Senaste kommentarerna i forumet

Från en soffpotatis till en annan: Styrkekramar!

Grattis till skilsmässan!
Jag har inte ett ex som dricker, det är mitt problem. Men jag känner helt igen den där gaslighting-effekten från mitt ex. Han vägrade också inse hur djupt hans psykiska problem gick, och skadan han gjorde mig. Jag har spenderat månader av min tid med honom förklarandes, gråtandes, skrikandes. Jag gav tusen exempel, jag ställde ultimatum. Det är fruktansvärt när ens partner inte tar en på allvar, inte tror på vad en säger. Och nu sitter han där ensam och säger att han saknar mig. Jag har skrivit långa email om alla våra problem till honom, men han låtsas liksom som att det regnar. Det får vara nog nu! Du måste inte önska honom väl, glömma och förlåta. Du har gjort helt rätt med skilsmässan. Nu är det dags att släppa taget och gå vidare.
Styrkekramar!

Det låter som att du har det jättetufft just nu, och att du verKligen behöver vila och återhämtning. Skuldbelägg inte dig själv för att du är utmattad och ledsen. Finns det något sätt du kan ta hand om dig själv?

Håller på att planera och packa inför vår tripp till Dalarna i morgon. Det finns även en ny fiskart för mig att kunna plocka där. Så jag har hårdkollat Google Maps och införskaffat nödvändig utrustning mm. Ska ta och tvätta bilen och montera takboxen om en stund. Det ska bli riktigt kul, och så jäkla gött att slippa gömma en massa alkohol i reservhjulsbaljan och andra ställen i bilen.? Och slippa att vara orolig för att alkoholen inte ska räcka för hela resan.?

Ha en bra Söndag! Kram

Sitter här i andra lägenheten, har noll energi. Har bara säckat ihop, vet inte vad jag ska ta mig till. Det är 10 mil hem och kommer inte orka köra bilen. Känns som någon skulle behöva bära ut mig då mina lämnar slutat funka. Jag är så trött, jag vill inte mer. Jag orkar inte med mig själv. Varför blir jag sån här?

Är så trött att jag skulle kunna somna på en sekund men lägenheten har inga möbler och är dammig som rusan. Lägger mig nog ändå på golvet och vilar.

Har ringt min mamma för att kunna få någon respons och hon erbjöd sig att hämta mig, men det är 10 mil, det är för långt. Jag är ju inte döendes, jag är ju bara nere, trött, sliten... ja, vad vet jag... mig själv!?

Säger till mig själv att jag bara måste skärpa mig och köra på, men så börjar jag bara gråta och kroppen känns så tung att det är omöjligt att ens röra stortån 2 mm. Att låta Fingrarna glida över telefonen är enda energin som finns, och att torka av snoret från näsan som rinner.

Hur fucked up är inte jag? Hur orkar jag ens leva och fortsätta? Att dö och ge upp är ju inte aktuellt liksom.

Usch vad jag tycker synd om mig själv, inget blir bättre av detta. Men måste ju känna när allt väller över. Har ju lovat att inte dämpa. Måste känna. Även om det gör så ont att jag blir till sten

Jag ska inte måla fan på väggen. Det kanske blir bra allting. När känslorna lagt sig lite kanske vi båda lyckas gå vidare på ett positivt sätt. Önskar verkligen det. Och att vi kan vara vänner.

Hej.

Nu har skilsmässan gått igenom helt.

Mannen var inte glad. Han var chockad i princip. Han har trott att jag ska avstyra det i sista sekund. Trots att han vet att jag postade de sista papprena. Trots att han frågade mig om jag gjort det och jag svarade ja.

En svår sak med honom är att när han mår dåligt så blockerar han. Han utövade ju alltid "silent treatment" mot mig i flera dagar förr när vi varit osams. Och nu med också bara det att jag inte märker det lika extremt när vi inte bor ihop. Men nu antar jag att han inte kommer höra av sig på länge. Hans ego är sårat. Han är besviken och sårad säger han.

Det är svårt för mig att förhålla mig till hans reaktioner. För jag lider av att han mår dåligt. Jag vill på riktigt att han ska må bra. Men samtidigt är jag häpen över att han blir sårad och besviken. Han har haft 10 månader på sig att rätta till alla fel. Men sedan vi skickade in skilsmässoansökan har han fortsatt dricka. Fortsatt göra slut med mig. Fortsatt att inte vara med på familjeaktiviteter. Fortsatt sova bort lediga dagar och semester och varit bakis istället för att vara med barnen. Han har blivit LOB:ad nyligen igen. Han spelar bort pengar. Det enda som ändrats är ju att jag slipper se mycket av det eftersom att vi är separerade. Men beteendet har ju fortsatt i exakt samma grad.

Däremot har jag kunnat lurats till att tro att det är bättre eftersom jag inte bor med honom. Och jag förmodar att han tror att jag verkligen är lurad. Att han kan få mig att tro att han inte dricker ofta. Men jag vet ju. Jag känner igen varje litet tecken.

Han fick alltså över 9 månader på sig att ändra sig innan vi fullföljde skilsmässan. Istället för 6 månader bara. 3 månader extra hade han på sig.

Det är så frustrerande att han inte inser att alkoholen är orsaken. Han vägrar tro mig.

Jag känner mig ledsen och hemsk. Och förvirrad. Hur kan en person tänka och vilja spendera hela sitt liv med mig men absolut inte vara villig att ändra på det som gör att jag vill gå isär?! Han får det att låta som att jag lämnar den person som älskar mig mest i världen. Att jag stöter bort en människa som vill ge hela sitt liv till mig. Att jag förstör vår framtid. Jag är alltså en familjesplittrare. Men mitt enda krav är att han ska sluta dricka. Hur ska jag lyckas behålla mitt psyke intakt?!

Han inte bara drack utan han psykiskt misshandlade mig när han drack. Mitt i nätterna. Jag har tappat räkningen på hur ofta jag sjukskrivit mig från jobbet pga såna nätter. Barnen drogs ju till och med in och vi spenderade nätter rädda för honom.

Visst, det händer inte längre men det är ju enbart för att vi flyttat isär. Han hade fortsatt med det annars, det är jag 100 procent säker på. Verkligen 100 procent.

Om han nu vill fortsätta vara gifta så undrar jag också varför han kan låta det gå flera dagar utan att han hör av sig? Det är ju inte normalt.

Jag ska finnas där för honom enligt hans världsbild. Och jag har accepterat det hittills så till den grad att jag inte kan tänka på annat än honom. Tänker jag bakåt i tiden så är det tankar om honom och tänker jag framåt är det tankar om honom. Jag har ingen bild av mig egen framtid. Den känns bara så otroligt oviss och tom.

Jag har ju alltid varit så konflikträdd i vår relation eftersom att han kunnat ignorera mig i flera dagar efter en dispyt. Jag har varit rädd för hans reaktioner och jag har hatat dålig stämning hemma. Jag har mått fysiskt illa när vi varit osams. Så har det varit i alla år. Jag har alltid varit rädd för att han ska vilja lämna mig också för det hotade han ofta med förr, innan jag själv började känna att en separation kanske var det enda rätta.

Nu är jag mitt i stormens öga känns det som och jag mår fysiskt illa igen. Vi är i konflikt nu men jag kan inte göra nåt åt det. Hur ska jag lära mig att leva med att han inte gillar mig? För det är ju så det är nu och jag måste acceptera det istället för att vilja lösa allt.

Det som blir tydligt är ju verkligen att alla ultimatum man ställer genom åren verkligen inte betyder ett snack förrän man på allvar genomför dem. Han har alltså trott ända tills nu att skilsmässan bara var ett hot från min sida. Ända tills den har vunnit laga kraft har han tänkt att jag fortfarande är hans ovillkorligen. Trots att han dricker och festar och gör ALLT jag bett honom sluta med.

Och aj. Aj aj aj. Det gör ont att jag skriver så hårda saker. Ont att det gått såhär långt att jag sällan tänker goda tankar om mannen jag gifte mig med ? Tänker jag goda tankar om honom så blir jag bara så fruktansvärt ledsen.

Han har haft sin chans ju ? hade han ändrat sig direkt så hade jag till och med viljat få fler barn och flyttat till ett större hus. Han hade kunnat fixa det. Men nu?! Han kan inte säga nu att han ville leva resten av sitt liv med mig.

Jävla skitliv.

Vi är båda värda att må bra och ta hand om oss.

Jag vill också se framåt! Vet ju att jag gjort mycket dumt och tänker inte älta det i detta skede, bara konstatera. Ältande ger mig ångest och ångest får mig att vilja döva. Har lätt att fastna i ångest.

så mycket i dina beskrivningar! Är själv inne på fjärde dagen...
Jag försöker medvetet att inte tänka på allt dåligt jag gjort genom åren pga alkoholen utan tänker istället att det var då. Idag är jag nykter! Jätteviktigt att ta det en dag i sänder för mig. Jag bor tillsammans med personer som inte vill att jag dricker, det underlättar för all del - å andra sidan har det ju inte hindrat mig från att dricka tidigare. Det måste vara för din egen skull, för att du är värd det.
Heja på, vi gör det här tillsammans!
Kram

Visst är det så se klart!❤️

Halloj, ja skräp som flyter upp är en väldigt bra liknelse men också fri sikt mot botten där det finns oväntade känslor som vi tappat bort i vindimman. Jag tycker det låter som du är både stark och målmedveten, heja dig! Sen tar det tid innan alla fördelar blir tydliga för en.
Vi är många som har svårt att visa oss svaga här- paradoxalt nog försätter vi oss genom alkoholen i ett riktigt svagt läge.
Både styrka och svaghet blir tydligast längs vägen! Kram.

Jag blir så glad när nöjda nyktra forumvänner skriver en hälsning!

Kram ?

Så klokt och bra att du ringde en vän och pratade om sorgen. Det är en stor sorg att få ett barn med särskilda behov.

I början är den kolmörk, med åren gör den bara besök då och då. Man får ta emot den - gråta, prata om den, gråta lite till, och sen ger den vika.

Sorgen blir extra svår att bära eftersom den inkluderar en person man älskar. Man kan inte heller visa sorgen för den personen, där måste man vara extra stark.

Min dotter fyller 21 år på torsdag, vilket hon snart berättat för halva världen ? Jag sörjer fortfarande då och då. Att hon inte ska bli självständig, att hon inte ska få barn.

Jag sörjer fortfarande ibland att mitt liv inte blev som jag hade trott att det skulle bli. Sen tänker jag rätt snabbt att allt blir som det blir och går som det går. Jag kan i alla fall vara säker på att hon inte blir knarkare eller kriminell. En bedrövlig tröst, men ändå en tröst.

Jag har funnit mycket stöd och tröst i olika patientforum. Jag har själv startat två grupper på Facebook. En för ”drabbade” och en för föräldrar. Att ventilera saker med människor i liknande situation är så befriande.

Kram ?

Vill ju inte starta inlägget så här men är så himla trött, sitter i min andra lägenhet och ska fixa i den i dag som jag planerat. Men när jag skulle åka hit så somnade jag nästan i bilen, körde - så det var ju inte så bra. Sov ju 8,5 timme så borde ju inte vara trött men känner mig helt urlakad.

Har märkt att jag har väldigt låg vilopuls de senaste dagarna (ca 50) och är inte så vältränad att jag ska ha det. Vet inte varför men kan ju ha med min hypoterios att göra. Om det inte blir bättre får jag väl höra av mig till vc. Har haft vilopuls på 40 innan men då var jag svimfärdig i en vecka...

Måste bara ta tag i detta nu, det innebär tungt fysiskt jobb hela dagen. Men jag får vila i morgon istället. Hoppas jag orkar. Har ju en järnvilja så det är klart att jag fixar det - men hoppas att jag har energi till något ner i veckan som kommer då.

Inget sug efter A, inget fusk med maten. Är duktig och känner mest känslor just nu. Det kan ju vara därför jag är så fysiskt trött också. Att åka berg och dalbanan varje dag är tufft.

Väljer att inte dricka i dag, istället renoverar jag lägenheten

Visst är det så! Jag vet att jag är en människa som hellre flyr känslor än bemöter dom. Har ju också duktigsyndromet som förbjuder mig att visa mig svag. Svaghet är ju synonymt med att lämna ut sig själv i min värld ? (Vet på ett intellektuellt plan att det inte är så)

Har helt klart mycket att jobba på!

Jag sitter på en solig altan och njuter av en kopp kaffe. Precis som du förstår jag varför man inte kan ta det där första glaset alkohol, man vill bara ha mer. 105 dagar blir snart 106 och så vidare. Bra jobbat Notte// Box

Jag tror att vi alla här förr eller senare inser att alkoholen är ett symtom, och att vi måste göra något åt grundorsaken också förr eller senare.

I och med nykterheten så kommer alla dina känslor bli starkare och mer genuina, och det är tufft men nödvändigt. Tror jag.

Skriv här mycket, det funkar som självterapi. Eftersom forumet är anonymt vågar man uttrycka det som skaver allra mest. Man tvingas sätta ord på sina tankar och känslor.

Att bli nykter är verkligen ingen räkmacka, mycket skräp kommer upp på ytan, men det är så värt det att vara sann mot sig själv.

Välkommen hit!

Kram ?

105 nyktra dagar idag och jag mår bättre än nånsin! Varit på semester och inte ens saknat att dricka fast mina vänner gjort det. Bara känt äkta glädje över att slippa skiten... Tittat på dom och tänkt att dom är märkliga som nöjer sej med några glas... Varför ens dricka då? Om man inte ska bli full? Så störd syn på alkohol har jag. Vet att jag inte kan stoppa och det gör det lätt att vara utan. Skönaste känslan är att alltid känna sej pigg och vakna utan ångest. Är så tacksam varje dag för det!!

Jag skrev in mig för samtalskontakt samma dag som jag skrev in mig här, väldigt smidigt på 1177. Hoppas väldigt mycket på det, men jag är nervös. Även här har min hjärna börjat förhandla med mig om hur jag ”ska slippa” ? men jag har bestämt mig för att göra det och ska hålla fast vid det!

Det här forumet känns också som en riktigt bra hjälp. Jag är övertygad om att jag nått min personliga botten eftersom jag upplever att jag ”gett upp” eller landat i att jag har allvarliga problem. Jag kommer att skriva här inne varje dag.

Tack för gemenskapen här inne ❤️

I går var en dag som liknade ingenting. Denna fruktansvärda sorg. Som ett stort, svart hål inombords. Väldigt tung att bära på. I varje fall ensam. Jag vet nu att jag har druckit bort denna sorg över flickan och allt vad det medför under alla år. Inte bearbetat utan druckit. I går drack jag inte. I stället pratade jag med en av de fyra som vet att jag numera är nykter och som fått detaljer kring varför. Vi pratade om ditt och datt, om min sorg och om kopplingen mellan mitt drickandet och min sorg. När jag lade på luren var det svarta hålet borta. Klockan var sent.

I stället för att dricka, pratade jag med en vän. Sedan lyssnade jag klart på en bok. Svårt att somna men jag vaknar till en ny dag. Klar i huvudet och utan hål i mitt inre. I dag ska jag leva! Men först - te.

Jag är nykter, jag känner och jag bearbetar.

Kram!

Att reflektera är det bästa man kan göra, för att kunna överlista när lusten att dricka sättet igång.
Jag rekommenderar samtalakontakt. Nu i coronatider kan det ske per telefon. Kommunen har terapeuter, jag har själv nyss börjat med terapi. Det är till bra hjälp.
Välkommen hit, här finns mycket erfarenhet.

Det har gått 2 dagar sedan jag drack. Spenderade gårdagen framför TVn och här inne på forumet.

Har haft många tankar kring varför jag är där jag är idag, så jag tänkte skriva av mig lite.

Har alltid i min ungdom druckit för mycket när jag festat, alltid blivit väldigt full. Då var det dock inte särskilt ofta jag festade. Jag har ofta känt mig som en udda fågel och alkoholen har tagit bort min blyghet inför andra.

Min alkoholkonsumtion började spåra ur för 15 år sedan när jag bodde ihop med min dåvarande. Han drack väldigt mycket och hans föräldrar än mer. Relationen var dålig nästan från början och jag var den som tyckte vi skulle dra ner på alkoholen. Jag gjorde också det under flera år, även om han köpte hem BiB väldigt ofta så var jag då väldigt medvetet återhållsam.

När relationen började ta slut, vilket tog flera år, började jag må sämre och sämre på grund av den eskalerande psykiska misshandeln. Då började jag dricka på riktigt, så dumt!

Nu har jag bott ensam i rätt många år eftersom jag trivs jättebra med det. Men jag har många sår kvar som inte kunnat läka på grund av självmedicineringen. Jag är också jävligt trött på att leva i dåtid.

Jag upplever att alkoholen både tränger undan de verkliga känslorna, men skapar också nya obehagliga känslor, även om något obehagligt inte hänt. Jag upplever att jag blir speedad av alkohol, kanske för att det tillfälligt tar bort livsledan, och att anledningen till att jag överkonsumerar är att speeden håller mig igång.

Två dagar utan nu i alla fall. Skitsurfar vidare...

Att vakna av sig själv, ganska utsövd en söndag, öppna fönstret, sätta sig med en kopp nybryggd kaffe, inte känna ångest över det som hände igår. Det är ganska trevligt :-)
Som jag nog skrivit tidigare i någon variant, att börja mitt nyktra liv innebär att de flesta topparna i känslolivet har försvunnit, dvs de konstgjorda, kvar blir mindre kullar med lycka, glädje, eller bara förnöjsamhet att livet inte är så hemskt. Borta är också de där dagarna av djup ångest.
Jag har inte stött på någon situation än där jag blivit rejält arg, frustrerad än, så får väl se hur jag reagerar då.

Igår ”övade” jag mig på att ha tråkigt, att inte fylla med uteaktiviteter, kompisar eller så, det var väl inte superkul, men jag dog inte av det, och idag ska jag aktivera mig lite mer. Tänker planera lite semesteraktiviteter idag som jag ska verkställa under veckan som kommer, dvs sitta med kartor och fundera. Det är trevligt.

Ett stort tack för dina alltid fina och intressanta inlägg.??..Visst är det svårt ibland, när man egentligen vill skriva saker på Forumet, men avstår för att inte röja andras identiteter eller annars känner ovilja att utlämna sig själv eller någon närstående..Ibland skriver jag just släkting eller närstående, fast det kan vara en väldigt nära familjemedlem..Finns ju saker man kan berätta på riktigt för någon vän som förstår..Jag har märkt på mig själv att om jag ”ventilerar” saker om mig och mitt liv..Så lättar trycket..Dvs jag blir lättare och gladare till sinnes..Precis som när man slänger av barlast från en båt när den är för tungt lastad..(Tror man gör så iaf..?..) Hursomhelst för mycket i ryggsäcken gör att det går tungt..Varm kram, Fibblan, och sköt om dig du fina..?..

Det är så klart härligt att vara med sin barn..Mina två vuxna döttrar och deras familj..Jag och döttrarna har diskussioner om det mesta..Vi diskuterar även alkohol..Jag säger att jag inte vill umgås så mycket med folk som dricker..Jag känner mig ostabil, och gillar inte fulla personer..På kryssning eller andra sammanhang går bra, där det finns stora utrymmen, och valmöjligheten att gå undan störande personer..Diskussionerna är raka, och ibland lite jobbiga..Jag är nöjd med mitt liv och mina val..Den ena dottern är rädd att jag ska bli för ensam och utan ”bra” umgänge..Jag känner mig inte ett dugg ensam..Vill jag umgås med folk så har jag flera att kontakta..Corona gör ju att man avstår mycket kontakter..Nu när jag tänker efter, så är nog dottern rädd att jag ska bli ensam när jag är äldre..Hon behöver inte vara rädd..Jag är ”Götteborgare” Hittar lätt kontakter, och vänner..Men har alltid varit den som hellre har några få ”riktiga” vänner och övriga är mer bekanta..Lustigt att rollerna kan vara ombytta..?..Vuxna barn som är rädd att mamma ska bli ”utanför”..??..Nä jag är nog mer som sonen..Gillar jag inte umgänget, så skaffar jag nya, eller är själv tills det dyker upp något bättre..Försöka få ihop personer där det skaver hela tiden, är inte min grej..Är det rätt, så ska det gå lätt..Varm kram från ett regnigt Norge..❤️