Senaste kommentarerna i forumet

Det är ett sorgearbete att få ett barn med särskilda behov. En sorg som kommer och går i skov, men det blir allt glesare mellan skoven för varje år. Min dotter är ju 21 år så jag har för många år sedan accepterat fullt ut att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig, men jag kan fortfarande bli ledsen för hennes skull ibland. Jätteledsen.

Samtidigt ser jag på henne att hon har accepterat fullt ut att hon har sina begränsningar. Hon är lycklig precis som hon är, mer levnadsglad tjej går knappt att hitta. Om hon hade varit ledsen och deprimerad hade det varit otroligt mycket tyngre även för mig. Men precis som du säger, vi ska gå bredvid dem hand i hand i hela våra liv och vi gör det med glädje och kärlek ❤️

Kram ?

Du har blivit forumets amatörexpert på leverskador ? Jag har inte ens vågat oroa mig för levern, jag har fullständigt stoppat huvudet i sanden. Förlitat mig på det jag har hört så många gånger, att levern är duktig på att återhämta sig. Och nu när jag slutat dricka så väljer jag absolut att inte tänka på det. Jag mår bra, har inga symtom och har inte ont någonstans. Mer än myrkrypningar då, och det kan ju knappast vara leverrelaterat ?

Kram ?

PS. Jag tror det var GT som kollades. Utan min vetskap. Läkaren skulle kolla B och järn, det där GT tog han på köpet liksom. Därav att jag fick en ännu större chock när jag fick hans brev ”Jag rekommenderar alkoholstopp”. Otroligt oproffsigt gjort. Han skulle kallat mig och erbjudit mig hjälp att sluta dricka, inte bara skriva ett brev ?

Andrahalvlek, nu har jag delat upp mitt svar en del, för att det var ganska mycket. Kanske är det onödig information, eller så finner någon nytta av den.

Jag vet faktiskt inte vilket värde det kan ha varit som hade en övre gräns på 1.5 för dig. Kanske var det GT eller ALP. Om jag jämför med mina gränsvärden som jag har fått se så har jag ingen med just den gränsen, men gränserna är olika ibland för olika kön och ibland för olika åldrar och ibland båda två, samt att de ändras över tid. Tydligen testar man friska människor och eftersom det varierar individuellt vad man får för värde så sätter man någon gräns så att de flesta friska människor innefattas mellan dessa min och maxvärden.

Men som sagt är ju dessa värdens förmåga att säga vad som är fel, om något, begränsad. Om vi tar ett värde som GT, t.ex. Det får förhöjt värde av flera olika orsaker. Det kan både handla om pågående leverskador eller en pågående hög alkoholkonsumtion eller övervikt. Just övervikt gör väl sällan att man hamnar över den högre gränsen dock, om jag förstår det rätt. Sen kan värdet blir lägre om man fastat en tid och kan vara lite högre efter man just ätit en måltid. Så det är mycket som påverkar.

Om vi ponerar att det var GT som du hade gränsvärde 1,5 och du fick 1,7, så säger väl det förmodligen att du hade en för hög alkoholkonsumtion vid tillfället. Tidigare använde man ju GT just för att upptäcka riskbruk, men man har bytt till CDT och numer vanligen PEth. Detta för att GT även kan höjas av andra sjukdomar, så man kan ha högt GT utan att dricka alkohol eller ha leverskador heller för den delen, men PEth visar ju bara på alkoholkonsumtion.

Just GT var för mig högt när jag precis slutat dricka men har sjunkit. Jag läste att det testa tiotusentals människor i USA och delat upp dem i grupper efter hur mycket alkohol de konsumerar och sedan räknat ut deras medelvärden. Jag ligger i alla fall numer under medelvärdet för nykterister. Dock är det inte heller ensamt ett mått på leverskada eller ej. Du hade säkert haft liknande resultat nu som mig nu efter att ha varit nykter så länge.

Men tyvärr är det väl så som du säger att man lätt kan stoppa huvudet i sanden. I alla fall om varningen inte är allvarlig nog. Jag själv har ju ett brev från min läkare där det står att jag ska undvika att dricka för mycket, underförstått att en normalkonsumtion är ok. Vad man får beror nog mer på läkaren. Hade jag fått det för ett år sedan "Drick inte för mycket" kanske det hade fått mig att dricka lite mindre en helg, men det hade förmodligen inte ändrat min kurs eller riktning särskilt mycket. Jag vet idag att kanske har jag klarat mig undan några värre skador, men är 100% säker på att det är en tidsfråga om jag inte slutar.

Jag är verkligen glad att du klarade av att sluta själv! Hur känner du dock angående vad som kunde fått dig att sluta vid det tillfället. Man kan tycka att om läkaren tyckte att det var så allvarligt att ett alkoholstopp för dig rekommenderas att en större ansträngning än ett brev kunde ha gjorts. Vad tror du själv skulle kunna hjälpt dig att sluta vid det tillfället? Nu lyckades du ju som sagt att sluta i alla fall till slut när du var redo. Men det finns ju de som inte gör det.

Det är väl detta jag försöker reda ut. Hur gör man när någon är orolig för sin hälsa på grund av drickandet? Hur gör man för att förklara allvaret utan att öka på oron? Det är ju egentligen ganska enkelt. Har man lite förhöjda värden eller lite små symptom som ont i höger sida så har man stora chanser att vända på det. Men då får man sluta dricka.

Hej Mic,
Bra med perioder utan problem, och ibland blir det lugnast bara låta de vara så, inte prata sönder “streaket”, perioden där det fungerar. Låt så vara :)

Men ...

Jovisst, jag håller egentligen med, att det bästa vore att köra in i kaklet även med snusdosan.

Att ta medicin... som påverkar något i skallen har jag varit extremt skeptiskt till i hela mitt liv, och är nog försiktig o skeptisk fortfarande. Men men... nu ersätter pillrerna i princip nikotinet och gör det svårare för nikotinet att fästa där det gillar vara i hjärnan, så det fick mig vekna lite...

Kanske finns en tanke att få lite insikter om hur det är att söka hjälp via sjukvården, t.ex. som en del med alkoholbekymmer behövt göra för att klara av att börja tillnyktra? Allt går inte med viljestyrka enbart. Och ibland...

En bit är att jag inte på några villkor vill äventyra min hela resa för att bli av med just snuset. Sedan - nä jag har ingen ork att ta en 2-3 veckors fight där allt är skit, avtrappningen som jag gör nu är verkligen uppskjuten smärta, det kommer i omgångar när man slutar snusa, eller när dosen ändras. Men, det är inte mer än vad jag klarar av eller orkar, och det är kontrollerat, begränsat till 12 veckor.

Just nu är jag inne på första veckan utan snus - och min sköterska sa det var okay suga på mindre mängd nikotintabletter när det är som värst. Så då gör jag det, inte alla 10 kvarvarande veckor, men kanske 2-3, tills jag känner att ja, snusdosan behöver jag inte söka eller sakna längre...

Jag kommer inte kliva av den här resan utan låta det bli 12 veckor, om det inte stöter till hemska komplikationer... Sen funderar jag såklart om det är värt hålla på alla tolv veckor...

Mängden nikotin i kroppen har i vilket fall sjunkit dramatiskt sedan jag började, och den ska fortsätta skruvas ner.

När jag var o handlade idag var det skönt att gå förbi kassan utan att behöva toppa upp snusförrådet. Ja, jag vet jag har annat i kroppen just nu som gör störtlandningen mindre jobbig, men är på väg... :-)

Sen såklart, vet inte sköterskan om vad jag slutat med tidigare i år så hon vet inte hur tjurig och beslutsam jag faktiskt kan vara att sluta med något. Dock... som sagt, det är skönt få mjuklanda i detta.

Vad är man utan sina missbruk? Ja, jag hoppas jag är mindre kick-sökande, och mer förnöjsam, och sann och ärlig med mig själv och andra. Jag tror jag gett upp tanken på bli perfekt, så mer sann är nog viktigare än perfekt.

Dessutom - mer arg ibland också, för det finns situationer jag faktiskt har rätt vara arg märker jag, för jag har ett värde och en plats.

Utan mina missbruk? Ja, hittils är jag mindre skamfylld och mindre säker på att allt löser sig snabbt. :-) Det är okay att det här tar 10-12 veckor att landa ut innan medcinen tas bort (hm och då tar det väl 10 veckor till *skratt*), men må så vara. Det tog massa veckor innan jag började känna mig stabil mot alkoholen i somras.

Må gott, och kämpa o lev :-)

Kul höra från dig!

Läst alla dina inlägg, blir inspirerad finns hopp.

Dubbelpost

Dagarna tickat på. Är fortfarande hemma då jag är så fysiskt trött och har huvudvärk. Jobbar dock hemifrån och har lite möten och samtal vilket är skönt.

Min mor har fått covid och jag träffade henne dagen innan hon visade några starkare symptom så jag kan ha det.

Så jag ska ta covid-test på torsdag. Där jag bor får endast vissa grupper (jag är inte en del av de grupperna) ta testerna pga trasig maskin (eller vad det nu är). Jag lyckades ändå övertala VC att göra det på mig, var så ful att jag använde de faktum att jag har Autism. Och visserligen gör väl min autism att jag är extra känslig och orolig av mig. Men jag vet inte om det är det eller om det bara är jag som inte kan ”känna” om jag är frisk eller inte. Känner mig ju sjuk jämt så... sen kan det ju vara medicinerna, har fått dosökning igen... kanske lite piggare av det... Blir helt hypokondrisk av detta!

Jaja... ingen alkohol, ingen längtan efter det heller. Men det är inte heller den där känslan av att absolut inte ens kunna dricka som jag hade med den andra medicinen. Jag saknar den känslan, när det inte ens kändes som ett alternativ, när jag var tvungen att tvinga fram tankarna kring att dricka.

Glad att jag är ändå är i ett okej headspace annars.

Tror dock jag äter för mycket socker just nu vilket min kropp inte mår bra av. Kan vara därför jag får ont i huvudet så mycket. Går inte upp i vikt då medicinerna förhindrar det lite, det är skönt. Men har bestämt mig att jag efter jul ska ta tag i kost och få till ett riktigt planeringsschema. Ska inte banta, men försöka få till bättre rutiner och planera mat så jag inte blir så handfallen och äter en chokladboll till kvällsmat i brist på fantasi. Det händer oftare än vad jag skulle vilja erkänna ??

Min dröm är att jag ska få till ett schema där hela mina dagar är utplanterade och utstakade så att jag får påminnelser på min smartwatch. Jag skulle behöva påminnelser för så mycket, borsta tänderna, tillreda lunch, tid för vila och rast på jobbet... jag har ju noll tidsuppfattning, noll förmåga att utföra plötsliga vardagliga aktiviteter eller vardagssysslor utan uppmaning. Det mesta funkar och det påverkar ingen annan än mig själv, men det är satans jobbigt att känna sig så värdelös jämt. Jag är 0 eller 100, jag har svårt att hejda mig. Jag kör på i 130 på jobbet och kraschar innan jag ska hem, väl hemma ligger jag som en liten våt filt. Ni som vet hur detta är, att ha ADD och Aspergers, välkommen till klubben. För er andra (även om diagnoserna även innehar fördelar) så skatta er lyckliga. De kan vara så funktionsnedsättande/handikappande ibland.

Men för att detta med schemat ska funka måste jag;
1. Ha energi genom att jag får en bra nivå på min medicin.
2. Ha tid och lust att sitta och planera upp veckorna.
Det kommer jag ha vid lovet är min tanke. Ska vara ledig det mesta av jullovet ?

I morgon är det 60 dagar, detta har jag ju klarat förr, fan vad grym jag är ändå ❤️

En ganska tråkig tid är det , grått grått, coronagrått. Känner mig inte riktigt i fas i helgen till idag. Har dock accepterat mitt medel mående och gnetar på ändå. Har knappt mer än ork till att jobba. Men inget a sug och det är jag tacksam över. Just idag ser jag inte riktigt dom där bra sidorna jag såg den 11, men visst är det så att ens riktiga jag kommer fram mer o mer. Nåväl ett grått dygn i nykterhet är bättre än ett i onyktert tillstånd. Och kanske redan imorgon tittar solen fram igen, för det gör det alltid. Kram

Som svar på din fråga om ultraljud, ja det gör man absolut i Sverige. Det brukar vara ett första steg efter blodprover och det var det även för mig. Man gör vad som kallas ett LGP-ultraljud, alltså lever, galla, pankreas(bukspottskörtel) och tittar på allt sammantaget.

Dock är även ultraljudets användning begränsad. Det är ett kapitel i sig och där finns det mycket information fram och tillbaka, ibland även något motstridig. Just i detta ämne känner jag att jag inte har tillräckligt mycket insikt om för att skriva så mycket om. Lite förenklat så kan man se vissa problem med hjälp av ultraljud. Man kan se fettinlagring i levern, alltså steatos eller fettlever. Man kan även se storlek på levern och man kan se blodflöde om det är normalt och till och med mäta upp hastigheten på blodflödet genom huvudvenen: Man kan då även se problem med gallväggar och gallsten och bukspottskörteln vet jag inte riktigt vad man ser på den. Sedan kan man även se hur homogen levern är samt om ytan är slät eller skrumpen. Där kan man då se maligniteter som cancer eller andra polyper t.ex. Men däremot kan man inte se inflammation. Ärrbildning som börjar med fibros och sedermera blir cirrhos eller skrumplever kan man heller inte alltid se i ett tidigt stadium.

Lite kort så kan man hitta en massa problem med ultraljud men det kan finnas problem som ultraljudet inte upptäcker. För den som är intresserad så visade mitt ultraljud på måttlig fettinlagring. Jag hade bara varit nykter några veckor, samt jag bär på övervikt som också ger fettlever så det var väl inte så konstigt. Dock var blodflöde, flödeshastighet och vener normala. Ytan var även slät samt att normala gallväggar, inga tecken på gallsten och pankreas utan anmärkning.

När jag gjorde ultraljudet hade jag även läst innan om att en anledning till att ultraljudsundersökningen kanske inte upptäcker allt är att det på vissa kan vara svårt att få bra bild, speciellt om patienten är överviktig. Därför frågade jag om just detta, då jag ju bär på övervikt, men ultraljudsläkaren sa att på mig är det inget problem. Han får jättefina och tydliga bilder ändå. Men att det mycket riktigt kan vara svåra på vissa människor.

Jag behövde skriva för att förstå vad tankarna handlar om. Och det är precis det. December med alla (forna) möjligheter till alkoholintag och återgivningen för flickan. Det senare är en TYPISK trigger för mig. Vet inte hur många gånger jag skrivit det här men så är det. Jag är orolig. Jag vill inte riktigt vara med. Vill bädda in hjärnan, mina tankar och känslor i bomull (=alkohol). Jag önskar att min flicka hade fått vara som "alla andra" och med samma framtidsutsikter och möjligheter att leva ett självständigt liv. Men så är det inte. Jag kommer att gå bredvid henne, hand i hand, resten av hennes liv. För att jag älskar henne. För att hon kommer att behöva det. Därför måste jag vara nykter.

Forumet är ovärderligt. Jag får sätta mina tankar på pränt och ni, högt ärade Forumvänner, läser och skickar snälla tankar i skrift till mig. TACK!

Kram!

Det är mycket riktigt så att man saknar känsloceller i själva levern. Dock är det många som får ont av olika former av leversjukdomar. Det finns de som har ont i levern(ok, det är ju inte i levern, men om vi säger på grund av levern) både på grund av fullt reversibel fettlever, eller inflammation samt cirrhos. Sen finns det de som jag talat med som gått igenom en levertransplantation men som aldrig känt någon smärta eller obehag där alls.

Just smärtan finns det olika bud på vad den beror av. Vid fettlever eller inflammation t.ex så sväller ju levern upp och blir större än den normalt är. Detta kan då i sin tur göra att den trycker på intilliggande organ eller vävnader, som i sin tur har smärtreceptorer. Detta gör ju att smärtan känns i området kring levern och på grund av levern men inte i just själva levern. Denna smärta kan ibland kännas i höger axel istället. Detta kallas ibland för visceral smärta. Lite såsom att hjärtproblem kan ge smärta i vänster arm eller vänster sida av halsen.

Av de förvisso högst anekdotliga upplevelser jag fått ta del av så är det människor med leversjukdomar av varierande dignitet som alltså känner allt från ingenting alls vid slutstadier av sjukdomen till de som inte kan ligga på höger sida i sängen för att det gör så ont i tidigare stadier. Hur ont det gör är således ingen indikation på hur allvarligt det är. Dock bör det påpekas att många som har haft som första symptom att det gör ont i höger sida av övre delen av magen, har kunnat reversera leverskadorna helt och hållet genom alkoholstopp och ett i övrigt sunt leverne. Ovanpå det bör det påpekas, att det i många fall, kanske de allra flesta, handlar om gallan. Antingen att man har fått sten eller behöver operera bort den. För har gallan blivit så infekterad att den behöver opereras bort så gör det i princip alltid ont. Har man ont i det området är alltid första frågan om man har gallan kvar.

Här har jag också många anekdoter bland de som har känt smärta i det området men varit rädda för att gå till läkaren. Många har upptäckt att smärtan tycks vara knuten till alkoholkonsumtionen. T.ex att man efter en festkväll har ont men efter några dagar utan alkohol inte känner något alls. I vissa fall har det varit gallan som spökat, då även den påverkas av alkohol. Att operera bort gallan är ju också tämligen riskfritt i jämförelse med leversjukdomar. I andra fall har man ignorerat smärtan och fortsatt dricka. Det har inte varit bra i något av de fall jag känner till. Men det är såklart svårt, som sagt, när man är orolig och alkoholen är det man använder för oro. Jag vet precis hur det är.

För min egen del kan jag väl säga att det har varit ett av mina symptom. Dock har det inte varit vad jag skulle kalla för smärta. Snarare kanske ett kortvarigt obehag som varat i några sekunder då och då. Nu är det dock längesedan jag kände det, vilket förvisso kan förklaras av att jag inte druckit på länge. Jag kände det aldrig under tiden jag drack. Första gången jag kände något var nog en vecka efter att jag hade slutat. Min diagnos var ju dock fettlever, som ju kan förklara den.

Jag har ändå funderat på hur jag hade reagerat om jag hade fått ont under tiden jag fortfarande drack. Jag hade nog också stoppat huvudet i sanden. Så där har jag väl tur kanske, att jag lyckades sluta innan.

Ja det var smart, jag hade nog inte gått så raskt o långt idag om det varit för egen maskin bara. Alla möten passar inte för det, men nu var det ett ganska informellt avstämningsmöte ; och gissar att säljaren/konsulten summerar o drar fram nått som jag råkat säga som han kan spinna vidare på ?

Och bra idé att kanske ta promenad telefonmöten så. Ska lägga det på minnet. Går ju göra så även om det är videomöten också; en del i alla fall

Hmm... Dags fundera över hund kanske?

?

Idag deltog jag på ett webbinarium med Alna, en organisation som förebygger riskbruk och missbruk på arbetsplatser. De uppger att orossamtalen till dem från arbetsgivare har ökat med 30 procent nu under coronapandemin. Och då är ändå mörkertalet stort. Jag har gått Alna-kurs förut, men det var några år sedan och nu har jag ju dessutom helt andra glasögon på mig.

Rubriken för kursen var ”Vad missar vi när julfesterna ställs in?” Vi som arbetsgivare missar bland annat möjligheten att få upp ögonen för medarbetare som uppenbart har problem med alkoholen. På min arbetsplats har vi inte haft den typen av ”fylleslag” på många år. Vi brukar äta julbord på lunchtid, och de senaste personalfesterna kvällstid har varit väldigt städade med max några glas vin till maten.

Men jag har jobbat på företaget i 28 år, och har varit med på många fylleslag i företagets namn. Resor, hotellnätter och fri alkohol var inte ovanligt för 15-20 år sedan. (Det har vi inte råd med längre, varje krona måste ses över. Tack och lov för det kanske.) Då och då på dessa fester var det uppenbart att vissa medarbetare hade problem med alkoholen. Minst två utredningar som jag känner till är initierade efter den typen av fester. Samtidigt vet jag att de som hade störst problem undvek den typen av fester, för att de visste att de skulle bli avslöjade då.

Efter kursen skickade jag ut ett gruppmail till alla anställda och påtalade att det är svårt för cheferna att hålla koll på alla medarbetare i dessa coronatider, och att det därför är viktigt att man har koll på varandra och hintar chefen om man är orolig. Kanske ger mitt gruppmail respons, kanske inte. Men det kan ha väckt tankar hos folk i alla fall.

På webbinariumet fick vi lite tips på tidiga symtom som det är bra att alla känner till i dessa hemifrån-jobb-tider. Detta kan också vara symtom på psykisk ohälsa, men det är ju också viktigt att fånga upp så tidigt som möjligt.

? Loggar in sent eller deltar inte alls på planerade videomöten.
? Har kamera och mikrofon avstängd och svarar knappt på direkt fråga.
? Ser uppenbart ovårdad ut - om kameran nu är på vill säga.
? Är förvirrad och dåligt påläst i de diskussioner som hålls.
? Svårt att hålla deadline och/eller levererar generellt sämre jämfört med tidigare.
? Ökad korttidsfrånvaro, helst på måndagar.

Slutligen fick vi tipset att alla chefer så gott som dagligen bör ha videokontakt med alla sina medarbetare, med kamera på, eller att arbetsgruppen har videomöten där alla får synas och höras. Det är så viktigt att alla känner sig sedda.

På mitt jobb har vi morgonmöte varje dag, men långt ifrån alla deltar där. Jag brukar dock nästan alltid delta, mycket för att jag vill se vilka som är med och hur de interagerar med gruppen. Alla kommer dock inte till tals varje dag, det skulle ta för lång tid. Därför finns det en del att jobba med på mitt jobb, så jag hoppas att mitt gruppmail har väckt tankar hos många, allra helst arbetsledande chefer.

Kram ?

Det är läskigt med leverskador eftersom levern saknar känsloceller, så det går inte att känna om den är skadad. En del pratar dock om att de känner ömhet i det området, men det måste vara gallan eller nåt.

I de dokumentärer jag har sett om just leverskador i Storbritannien, som ökar lavinartat, så gör de ultraljud på levern. Ett blodprov kan visa att levern mår bra, men ultraljudet kan visa annorlunda. Görs ultraljud även i Sverige?

Jag fick förhöjt värde på något leverprov för två år sedan kanske, minns inte ens vilket. Övre gräns var 1,5 och jag hade 1,7. Jag fick ett brev från läkaren med uppmaningen ”jag rekommenderar alkoholstopp”. Inget mer. Trodde den läkaren att det är så lätt att sluta på egen hand att det räcker med en skriftlig rekommendation. Jösses.

Nu har jag visserligen lyckats sluta på egen hand, men den läkaren släppte mig helt och hållet efter det brevet. Ingen uppföljning alls. Det är inte hans förtjänst någonstans att jag lyckades sluta dricka. Jag minns att jag då rev brevet i småbitar och slängde i soporna. Sen stoppade jag huvudet i sanden och drack vidare ytterligare ett år cirka.

Kram ?

Det är verkligen en jättebra idé. Jag har hört om dem som brukar ha telefonsamtal så också nu i hemifrån-jobb-tider. Jag har inte kommit ut än ? Det regnar. Jag fryser (vilket är ovanligt för mig som är klimakterietant). Jag kan inte förmå mig, endast en hund hade fått ut mig idag känner jag ?

Ja, ja även solen har fläckar ?

Kram ?

Som ni kanske vet var jag en av de som oroade mig för min lever. Dock aldrig medan jag drack. Det var egentligen först efteråt som jag fick funderingar på om jag kunde ha orsakat någon permanent skada där. Det positiva med det var att jag hittade hit. När man googlar om leverproblem så kan man hitta listor och liknande med symptom etc., men egentligen säger de inte särskilt mycket. Jag ville egentligen hitta någon som hade erfarenhet av det att prata med. Visst blev jag undersökt på min vårdcentral, men det tog tid och tiden man får prata med läkare är ju väldigt begränsat. Oftast blev det bara ett brev på posten vilkte gjorde det till en väldigt utdragen process. Men det var inte alltid så lätt att hitta någon med erfarenhet. Jag kände mig ganska ensam.

I dagsläget har jag dock en hel del mer erfarenhet. Jag har diskuterat med och läst mångas berättelser som har eller har haft problem med levern. Det gör mig såklart inte till läkare och jag kan inte diagnostisera någon. Vad har jag då lärt mig av detta?

1. Alla fall är unika.
Det kan ju bero på att vi alla är unika individer och hur vi påverkas av leverproblem kan bero på genetiska faktorer men även andra sjukdomar vi har. Därför är det väldigt svårt att jämföra med någon annan. Man kan aldrig se på någon annan som man vet med sig har druckit mer än man själv har gjort och säga att eftersom han inte har några leverproblem så kan inte jag ha det heller.

2. Ett blodprov säger inte alltid jättemycket.
ASAT och ALAT o.s.v påvisar främst pågående problem med levern. Många med avancerade alkoholskador på levern som slutar dricka får efter ett litet tag vad som anses som normala värden på leverprover. Å andra sidan kan en del som har haft väldigt höga värden på leverprover återhämta sig i princip helt efter att ha slutat dricka.

3. Många tar inte en första varning från levern på allvar.
Detta är väldigt vanligt i mångas berättelser. Man kanske själv ser lite varningstecken, kollar sig hos läkaren men inget verkar sådär jättefarligt. Speciellt inte efter att man varit utan alkohol ett tag. Man är kanske orolig initial men sen tänker man att man kan fortsätta och sen kommer man till en punkt där det längre inte finns någon återvändo.

4. Många använder alkohol för att dämpa ångest över levern.
Det här är ju också ett stort problem. Man har kanske lite småsymptom eller har haft något högt värde på något blodprov. Då kommer ångesten och är man alkoholist så tar man ju till alkoholen för att dämpa ångesten. Denna cykel kan vara väldigt svår att bryta. En del bryter den genom att de väntar alldeles för länge, tyvärr, och hamnar på sjukhus och tvingas upphöra med alkoholen.

Denna information är dock väldigt svår att förmedla till någon som dricker för mycket och är orolig för sin lever för att man riskerar att personen hamnar i den onda cirkeln där man använder mer alkohol för att dämpa ångesten.

Det jag försöker förmedla är att man ska 1. inte oroa sig men 2. ta det på stort allvar. Men det är så svårt att få fram. Problemet är ju att man kan 1. oroa sig för mycket och få panikångest, illa nog bara det men det kan leda till att man tar till alkoholen eller 2. oroa sig för lite och fortsätta dricka.

Jag har hört väldigt många historier från människor som slutade att dricka, när de började oroa sig för levern, och vände på det och lever ett bra liv nu. Jag har också hört historier om människor som inte slutade dricka när de började oroa sig, kanske för att de inte lunde sluta eller för att de inte tog det på tillräckligt allvar, och som nu har oåterkalleliga skador och symptom.

Dock har jag inte hört om någon som var orolig för sin lever som inte slutade dricka och som det gick bra för.

Äh, bara bra med lite positivitet. Så trött på regn, mörker och Corona nu. ?

Ja VaknaVacker, det finns många orättvisor här i världen. Jag tycker tex att det är orättvist att jag aldrig har fått en gädda som vägt över 10 kg, när det är så många andra som har fått det. Därför släpper jag tillbaka dem så de får växa till sig. Så jag kanske kan få dem när de väger över 10 kg. ? Men när det gäller alkoholen så tycker jag inte det är det minsta orättvist att jag inte kan dricka. Jag ser det tvärtom som en förmån och en storvinst att jag slipper dricka. Jag behöver inte hälla i mig en farlig drog.Jag mår hur bra som helst utan. Jag tror det är därför som det tycks vara totalt omöjligt för mig att känna något som helst sug efter alkohol. Men en gädda på över 10 kg är jag grymt sugen på,? Alla är vi olika och tycker en massa saker är mer eller mindre orättvist, men det går ju att må jättebra ändå som tur är.

@Kvinna38, tack! Du har ju också börjat komma riktigt långt på din resa! Du vet att jag hejar på dig. ?

@Sommarbarnet, Jag blir uppriktigt glad att se att du mår så bra nu! Jag minns när du började skriva här. Jag såg direkt hur du led och hade fått nog av alkoholen på riktigt. ?

En sak till, jag kommer alltid vara extremt försiktig för att råka få i mig alkohol av misstag. Jag litar inte för fem öre på att alkoholens beroendeframkallande egenskaper ska ha slutat bita på mig. Lika lite som jag litar på att bensin har börjat smaka gott.

Ha en bra dag och misströsta inte. Snart går vi mot bättre tider. Vaccinet är på G, och dygnet får längre ljusa timmar. Efter regn kommer sol. Jag är gräsligt positiv, jag vet?, men jag kan inte rå för det. Kram

Jag tog en promenad innan gryningen, inte så lång som jag tänkte mig, men det blev av i alla fall!

På lunchen kommer jag iväg på promenad även om jag inte väljer själv, för en säljare valde att förlägga ett "walk and talk" möte idag med utgångspunkt från mitt hem :-) Smart sätt att få träffas.

Tror att det är helt normalt att känna sig Tuffsig nu egentligen. Mörkret som under långa tider tvingat människor till vila den här perioden är som värst. Nu ska vi i stället slutspurta med julen som hägrande mål. Längtan efter vila! Och vila är nog starkt förknippat med alkohol.

Jag älskar egentligen vilan utan alkohol. Det gäller bara att vara tydlig med sig själv med att det är dags att vila. Och när man springer på slutspurten då ser man bara målet.
Känner att det är liiite positivt med Covid att det blir ett lugn, man ska inte trängas på glöggmungel eller i affärer. Bättre att plocka in granen extra tidigt och njuta av samvaron med barnen.
Älskar din tråd förövrigt Charlie. Vet inte om jag nånsin har skrivit i den. När jag var så väldigt trött orkade jag bara läsa. Ville skriva nåt klokt, men det blev aldrig så. Håll i nu och låt dig vila utan a. Så mycket skönare och för den delen så mycket bättre umgänge med barnen när man är nykter.

Tror att det är helt normalt att känna sig Tuffsig nu egentligen. Mörkret som under långa tider tvingat människor till vila den här perioden är som värst. Nu ska vi i stället slutspurta med julen som hägrande mål. Längtan efter vila! Och vila är nog starkt förknippat med alkohol.

Jag älskar egentligen vilan utan alkohol. Det gäller bara att vara tydlig med sig själv med att det är dags att vila. Och när man springer på slutspurten då ser man bara målet.
Känner att det är liiite positivt med Covid att det blir ett lugn, man ska inte trängas på glöggmungel eller i affärer. Bättre att plocka in granen extra tidigt och njuta av samvaron med barnen.
Älskar din tråd förövrigt Charlie. Vet inte om jag nånsin har skrivit i den. När jag var så väldigt trött orkade jag bara läsa. Ville skriva nåt klokt, men det blev aldrig så. Håll i nu och låt dig vila utan a. Så mycket skönare och för den delen så mycket bättre umgänge med barnen när man är nykter.

Det vore en syn - gå runt med ett koppel i handen, stanna till vid varje lyktstolpe ? Tack för det skrattet!

Kram ?

Det funkade i flera veckor, men inte alls de senaste 1,5 veckorna då jag jobbar mest hemifrån. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska förmå mig att gå ut och traska i mörker och regn, när jag inte måste. Med hunden var det självklart.

Kram ?

Underbart uttryck, det snor jag. Tänker ofta lite likadant - har jag inte värre saker att bekymra mig över, så är jag faktiskt lyckligt lottad.

Jag brukar också tänka så här när jag hör folk gnälla över skitsaker: ”Har du inte värre saker att beklaga dig över så har du det rätt okej i ditt liv ändå”. Men det säger jag inte till dem förstås. Istället möter jag dem med ett leende och börjar prata om något roligare.

Jag kunde INTE förmå mig att gå ut och gå i morse. Helt omöjligt. Gör ett nytt försök på lunchrasten, ställer ett larm pronto.

Kram ?

Du får skaffa dig en osynlig låtsaskompis och traska runt med ett koppel!
Missar sällan mina 10 000 steg, går i ur och skur och regn på tvären, och det beror nog enbart på mina hundar.
Annars är ju min karaktär inte den bästa.
Riktigt bra allväderskläder är också ett tips, inte bara bekväma utan lyxigt snygga. Då känns det roligare att gå ut och traska. (Lite kul att känna sig duktig och få ge dig tips till dig Andrahalvlek, det brukar ju vara tvärtom ;) )