Senaste kommentarerna i forumet

kände för att skriva av mig lite mer .. :)

jag har insett att jag har druckit för att kunna njuta av stunden och för att slappna av. för att få det "tyst i huvudet" som leif gw persson uttryckte det. när jag dricker så försvinner all ångest som stör mig, jag kan vara jag! då kan jag vara i stunden så att säga. Som tur är så blev jag alltid ännu snällare när jag drack. kanske för att ångesten mattas av och jag orkar med min omgivning. vet inte om jag har skrivit det tidigare, men har även självmedicinerat med diverse läkemedel och droger. just för att få det "tyst i huvudet".

jag är konstant rastlös men vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. vid matbordet här hemma så orkar jag sällan sitta och bara vara med familjen. sneglar istället bakåt åt disken och tänker att någon måste fylla diskmaskinen. jag känner mig aldrig riktigt bekväm och avslappnad. veckodagarna känns mest som en tråkig transportsträcka (med massa måsten) till helgen. i min kontakt med mina medmänniskor så är jag lite reserverad och jag har svårt för att skaffa nya vänner för jag känner att nya vänskapsband även ställer krav på mig. lättare att säga "nej".

jag har även väldigt lätt för att påbörja något men desto svårare att slutföra det. jag får ångest när jag gör någonting och ångest när jag inte gör någonting. detta dövar jag med att hela tiden hålla mig sysselsatt med saker som inte kräver någonting. jag har insett att i brist på alkohol så har jag istället vänt mig åt film och tv serier. då behöver jag inte tänka på någonting annat än storyn som utspelar sig på tv'n. en nästan lika bra verklighetsflykt som alkohol. läser tidningar, slösurfar, osv. helt meningslösa grejjer, men det dämpar ångesten.

jag har blivit så tungsint av mig. ångest inför det faktum att livet går så fort. det ligger hela tiden i bakhuvudet och maler. jag har aldrig tänkt så förrut. jag tror att det kom efter att en barndomsvän till mig gick bort i cancer för att par år sedan. han var ett år äldre än mig, hela livet framför sig med sin underbara familj.

så på onsdag ska jag träffa en psykolog, ser fram emot det! jag ringde på eget initiativ till en läkarmottagning som skickade mig vidare. under tiden skrev läkaren ut mirtazapine åt mig. jag har nu ätit dessa i en månads tid nu men vet inte om de gör någon nytta direkt. den ständiga ångesten har försvunnit lite, men har samtidigt blivit lite känslokall. men annars har den inte gjort någon större nytta. får ge det någon månad till innan jag bestämmer mig för om jag ska sluta med det.

jag är så avundsjuk på människor kan sitta där och vara helt avslappnade, bara njuta av stunden. :)

nu låter det väldigt negativt kanske. kan ju därför tillägga att det har blivit mycket bättre sedan jag slutade dricka. min ångestnivå idag är markant lägre vilket gör att jag betydligt mer aktiv än tidigare. jag är mer "på", på hugget. så det som jag skriver om nu var mycket värre förr. fy för den vidriga söndags->tisdags ångesten som jag alltid hade efter varje helg! men jag trodde att det skulle bli lite bättre än vad det har blivit.

men kanske har avsaknaden av alkoholens dimma och dess efterföljande ångest nu gjort det lättare för mig att sätta fingret på underliggande problem som nu måste det lösas. kanske kan jag efter det bli glad igen?

någon annan här som upplever sin situation på samma sätt?

Tack Santorini, du förstår nog inte hur mycket det är värt när någon svarar på mina tankar!! Eller, det gör du nog :) Nu känns det bättre med mat i magen. Har druckit över en liter Ramlösa på en timme. Känns tryggt att suget blir lättare och kommer mer sällan med tiden. Jag vill verkligen sluta helt! Kommer att äta antabus ett bra tag känns det som. Jag hade inte klarat mig utan den. Det som är så bra är som jag sagt tidigare att jag tar den på morgonen. Då är det så självklart att jag vill leva nyktert. Vara en närvarande mamma, vara snäll mot min kropp, inte skicka pinsamma sms, ringa och sluddra till folk, kunna ta emot främmande utan att fundera på om jag luktar a, slippa ångest kl 3 på morgonen. Det jag ser mest fram emot är att få tillbaka min energi och livsglädje. Jag hoppas att den finns där någonstans i min framtid!

går sug över:) Det är förstås värst i början, sen dyker det upp vid olika gamla dryckestillfällen. Midsommar kan vara ett sånt. Men för oss som drack mest hela tiden finns det egentligen inga speciella tillfällen kan man tycka. Men tro mej det blir lättare. Det går MÅNADER mellan tillfällena och suget går fort om. Så håll ut bara! Att ge efter betyder bara att man får börja om igen. Bra att du tar antabus, klokt val. Du kommer att få en trevlig, MINNESVÄRD midsommar utan alkohol.

Nu är det jobbigt! Läser och läser. Känner mig stressad inför midsommaren, barnen bråkar och är griniga. Mycket att göra o fixa. Har lagt mig ned en stund och har druckit ett stort glas Ramlösa. Det går väl över snart. Jag kan som tur är inte dricka! Går detta sug över? Kan det gå dagar emellan i framtiden? Hoppas att d blir bättre snart.
Kram

Hej på er alla i sommarvärmen!

nu var det länge sedan jag skrev sen sist. nu kommer en stor prövning, semestern. inga direkta krav som att t.ex behöva gå upp tidigt till jobbet, osv. förra året så var jag inte nykter speciellt många dagar under semestern. helt galet när jag tänker tillbaka på det. de plattor öl som man köpte eftersom "man sparar ju pengar eftersom det är billigare än på bolaget" höll inte speciellt länge.

jag blir lätt uttråkad. och när jag blir uttråkad blir jag stressad och smådeppig. nu gäller det att hitta på saker!

men det blev rätt uppenbart förra våren att jag inte hade kontroll. Och det gjorde att det blev lätt att sluta, faktiskt. Kanske lite det som är grejen med AA, man erkänner att man är alkoholist. Sen har jag inte varit öppen mot folk i min omgivning, dom tror att jag inte dricker för att jag är LCHF-are. Känner inte för att bekänna. Huvudsaken är att alla som jag kommer i kontakt med vet att jag inte dricker. Vad dom sen tror och tänker innerst inne spelar ingen roll längre. Men det är nog bra om ens partner är invigd. Jag kan inte dricka igen utan att stå till svars. Sen har jag det problemet att min man fortfarande dricker och för mycket också. När jag ryter till så skärper han sej, vi får se hur länge det funkar denna gång. Han måste ju också inse hur mycket roligare det är när vi är lediga ihop och kan göra saker, prata, istället för att han sover flera timmar på eftermiddan och går in i sin egen värld. Förut satt vi i varsin bubbla och drack.

Jag tycker ni verkar vara bra på väg, fortsätt med det. Så mycket skönare är det att alltid vara nykter. Det är sant, det tar bara ett tag att inse det. Ruset är en falsk vän.

en kram, du finns i mina tankar/Victoria

Kunde skrivit ditt inlägg! Precis samma sak för mig! Och du Santorini har helt rätt, troligen låter åtminstone jag bli att berätta just för att hålla en dörr öppen. Fortfarande finns hoppet att jag ska kunna dricka "normalt" och om jag "kommer ut" så kommer jag ha ögonen på mig ständigt. Tror tyvärr inte jag kan dricka normalt men vill fortfarande inte berätta. Tror min plan får bli att bli nykterist i smyg ;) Vill inte göra ngn stor sak av det, är inte redo för att dela med mig av mina problem än.

/Anli

Jobbig sanning där, santorini.. :) det är ganska nytt för mig att jag förstått att jag är alkoholberoende. Vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga. Vet bara att jag måste sluta helt. Får se hur han reagerar i helgen och frågar han mig rent ut varför jag inte dricker så lovar jag mig själv och er att jag ska berätta.

så undrar jag om vi låter bli att berätta för att lättare kunna gå tillbaka till gamla vanor. Har man erkänt så blir det svårt att förklara att man dricker i alla fall. Av den anledningen är det bra att berätta, det hjälper en att hålla fast vid sitt beslut.

Ja, jag var nog tvungen att testa. Eller så kunde jag inte stå emot suget. Vet inte riktigt! Ska fundera på det. Vad jag vet är att jag vill sluta upp med eländet och så är det med det! Nej, jag har inte berättat. Har sagt att jag är trött på alkohol, att jag funderar på att sluta dricka helt.. Sånt, men inte vidden av mitt drickande. Skäms inför honom. Min terapeut har sagt samma sak som du, Eken, nämligen att jag försöker fixa allt själv och det klarar jag ju bevisligen inte. Inte när det gäller det här med a. Vet inte hur jag ska säga det, men det måste jag ju förstås så småningom. Är rädd att han ska förakta mig på samma sätt som jag känner förakt inför mig själv när det gäller alkohol. Dålig karaktär, svag och så vidare. Jag är den som alltid är stark. Jag är den som fixar allt, alltid! Vad händer om jag tippar mig mot honom? Vet inte, är rädd för konsekvenserna. Han brukar smita när det kommer konsekvenser..
Kram (så skönt att vara nykter!!)

Kanske bra att du testat nu så vet du. Jag tror kanske oxå att jag själv velat ha bevis på att det faktiskt fungerar..
Jag antar att du inte berättat för mannen ännu? Om du ser det bara från ditt eget bästa, kan det inte vara en lättnad och hjälp att få lite stöd från honom oxå och slippa bära alla hemligheter sjäv? Tror att män oftast lite bättre på det... Vi kvinnor ska ofta försöka klara allt själva, och gör större sak av allt bara p.g.a att det gäller just oss själva?

Ja, det är jag glad för Adde! Och tack för kramen och för att du fick mig att förstå hur farligt det är att kombinera alkohol och antabus. Kände ju det igår, men hade faktiskt inte en tanke på att jag kanske hade varit tvungen att åka till akuten..

Idag har jag inte varit sugen en enda gång, skönt!

För barnens skull ratas sill och nubbe och dans runt stången.
Vi kör en HELDAG på Gröna Lund, käka popcorn och sockervadd och dricka läsk.
Åka karusell och äta karamell.........

Önskar alla en trevlig, rolig och nykter midsommarafton!
/A

ett inslag igår om att krydda sitt eget brännvin. De skulle stå i ett par dygn så det fick dra ur smakämnena ur det man satte till.

Jag vet att jag provade att piffa upp snapsen så några gånger men av nån anledning så fick den aldrig dra färdigt. Rätt löjligt egentligen att hålla på med smaksättning av nåt som verkligt effektivt dödar smaklökarna. Och visst är det väl så att den som inte har problem med spriten i alla fall får den där djävulskt brännande känslan i halsen när den rinner ner ? Oavsett kryddning.

För min egen del hinner jag inte känna vad det smakar så det är ju rätt bortkastat på mig med.

Ta hand om er nu under amatörernas afton! Kramar till alla som fortfarande är kvar här !

glad för att du inte behövde åka till sjukhus....Kram !

Igår fick jag ett jättesug. I samma situation som jag brukar dricka. Då drack jag en starköl, med antabus i kroppen. Lagade mat, åt m min familj. Min karl sa: har du druckit sprit? Det luktar sprit av dig! Jag nekade, jag har inte druckit sprit. Sant i och för sig, men som jag skämdes! Och sedan... Mådde jag så otroligt dåligt! Kändes som om ögonen skulle sprängas! Likaså mitt huvud! Fick lägga mig resten av kvällen. Idag känner jag mig nere, så var det med min motivation.. Men jag tar min antabus idag oxå och fortsätter med antabuseffekten i färskt minne.

skrivit om att dricka för att "vara på samma nivå" eller "för sällskaps skull" eller vilket uttryck som kan vara det rätta. Det har även jag gjort - för att det var en vana med vinet till maten även om jag inte tyckte det var trevligt längre, det hade förlorat sin glans och blivit ett orosmoment. Helt säkert påverkar det honom att du valt nykterhet och kanske (antagligen) gör det att han dricker mer för sig själv/i smyg.

Jag vet inte hur länge ni levt tillsammans men det om konsekvenser stämmer även om man inte har små barn och bostadsskulder (typ:). Att separera söndrar ju ett sammanhang - och skulle kanske skynda på din mans utförsbacke... Det är nog bra och till hjälp för honom att du är mycket tydlig och ärlig!

Njut av "din" sommar! / mt som vaknade av morgonsolen

mt, du har alldeles rätt. Jag är i en helt annan situation än de yngre. Jag vet att jag klarar mej själv. Det vet min man också och därför skärper han sej ett tag när jag säger ifrån. Nu har jag sagt till på skarpen igen och det kommer att gå bättre ett tag. Men det håller ju inte i längden. Till hans försvar måste jag säga att han har aldrig kastat i ögonen på mej att jag inte var bättre själv förut. Jag vet att han är stolt och glad över min förändring och det är ändå skönt att han aldrig drar upp sånt jag gjort medan jag själv drack. Jag får ta en dag i taget med honom och se vad som händer. För visst får det ekonomiska och personliga konsekvenser att separera. Det jag med säkerhet vet är att jag inte kommer att dricka igen för att vara på samma nivå, för att inte bry mej. Ska inte skylla ifrån mej men det har varit en del av mina tidigare återfall känns det som. Men inte längre.

att du ledsnar. Du är kanske i det lyckliga läget att du är fri att välja ditt liv. På anhörigsidan är det vanligt med funderingar, för att inte säga våndor omkring barn, boende och ekonomi. Vare sig man kommit till gränsen för ett ultimatum eller är färdig att lämna är det en oerhörd frihet att inte ha direkt ansvar för nån annan än sig själv. Var stolt över dig som vänt ditt liv! Hoppas din man kommer till samma insikt och gräns - inte minst för hans egen skull. / mt

heter min tråd. Ja för mej är det slut men för min man är det av och till. Mest till just nu. Tidvis har jag trott att han förändrats men så blir det värre igen. Nu har vi semester och han har druckit varje dag, fjärde dan idag. Dåligt väder, då skyller han på det. Medan jag var bort ett par timmar har han druckit så han snarkade och sov när jag kom hem. Sov flera timmar. Så åt vi middag, solen sken igen och jag gick ut sen. När jag kom tillbaka in snarkade han igen. Han vaknade efter ett par timmar igen. Jag sa att jag inte tänker finna mej i att han är full varje dag. Frågade vad han har för spritlager. Öl säger ha men det är mer än så. Han har nåt gömt. Man sover inte en halv dag på några öl. Jaha så blir det alltså uppenbart att jag står inte ut med att ha det så här. När jag själv drack gick det lättare men nu kräver jag mer kvalitet. Som så många andra som blir nyktra så får man ta itu med sin relation och blir tvungen att inse att det inte håller. Jag är hellre ensam än med en full karl. Han blir inte elak eller så, bara tröttsam och löjlig, som en byfåne känns det. Plus att hans snarkande blir värre förstås och stör min sömn. Ja så är läget ikväll. Utled.

med fem dagar i veckan, 200 mg Antabus, höll på med det i ca tre månader, nu tar jag dem i förebyggande syfte, 2-5 per vecka beroende på hur veckan och omständigheterna ser ut.

Det viktigaste för mej har varit och är fortfarande tänket, jag hatar vad alkoholen gör med mej, fanns inget positivt kvar alls, och det positiva som fanns är borta för evigt. När man sjunkit för djupt är det bara jobbigt att tro att man kommer klara normaldrickande, lite grand som att leta efter guldet vid regnbågens slut...

Bara nyfiken, du behöver inte svara. Hur har du ätit antabus? I vilka doser? Hur ofta? Kram, och tack för dina inlägg hemma hos mig

Förlåt att jag kallade dig mammy! Haha, lovar att jag inte var onykter, läste inte så noga bara :)

blir snart enkomponentstankar om du envist hänger fast vid att minnas allt dumt vännen alkohol gjort med dej. En sån kompis vill man inte ha! Vi knaprar vidare på vår medicin och håller oss oanträffbara för vår falska vän.

Kramar till dej!
/MB