Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror du har rätt (också), men första stegen i verkligheten kan vara riktigt bra att sitta av och prata och nysta lite. Hur som helst är det bra att det finns vägar in i den gemenskap jag har irl där det går prata om sådant här - jag är ju inte ensam, om någon kamp i livet, men det är lätt dölja det.

Dels har det här hållit i sig mycket längre, jag har aldrig hållit mig borta många månader som nu, tidigare försöken har varit korta, minns inte hur länge det senaste var via AH, men några veckor kanske?

Men rent inuti mig, kanske att jag började vara mer ärlig med mig själv, och lärde mig att inte springa iväg direkt jag misslyckades (= jag behöver inte vara perfekt). Sedan har jag ju denna gång bit för bit öppnat upp mig för de jag känner i min omgivning. Som nyss ikväll, jag hade ett långt samtal på telefon förvisso med en av mina äldsta vänner, där bl.a. alkoholen berördes.

Ser jag runt omkring mig och inuti mig lite så tror jag faktiskt hann mogna lite mer som människa på andra områden, så det blev lite lättare att kasta av mig stödkryckorna, än det var tidigare. ?

Pastorn frågade "betraktar du dig som nykter alkoholist?" jag fick fundera lite innan jag svarade - men sa något "nja, kanske mer att jag inte dricker längre" - alltså jag vill inte klä på mig en ny identitet, utan mer bli mig själv. Kanske semantik, men ändå viss skillnad.

Jag känner mig i vilket fall nöjd och glad att jag klev in och fick igång ett samtal.

Längtar efter en hund, kollar Instagram kontot hundar utan hem och hundstallet varje dag...
Men det är inte dags för mig ännu, jag tränar också på mitt tålamod Charlie ?

Men jag älskar verkligen vår katt ? som vi tog över för ett par år sedan då ägaren blev sjuk. Hon är underbar ?

Till helgen blir det nykter Oktoberfest (för min del iallafall)
Jag ska träna på att sjunga Östens Tyrolerhatt ?så gott det går?

Sov gott ? dröm vackra drömmar

Kram ???

Ah... det var inte min mobil det var fel på, det blev rörigt tycker jag. Ser att det är en extra ruta även på datorn.

haha... det vet jag inte om jag skulle säga om 3,6 kilo ?
Jag har inte vägt mig sedan februari (då hade jag ju gått ner fem kilo...) men sen kom denna passiva sport corona, och då har jag nog smällt upp minst det jag hade gått ner.
Och lite till.
Sen några veckor är jag stenhård med allt förutom min numera ganska lilla glassportion på kvällen.
Och nu går jag ner rätt stadigt och gnetigt.
Jag är dock glad och nöjd med att ha tillåtit mig ungefär allt jag behövt de här första månaderna. En sak i taget ju.
Det som fick mig att komma igång nu var helt klart min löpning. Det triggar något i mig, gör det lite enklare att hålla igen och stramar upp lite här och där...
Du får hålla oss uppdaterade!
Kram ?

att du blir ”fet” av tre kilo?, men förstår känslan?

Lycka till med nyttiga livet??Kör så det ryker!

Kram?

Jag tror att du hade varit lika hjälpt av att ge stöd IRL. Det allra viktigaste är nog att hålla ämnet aktivt. Fakta, fakta, fakta. Repetera, repetera, repetera.

Du verkar inte så hjälplös, tvärtom. Du känns väldigt stabil i din nykterhet. Men det är förstås viktigt att inte luta sig tillbaka allt för mycket.

Jag har förstått att du har slutat dricka några gånger tidigare. Vad är skillnaden den här gången tycker du?

Kram ?

Ja så var det dags för nästa steg för mig att ta, idag tog jag kontakt med vår pastor; för att prata missbruksfrågor. Jag hade inte tänkt djupdyka i mitt eget liv, även om jag behövde ta upp det. Ganska bra få ett perspektiv från utsidan; av någon som med omsorg kan säga; du behöver tänka på dig själv först, tror du inte det?
Så sant.
Så vi pratade mer om att jag behöver få stödkontakter ”irl”, istället för bara via nätet; jag fick med mig lite frågor hem och så ska vi ses om en vecka igen.

I övrigt; jobb jobb jobb. Ska koppla av och zappa på tv:n medan jag tänker över mitt stordåd idag.....

Stort Grattis till dina nio månader!! Så himla strongt och bra och fint och allt på en samma gång!!

Lycka till med jobbet...att börja lite försiktigt...håller tummarna att det ska funka och att det ska kännas bra för dig!

Stor varm kram:)

Jag är inte imponerad av alla "understreckningar", ger ett plottrigt intryck ... Det förra var bättre.
?

Gult fält vid rubrik, länkstreck överallt. AH har onekligen förändrat utseende idag, på mobilen åtminstone.

Snart hoppas jag få min padda, får se om jag övergår till att skriva där. Trot eller ej, långskrivare som jag är, så skriver jag alla mina inlägg med höger pekfinger. Men det går väldigt snabbt!

Kram ?

Det är otroligt skönt att ha det här forumet, att stöta och blöta högt och lågt med likasinnade. Likheterna är fler än olikheterna.

Kram ?

Det måste du berätta mer om efterhand. Balans mellan jobb och aktiviteter, plus och minus, är ju en svinsvår nöt att knäcka. För alla.

Synd att det blev så dämpat för dig under lördagsfamiljeaktiviteten. Kanske var du bara trött? Men barnens reaktion tyder ju på att det var önskvärt, och värt fler chanser.

Jag försöker tänka ”vila först, jobba sen”. På lördagar gör jag vad jag vill. På söndagar gör jag nytta. Det får se ut som ett bombnedslag här hemma på lördagar, jag har lärt mig att titta bort. Jag gör hellre ett rejält ryck när jag är utvilad. Och jag håller efter hyfsat under veckan.

Det är bra att involvera hela familjen i hushållsarbetet, det går snabbare och barnen lär sig inför framtiden i egna hushåll.

Kram ?

Det är både en välgärning och en förbannelse att de hemska minnena försvinner snabbare än de fina minnena.

Det är när vi glömmer vilka hemska saker som vi har gjort på fyllan, och hur dåligt vi mått, som vi riskerar att falla dit igen.

Jag tror därför att ett principbeslut är det enda rätta. Att aldrig ta första glaset - och det är inte förhandlingsbart.

Jag har slutat röka flera hundra gånger sen jag började röka vid 14 års ålder, och börjat igen varje gång. Först när jag började snusa i 30-årsåldern kunde jag sluta röka.

Jag har inte försökt sluta snusa en enda gång på alla dessa cirka 20 år. Men just nu försöker jag följa Mrx recept: 10 prillor/dag. Funkar nästan varje dag, även om jag slarvat lite de sista dagarna kom jag på nu.

För mig känns det tusen gånger värre att ens tänka tanken att sluta snusa jämfört med att sluta dricka. Vet inte varför ens tanken känns oövervinnlig.

Så ja, jag är väldigt imponerad över ditt snusstopp! Och alkoholstopp! Jag är väldigt glad för din skull och ska peppa dig in i kaklet ända till julafton. Då skålar vi tyst i julmust allihop ?

Kram ?

I natt vaknade jag av olika drömmar tre gånger. Alla tre beskrev olika typer av kaos och stress. Jag fattar hinten.

Minns inga detaljer, men förstod direkt att det var drömmar eftersom de alltid har så konstiga detaljer som inte ens min fantasi hade kunnat komma på.

Dels är det som alltid mycket på gång på jobbet. Jag fortsätter göra en del saker som jag inte skulle göra egentligen, och jag får nya arbetsuppgifter hela tiden. En kollega är långtidssjukskriven och hans uppgifter plåttras runt på oss andra. ”Kan du ansvara för detta också?”

Under oktober ska vi dessutom göra en rejäl omgörning i både arbetssätt och innehåll. Utbildning ska planeras, och allt ska klaffa. Nu tror jag att den planeringen håller. Jag hoppas det i alla fall.

Samtidigt hade vi igår ett videomöte inom koncernen, med kollegor på andra orter som gör ungefär samma arbetsuppgifter som jag. En av dem, som jag känner väl sen flera år, var rejält pressad av sin arbetssituation - och det gjorde mig så ont att se.

Så hur hanterar jag detta idag? Jo, jag tar smskontakt med kollegan och hon ringer upp mig och vi pratar en lång stund. Jag försöker peppa henne så gott jag kan, utifrån mina egna erfarenheter. Men mest lyssnar jag.

Hon är tacksam över att få prata, att någon ens ser att hon mår dåligt. Jag är den första kollegan som ens frågat hur hon har det, även inräknat hennes egen arbetsplats.

Sådant går faktiskt att fånga upp på video om man är lyhörd på vad folk säger, deras ton och kroppsspråk. OM man känner dem sen innan, så det förutsätter att man har en relation sen tidigare.

Samtidigt är hon lite i samma sits som jag, hon vill inte ”störa” sin stressade chef. Ett jävla dilemma. Chefer är inte heller immuna mot stress, långt ifrån.

Sen gör jag det allra nödvändigaste på jobbet och gör en grovplanering över resten som ska göras den här och nästa vecka.

Sen får jag plötsligt huvudvärk från helvetet och får gå och lägga mig. Ibland är det inte bättre att jobba mer utan att jobba mindre, och min kropp har sina knep för att få mig på knä. Tack och lov kunde jag somna och nu mår jag mycket bättre.

Imorgon blir det möte, möte, möte på jobbet igen. Orka. Ja ja, allt blir som det blir och går som det går. Ett helvete i taget.

Jag väljer att inte ta ut oron i förskott. Jag väljer att inte slå på mig själv för att jag inte hinner med allt jag skulle vilja göra. Jag väljer att prioritera det allra viktigaste, och avboka det som kan avbokas. På ons 30/9 skulle jag deltagit i ett studiebesök hela dagen. Krånglade mig ur det genom att skylla på corona.

Vissa personer (som min chef) vill vara med på allt. Det vill inte jag. Jag vill vara med när det handfast berör mitt jobb, inte annars. Det jag behöver veta kan min chef återberätta för mig.

Kram ?

Då är det snart halvtid och sidbyte av denna arbetsvecka också. Det tuffar på... Igår lade jag märke till lite tvivel i min träningsmotivation. Jag vaknade upp med en liten olust som inte känts på länge, tankar om varför all denna träning och vad är syftet med det. Jag vet ju det, den är marken under mina fötter! Tack o lov så vände det under dagen och när gymtiden började närma sig hade det vänt till ett sug igen. Passet blev dessutom väldigt bra, härlig känsla, bra energi och fräsch i kroppen. Tack!

Även min fru har kommit igång ordentligt med träning igen på sitt håll och vi kör båda två 4-5 dagar i veckan nu. Med detta börjar ett dåligt samvete krypa på mer och mer att barnen och vår familj inte får så mycket tid. Barnen har ju kompisar och egna intressen, inga problem med den biten, men vi ägnar inte så mycket tid tillsammans. Om sanningen skall fram har vi nog aldrig haft så mycket kvallitetstid tillsammans förr heller. Skillnaden är att nu tränar vi istället för att ligga i soffan med våra telefoner eller TV, men vi var ändå hemma omkring barnen mer innan. Det betyder ju dock inte att de enda två alternativen är att ha det som innan eller som det är nu utan att det kanske är en sak som man kan fundera vidare på..

Jag kom därför med förslaget att vi skulle ha en riktig familjedag i lördags och att barnen skulle få välja aktiviteter för dagen. De blev superglada av idén och väldigt "taggade", jag blev glad bara av att se deras förväntan.
Men av någon anledning vaknar jag upp på lördagen med ett jättedåligt humör som överskuggade hela dagen. Vet inte om det var för att det var så stökigt hemma, jag kunde inte släppa det. Min fru höll med om det och det blev att vi la hela förmiddagen fram till lunch med att plocka iordning, lägga in tvätt, m.m diverse måsten som låg efter innan vi kom igång med det vi lovat barnen.
Det blev något bättre under eftermiddagen, men mitt humör bröt igenom då och då och försurade. Vi pusslade och spelade spel, åkte på en liten utflykt med picknick, sedan vidare till en lekplats innan vi till sist svängde förbi stan och köpte med oss pizza hem för att avsluta kvällen med TV-häng.
Jag försökte så gott jag kunde att försöka sätt fingret på vad som låg bakom mitt humör men jag kunde inte riktigt finna roten. Jag ville så gärna ge mina barn en dag bara för dem men det gick ändå inte hela vägen. Gör mig ledsen och frustrerad att mitt inre och mina känslor kan styra så mycket och förstöra en dag som kunde blivit så bra och läkt det dåliga samvetet något, nu blev det nästa tvärtom.

Jaja, huvudet upp som sagt. I eftermiddag är det dags för 2:a tillfället med en arbetsterapi-grupp jag börjat i genom vårdcentralen. Blev "antagen" till gruppen genom min psykolog och vi ska träffas i 10 veckor. Har varit tveksam till mitt deltagande eftersom jobbet fungerar i princip problemfritt, men efter att ha träffat en av terapeuterna på en liten för-intervju så tyckte de att jag med min historia skulle vara väldigt lämpad för deras program, så jag bestämde mig för att ge det en chans. Det kallas arbetsterapi men programmet handlar om att hitta balans av aktiviteter i vardagen och stresshantering så det känns hittills intressant och säkert saker som kan träffa mig bra. Kändes inte som att det fanns mycket att förlora på att ge det en chans, det drabbar ca 1,5 arbetstimme i veckan men min fantastiska chef uppmuntrade mig också att gå så det kan nog bli en fin stund i några veckor att bli inspirerad till nya förändringar i rätt riktning!

Skönt för dig att börja jobba lite igen. Man behöver omväxling från sitt privatliv ibland. Någonstans där man inte är mamma i första hand. Där man får använda sina andra skills förhoppningsvis.

Hundra procent är tufft, men det beror på vilket jobb man har. Jag låg kvar länge på 75 procent efter min senaste sjukskrivning. Fixade inte 100 procent. Fick ta tjänstledigt 25 procent sista halvåret då FK sa tack och hej.

Men eftersom jag har ett tydligt ansvarsområde så gick jag till slut upp till 100, när kropp och knopp fixade det. Annars får jag ändå göra 100 procents arbetsuppgifter på 75 procents tid.

Om man har ett jobb där man går hem och någon annan tar vid, så funkar det bättre. Mest stressande är inte det man gör, utan det man inte hinner göra.

I mitt fall har det ju lugnat ner sig betydligt med dottern. Nu börjar vi dock jobba lite mer intensivt med att hon ska flytta till eget boende i vår, men vi har ju gott om tid på oss. Jag har jättebra relationer med kommunens representanter, inget bråk alls tack och lov.

Kram ?

Stort grattis till din första nyktra månad!

Och det är helt naturligt att du sörjer och saknar de fina stunderna med alkohol, så länge du kommer ihåg de hemska stunderna också.

Alkoholen är som en bra kompis som du måste göra slut med eftersom hen har skadligt inflytande på dig. Smärtsamt, men nödvändigt.

Kram ?

Det är ju det som är tricket med att komma långt. Det är helt okej att längta sörja frestas av alkohol. Men idag dricker du inte! Kram ?

Ah, ja det är härligt att få massa tid man kan göra saker utan må dåligt!

men visst, ibland är det ju inte kul vakna för tidigt även om man mår bra....

En dag i taget!

Härligt att läsa att du är på banan igen! Jag tänker också att fysiskt aktivitet är A och O som alkoholprevention. Min träning har blivit lite lidande senaste tiden. I stället har jag varit hundvakt. Långa promenader iofs men väääääldigt långsamma. Det är en gammal halvblind gubbe som jag tänker mår mycket bra av att få mycket tid att snusa på (för en hund) intressanta dofter :D. Å andra sidan får jag mycket tid för tankar, funderingar och jag tränar på mitt tålamod.

Kram!

Jag har ju haft äran att få träffa dig IRL RosaVina och inte tusan skulle jag gissa att du är 60+. Du har säkert många fina, friska år framför dig med det sunda liv du lever. Du gör allt rätt. Mer kan vi inte göra.

Kram!

Måste säga Fenix att jag är superimponerad av din och andras outtröttlighet i kampen mot alkoholen! Skönt att du är tillbaka även om jag självklart hellre hört om en fortsatt nykter Fenix.

Kram!

Tack för alla grattis med ballonger, blommor, medaljer och allt. Värmer!

En viktig insikt för mig är just att det inte kommer att lugna ner sig. Åtminstone inte för flickans del. Jag MÅSTE anpassa mitt liv och leverne efter hennes villkor. Annars är risken stor att jag trillar dit igen på vinet. Eller stor och stor. Just nu känns risken minimal, men risken finns där i alla fall och så vill jag ju inte att det ska bli. Nästa vecka börjar jag arbeta 25 procent. Känner mig glad och positiv inför detta! Ett steg framåt mot ett normalt arbetsliv. Sedan återstår det att se om jag någonsin kommer upp till 100 procent igen. Kanske inte rimligt helt enkelt... Måste ju hinna vila mellan varven, eller hur?

Kram!

Du tänker helt rätt kvinna 38. Stort grattis till en månad!!! Du har kommit igenom den värsta tiden nu och det blir bara bättre och bättre.
Kram!

Jag läser mycket i forumet. Hur ni många kommit så långt att det bara finns fördelar med att inte dricka och är så beslutsamma.

Jag är inte där. Jag tänker mycket på alkohol fortfarande. Att jag kan önska och längta efter att få ta ett glas vin men lika mycket på att jag är tacksam varje morgon över att inte vara bakis.

Om jag tar en dag i taget så vill jag inte dricka den dagen. Inte idag. Det ger ångest. Men om jag tänker i ett längre perspektiv finns det fortfarande en längtan och saknad. Därför kan jag bara ta en dag i taget. Och idag är jag nykter.