Senaste kommentarerna i forumet

Det är bra att du skriver om din story, för din skull och för andras skull.

Räkna din första nyktra dag som startdagen, så det är 12 nyktra veckor nu efter midnatt. Grattis! I början räknade jag dagar, sen veckor och därefter månader. Jag hade min första nyktra dag 9/2 och firar 9 månader den 9/11. Trodde jag aldrig i början, men jag har absolut ingen lust att börja dricka igen. Saknar det inte ett dugg, uppskattar mitt nya nyktra liv.

Kram ?

Välkommen hit, bra beslut att läsa och skriva här! Jag tycker att det hjälper mycket, det ger styrka åt ens egen uppfattning om att alkohol är ett problem i ens liv. Det går inte att vifta bort problemet lika lätt när man läser om hur många som delar det. Man kan också känna igen sig och lära sig om hur hjärnan försöker lura en att dricka, så att när vissa situationer uppstår så är man beredd. För min del är livet så mycket skönare utan alkohol. Jag är gladare, piggare och lugnare, och känner att jag genomskådat en lögn som jag trott på i trettio år av mitt liv, lögnen om att alkohol gör allting roligare. Nu är jag nykter och njuter lika mycket av livet ändå.. Äntligen, liksom..

Så är det. Har du bestämt dig för att dricka så gör du det. Bestämmer du dig för att inte göra det så gör du det inte. Min erfarenhet är att så fort jag börjat förhandla med mig själv, öppnat dörren lite på glänt, så är det bara en tidsfråga.

Otroligt tråkigt att höra att din dotter inte hann ut från Frankrike ? Och din pappas död låter också otroligt tuff för dig att leva med. Minns när min pappa dog. Han dog exakt en månad efter julafton. Den 24 januari 2001. Jag hade nekat honom att komma till oss den julhelgen eftersom han inte hade slutat dricka. Min mamma kom till oss själv. Min pappa satt ensam hemma hela julhelgen.

När han dog plågades jag svårt av tanken att jag hade nekat honom att vara med oss. Hade jag vetat att det var hans sista jul så hade han förstås fått vara med. Jag visste ju inte hur sjuk han var. Jag ville bara vara hård, ge honom konsekvenser för att han skulle dricka. Tyvärr varvades för sent. Det tog nog tio jular innan jag kunde fira jul utan att plågas svårt av de tankarna. Man vet aldrig vad de beslut man tar får för konsekvenser.

Kram ?

Så bra du skriver här. Berätta om dig själv vetja!??

Jag förstår din oro för din dotter och sorg för din pappa. ?

Ja världen är upp och ner. Jag tycker det är så obehagligt ibland att jag inte kan ta in allt. Jag är väldigt rädd för sjukdomar och smittor. Får väldigt mycket ångest av det. När jag är på landet med familjen så är jag avskärmad från allt det jobbiga utanför.

Jag blir såklart inte besviken om du dricker. Men jag hoppas att du inte gör det. Och om du gör det hoppas jag att det blir en gång. Så resan tillbaka inte blir så svår.

Kram ?

Jag känner igen mig i det du skriver. Kom att tänka på det just idag. Lördag var ju alltid lite speciellt, då systembolaget stänger tidigare. Det känns så mycket skönare att vara fri. Men det väl det som gör det så enkelt just nu. Att veta att man mår så mcyket bättre. Men skulle man falla dit igen så är det såklart inte efter ett rationellt och genomtänkt beslut man kommer på att det vore det bästa för alla parter om man började dricka igen.

Låter som att du haft en härlig dag! Själv har jag varit deppig sedan i torsdags då de nya restriktionerna i bl.a Stockholm kom. En massa saker har blivit inställda och jag är orolig för min min dotter i Frankrike, där det är lockdown och en massa galna islamister härjar. Världen är ur led och jag är verkligen på riktigt ledsen....deprimerad över allt som händer och att livet liksom är "on hold". Har känt för att dricka sedan i onsdags, men inte gjort det. Ska till kyrkogården/minneslunden snart och tända ljus för min pappa som tog livet av sig och dog ensam för två år sedan...det är mycket nu. Jag har dock min man som stöttar mig i allt och som jag kan prata med om allt detta - och även om mitt sug att dricka. Tyvärr tror jag att jag kommer att göra dig besviken ikväll @kvinna 38... Så glad att du mår bra och inte känner sug eller vilja att dricka A. Jag vet att jag förhandlar med mig själv just nu, och känner att jag liksom redan bestämt mig för att ta ett eller två glas vin ikväll. Men så får det vara i så fall - huvudsaken är att jag ALDRIG kommer att dricka som jag gjorde nu i slutet.
<3

Jag frågade min man idag vad han tyckte och tänkte om mig nu när jag inte druckit på ett tag. Han sa att han tyckte det var bra gjort och att det inte verkade som att jag tyckte det var jobbigt. Han sa att jag inte bråkade längre och att jag var gladare. Sen la han till att jag var smalare ? men det är jag inte haha... lagt på mig nåt kilo.

Min 10:e nyktra helg har spenderats på landstället. Räkor och alkoholfritt bubbel igår. Idag har jag plockat svamp i flera timmar. Fick fyra stora påsar med trattisar. Blir svampsoppa ikväll. Och en alkoholfri öl till det.

Trevlig helg!

????

Jag har alltid varit noga med att uppmärksamma allhelgonahelgen ihop med mina barn. Jag har tagit tillfället i akt att prata med dem om döden, minnas de som är döda, och vara lite ledsen om behov funnits.

Idag blev den här dagen ännu mer konkret eftersom jag hade öppnat köksfönstret och en talgoxe flög in och sen bröt den nacken när den försökte flyga ut genom rutan i vardagsrummet. Yngsta dottern tog hand om den döda fågeln med full frenesi. Stackars fågeln ?

Döden är verkligen abstrakt, för alla, men extra mycket om man som min dotter har en utvecklingsstörning. Det gäller att prata om det många gånger, på olika sätt. Att min pappa är död, det vet hon. Men hon minns honom inte eftersom hon bara var två år då. Vi har bilder på de två ihop, och hon pratar ibland om morfar som är död.

När barnens pappamormor dog var det väldigt svårt för yngsta dottern att förstå. Hon trodde att pappamormor var kvar på sjukhuset, dit hon hade åkt för att hon var sjuk. Ett besök på kyrkogården hjälpte inte, förrän stenen kom på plats. Med pappamormors namn på. Då förstod hon. Tror vi.

Näst på tur var vår älskade hund för drygt två år sedan. Det blev väldigt handfast och konkret, och så sorgligt och ledsamt som det bara kunde bli ? Jag fick med mig honom hem från veterinären och jag satt med honom i famnen i baksätet på bilen medan äldsta dottern körde till huset. Barnens farmor hade förberett yngsta dottern och när hon fick veta gick hon ut på gräsmattan, titta mot himle och sa ”snälla Gud, ta hand om Lakrits!” ❤️

Sen satt jag på verandan med älskade pudelpojken i famnen medan barnens pappa grävde en riktigt djup grav i skogsbrynet i anslutning till tomten. (Jag vet att det inte är tillåtet, men där finns inga grannar.)

Då fick yngsta dottern uppleva sorgen också. Både min och sin egen. Mest knäckt var hon nog över att hon inte kunde trösta mig, att jag inte kunde sluta gråta. Men sorgen kom över henne också många gånger de efterföljande dagarn, hon grät och pratade om hunden och det gjorde verkligen ont i oss alla.

Idag besökte vi älskade pudelpojkens grav. Den lilla fågeln fick dela hans grav. Vi tände ljus för honom, min pappa och mina mor- och farföräldrar. Därefter besökte vi pappamormors grav på kyrkogården i byn, och slutligen körde vi till kommunens största kyrkogård som vi aldrig har besökt förut. Har inte haft anledning.

Jag blev så positivt överraskad. Där finns en stor traditionell kyrkogård, men där finns också ytor med gravar under träden, som i små skogsdungar. Trots att kyrkogården är gigantisk blir varje liten yta lite mer ombonad. Där vill jag ha en grav! Under tallar och ekar, bredvid blåbärsriset. Kan inte tänka mig en bättre plats.

Började prata med dottern om det. Att jag ville ha en grav där under träden. Att hon kunde få en grav bredvid mig. Men då räckte inte fantasin till längre. Hon skrek rakt ut ”NEJ”. Misstänker att det inte var graven hon protesterade emot, utan mer döden. Att jag ska dö. Att hon ska dö. Så vi bestämde hon och jag att vi ska inte dö. På länge, viskade jag lite tyst.

Sen åkte vi till McDonalds och åt middag. Diskussionen om döden får vi fortsätta ta en annan dag. Nästa allhelgona om inte annat.

Önskar er en fortsatt chill helgkram ?

Kikar in o märker att allt verkar bra. Så skönt att komma hit ibland. Jag tankar lite kan man säga ?stress är en riktig trigger, det gäller att passa sig duktigt från det. Har en lite stressig situation framför mig på jobbet nästa vecka, ska verkligen tänka på att inte stressa i onödan. Ha det gott o nyktert

Fördelar med att varit nykter är helt klart att jag kan vara i nuet. Jag slipper stressa till bolaget i tid och otid. Planeringen var ju enorm, måste hinna in. Sedan dricka lite med gubben på helgen, och sedan gömma, springa ärenden hit och dit i huset för att snabbt kunna fylla på. Sedan skärpa mig för att inte verka för full. Vardagar samma sak, men då dricka mindre så det inte märktes, vilket det ju gjorde ändå. Snacka om fånge, det var absolut nr. 1 att få i mig a. Innan det onämnbara hände var jag säkert uppe i att dricka 4-5 dgr/v, resten av dagarna var jag ur humör, glömsk, svårt att sova, irritabel osv. Så gick veckorna , månaderna och åren. Ibland hade jag nån vit vecka eller veckor på vita knogar. Hela tiden fanns a i mitt sinne. Jag var fast...sist jag höll upp i åtta månader minns jag att livet återvände igen, men jag föll för frestelsen och det tog ca 4 år att få tillbaka kraften igen. Konsekvenserna blev stora, vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om jag föll igen...om jag skulle vilja lyfta glaset igen, ska jag påminna mig om det. Just idag är jag fri och nykter.

Det kan vara biverkningar från antabus. Trötthet är oxå vanligt, annars kan det ju oxå vara att kroppen inte hunnit återhämta sig ännu. Ta upp med läkaren.

Du falska lismande så kallade vän
Jag vill aldrig mer se dig igen

Du nästlar dig in och tar över
Tror att du vet vad vi behöver

Du tar precis allt du bara kan
Skonar ingen, kvinna eller man

Du känner inte till ordet empati
Bryr dig inte om hur det känns inuti

Du lockar och pockar på alla sätt
Men du, jag ger dig inte många rätt

Du lovar oss mod och kraft
Egenskaper du faktiskt aldrig haft

Du påstår att du ger kreativitet
Resultatet blir dock instabilitet

Du tror att du förgyller våra liv
Men vi väljer nu annat tidsfördriv

Du, jag ber dig att lämna mig ifre'
Jag har gjort slut, fattar du de'

Du, det kommer aldrig att bli vi två
I dag är jag nykter - gott så

-----

Tack för omtanken, finaste ni. ? Det är lite tufft just nu. Ingen fara än, men... Jag håller i. Funderar och motar tankar. Skriver mer när jag orkar.

Som sagt, idag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Håll i och håll ut får bli vårt mantra.. kämpa på, det blir bättre ? det måste vi tro på! ??

Kram ???

Det hade ju varit drömjobbet ? Jobba för Visit Blekinge! Skulle passa mig utmärkt. Allt inom skrift, form och bild hade passat mig.

Det hade också passat mig att jobba med HR, personalfrågor. Men jag vill jobba förebyggande, jag är så trött på att bara ta hand om folk som är utbrända. Jag vill bidra till ett hållbart psykosocialt arbetsklimat, det är frågor som jag brinner för. Men jag har tyvärr ingen utbildning, är självlärd på HR-området. (HR betyder human resource, allt ska vara så anglifierat, suck).

Trygghetsrådet är också något som jag kastar nyfikna ögon på. De jobbar med personer som har valt att sluta på ett företag eller som blivit uppsagda. De coachar folk att hitta nya spår i livet.

Kram ?

Jag har redan startat ett par trådar här, men tänkte att jag egentligen behöver en tråd just om min nykterhet. Vi har ju alla gjort olika resor och jag tänker att kanske hjälper det någon eller så kanske jag om ett år kan läsa tillbaka själv och se i vilka banor jag tänkte på den tiden. Jag hoppas att ingen tar illa upp för ännu en tråd, men när jag först registrerade mig här var jag väl lite mer sökande. Nu har jag väl inte hittat alla svaren ännu, det gör man väl aldrig, men jag är kanske mer medveten om vad jag själv vill vid det här laget om man säger så.

Idag är det alltså 12 veckor sedan jag drack sist. Då kan jag kanske inte fira 12 veckor idag. Kanske är det imorgon? Eller ska man räkna tidpunkten man drack sista glaset? Det kanske inte är så jättenoga. Jag minns inte exakt i vilka banor jag tänkte då, för att vara ärlig. Men jag har en historia av att dricka för mycket. Jag har väl egentligen alltid varit medveten om det, på ett eller annat sätt. Sedan jag började dricka i ungdomen så har det väl alltid funnits med mig. Det jag ser nu i efterhand är ju att jag lyckats bäst när jag höll mig ifrån att dricka. Jag har dock aldrig haft ett uttalat mål att aldrig dricka igen, förrän nu då. Min 30 års-dag firade jag t.ex utan en droppe alkohol, utan att det var ett uttalat mål. Det var inte så att jag hade sagt på förhand att nu blir det inget, utan det bara blev så. Då hade jag också i och för sig en treårs period då jag bara hade druckit vad jag hade blivit bjuden på, vilket sammanlagt var ett par öl och en drink fördelat på ett par tillfällen.
Jag minns inte vad jag tänkte på den tiden, men innan det hände var det en familjesammankomst där jag blivit alldeles för onykter. Jag är säker på att det var den som fick mig att hålla mig ifrån att dricka igen. Jag vet att jag inte hade sagt att jag aldrig skulle dricka igen, men jag vet inte exakt hur jag tänkte heller. Men runt 30-års åldern så förändrades livet och med det också min relation till alkohol, och den har väl sedan dess blivit allt sämre. Dock har jag återigen lyckats med att ta kontroll ett par gånger och druckit mer lagom, som en normal människa. Men jag har alltid trillat dit igen. Den här semestern blev det allt för mycket att dricka och jag vet med mig att jag tänkte att jag måste göra något åt detta. Den sista dagen jag drack vet jag att jag tänkte att jag måste dricka upp de sista ölen och det sista vinet. Risken är att imorgon, om det finns något kvar så tänker jag att jag måste dricka upp det. Och när jag väl dricker upp det, då har spärrarna släppt. Även om bolaget har stängt kommer jag tänka att jag kan ju åka in och äta något och ta en öl och där är man igång.
Så jag gjorde enligt planen och drack upp allt. Jag vet inte exakt mängden, men jag hade ju byggt upp en tolerans så det var ganska mycket. Dock minns jag att jag minns kvällen och hur jag och min sambo la oss för att titta på något innan vi somnade, dock ganska sent. Nästa morgon vaknar jag och är egenlitgen inte ens bakfull på det klassiska viset, vilket jag hade tänkt att jag skulle vara. Ingen huvudvärk, illamående eller skakningar. Lite trött bara.

Efter detta blev jag ju sjuk. Tänkte först att det kanske var COVID. Har funderat på i efterhand om det kunde ha varit alkoholabstinens. Har aldrig, mig veterligen, varit med om alkoholabstinens så jag kan inte säga, men jag hade i alla fall inte de klassiska symptomen. Jag hade feber och dålig mage samt lite lätt snuva.

Jag hade inte skakiga händer, illamående, hallucinationer, ångest eller svårt att sova. Svettades gjorde jag när febern gick ner, men jag hade inga sådana byta-lakan episoder. Alkoholen påverkar ju magen, så det kan ju definitivt ha ett samband med att jag hade druckit så intensivt ett tag. Men överlag kändes det ju inte som alkoholabstinens.

Febern försvann ju och magen lugnade ner sig till sist, men jag hade en del symptom som höll i sig, så jag började fundera en del på min hälsa och om jag kunde ha ställt till det med något. Dock har jag nu utretts av läkare och tagit en massa prov och ultraljudsundersökningar och jag är ok. Känner mig ju också mycket bättre nu, förutom att jag nu har åkt på en förkylning. Anledningen till att jag tar upp detta dock är väl kanske för att det är en del av historien och kanske även en av anledningarna till varför jag lyckas så väl med att hålla mig nykter. Låt oss gå tillbaka till när jag bestämde mig för att dricka upp det jag har kvar.
Visst, det hade varit bättre att hälla ut det. Men så tänkte inte jag. Jag vet dock att jag ville dricka upp det så att jag inte har något kvar. Men jag minns inte längre hur jag tänkte angående ett uppehåll. Jag vet att jag hade börjat tänka i banorna att det enda som kommer att funka är att sluta helt. Men jag vet inte när jag bestämde mig. Var det oron för min hälsa som gjorde att jag kunde göra det? Jag vet inte varför, men av någon anledning känner jag att det skulle vara lite mindre värt om det är. Att jag inte lyckades sluta från min egen insikt utan för att jag till slut blev orolig för min hälsa. Innerst inne vet jag ju att det egentligen inte spelar någon roll. Nu är jag på den här sidan. Jag har ett brev från min läkare där det står det inte är något problem för mig att dricka i måttliga mängder. Det är det ju inte för de flesta människor såklart. Men jag vet att jag inte kan det, och det är därför jag låter bli.
Så nu är jag här och jag känner att jag kommer att bli kvar här. Jag tycker att det är intressant att läsa om er andra och era resor och kanske lyckas jag hjälpa någon annan på vägen också. För mig förankras tanken allt mer att jag aldrig kommer att dricka alkohol igen, men jag känner att jag behöver diskutera alkoholen istället för att förtränga den. Kanske inte minst för att jag vill undvika ett återfall. Sen känner jag också ett sådant enormt behov av att prata om det. Denna text må tyckas lång, men jag har försökt att hålla allt så kort och koncist som möjligt. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel roman med osammanhängande funderingar jag har kring detta.
För tillfället känns i alla fall alkoholen i sig väldigt långt bort. Jag har inte haft funderingar på att kila iväg till systemet. Det känns inte som en kamp att inte dricka. I alla fall inte idag. Tror ni det hjälper att skriva om det för att det ska förbli så?

Härligt med sovmorgon! Samma här. Hoppas verkligen det lugnar ner sig på ditt jobb.❤️ Som sagt, nu har du ju börjat fundera över framtiden och det är ju ingen brådska, och en vacker dag så slår ödet till. Har du något önskemål när det gäller ett nytt jobb? Kanske åka till en massa naturreservat och fota och skriva reportage om dem. Typ som marknadsföring för Blekinge.? Men det gäller ju att dra in pengar på det, åtminstone så man klara att leva att normalt liv som man är nöjd med.

Sol och 17 grader här i dag! Jag flydde källaren och sitter i solen och njuter i stället för att renovera.?

Kram

Det är tråkigt att du känner som du gör. Jag förstår att du ändå lyckats under längre perioder att hålla upp? Har du testat programmet som finns här på alkoholhjälpen?

Just nu är jag inne i en sådan period där det känns enkelt att hålla upp. Nu känns det så självklart. Men jag förstår att det måste komma tillfällen då det blir svårt. Det är väl därför jag är här nu, för att jag vill hitta strategier som gör att om jag skulle riskera att få ett återfall så har jag verktygen för att inte falla dit. Det finns inga garantier, såklart, men för mig känns det bättre att ta dessa stegen nu och fundera på det än att inte göra något alls.

Har du funderat på när du har fått återfall, vad det är som har triggat det? Om du går tillbaka och tänker på det. Kan du komma på något du skulle kunna ha gjort? Jag vet inte vad det skulle kunna vara. Men om du har haft flera återfall så kanske du kan se ett mönster där?

Skriv gärna här hur det gick till, om du har lust. Kanske hjälper det dig själv att få det nerskrivet här. Ofta när man behöver sätta sina tankar i ord när man skriver ner dem eller pratar om dem, så kan man se något man inte tänkt på tidigare. Det kan ju även hjälpa någon annan, som t.ex mig. Vi är ju olika, som sagt. Men inte så olika att vi inte kan lära oss något av andras erfarenheter.

Jag hoppas att det går väl för dig. Behöver du någon att prata med i textform, så finns ju vi andra här.

Jag har ingen bra relation med min syster.
Något jag mår sämre av än hon.
Men jag har en bättre relation med vår mor än hon har?

Tror kanske din mor tänker att du klarar dig bra själv, inte behöver henne på samma sätt. Så har det alltid varit för mig.
Syrran har fått mängder med hjälp med barnen när de var små och ekonomiskt stöd. Mig har mina föräldrar bara antagit ska fixa allt själv.
Den starka som fixar allt.
Och anledningen till att jag och min mamma har bättre kontakt nu är att jag tar mer ansvar för henne. Återigen den som fixar allt☹
Kram⚘

Oj nu hamnade nog detta i fel tråd.....

Tack för grattiset i min tråd. Känns skönt att ha några som hejjar på en. (Hade dock önskat mig mindre sorgsen denna dag pga min mamma som hellre hejjar på min syster). Varför är det lättare att hejja på den som mår dåligt än den som det går bra för.... underligt. (Sorry för nytt ”inlägg” i din tråd. Kände att mitt inlägg i min tråd va alltförlångt redan ?).

Kram

Ps. Va skönt att du inte stressar upp dig trots mycket på G i ditt liv! Jag jobbar på det....

Hur går det för dig? Hösten och mörktet är här. Hoppas du ändå ser ett ljus framåt. Kämpa på!

Du möter utmaningar/triggers men du hanterar dem och går vinnande ur situationen?? Dessutom att du berättar för oss här på forumet bidrar till att vi som inte kommit så långt på vår resa inte behöver känna sig ”misslyckad” utan att det är en tuff resa vi gör men det är möjligt att lyckas❣️

Stor kram t dig❣️

Känner igen det där så väl. Men det är ju så, bara att gnaga på med nya mönster så byts de ut. Så bra du hade alkoholfri öl hemma... Faktum är att jag märker att alkoholen i sig inte är det viktiga, utan känslan av avkoppling. Skönt tycker jag?
Ha en fin lördag o kram????

Varje situation som tidigare har varit förknippad med alkohol måste laddas med nya nyktra erfarenheter. Vissa flera gånger sannolikt om alkoholkopplingen är stark, som fredagkväll till exempel.

Men vi fixar det! Och när vi är medvetna om det fixar vi det ännu lättare.

Kram ?