Senaste kommentarerna i forumet

Fick häromkvällen ett jävla sug från ingenstans. Har en del bjudöl i kylen som jag ganska vant ignorerar i sökandet efter halvfabrikat till barnen.

Men så häromkvällen så var det som disco i kylen. Min mentala dörrvakt lös med sin frånvaro och jag tänkte att jag bara skulle kolla läget lite. Hade ”jobbat med kroppen” hela dagen och stod med snickarbyxorna på och kände mig nästan som en riktig man (till skillnad från den välkammade som går till kontoret med dataväskan och kavaj). Men en riktig man har ju en öl i näven, vid grillen, på altanen, på jakten (alla sorters jakt ?), på båten, i skidbacken, ..[fler ställen].

Kom ett nästan oemotståndligt sug och jag var väldigt, väldigt nära att bara testa en eller ett gäng. Bara en, bara i kväll, bara den här veckan, bara i år. Var så sjukt nära, vet inte ens hur jag lyckades skita i det. Känns mest som tur faktiskt.
Skulle ju i nuläget kännas toppen om det inte vore för att det på något sätt permanent sänkte garden en aning att underhålla tanken så pass mycket.

Så nu är jag på behörigt avstånd från bjudölen, minst 20 mil i alla fall. Håller mig även ifrån alkoholfri öl ett tag. Det får bli annan distraktion, skogsutflykter och nya ställningar i sängkammaren, närå :) men jag var tvungen att göra en comeback för att se om jag kan få tvivlet att fastna på webben i stället för min förvirrade och småslitna monkeybrain.

Alla som står emot där ute (och de som gör ett bättre jobb i morgon) ha en skön sommar trots allt! Det var inte bättre förr, det är sämre nu ;)

Svårt att förklara, men jag ska försöka. För att verkligen sluta så anser jag att man lite måste bli ”en som inte dricker”. Jag har inte druckit på över två år och alkoholen tog ganska stor plats. Drack inte varje dag och hade inte det ”överjävliga suget” men det började komma och då och då blev det rejält. Ofta koppat till ångest och stress. Men med alkoholångest, baksmälla, oro över intaget eller en viss rädsla inför nästa intag så tog det en stor tårtbit av mitt liv. Så lite för att klara av att sluta så var det tvunget att bli ”jag” att inte dricka. Jag tjatar inte om det, eller prackar på folk i omgivningen eller liknande. Man blir snabbt impopulär vilket knyter an till min andra poäng att det nog snarare är 4 av 10 eller mindre (i alla fall bland män) som inte har några som helst problem kopplade till alkohol. Och då vill man inte vara den som påminner dem om problemen. Men jag försöker i alla fall krama om bilden av mig som ”den som inte dricker” i sällskapen. Göra det till något positivt i stället för den negativa bilden man lätt får i huvudet: ”den som inte KAN dricka”. Och något som tagit stor plats försvinner inte utan att lämna ett tomrum som måste fyllas med något. Så varför inte en lite frälst känsla av att man är bra som inte gör det? Men återigen inte försöka frälsa andra som lätt tröttnar på tjatet.

Du verkar vara på god väg, lycka till!

”Tyvärr” går det över för fort. Jag hade det som primär drivkraft när jag slutade för drygt två år sedan. Kände att jag borde skjutas på medis för allt jag klantat till på fyllan. Men det räckte inte som enda drivkraft. Efter ett antal månader utan prygling, men kanske en del ”förståelse” från andra över att jag slutat, så kom tankarna att ”den här gången så”. Då var jag tvungen att hitta ny motivation. Jag skrev dock ner vad jag gjort (inte allt) och hur jag kände inför det. Det har jag tagit fram ibland för att fylla på lite. Men nu slutar jag för att jag mår bäst så. Men all ångest är borta sedan länge. Folk bryr sig mest om sig själva ändå....

Sen tyckte jag iofs att känslan (jag intalade mig i alla fall) av att verkligen ha druckit för sista gången lindrade mycket av ångesten. Aldrig mer ångest och sen att kunna visa omvärlden att jag (äntligen) fattat och lärt mig.

Hade skrivit ett längre inlägg men fick något error och nu orkar jag inte göra om det tyvärr. Så du får en lyckönskning, en virtuell kram och så ska jag försöka skriva längre nästa gång.

Ta hand om dig!

Håller verkligen med, helgerna känns en dag längre. Och man hinner både vila och göra roliga saker, väldigt skönt. Förut drog jag mig ibland för att träffa folk för ofta för att det nästan alltid betydde vin och sen bakis nästa dag, men nu kan jag vara social, komma hem i tid och sen ha nästa dag till vad jag vill...

Sirapsdag idag, fick inte mycket vettigt gjort alls. Inte något kändes roligt. Men nej, att halsa A hade inte heller gjort saken bättre.

Jag har nog mig själv att skylla, det var regnväder och jag tog bara en extremt kort promenad på morgonen, jag var helt oinspirerad.

sen låg jag o lyssnade på regnet och sov o sölade hemma. Blev bara tröttare av det....

Först efter jag käkat middag tog jag mig ut på en långpromenad och vips efter en tio minuter kände jag igen mig själv, tänk vad stor skillnad det kan göra att se lite natur och röra på fötterna.... Jag visste ju det egentligen....

I morgon ska jag nog till en kompis, som jag ringde upp, vi skulle höras i morgon. Det tror jag blir kul, jag behöver umgås lite nu känner jag, så jag inte blir en erimit ?

Tack❤️ Det ska jag göra!

Har inte känt ngn ångest kopplad till sommaren så förut, men så har jag ju försett mig alkohol under alla andra semestrar..och det vet vi ju dövar det mesta.. Tror som du att deppet nu hänger ihop med all stress jag känt på sistone. Och nu är jag stressad över att jag inte ska hinna stressa ner under semestern..?.

Blir också rastlös när det kommer sådana där mellandagar med inte så mkt planerat. För då hinner jag känna hur trött jag är. Men mår dåligt över att göra ingenting..Ja, ni hör ju..Och visst finns det ett mått av det du beskriver också Stormenlilla, att nu ska ju alla vara glada, och ha det så bra och njuta av sin ledighet. Nu ska man passa på att ha trevligt och Coronaanpassade sammankomster hit och dit..?. Men så känner jag mig ensam mitt i allt. Fast jag har både familj och vänner. Men jag är inte kompis med mig själv. Det är där skon klämmer..?

Jag behöver vila. Vara med mig själv lite mer. Och försöka mig på att gilla det sällskapet..☺️

Sedan har jag en sjuk sak jag behöver bekänna..Jag har ju på något vis ändå ersatt alkoholen med socker. Det märker jag?. Men det sjukaste var att jag kom på mig själv med att t.o.m smyga med det igår kväll. Utan att tänka mig för åkte choklad papprena in mellan några klädesplagg i garderoben..❗ Hur sjukt var inte det?!
Undrade i samma stund som jag gjorde det, hur sjutton det blev så..?. Ett sjukt beteende som bara poppade upp av gammal vana antar jag.. Hursomhelst, nu har jag dock förflyttat tankarna på alkohol till socker. Mkt jobb att göra med sig själv är det ju att lägga dessa sjuka beteenden åt sidan..Klart att det också tar på krafterna, som du säger. Men vi kämpar på - armkrok - sida vid sida?!
Tack för fina dig?! Önskar dig också vila min vän?!
Styrkekramar!
/Fibblan ?.

Så glad för din skull, att första mötet kändes bra. Du har nog hamnat i ett bra gäng som kommer att stötta dig massor. Gå dit ofta!

Kram ?

Här var det en väldigt lugn och avslappnad varm stämning. Kändes så bra! Väldigt respektfullt och medmänsklig känsla. För mig passar detta jättebra ❤️

Skönt du fick en positiv upplevelse, själv har jag jättesvårt för AA hatar sitta i grupp klarar de inte förstör hela gruppdynamiken kan inte sitta lyssna på andra, suckar/stönar och blir bara frustrerad plus staden där jag bor så är majoriteten av kvinnorna väldigt fanatiska och tätt sammanslutna och tycker du inte som dem är du outcast dvs de pratar inte med dig och utesluter dig. Synd de är så för de har stött bort många tjejer/kvinnor genom sitt beteende. Så skönt höra de inte är så överallt :) För tror att AA för en del kan va bra hjälp. Själv behöver jag enskild terapi men man måste hitta de som funkar bäst för en

Skönt du fick en positiv upplevelse, själv har jag jättesvårt för AA hatar sitta i grupp klarar de inte förstör hela gruppdynamiken kan inte sitta lyssna på andra, suckar/stönar och blir bara frustrerad plus staden där jag bor så är majoriteten av kvinnorna väldigt fanatiska och tätt sammanslutna och tycker du inte som dem är du outcast dvs de pratar inte med dig och utesluter dig. Synd de är så för de har stött bort många tjejer/kvinnor genom sitt beteende. Så skönt höra de inte är så överallt :) För tror att AA för en del kan va bra hjälp. Själv behöver jag enskild terapi men man måste hitta de som funkar bäst för en

Har varit på mitt första AA-möte idag. Var rätt nervös innan, men största delen av dagen har jag sysselsatt mig med trevliga saker för att inte jobba upp ett motstånd.

Jag är så himla glad att jag gick dit!!! En otroligt skön känsla och en massa fantastiska människor ❤️ Är helt slut nu, på ett väldigt bra sätt. Jag behöver det här!

kropp kopplar av och rensar ut och städar.....njut av storstädningen som du inte behöver göra själv annat än att bara anpassa dig ! Skillnad mot dammsugning och torkning golv :-))

Finns ju kvinnomöten, ungdomsmöten, anhörigmöten mm på en del orter. Vissa fortsätter att gå dit stadigt..Jag klarar mig ändå, tror jag..Har ju vänner att prata med som har kunskap om problemet..Men tycker verkligen du ska pröva..Intressant att lyssna om man inte vill säga något..?

På hur det är. Exakt så är det! Man nöter ju sönder folk med sitt tjat om ångest och söker bekräftelse att man duger, fast man själv är ju den som satt sig i sitsen!! Och så kommer helgen och ångesten gått över, så kommer tanken att "men herregud ett glas kan jag väl ta!"

Fan för den där ensamhetskänslan. Jag har den också! ❤️ Kanske ingen tröst men lyssnade på en podd om sommarångest och det var så lustigt att få ett namn på det för jag har alltid haft det. Alltid haft lite ångest på sommarsemestern, när man ska vara som gladast och ha det så bra. Konstigt verkligen.

Jag tror i ditt fall kanske att all stress släppet och då kan man känna sig riktigt deppig. När man hållt ut och så släpper portarna ut forsande känslor. Jag tror att du behöver få vila ordentligt, bara kampen mot att inte dricka tar ju väldigt mycket energi.

Vi håller armkrok vidare för du är värd att må bra min fina vän ❤️

Stor kram

Dricker inte heller mer än så ofta. Ibland kan det bli några fler gånger men oftast inte.

Jag har ju precis som du, jag dricker tills jag är skitfull, vill aldrig gå hem och har alltid utan undantag ångest för något jag sagt eller gjort. Alla vänner får bara höra om hur mycket ångest man har. Det är hemskt. Så ska man försöka leva med paniken och ångesten dagen efter och som ofta gör mig deprimerad i en vecka efter. Den gör att jag ifrågasätter så mycket.. men sen kommer det ”man måste ju kunna dricka öl med sina kompisar” och så är man där igen..

Jag är nykter bra många fler dagar per år än jag dricker. Dricker typ 1-2 ggr i månaden som max, men de här tillfällena då jag blir alldeles för jäkla full och beter mig illa blir liksom varannan gång. Nu har det hänt 2 ggr på 2 månader att det blivit så och jag står inte ut, varför sårar man dem man egentligen älskar? Men precis som du säger så går det liksom så pass lång tid emellan att man ändå tänker att ja men nästa gång, då blir det inte så. Man tänker att man ska kunna, "som alla andra kan". Det är som att man romantiserar hur det ska bli på kvällen, men det blir ju inte det där mysiga bubbliga utan man sitter ju där sen och skämmer ut sig. Mår man bättre om man berättar för fler vad man gjort? Är det som att "göra bot", lättar det liksom?

Har jag haft i år men blivit så intensifierad senaste månaderna. Man känner att man är skit, att allt man gör är skit, att man är ensam. Det är fruktansvärt, jag vet. Jag har gjort så mycket grejer på fyllan att det är hemskt. Gastkramande för hjärnan.

Till slut så är man ju väldigt trött på att må sådär. Jag har samma dryckesmönster som dig och då det är lite mer sällan kan man lätt lura i sig att man fixar nästa gång. Jag har varit nykter i 19 dagar nu. Det var så hemskt sist för psyket att jag kände mig som ett blåmärke i en vecka minst efter.

Som Amanda skriver är det enda som hjälper att inte dricka. Och det har jag haft väldigt svårt med, men man måste försöka för dig själv.

Tänk inte så elaka tankar om dig själv. Kram

Och tack för att du skriver. Det är många som har positiva erfarenheter av AA vilket både glädjer mig och får mig att ifrågasätta min egen tvekan att gå på möte. Jag tror att jag inte än kan se det jag inte ser, jag behöver landa i bara gå dit och ge det en chans eller två. Tack för din input, den betyder mkt☀️

Innan man kan säga att "OK! Det gick åt helvete. Jag betedde mig illa men jag har bett alla om ursäkt och nu tänker jag göra rätt för mig". Jag har svårt att äta för ångesten är en stor klump som sitter i vägen. Hur länge ska jag gå med halsen blottad och huvudet nerböjt? Är det okej för mig att säga ifrån eller tycka olika eller "vara sur" eller måste jag hata mig själv ett tag till innan jag åter förtjänat rättigheten att vara en värdig människa med rätt att existera?

Oj vad trött jag är mina vänner. Ligger och sover, vilar och tittar ut i tomma intet på heltid nu. Bara att acceptera. Kanske har jag kört på för hårt för att vara mig!? Men har ju trots lite upp o ner i känslorna mått så bra och orkar mer än vanligt utan A. Men det är som det brukar, det jämnas ut.

Ska snart åka till vc och ta prover, har min vc i annan stad då denna här är så värdelös. Lite jobbigt men tror jag orkar köra i dag i alla fall. I går fick min mor hämta mig för jag kände mig så svag.

Trots att jag är trött, och irriterad på det, lite stressad, så är jag ändå inte på botten. Vill bara ta mig ur detta, VILL gå ut på en skogspromenad, men benen håller inte nu. Gäspar hela tiden. Men det är säkert bara huvudet, jag är ju van att det spelar spratt med mig. Men det känns i kroppen och huvudet som efter en superfylla, sådär jobbigt och tungt så varje rörelse känns och man känner sig så tung och trött. Precis så.

Inget sug efter A, nada. Dock har jag varit fasligt sugen på onyttigheter men klarat mig mot det värsta. Det blev lite mörk choklad, vaniljglass och kanel i går kväll. Det stillade begäret.

Är stolt att jag fixar maten och A trots detta. Det visar för mig att jag är starkare än man kan tro. Starkare än många andra. Att jag har en benvilja även om min hjärna vill förstöra för mig ibland genom att bli supertrött, deprimerad, orkeslös... u name it.

Ne, nu ska jag åka och ta prover. Ingen favorit direkt.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag försöka slappna av och inte stressa över sånt jag ändå inte kan påverka just nu.

Vaknade vid 5 snåret i morse och drog i väg och rekade lite vid en älv där jag tänker fiska senare. Inte en människa i sikte, bara skog, vatten, fåglar och inte så farligt mycket mygg. Kom tillbaka lagom till att resten av familjen började vakna till liv vid niotiden. Känns som jag har fått ett par extra härliga timmar av dagen.? Det är skönt att vara pigg och nykter och full av livslust.

Ha en fin dag!

är också "uppfostrad" i AA och utan det stödet hade jag inte överlevt. Det var oerhört viktigt för mig i början av min nyktra karriär att få dela mina bekymmer och få lyssna på Di Gamle som gått före mig. Även de som tog återfall och kom tillbaka till mötena hjälpte mig för de talade ju om hur det varit och varför de tog återfallet och då slapp ju jag utforska just det sättet.
Ibland kan vissa möten kännas "onödiga" och långsamma men jag kan inte påminna mig ett enda möte som jag inte haft nåt med mig när jag gick därifrån. Mötestiden är varierande 1-1,5 h och då få med mig bara 2-3 minuters delning kanske känns bortkastat MEN dessa minuter kanske har sparat mig ett återfall. Och just den delning var nog precis det jag var mogen för just då !

Så, välkommen tillbaka !