Senaste kommentarerna i forumet

Tio månader Wow! Bra gjort! ????

Kram ???

Jag skulle oxå ta upp det, har fått journal ändrad i samband med felaktiga antaganden i journalen. Kram

Jag tog 1,5 timmes höneblund i eftermiddag och ändå gäspar jag nästan käken ur led kl 22.30. Mina fredagkvällar är numer precis som vilka andra kvällar som helst i veckan. Den stora skillnaden är att jag kan stänga av min klockradio och sova så länge jag vill och kan imorgon ?

Jag är helt sömnfixerad. Jag har läst att kvinnor i klimakteriet har väldigt stort sömnbehov. Jag väljer att tro på det ?

Chill helgkram ?

Det där med läkare är kanske svårt att säga. Jag vet ju att om jag hade varit på vårdcentralen när jag inte var beredd att sluta så hade jag säkert sagt att "Det blir några öl ibland, och kanske några fler så här på sommaren". Men nu ville jag ju att det skulle undersöka sådant som hade just med alkoholbruk att göra. Kanske främst lever men även andra saker som jag tänkte att en läkare skulle veta vad de skulle undersöka. Jag har ju också pratat och diskuterat med de som har olika leversjukdomar och även vissa av dem kan underdriva sitt drickande, vilket kanske vilseleder läkare. Är man 30, 40, upp till 50 kanske, så tänker man kanske att det borde synas på någon om de dricker tillräckligt för att ha problem med t.ex levern. D.v.s på grund av att om det har gått tillräckligt långt med alkoholen så brukar ju även en hel del sociala problem uppstå till följd av det som kanske också gör att man blir mindre noga med hygien och liknande. Men så är det ju inte alltid. Är man då i den åldern och verkar leva ett hyffsat stabilt liv och uppger att man dricker en falska vin i veckan, så har ju en läkare ingen anledning att anta riskbruk och heller inte undersöka det närmare.

Du hade säkert varit väldigt bra på att identifiera de som ligger i riskzonen, utan att känna till deras alkoholvanor. Samt varit en stor hjälp. Du är redan en klippa här på forumet!

Jag vet inte vem det är jag ska visa resultatet för. Jag har visa hypotetiska scenarion som ibland spelas upp i mitt huvud, där man inte tror på min egenrapporterade nykterhet i efterhand. Det ger mig den blandade känslan av förståelse för att de inte tror på mig samt uppgivenhet för att det inte finns något jag kan göra för att bevisa det. Det är väl därför jag menar att det skulle kännas bra att ha det svart på vitt.

Ska öva hela helgen ?

Tack för kommentar i min tråd och grattis till 10 månader och viktnedgång. Starkt!

Har ett par tre kilo jag vill få bort. Men kanske ska koncentrera mig på nykterheten ett tag till och ta tag i det lite längre fram.

Jag gillar inte heller stress. Försöker skala bort när det blir för mycket istället för att stressa. Dock gillar jag utmaningar. Har fått nytt jobb och det kommer bli en utmaning för mig. Hoppas att det går att genomföra utan stress.

Det är bra att du övar dig, det ger resultat. Nästa gång din man är bortrest så går det ännu lättare, och efter ett tag så är saknaden efter vinet som bortblåst.

Kram ?

Allmänläkare generellt är kanske dåliga på att fånga upp missbruk? De kanske måste vara specialiserade på det området för att vara riktigt duktiga på det? Synd i så fall, för det är ju till läkare man går med allehanda bekymmer. Och missbruket av alkohol är väldigt utbrett. Det vore ju önskvärt om fler lyckades sätta stopp innan de når den absoluta botten. Eller beror det på inställningen att man inte ska försöka påverka innan individen själv söker hjälp för missbruk? Att det liksom är meningslöst innan dess.

Drar en parallell till det chattande jag bidrar med för tjejjouren. Några stödsökande som är riktigt svåra är tjejer med ätstörning. De vill bara att man ska bekräfta att de gör rätt, att de inte väger för lite osv. Men så kan vi förstås inte agera, vi måste säga sanningen till dem. Att deras BMI är på tok för lågt, och att det är viktigt att äta åtminstone lite frukost, lunch och middag och att det är osunt att svälta sig och samtidigt träna fyra timmar per dag.

De blir skitarga på oss, kallar oss jävla kärringar och avslutar chatten. Men det råd vi fått från ätstörningsenheten är att vi måste vara tydliga och inte stryka dem medhårs. För om de får höra samma argument gång på gång på gång, från olika håll i olika sammanhang, så kommer de kanske till slut att förstå. Kanske. Det är en vidrig sjukdom.

Själv går jag runt och studerar min omgivning på jobbet. Hmm, kan den och den möjligen ha alkoholproblem? Har identifierat flera stycken högpresterare som jag tror kan ligga i farozonen, men det har inte fått konkreta eller synbara konsekvenser på jobbet än. Men det hade det inte hunnit få för mig heller, så det behöver inte gå så långt.

När jag blir ännu mer lite mer trygg i min nya roll som nykter så tror jag att jag kommer att stå på barrikaderna. Precis som jag har gjort i frågor som rör psykisk ohälsa i flera år.

Pratade med barnens pappa om min nykterhet idag. Han dricker en del. Öl- och whiskyfantast. Jag sa åt honom att han dricker för mig också nu. Då svarade han att jag nog redan har druckit alkohol för en hel livstid ? Och han har rätt. Been there done that. Saknar det inte ett dugg.

Varför köper du inte en vanlig alkoholmätare? Men vem ska du visa resultatet för? Eller vill du bara veta att det faktiskt är sant? En personalkollega till mig har en alkoholmätare i sin skrivbordslåda. De har en medarbetare med alkoholproblem, och dealen är att de när som helst vid misstanke ska kunna be henne blåsa. Det ingår i den behandling som företaget betalar. Men min personalkollega är uppgiven, hon tror inte det slutar bra för den individen.

Kram ?

Tack för gratulationerna !? Så härligt med alla fina kompisar här! Inget överdrivet firande för mig i dag. Färska räkor till middag, sedan ett långt varmt bad och en påse lakrits räckte gott. ?

@Sommarbarnet, jag måste fixa ett par nya jeans. De paren jag har nu har blivit alldeles för hängiga enligt frugan. ?
@Se klart, ja nu fortsätter vi på den nyktra vägen. Något annat finns inte på kartan! Grattis till dig också! ?

Jäklar vad tiden går fort numera, men det är väl som man säger. Tiden går fort när man har roligt och mår bra. En månad nu, känns ungefär lika lång som en dag gjorde under den första månaden.

Jobbhelg nu igen, så jag säger natti-natti redan nu. Ha en bra helg!
?

Det har varit en liten förhandling i hjärnan inför den här helgen. Min man är bortrest och det har alltid inneburit att jag har kunnat dricka ostört. Ja, för barnen märker ju inget?!?

Men steget känns långt till att ens gå in på Systembolaget. Jag vill inte bryta min nykterhet.

Men visst saknar jag vinet en fredagskväll. Iaf det första glaset.

Livet pinnar på, är lite trött och har fått jobba hemifrån ett par dagar denna vecka.

Höjt min medicin och kan inte påstå att effekterna är så goda, huvudvärk, hudutslag och en känsla av att stundtals vara klumpig och lite seg/full (ni vet när man rör på huvudet och allt följer med lite lite efter). Men det är inget farligt, måste låta det gå ett par dagar så kroppen vänjer sig. Ska inte klaga, dessa mediciner har gjort under hittills.

Har fortfarande inget sug efter A, inte ens en tanke att ens vilja gå till systemet. Jag och alkohol har just nu gjort slut känner jag. Jag vill, orkar inte och behöver inte ens tänka på A, i någon bemärkelse. Det är som A är utsuddad från min hjärna, typ.

Är för övrigt trött på allt som har med presidentval, överkänsliga människor och covid just nu... jag vet allvaret, tro mig. Tur att man kan välja att inte hålla sig uppdaterad!

Jag har väl underdrivit för mig själv hur mycket jag har druckit. Eller slätat över det, som man kanske kan beskriva det. Jag vet när jag var hos läkaren dock att jag verkligen försökte trycka på att det inte var något normalt intag, eftersom jag var angelägen om att de skulle fokusera på alkoholskador. Den första läkaren jag träffade hade skrivit "druckit en flaska vin om dagen". Om det ändå hade varit så väl. Jag vet att jag hade svårt att ge en exakt siffra, då det liksom blev ett par öl ute och några hemma och någon hos en vän etc. och jag inte hade funderat på det. Jag är säker på att jag sa uppskattningsvis två liter vin om dagen. Hon frågade mig om jag inte blev omhändertagen eller råkade illa ut. Nej, sa jag. Min tolerans var hög nog att det inte var så farligt som det annars kunde ha varit. En natt när jag druckit som mest, den sista veckan, missade jag sista bussen hem efter att ha hälsat på en vän. Jag gick 7km mitt i natten. Hade ju nästan nyktrat till när jag kom hem, kände jag, vilket jag förstås egentligen inte hade.

Jag undrar varför hon skrev ner en flaska vin. Jag ser det som osannolikt att hon skulle ha hört fel. Men varför då?

Sen med en psykolog är det såklart annorlunda. Eller känns det konstigt i efterhand att du inte har pratat med henne om det tidigare och att du underdrev kvantiteter? Jag misstänker som du säger att det förmodligen är väldigt vanligt att underdriva. Jag vet ju inte hur det kommer kännas när jag sitter där själv för första gången med psykologen om en månad. Jag har väl dock i princip alltid annars underdrivit min konsumtion för alla, inklusive mig själv, förutom läkaren. En alkoholist är inte en tillförlitlig källa när det kommer till de egna alkoholvanorna.

Det kanske också är därför jag vill ha ett sätt att kunna bevisa att jag har varit nykter. Genom ett sånt där PEth-prov varje månad. Jag kommer förmodligen aldrig behöva kunna bevisa det, men det hade varit skönt att vet att det fanns där. Men jag verkar vara ganska ensam om att vilja ha något sådant.

Jag tänker att en diagnos kanske inte är det viktigaste? Det viktigaste är kanske att kartlägga dina svårigheter? Att få veta vad du har dina trånga passager som kräver lite handpåläggning.

Min yngsta dotter har diagnos ”lindrig utvecklingsstörning”. Någon gång har en läkare i förbifarten sagt att hon har ”autistiska drag”. Jag blev jätteförvånad. Har hon? Båda diagnoserna är jätteflummiga - och jag vill INTE på något sätt dra paralleller till den diagnos du själv misstänker att du har. Absolut inte! Vad jag menar är att TROTS diagnos är det så olika vilka svårigheter man kan ha. Personligheten spelar stor roll, miljön likaså - och vilka anpassningar som kan göras förstås.

Vi har under hela dotterns 21-åriga liv kartlagt hennes svårigheter. Fortlöpande. Från inlärning till social kompetens. Hon behöver till exempel stöd i form av förberedelse och struktur. Vissa saker har hon haft jättesvårt att lära sig, och på vissa områden kommer hon aldrig att bli självständig. Men genom att kartlägga, anpassa och träna, träna, träna utvecklas hon ändå massor. Fortfarande vid 21 års ålder.

En av de senare saker jag märkt är att jag kan ge henne två alternativ i samma mening och hon kan välja ett. Jag kan fråga ”vill du ha mjölk eller vatten?” Och hon kan tänka efter och svara vad hon vill ha. Tidigare fick jag dela upp det, och först fråga ”vill du ha mjölk?” eller ”vill du ha vatten?”. Det här är ett enkelt men väldigt konkret exempel på en utveckling som skett hos henne bara de senaste månaderna.

Min poäng är att du kanske inte ska stirra dig blind på att få en diagnos. Ta den hjälp du får nu för att kartlägga dina svårigheter, och hitta sätt att anpassa omgivningen för att dessa svårigheter ska ge dig så lite problem som möjligt.

Det bör vi alla göra. Jag som har utmattningsdepression i bagaget måste anpassa min vardag på många olika sätt. Jag brukar säga att min energi och ork är stor, men begränsad. Jag måste planera in vila innan och efter när jag ska göra något speciellt. Ska jag besöka min dotter i Gbg en helg är jag ledig både fredag och måndag. Vilar på fredagen innan jag kör dit, och vilar hela måndagen när jag har kommit hem. Då kan jag ha en riktigt trevlig och intensiv helg ihop med henne utan problem just då, eller med bitter eftersmak.

Bra att du har satt igång den här processen. Att bara genomföra den tror jag är viktigt för dig, oavsett vad den utmynnar i. Fortsätt gärna skriva om dina funderingar. Låt oss vara ditt bollplank!

Chill helgkram ?

Stort stort Grattis?

Min psykolog frågade just om kvantiteter idag. Jag underdrev rejält. Så hårt sitter livslögnen - hur mycket jag drack egentligen. Men jag tycker att jag som har sökt för ångest, utmattning, sömnstörningar i omgångar, någon gång under alla dessa 13 år på allvar skulle ha fått skarpa frågor om mitt alkoholintag. Från både läkare och psykolog.

Visst har jag fått frågan, och underdrivit, och när jag har mått som allra sämst och blivit sjukskriven för utmattningsdepression så har jag ju slutat dricka. Av ren överlevnadsinstinkt tror jag. Båda gångerna. Noll alkohol de allra mest akuta 3-4 månaderna. Sen har jag börjat dricka igen när jag mått bättre.

Min psykolog berättade om ett fall hon haft med en man som åkt fast för grov rattfylla. Han uppgav att han drack för att kunna somna efter långresor med lastbilen. I och med domen slutade han att dricka, och förklarade för henne att han sov bättre än någonsin. Hon refererar till ETT fall i sin karriär. Fatta att väldigt många ljuger om sitt alkoholintag hos psykologen.

Hon sa också att hon vet, rent kunskapsmässigt, att alkohol fördärvar den viktiga rem-sömnen som ger oss viktig återhämtning för hjärnan. Det har jag också läst mig till. Och ännu bättre - jag har verkligen upplevt det ??

Kram ?

Andrahalvlek: Det tycker jag inte är så konstigt egentligen att det inte har kommit upp med din psykolog. Sen är ju alkoholen inte något du behöver diskutera heller. Du har det ju definitivt under kontroll och kan lufta dina tankar om det här.

Pianisten: När det kommer till läkare däremot. Jag var ju på vårdcentralen i somras efter att jag slutade. När jag pratade med läkare då så såg försökte jag verkligen leda dem mot att mina besvär kan bero på ett högt alkoholintag, speciellt under de veckor som varit. Jag minns när jag fick frågan om jag hade ätit något som kunde orsaka mina besvär, men jag avfärdade det som en möjlighet och pekade direkt mot alkoholen. Nu läste jag i min journal för ett litet tag sen och den första läkaren jag träffade en gång såg jag hade underdrivit min alkoholkonsumtion som jag uppgav. Men min andra läkare verkar inte ha gjort det på samma sätt. Han hade förvisso inte noterat några mer exakta kvantiteter.

Dock träffade jag ju läkaren efter att jag hade slutat. Det påtalade jag också att jag hade och att det inte var några problem. Kanske spelade det in, men jag funderade aldrig på möjligheten för en orosanmälan eller så. Men det kanske beror mer på vilka detaljer man berättar och inte om konsumtionen i sig?

Jag undanhåller också vissa detaljer och det tyvärr på grunder av egen erfarenhet, man är aldrig helt säker i vad man berättar för någon.
Jag berättade i förtvivlan alla detaljer för läkaren jag först träffade vid min krasch förra året. Han var i sin tur så mänsklig och ärlig mot mig att han inte tog med alla saker i min journal för att det jag utsatt mig själv och andra för pga alkoholen skulle kunna leda både till indraget körkort och orosanmälan till socialtjänsten. Man både förstår att dessa regler måste finnas men samtidigt skrämmande att man inte kan känna sig 100% trygg med vad man berättar för NÅGON.

Ha en fin helg :)

Idag träffade jag ”min”psykolog. Jag har gått hos henne sen min första sjukskrivning 2007. Jag har aldrig pratat med henne om mitt alkoholintag. Aldrig.

Idag berättade jag för henne att jag är helt nykter sen i våras. Berättade om fördelarna jag har märkt (bättre sömn, sänkt stresströskel och att jag är mycket lugnare). Jag berättade också att jag tidigare har druckit vin 3-4 gg/vecka för att belöna mig, ge mig avkoppling, och somna gott. Och att jag nu upptäckt att jag sover SÅ mycket bättre som nykter. Hon vet ju, precis som jag, att sömnen är grundfundamentet i min tillvaro. Hon om någon vet hur struligt jag haft det med sömnen historiskt.

Sen berättade jag inte mer detaljer om drickandet. Det som har varit har varit, och det ska inte komma tillbaks.

Chill helgkram ?

PS. Nu ska jag ta en lååååång höneblund ?

Igår var jag på VPM, Vuxenpsykiatriska mottagningen och påbörjade min utredning. Kändes ok och jag var ärlig och berättade att jag kände viss prestation att vara där och börja om på min historia som jag redan grävt i snart ett år på vårdcentralen. Tycker ändå jag fick med det mesta under besöket som kändes viktigt för mig och tror att de fick en ganska bra bild av mitt mående. Fick svara på väldigt många frågor och ja/nej formulär.

Trots att det var första besöket, visserligen 1,5h långt, fick jag ett litet utlåtande redan när vi avslutade. Först en liten utläggning om skillnaden i att sätta kroppsliga, fysiska och mätbara diagnoser, kontra psykologiska och att bedömningen av dessa idag fortfarande är väldigt subjektiva och suddiga i gränsen. Av den anledning jag själv redan varit inne på, att svaret är nej på de flesta frågorna som antagligen är högst värderade, som om mina problem lett mig in i ekonomiska problem eller att jag skadar mig själv eller någon annan, så lät det inte som de hade stor tro till att sätta en diagnos, mitt yttre är för rent. Dom sa det inte rakt ut, utan lindade in det lite, att de kan såklart inte utesluta en diagnos efter så kort tid, men de upprepade flera gånger att många liknande problem även hänger ihop med personlighetsdrag och att jag uppenbarligen är en väldigt grubblande person, vilket jag tolkade som en mindre fördel..

Så idag grubblar jag på vad det innebär... och försöker förstå hur jag ska komma vidare med detta på egen hand.

Den kör jag på, jag äger mitt liv. Tack och grattis till dina 10 månader nykter.

Hurra för dig idag! ?????????????????????????

Tårta, choklad och drink får du av mig! Drinken är förstås alkoholfri ? Jag köpte tonic idag förresten. Tror du brukar dricka det? Med smak av lemongrass/mint och grapefrukt/något mer jag glömt. Spännande.

”Var hundra procent säker på att det är du som äger ditt liv.” De orden bär jag med mig in i helgen!

Kram ?

Jag är nykter idag också!

Vem hade trott det (eller iaf inte jag) när jag började.
Tänkte att jag skulle nollställa mig med tre månader nykter, samt att bevisa för mig själv att jag inte skulle behöva sluta helt.
Det var nämligen mitt mardrömsscenario.
Så mycket i mitt liv satt fast i hårt knutet snöre till mina vinglas.
Det var- tänker jag i efterhand- som min tideräkning. Så sorgligt att tänka på, att jag inte hade någon som helst insikt om vilka fördelar ett nyktert liv innebär.
Idag rullar ju livet verkligen på. Jag lever i en ny vardag lite grann, men förutom corona och nytt jobb är andra saker sig lika. Det blir stökigt och jag måste städa. Jag blir trött och måste vila. Jag äter mer godis och mer glass. Min hy är bättre, min vikt har gått ner. Krångliga relationer rätar ut sig men inte över en natt.
Så om nån läser det här och känner sig otålig, så vill jag säga att tålamod är bra att ha med sig.
Sen går det att sörja massa olika saker. Om en känner för det. Det viktiga är att hålla dörren stängd och reglad. Gå inte dit, var inte där, där du utsätter dig för risker.
Var bestämd mot dig själv. Var hundra procent säker på att det är du som äger ditt liv. Det är viktigt.
Jag är som några av er vet inte en vän av självhjälpsböcker och dito tips. Men i det här fallet. Står jag helt stadigt i den insikten.
Kram alla som läser, skriver, delar. När en väl landat i insikten om att äga sitt liv, är forumet en ledstång som jag inte skulle klara mig utan.
Ha en fin fredag! ?

Nu fortsätter vi, eller hur?
Njut av fredag! Kram ?

??????????????????????????????????????????????????

Kram ?