Senaste kommentarerna i forumet

Ja, från att inte kunna sova öht till att vilja sova dygnet runt... kroppen reparerar sig.

12 veckor nykter. Och så trött. Från att jag blev nykter sover jag 10-12 timmar om dagen. Hade inte sambandet med att jag slutade dricka varit så tydligt hade jag trott att jag var sjuk. Känner mig frisk. Har ni erfarenhet av denna trötthet?

@Himmelellerhelvette Styrkekramar till dig! Starkt gjort att avsluta med opiaterna och övergå till Alvedon/Ipren innan kuren var slut. Klokt! Och ja, fysisk smärta är lättare också för mig att härda ut. Den gör inte så ont om du förstår hur jag menar. Så bra att du skriver här och vädrar dina tankar. Insiktsfullt! 🥰

@Himmelellerhelvette Kämpigt men så bra jobbat av dig! Så insiktsfullt och strongt! Bra att Alvedon och Ipren ger smärtlindring så du inte behöver lida för mycket. Jag opererade mitt knä för många år sedan, innan jag blev helt nykter, och åt opiater. Då behövde jag inte dricka för det räckte med opiater. Jag var ändå väldigt rädd för att bli beroende av det och trappade ned snabbare än jag behövde och slutade inom två veckor om jag minns rätt. Om man inte äter allt för länge så behöver det inte bli ett beroende.

Tänker att du kanske ska flytta fokus i dina tankar till att skönt att det nu är slut och att du klarar dig utan. Fokusera på positiva tankar om hur du blir allt bättre och att inom en framtid kommer det att inte smärta mer. Inte fundera så mycket på vad som är vad för det kan säkert skapa sug och tankar om det. Dit uppmärksamheten går sker tillväxt😁.

Krya på dig!❤️

Tack @Andrahalvlek❤️ Jag har varit så rädd, har fortfarande mycket ångest. Försöker se det som att det är jättebra att jag är så rädd och har all ångest för det hjälper mig att inte fortsätta ta opiaterna. Jag har kvar vilket känns som en vinst för mig. Jag hade under påverkan av dem tänkt fortsätta ta ända tills dom var slut men idag när jag vaknade upp kände jag att det får räcka nu. Knät får göra hur ont det vill men jag tänker inte riskera min nykterhet mer! Fysisk smärta är lättare än psykiskt för mig. Om jag misstänker att jag tar medicinen för att jag vill bli påverkad i hjärnan som idag då måste jag lyssna på mig själv min instinkt om att beroendedelen vill att jag fortsätter men smärta är inte farligt. Jag kan andas och jag kan ta Ipren och Alvedon i kombination för bra smärtlindring.

Men jag känner mig ledsen och ensam. Ingen förstår sånt här. Det finns ingen jag kan prata med som vet hur beroendet funkar och hur jag har bråkat med mig själv. Det har varit en inre strid och smärtan har bestämt att jag måste ta medicinen men när det gör så ont så är det svårt att veta vilket som är smärta och vilket som är att beroendet vill ha mer berusning. För opiaterna är en flykt från smärtan skulle man kunna se det som och det är det jag kämpat med att lära mig. Att handskas med smärta utan att fly och nu har jag varit tvungen att fly. Jag förstår att det är två helt olika grejer men det ena påminner om det andra och jag vill försöka få beskrivet kampen jag genomlidit för att känna mig mindre ensam. För att dela med mig. För att ensam inte är stark. För att jag inte har någon IRL att prata med. Kram

@Himmelellerhelvette Fy så obehagligt. Klokt och insiktsfullt agerat av dig. Opiater är helt galet beroendeframkallande. Dosen behöver ökas hela tiden. Med morfinplåster får man inte lika snabb kick, men tabletter ger en enorm skjuts.

Skönt att du är igenom det!

Kram 🐘

@miss lyckad Jag tror mina barns pappa har diagnos samlarsyndrom också. Det blir värre för varje år, han pratar om att sälja men skjuter upp det. Jag får panik ibland när jag är där. Han blir dessutom inte klar med ett enda projekt. Suck.

Synd att det inte blev mer allvar mellan er. Men jag håller med - hellre självsam än att tvingas hantera olika typer av relationsproblem. Jag trivs bra själv, med lillprinsen som sällskap.

Kram 🐘

Ett krig mellan mig och beroendedelen av mig startade när jag opererade mitt knä! Jag vet att beroendet kan byta form och gå på att bli beroende av medicin när det väcks. Jag kände långt innan en undermedveten rädsla för medicinerna och har nu kämpat mig igenom detta. Jag har försökt att titta på förloppet som en observation av mitt beroende. Jag har försökt balansera på vad som är att beroendedelen av mig som vill ha mer opiater och vad som är smärtan, många gånger har det varit svårt att avgöra, några gånger har jag förmodligen tagit för mycket. Jag har älskar känslan av att få sväva iväg och sagt till mig själv att det inte är någon idé att låtsas som att jag inte tycker om ruset. Jag kan lika gärna njuta den stunden som varar för medicinerna var jag tvungen att ta. Däremellan har jag känt lusten till ett nytt rus men förstått att jag inte haft tillräckligt ont.

Nu är jag ute ur medicinerna och smärtan är hanterbar! Jag känner så starkt att jag behöver skriva detta, få vädra ur mig kampen jag haft, jag har varit så rädd att detta ska trigga igång lusten på alkohol.

Ikväll börjar jag jobba igen. I 4 veckor har jag gjort allt möjligt. Men även slöat framför olika serier med glass och annat gott. Jag och mannen jag träffat, går tillbaka till vänstadiet. Han har en massa grejor hos sig, och då menar jag många års samlande på diverse motorer, redskap, tomma dunkar etc. Ja samlare kan han nog vara. Jag visste från början att han hade mycket grejor, men att han skulle sälja av och slänga. Nu när vi träffats ett halvår så blir jag mer och mer osäker på hans vilja att göra sig av med saker. Jag har från första början varit osäker på hans sätt att hantera samlandet. Jag har hjälpt honom att röja inne, och det har gått bra. Han har flera uthus med ännu mer skrot. Han har backat tillbaka, och skjuter upp lämning och försäljning av grejor. Han har heller aldrig sökt hjälp för detta, vilket vi har diskuterat att han bör göra. Hans mående har svajat, och detta är ju också ett beroende, samlandet. Själv är jag relativt sparsmakad med saker. Vill helst ha ordning. Det blir väldigt svårt med plats om man samlar på sig, och till vilken nytta? Hittills så har jag inte behållt vänskap med någon jag dejtat. Vi får se om detta funkar. Jag miste ju min enda killkompis när jag slutade dricka, för att han tyckte jag överdrev x- mannens drickande. Han var den enda som tyckte det, och nu tror jag att han har ändrat åsikt. Vi är inte ovänner, men träffas inte så ofta. Ibland undrar jag om det ens finns människor utan beroenden, och som är stabila? Jag har ingenting emot att leva själv, tvärtom, hellre det än att ha ett halvkass förhållande. Jag är nöjd med att lämna sådant jag inte trivs i. Idag har jag själv röjt i ett förråd som jag har tänkt på länge. Väldigt skönt när jag slängt gammal bråte. Hoppas ni har haft en skön sommar, och tar tillvara på livet, utan alkohol. Det gör jag. 🥰

I natt har jag sovit kl 22-08 och jag är redo att hugga in på arbetsveckan. Med tanke på att sömnstörningar i så många år gjort mig deprimerad och utmattad så tar jag verkligen inte god sömn för given. Jag är tacksam för varje god sömnnatt, genuint tacksam.

Det kinkiga med sömn är att man inte kan prestera sömn. Sömn är en icke-handling. Det är först när vi är tillräckligt nedvarvade och sömniga som vi kan somna. Om man som jag har stökig sömn i bagaget är det så lätt att varva upp och oroa sig, och då kommer sömnen absolut inte. Att inte kunna sova mer än några få timmar är tortyr, och när det var som värst för mig sov jag ingenting. Hela nätterna snurrade jag runt i ångest, klev upp, provade igen osv. Senaste gången jag blev utmattningsdeprimerad (2022) var jag till och med nykter sen två år tillbaka, så jag kan inte skylla på alkoholen ens.

Hur jag gjort? Jag har under lång tid lagt mig (22) och gått upp samma tid (07 eller 08). Jag sover inte dagtid under de perioder jag behöver få ordning på sömnen, hur gärna jag än vill. (Nu kan jag dock ta en höneblund på max en timme, innan kl 15.) Jag rör på mig dagtid, minst en timme per dag och nu är jag uppe i 1,5 tim/dag fördelat över dagen. Raska hundpromenader. OBS: kan tas även utan hund! Morgon-förmiddag är det viktigt att få dagsljus i ögonen eftersom det påverkar sömnhormonet melatonin.

Jag tittar på lagom halvtråkigt tv-program, som jag kan ha eller mista. Inga spännande filmer eller serier som gör att jag blir sittande ”bara ett avsnitt till”. Jag börjar förbereda sänggåendet 30 min innan läggdags. Tankar som ”jag måste sova” går fetbort. Jag tänker hellre ”åh, vad skönt att ligga ner och blunda.”

Jag har tidigare använt ljudbok som insomningsrutin, men när jag hämtade hem hunden i juni 2023 kändes det konstigt. Hur skulle han uppleva det att höra en röst babblande i sovrummet när vi skulle sova? Så det valde jag bort. Jag införde istället en räkningsrutin. Jag lägger mig bekvämt på sidan. Andas in och räknar till 6, håller andan en sekund, andas ut och räknar till 6. Och viker ett finger. Sen andas jag så in och ut, viker ner och viker upp fingrarna två gånger - totalt 40 in/ut.

Nu har jag hållit på med det så länge, typ varje kväll sen juni 2023, att det känns omöjligt att inte räkna och djupandas när jag lägger mig. Det går på automatik sen länge. Den långsamma in/utandningen varvar ner nervsystemet. Räknandet gör att hjärnans aktivitet förflyttar sig från amygdala (dramaqueen) till pannloben (chefen på bygget). Plus att inga orostankar får plats. Ofta somnar jag mitt i räknandet. Vissa dagar är jag mer uppvarvad, men då fortsätter jag bara djupandas utan att räkna tills sömnen kommer.

När man har flera veckors-månaders god sömn i bagaget finns ingen oro inför sömnen som stör insomningen. Just tankarna ”jag måste sova” är de som stör sömnen allra mest. Sen tror jag att man har ”sömntåg” som går vid vissa tider. Vid vissa tider på dygnet har man lättare att somna, så man kan behöva prova sig fram till vilken tid ens eget sömntåg brukar gå. Jag har tex lättare att somna kl 22 än 23, men skulle aldrig somna vid 21. Och allra helst skulle jag vilja sova mellan 16 och 19, då jag har en tydlig trötthetssvacka, men skulle jag sova då hade nattsömnen sabbats.

Kram 🐘

@Varafrisk Visst är det så. Och du har helt rätt, alla mina erfarenheter från att sluta med alkohol går att applicera på sockret. Och det påverkar samma belöningscentrum i hjärnan.

Kram 🐘

Jag tänker att det är rätt viktigt att känna till hur det var och att det inte var så länge sen. Genom mina mor- och farföräldrar har jag ju fått viss inblick. De hade det inte välbeställt och min mammas 10 år äldre syskon kunde inte läsa vidare. Det var möjligt för båda mina föräldrar som är födda lite senare. Trots att farmor blev änka tidigt, utan pengar. Hon hyrde ut rum i sin 2:a, där hon bodde med sina barn och jobbade förstås. Barnen fick laga mat själva. Men hon drack inte i alla fall. Och mina morföräldrar var i princip nykterister. Där de bodde hade nykterhetsrörelsen och missionsrörelsen gjort framsteg. Säker väldigt nödvändigt.
Det är svårt att förstå hur fattiga förhållanden det var tidigare, för oss som växte upp bara lite senare och våra barn är ännu längre ifrån det här. Det har svängt tillbaka lite nu och det är oerhört sorgligt.
Men det är kanske dags att damma av lite äldre litteratur för att se den positiva utveckling som har varit. Måste upp och jobba nu.

Det har hänt mycket Tänk vilket jobb att sätta in rinnande vatten och avlopp i ett hus. Förstår att det kostar både tid och pengar. Och det är inte så länge sen. Tänker på de stora sekelskiftesvåningarna i Sthlm. Där satte man också in toalett och dusch i garderoberna. Tur att man hade tjocka väggar för rören.
Och tänk vilken lyx med färska grönsaker och mat från grunden. Precis så var det hos min mormor. Egen blodpudding från ”hemodlad” gris. Egen pölsa. Vi hade gratis skolmat och det ska man ju vara evigt tacksam för, men särskilt gott och vällagat var det ju inte på den tiden.
Ha en fin vecka!

Oj, vilken pärs! Troligtvis gjorde du helt rätt. Hade nog inte varit någon idé att säga nåt, men vilken jobbig människa. Att kritisera andra sådär rakt på sak… för saker som ligger hos en själv…. Hoppas du tipsade om din anknytninfsmönsterskurs (även om det känns som om hon behöver en grundkurs i bemötande kanske).
Svårt att bo med någon som är så grinig. Tänker att det finns en liten ledtråd när någon direkt gör anspråk på sovrummet. Dä ser man främst till sig själv. Jaja, tur att kursen var bra och att du fick positiv feedback i övrigt. Det kan ju ha stört henne. Ha det fint Sattva!

@Andrahalvlek Grattis t alla dina sockerfria dagar👏🏻👏🏻Det är så bra gjort! Jag tänker att din erfarenhet av att bli nykter hjälper dig att bli fri fr sockret. Även om alkohol är så legitimt att använda idag så är ju sockret ännu värre!

Kram 🌺

@Sattva Tack❤️

@Varafrisk Tittar in!

@Andrahalvlek Grattis till sockerfriheten, snart 2 mån!

@Andrahalvlek Japp, har redan bokat boende för nästa gång. Dyrt blir det, men det är det värt!

Idag visar min app Nomo att jag har varit sockerfri i 54 dagar. Det är inte ens svårt nu, det går av bara farten. Idag på hundkursen åt de andra deltagarna delicatobollar och chokladkakor. Jag åt ett äpple. Medhavd dricka också, så jag behövde inte ens gå ut i köket och frestas.

Förra veckan var jag väldigt trött och sliten efter jobbet. Typiskt tillfälle att tycka synd om sig själv och tröstäta. Det blev några fler mackor och rågkex med smör än vad som vore önskvärt, men jag handlade inget godis, glass, kakor och dyl.

Livsmedelsaffärernas nybakade kakor/bullar är ibland vidrigt svårt att passera, men jag gör som med alkoholen. Jag sätter stopp direkt för varje typ av förhandling. ”Nej, jag ska inte ha sånt!” End of discussion.

Precis som med alkoholen försöker jag söka tillfällen och aktiviteter där inte sötsaker ingår. Men nu är jag ändå såpass avgiftad att det inte gör mig någonting om andra äter sötsaker omkring mig.

Och precis som med alkoholen vet jag att pyttelite skulle väcka ett enormt jobbigt mersug, så det bästa är att avstå helt. Jag är fine med det, vill inte börja mecka med sällan-intag ens. Möjligen på sikt, eller inte. Får se var jag landar. Just nu känns det bra.

Kommande veckor blir det jobb mån, tis, fre, lör, sön, mån, tis. 10 tim/dag. Men det är bara att gripa sig an en dag i taget. Försöka pausa oftare. Och sen är jag ledig ons-sön 😍

Kram 🐘

@Andrahalvlek Tänk våra sommarbarn som kom fr förorten i Gbg. Två somrar fick de leva m utedass😅
Mina föräldrar var inte på ngt vis efter sin tid (det låter som du skulle sagt så men det menar jag inte)men det var ekonomin det föll på. Fast vi var ju rika på mat. Jag minns när jag hälsade på ett av sommarbarnen i tonåren. Så lite mat kände mig nästan aldrig mätt och en mamma som sällan var hemma.
Jag tänker att min bakgrund, min uppväxt ja allt vad jag har med mig har jag sådan nytta av i mötet m andra människor. Så om jag får säga det själv…det jag är bäst på i mitt jobb är relation och förmågan att sätta mig in i andras livssituation!

Nu ska jag lägga ner granola i burkar som jag gjort idag plus att jag ska göra tre-veckors-sallad därefter ett bad. Tänker att maken kommer hem snart❤️

Kram🌺

@Varafrisk Tänk så olika våra bakgrunder är. Och hur barndom och bakgrund faktiskt präglar oss, lär oss hur vi ska agera och bete oss mot andra tex.

Jag tänker på det ibland när det pratas om att nysvenskar inte anammar vårt ”svenska tänk” tillräckligt snabbt. Hur skulle de kunna göra det? De allra flesta har nog inte ens kontakt med en svensk familj. Vi svenskar brukar vara stolta över ordning och reda, förmågan att köa, organisera, utvecklad diplomati osv, men det beror ju på att vi är uppväxta så, har fått den programmeringen. Det kan inte vara lätt för en familj med många barn som precis flyttat hit, att förstå hur vi vill ha det. Allra helst inte eftersom de flesta svenskar är tysta och tycker att ”de borde förstå”. Som om de vore tankeläsare.

Förlåt, nu virvlade jag iväg, men jag blev inspirerad när jag läste om din uppväxt. Det skiljer inte jättemånga år mellan oss, men det låter mer som du levde på min pappas tid. Min uppväxt i en storstadsförort känns nog lika främmande för dig. Även om jag förvisso minns att min farmor och farfar fick toalett inomhus när jag var 12 år. De var nog väldigt sena.

Kram 🐘

@Sattva Oj, oj, oj. Du fick verkligen pröva ditt tålamod. Att backa är alltid det bästa i sådana lägen, det är liksom inte lönt att gyttjebrottas med grisar. De trivs av misären, det är deras livsrum. Men synd att det ska bli så när yogan i sig är en underbar upplevelse. På en sådan intensiv kurs borde verkligen eget boende vara standard, så man någon gång per dygn får släppa garden helt.

Kram 🐘

@Varafrisk Jag kunde sova så sett, men bävade för att gå hem efter dagens slut. Jag mådde inte alls bra av henne, men visste ju att det var tidsbegränsat. Och att jag inte kommer att bo med henne igen!

Söndag och en hel dag framför mig…Bara min dag! Ingen att ta hänsyn till! Min man och dotter åker iväg på fotboll vid 11-tiden och är väl hemma runt 18. Har tänkt att skriva lite dels utifrån ett av stegen dels för att rensa hjärnan för att sortera lite vad jag vill prata m min terapeut om. En timma går så snabbt! Ikväll ska jag se på ”Vilket liv” där Tomas Ledin är kvällens gäst.

Tomas Ledin var min tonårsidol. Första gången som jag såg honom uppträda var i ett mycket litet sammanhang någon mil utanför min stad. En idrottsförening hade alltid en sommarfest en söndag varje år och där såg jag Tomas Ledin första gången. Den festen var sommarens höjdpunkt varje år! Jag kom att tänka på min uppväxt när jag läste @Se klarts inlägg om arbetarfamiljer på 50- och 60-talet. Jag växte ju inte upp i en arbetarfamilj men i en lantbruksfamilj på 60- och 70-talet. I mitt hade vi ingen toalett inomhus förrän jag var 10 år. Jag bodde i en liten by. Och jag minns att min mamma sa att vår familj var alltid sist med allt när det gällde jämförelse med övriga familjer i byn. Vi hade inte råd. Vi hade flera uthus på vår gård där ett bla innehöll källare i ena ändan och brygghus i den andra ändan. I brygghuset fanns en stor ”gryta” där vatten kokades för att sedan kunna bada i en stor zink- el plastbalja. På sommaren ställdes baljorna ut och man badade utomhus. När det var mörkt stod pappa i detta brygghus och väntade på mig när jag var på utedass. Jag var otroligt mörkrädd. Innan vi hade råd att sätta in toalett och badrum i vårt hus hade vi en bastu. Men så äntligen kunde vi sätta in både badrum och toalett till bekostnad av järnspisen och ett stort skafferi. Min mamma var ”hemmafru” vilket kan låta lyxigt men hon var även lantbrukarhustru. Vi hade en 200 kvadratmeter stor köksträdgård med potatis, grönsaker och bär. En stor trädgård med plommon-, äpple- och päronträd. I källaren fanns det alltid konserverade plommon, inlagda gurkor, potatis, morötter och drickabacken. Det kändes som min mamma alltid stod i köket och lagade mat till sommarbarn och släktingar fr Skåne. Även om vi hade toalett inomhus så fick vi ändå nyttja utedasset för att spara på vatten. Det lagades mat t män som hjälpte pappa i skogen el med annat. Vi hade grisar, höns och hundar. När jag började skolan tyckte jag en del mat var konstig. Stekfläsk var rött inte brunt. Blodpuddingen var som en skosula, mamma gjorde egen. Jag fick alltid hjälpa till hemma. Det absolut tråkigaste var att plocka sten på markerna eller plocka blåbär el bära in ved. Vad vill jag säga med detta??? Det är ju kanske inte så himla intressant att läsa. Det kan ibland kännas som om jag är född för en hel evighet sedan när jag berättar om min uppväxt för yngre kollegor det är trots allt endast drygt 60 år sedan. Jag är äldst på min arbetsplats och yngsta kollegan är 25 år. Jag tänker att vi alla är så viktiga på vår arbetsplats. Vi hade det tufft ekonomiskt i min familj men vi var självförsörjande. Så från utedass till digitalisering…det är ändå en livsresa…och det digitala kan ibland vara svårt att förhålla sig till…vi får inte tappa mötena. Hem t mitt föräldrahem kom fiskbilen, drickabilen, när räkningar skulle betalas bjöds tanten el farbrorn som körde postbilen in på kaffe. Man tog sig tid..🙏🏻

Oj…vad det här kanske blev flummigt men ändå kul att skriva om…fast kanske inte på tal om alkohol utan på tal om livet.

Kramar 🌺🥰