att ni finns
Konstnären

Styrkekramar till dig! Tänkte skriva mer, men ångrade mig, då det välmenade lätt kan bli fel så här i skrift. //M

Marken gungar under mina fötter, inte på grund av alkohol utan en kris i min relation. Ett dumt gammalt misstag jag gjorde för fler år sedan har kommit upp och jag är ledsen, förkrossad och så himla rädd att förlora min fine fine make som jag sårat så. Helt klart ett läge att inte ta till flaskan så tårarna får istället droppa i en kopp kamomillte. Helt handfallen och så väldigt ledsen och rädd. Men dricka ska jag iaf inte.

/N

För era tankar!
Minz: har ätit "lyckopiller" i drygt 10 år så jag är helt fri från panikångest och mår mkt mkt bättre än under min barndom/tonår men fortfarande kan inget jämföras med välmåendet under berusningen... Men som du skriver får man försöka hitta dessa oaser av tillfredställelse på annat håll, känns bara lite svårt just nu... Sen är jag som du skrev någonstans (har läst hela din tråd) oxå en missbrukarpersonlighet. Har dock alltid vetat om det vilket fått mig att aldrig någonsin prova ngn tyngre drog än alkohol, jag hade blivit fast direkt... Jag var dock spelberoende under ett par år men lyckades få bukt på det. Kan nu spela lite å ibland men helt kontrollerat, vilket ger mig en förhoppning om att jag kommer, någongång..., kunna ha en normal relation även till alkoholen...
Proffset: ska genast googla å kolla upp ditt tips närmre, tack!

Annars kan det vara en grej att kolla upp. Blev lite AHA när jag stötte på begreppet HSP första gången. Mycket föll på plats kan man säga.

Tror att det är många som blev kära i alkoholen tidigt här, så även jag!

Den kärleken verkar många av oss ha upplevt. Känner igen det med låga serotoninhalter. De flesta i min familj måste knapra på "lyckopiller". Undrar bara hur det hade varit om föräldrarna fått hjälp tidigare. Pappa har haft panikångest och mamma varit väldigt deprimerad. Jag och syrran har påverkats en hel del. A gav underbar respit i tillvaron. Förmodligen hade jag börjat knarka också, om jag vetat var man fick tag på sånt i tonåren. Den varma välkomnande famnen, som klämmer för hårt ibland, får vi nog försöka hitta någon annanstans. //M

Men nu med sällskap. Barna ligger utslagna. Ute skiner solen. Många lösa trådar i mitt inre som behöver kopplas rätt. Tankar som behöver programmeras om. Fast just nu sitter jag mest och spelar Quizkampen, Candy crush, farm heroes saga nåt osv osv. Terapeuten kommer åt känsliga knappar, som jag försöker gömma undan. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, men det finns ju ingen återvändo. Jag vill vara bekymmerslös och fri. Får se det här som ett steg uppåt i min utvecklingstrappa. Ett steg uppåt, hur litet det än är (oavsett hur lång tid det tar), är ett steg närmare toppen (R Chlumska). Nu siktar jag förstås inte på M Everest, men tycker det är en bra liknelse som jag försöker övertyga mig själv om.

jag har haft en bra uppväxt. närvarande föräldrar, tryggt hem, materialistisk gott ställt, mycket vänner och allt sådant. MEN. trots att jag nog uppfattas som en glad och positiv tjej är jag född med ångest och oros/katastrof-tankar. nu i vuxen ålder har jag fått diagnostiserat att jag har problem med min seratonin-halt. min mor är lika dan så det ligger nog i generna...
iallafall: hade min första panikångestattack när jag var sju år och ja, alltid lite ångest och oro närvarande så långt tillbaka jag kan minnas. men så en kväll, jag var 13 år, det var dags för första discot på högstadiet och vi i kompisgänget hade lyckats få tag på dricka. jag vart full efter bara någon timme och den känslan.....den ljuvliga, underbara, härliga, enkla, euforiska, trygga, varma, lyckliga känslan där jag äntligen släppte kontrollen och alla spänningar försvann: den glömmer jag aldrig! det var första gången som jag bara var tillfreds, minns att jag redan då tänkte: oj, är det så här livet kan vara? är det så här man skall må? naturligtvis så uppnår jag inte den starka känslan varje gång jag dricker(snarare blir den nog svagare och svagare...) men jag kan verkligen se att jag redan vid första mötet blev djupt förälskad i berusningen alkoholen gav och sedan dess är det bara mina hårda krav på hur man bör/ska leva och vad som är okej som gjort att jag inte ständigt befunnit mig i dess varma famn. sorgligt men sant.
hur jag nu skall leva mitt liv utan att regelbundet ett par gånger i veckan få lov att krypa in i denna varma famn är just nu svårt att förstå.

För mig fanns ju inga val leva eller dö. Jag valde livet efter en sjukhus-
intagning. Det är ett hårt arbete och är vissa dagar fortfarande. Men
jag hade en sån vilja denna gången, jag kunde sitta rakt upp och ner och
ångesten var ett h-vete. Den bara sköljde igenom mig, och jag visste att den
enda lindringen var alkohol. Men jag tog mig igenom och efter en halvtimme
släppte den, för att återkomma hela första månaden minst. Envis som jag är
tänkte jag den ska inte få vinna över mig. Viskningarna i örat, nu är du värd
ett litet glas när du varit så duktig. Jag har stampat skrikit gråtit på denna
jävul som lockat och pockat på mig. Men vet du nu känner jag att jag har övertaget.
Men, jag glömmer aldrig vem jag var. Livet är till för mig att leva och se och lukta
och älska utan att vara i alkodimmorna, det är svårt ibland men nu mera är det bara
en liten fläkt som ger sig till känna ibland.
Önskar dig en bra dag, stanna och skriv här utan forumet hade jag inte varit den
jag är idag.
Konstnären

Jag kan känna lite sorg efter 5 månader. Sorg över att jag inte kan hantera alkohol.
Det är allt eller inget. Tog månader innan jag insåg att jag var tvungen att ge upp.
Nu känns det inte som ett tvång, tvärtom som en befrielse. Det var inte lätt i början
och jag försökte och försökte dricka normalt. Funkade två första gångerna, tredje gången
var en skjuts rakt ner i h-vetet. Så var det för mig i alla fall, men det är nog först nu
jag inser att jag ska och vill verkligen leva utan A. Drogen är stark som alla känner till
här inne, jag kände mig maktlös. Men ändå tog jag kommandot, och det är värt det för mig.
Jag hade två val leva eller dö. så illa var det. Nu har jag valt livet och jag är som en
nyfödd kan stanna upp och titta på små saker som inte betydde ett jota innan.
Kör på som du gör nu strongt av dig
Ha det bra idag onsdag
Konstnären

...levererar igen!

:)

Berra :-))

Och så viktigt det du skriver, där jag inte lyckats förklara på ett enkelt sätt, hur det är att kapitulera eller lämna över :

"Jag tror på när man ger upp alla sina inre strider och erkänner för sig själv, jag har ett beroende som jag inte längre klarar av att hantera.
DÅ...är man som först mottaglig för nya förändringar, och ger sig nya chanser till en sorts omvändning"

Jo visst tar det tid innan man slutar associera allting med att ta sig ett glas, när alla tillfällen ges precis hela tiden.
Ibland känns det som aldrig tillfällena någonsin tar slut, man har kopplat nästan allt till sitt drickande.
Jag har tidigare skrivit att kroppen "minns" alkoholen ca tre veckor, det var den ungefära tiden för mig.
Resten av allt annat sitter nog tyvärr i hjärnan, och den kan ta olika tid för olika personligheter,
Det jag kan säga att den tar betydligt längre tid än vad kroppen har i sitt minne.

Att bryta gamla ovanor med att koppla allting ihop med alkoholen....det tar sin tid.
Precis som du så är jag en person som lätt ska vara effektiv och tajtplanera allt, hinner förbi bolaget, nej vänta nu!!!

Ölen på fredagseftermiddagen efter en veckas hårt arbeta, det är jag väl värd, eller?
Den bästa maten är en köttbit som kräver ett dyrt gott glas rödvin, eller?
Restaurantbesöket får inte slösas bort med att dricka Loka, eller?
After Work hör det väl till att man att man klämmer ett par bärs, eller?
Middagsbjudningen förväntar man sig att värdparet ska bjuda på gåbortpresenten som var ett par flaskor vin, eller?
Alla festligheter kräver att avfiras med en flaska bubbel, eller?
En dubbel espresso ska väl avnjutas med en dyr Konjak, eller?
Whisky är en mandomsprov som inte kräver någon som helst anledning alls, eller?
Till juletid är glöggen ett måste, flera anledningar i veckan, eller hur?

Osv osv, allt är bara anledningar för att rättfärdiga att få ta sig ett första glas, glasen därefter är bara en sorts rutin för att man väl har givit sig själv tillåtelse att dricka, så är det bara synd att slösa bort en sådant ypperligt tillfälle att inte få fortsätta.
Fredag, Lördag och matlagningsvinet på Söndagen, Måndagen håller vi upp, onsdagen är lillördag och tisdagen och torsdagen är ju väldigt nära den dagen, så de räknas nästan inte, man tar ju det lugnt för det är ju mitt i veckan, man ska ju jobba morgonen efter, jaha, och vem lurar vi idag så?

Varje gång vi tillåter oss en dryckesstund, är det som att skjuta fram alkoholisten i oss, lite närmare tillfälle för tillfälle.
Varje gång vi rättfärdigar vårat drickande så hänger beroendet i ett litet snöre bakom oss, och det kortas av för varje gång.
Vi bestämmer på något sätt själva hur långt vi ska tillåta oss försjunka innan vi till slut upptäcker att vi tar inga beslut längre,
Vi är fast i någonting vi inte trodde skulle drabba oss, vaddå jag en alkoholist.
Bara ordet alkoholist är så negativt förknippat med våra egna föreställningar om hur det är att vara alkoholist, att vi inte ens kan se
Hur den ser ut ens i vårat egna perspektiv, man behöver inte vara en lodis som bor på parkbänken.
Vågar vi se den moderna varianten av en alkoholberoende personen, den kanske finns i närmaste spegel.

Jag tror på när man ger upp alla sina inre strider och erkänner för sig själv, jag har ett beroende som jag inte längre klarar av att hantera.
DÅ...är man som först mottaglig för nya förändringar, och ger sig nya chanser till en sorts omvändning.
Okey där livet fungerar inte längre, vad kan jag göra för att ändra på det, vilka uppoffringar behöver jag göra för att det ska fungera bättre.
För några kanske det fungerar att stålsätta sig varje gång de dricker för att fortfarande ha kontrollen kvar, men har de någon njutning kvar då?
Vi andra som vet hur en en blöt kväll slutar, har nog inte så många andra alternativ än att totalt ge upp alla möjligheter att kunna dricka på ett tag framöver.
Vi har ett felaktigt dryckesmönster, det är inlärt och väldigt svårt att bryta sig loss från, en gång tagit ett glas, hämningarna släpper och det är fullt ös, igen.

Så är mitt läge, jag har tagit ett uppehåll, men kan för tillfället inte se hur jag någonsin ska kunna dricka alkoholen igen.
En total omvändning skulle kanske lösa det, men jag är jag, och jag vill inte ändra på mig så totalt, är ganska nöjd med mitt sätt att leva just nu.

Så jag ser tiden framöver, kanske kommer det en lösning, eller inte....
Jag älskar förförelsen av alkoholen och faller platt varje gång, den gör mig störst, bäst och vackrast, och vem älskar inte den känslan?
Men verkligheten är en helt annan, och den återkommer till mig dagen efter i stora skuldvågor, jag skäms över den jag inte är, eller trodde jag var.

Därför är det bättre att leva kvar i verkligheten varje dag, om den inte är så bra som du trodde, så är det där du ska göra förändringen,
Inte fly ifrån den hela tiden.

Därför har jag mer ork att vilja tänka i nya tankebanor, det ger en inre själavandring som är en verklig upplevelse, en positiv sådan.

Berra

Jag vill bara hälsa till dig Askan, igen. Varje datum bär sin mer eller mindre betydelsefulla händelse och sak. Men en sak är säker, det betyder att läsa, läsa om och om igen. Jag vill, precis som du, hälsa till alla fina som skriver, delar med sig av sina livsberättelser. Tillsammans bildar dessa enskilda halmstrå den vackraste korg som kan bära många tunga saker tillsammans. Du vet ju Askan, man måste förtjäna för att få... eller, hur är det egentligen med det, på riktigt? Kan det vara möjligt att få utan att ha förtjänat det, ibland börjar jag tro det mer och mer. Ville skriva mera men natten smyger sig på mig. Hoppas du och alla andra kan få vakna i morgon till en bra och trygg dag. Tillsammans är vi så mycket mera än var och en för sig... det tror i varje fall jag numera, mer och mer. Som någon också har sagt, "betyder vi nåt för varandra, kanske det ja".
Eller kort och gott, sup inte så har du mycket mindre att ångra!
Nattens sanningssägare, för att låna ett ord av Santorini.
Kram! Mm.

Ni som varit med längre än jag, när brukar suget & sorgen över ett liv utan alkohol sätta in? Idag är det 1 vecka sedan jag tog beslutet att försöka rädda mig själv & min familj från undergång & jag måste säga att hittills har det varit skrämmande lätt att avstå alkohol. Antar att det är någon slags smekmånad med mitt "nya jag"? Det enda jag märkt är att jag har svårt att somna på kvällarna, förr brukade jag slockna på soffan vid 21 & sedan ruskade hustrun upp mig 30 minuter senare & uppmanade mig att flytta till sängen. Trots det vaknade man på morgonen som en urvriden disktrasa. Nu är jag VAKEN, social & umgås med min underbara fru till 23-tiden, går & lägger mig (direkt i sängen), somnar kanske vid midnatt för att sedan vakna vid 6-tiden UTVILAD!! På jobbet tror de andra att jag går på uppiggande droger för att jag varit så pigg, positiv & alert den senaste veckan. Haha de skulle bara veta att det är först nu jag INTE går på gifter!! Jag har ju trots allt krökat rätt hårt i kanske 15 år av vilka de 2 senaste jag knappt blivit nykter mellan påfyllningarna.
Lustigt att "reptilhjärnan" gör sig påmind. Igår kunde jag sluta lite tidigare på jobbet för att jag var nykter & jobbade undan snabbare än någonsin tidigare. Under en tiondels sekund tittade jag på klockan & tänkte "- Yes, då hinner jag förbi bolaget innan jag skall hämta ungarna!". Detta följdes av ett konstaterande att "- Ja du lille vän, FÖRBI bolaget skall du åka - UTAN att stanna!"

Tack för svar.

Tack för svar. Nu ska jag dricka grönt te istället för vin.

Känns bra det här. Ett steg på vägen till ett sundare liv. Förhoppningsvis.

Instämmer i kören, välkommen ska du vara. Det är skönt att skriva av sig och få respons.
Forumet har hjälp mig oerhört mycket.
Konstnären