Senaste kommentarerna i forumet

Är glad för varje nykter dag. Framför allt om de är utan kamp, vilket många är.

Igenkänningen är stor även vad gäller styrka och ödmjukhet/tolerans. Kanske tur att vi har det sistnämnda som balans för det tidigare. Förr kunde jag känna irritation och tänka typ vad har den och den att klaga på... Hittar dock alltid positiva sidor och ibland löjligt överdrivna orsaker till att människor är som de är.

Mina barn brukar påpeka detta ibland med tillägget att jag ensam inte kan rädda världen.

Vi har en del att leva upp till, FinaLisa... ?

Men svagstark är ett bra ord. Det öppnar upp för lite sårbarhet mitt i allt vårt tuffa.

Önskar dig en vacker vit dag. Tack för att du finns. ?

Kram

Häll ut den framför hustrun så kan ni fira dina fyra månader ihop ? Att hälla ut en flaska gin som varit ”nödproviant” är ett väldigt tydligt statement.

Kram ?

En tanke slog mig när jag läste Andrahalvleks inlägg i dag om att ha saker liggande som påminner om
hur det var förr. I ett skåp i mitt kök står det en full ginflaska väldigt väl gömd bakom en bakmaskin som
vi aldrig använder. Det är frugan som har gömt den för flera år sedan så inte jag skulle tulla av den.
Jag hittade den naturligtvis i jakt på alkohol och den har varit fylld av gin, fylld med vatten och blandad med vatten minst tio gånger.? Hon märkte aldrig av mitt tömmande och fyllande av den flaskan och har antagligen själv glömt av att den står där. Nu är den fylld med gin (tror jag) och saken är den att jag hade den som en absolut sista nödlösning om jag inte skulle ha klarat av att sluta med alkoholen när det begav sig.

Fattar inte hur jag vågade, men så var det och jag rörde den aldrig.? Det har irriterat mig att den står där i skåpet och "värker" och i dag tänker jag fira mina fyra månader som nykter med att hälla ut den i vasken.
När frugan kommer hem från jobbet så kommer jag berätta det, och påminna henne om att jag varit nykter i fyra månader.?
Edit :Åh, Tack för grattis Andrahalvlek såg jag nu

Ha en härlig dag!

Kram

På lördag får ni gratulera mig - då firar jag tre månader, tjoho!

Kram ?

Tack miss lyckad och vinäger, ni är också bra och bäst ❤️❤️❤️???. Så som du beskriver medberoende har jag också uppfattat det. Och inser att jag fortfarande är det. Och det gör mig så TRÖTT!!!!

Jag kan vara hemma en helg och ha en olustig känsla i mig ända tills mannen säger att han ska grilla med kompisar till exempel. Då blir jag lugn för då tänker jag att han är nöjd. Usch vad less jag blir på mig själv.

Något mer akut nästan är att jag måste sluta skämma bort mina barn på det sätt jag gjort sista halvåret. Jag har viljat kompensera antar jag. För allt som varit dåligt. Och nu när jag är ensamstående så vill jag ändå ge dem allt de vill ha. Och jag gör det i sådan utsträckning att det börjar påverka min känsla av makt hemma. Mina nej förvandlas till ja. Och jag spenderar pengar jag inte har råd att spendera.

När jag ville sluta dricka men inte lyckades förut så fylldes jag av en panik. En panik över att jag inte kunde lyda mig själv! Så känner jag nu kring hur jag spenderar mina pengar. Jag vill säga nej men ändå gör jag det.

Det är svårare att ändra vanor och beteenden som påverkar ens barn. Men jag måste hitta ett sätt. De kommer inte lära sig pengars värde om de får köpa allt de vill ha. Det här är mitt nya mål att arbeta för nu. Kontroll över min ekonomi och över besluten jag tar kring den. Jag måste förstå att min kärlek till barnen inte behöver eller ska visas i hur mycket pengar jag slösar på deras intressen. När det resulterar i att jag inte kan spara pengar alls så blir det bara fel och i längden sämre för dem.

Och så måste jag sluta köpa saker till hemmet nu. Jag kan inte förvandla vårt hem till ett slott och jag behöver inte det!! Vi har det bra ändå. Jag måste förstå det. MÅSTE ta mig ur det här materialistiska jag hamnat i. För det ger mig en sjuk panik. En panik jag inte känt på över 3 år nu.

Nu bestämmer jag det. Den här tiden nästa år ska jag inte sitta i den här sjunkande båten. Jag ska skärpa mig och sluta jämföra mig andra hela tiden.

Kram!

lager på lager. Känner igen en del. Jag tog för ett år sen beslutet att söka en sponsor i Alanon, även om det innebar en ganska stor praktisk insats med resor. Jag frågade en jag träffat på olika konvent o landsmöten. Det kändes bra direkt men var lite knepigt praktiskt. Nu i och med alla avgränsningsdirektiv började vi träffas över nätet och det ger en helt annan ’skjuts’ åt stegarbetet. Dessutom finns onlinemöten nu.
Att arbeta i stegen med sponsor ger mig så mycket och har blivit en bra väg för mig att bearbeta gammalt. Jag håller just nu på med smärtsamma saker och är förvånad över hur bra det går. Så befriande!
Du väljer din väg, såklart! Jag ville ändå berätta om möjligheten; tillgängligt, respektfullt, gratis.
Allt gott till dig! / mt

Det är inte det som är alternativet så klart. Du har ju expertkompetens inom området "komma igen". Något du tränat på sedan barnsben. En fundamental överlevnadsstrategi för dig. Som från början handlade om just överlevnad, men som du har kommit på går att använda i alla möjliga sammanhang. Eftersom du vet att du kan "komma igen" är det inte heller så farligt om det går åt pipsvängen för en stund med något - oavsett vad det gör med DIG. Jättebra egenskap i de flesta sammanhang men inte alltid. Det är nog där du ska börja gräva tänker jag.

Kram!

Ja, Vinäger det är lättare att förstå varför du dricker. Din bakgrundshistoria är viktig, jag tror inte att man kommer undan sin bakgrund. Det är därför alkohol är så farligt att slänga in i psykiskt mående. Det ger på sätt och vis precis det man behöver. När jag tidigare drack ibland på kvällarna innan barnen somnade, tänkte jag ibland på hur läskigt det vore om de förknippade den mysiga nattningen med vindoft. Så att lukten av unket vin är något de framtida kommer att trösta sig med. Låt det inte bli så!

Panikångest har jag inte haft tack och lov, dock ibland velat få stopp på annan oro. I Skavlan för några månader sedan deltog en man som levde rätt extremt (med isbad o.dyl.) och andade sig hög.
Förstår att det behövs någon substans när man kommit så långt in i en panikattack, men jag är egentligen rätt skeptisk till alla tabletter (även alla vitaminer etc) som folk proppar i sig nu förtiden (även jag). Men jag tror också det är nödvändigt ibland.
Du är stark Vinäger och klok. Hoppas du får stanna länge i ditt av. Det är här tiden för eftertanke och analys finns. Välbefinnandet i föräldrars tröst är oerhört viktigt tror jag. Nu är jag ingen expert på hjärnan, men det finns väl vissa likheter med de endorfiner som utsöndras vid välmående och njutning (och tröst) och de effekter som alkoholen ger. Den här övergivenhetskänslan som du säkert fick som spädbarn är viktig. Att inte räcka till som förälder är ens största mardröm och jag tror också att de åren och känslorna då är väldigt viktiga. Tror inte egentligen att någon har en perfekt uppväxt, och att det också beror på vilka behov som enskilda personer har. Och när man medicinerar med alkohol så får man ju på sätt och vis det man behöver i alla fall just då.
Hoppas att du hittar dina nycklar, eftersom vi har sån likartad upplevelse av rutschbanan nedför så hoppas jag än mer att du hittar rätt. Det andra är inget alternativ.

Jag säger som du Fibblan, ingen idé att hålla på med att räkna dagar längre. Det har jag gjort så många gånger nu och det är bara störande att bli så fixerad ?
Nej, bättre att bara låta nykterheten ha sin gång...?

En dag i taget är bra och
Man ångrar aldrig en nykter kväll är fina mantran att hålla tag i?

På tal om inre styrka Fibblan, så brukar du Vinäger, säga svagstark.. och det kallar jag mig också.
Utåt sett kan jag tyckas järnstark men inuti är jag ibland som en liten mjuk ångestboll.

Fast ibland är jag jävligt stark måste jag erkänna! Och det kan också göra att det tar fram en lite sämre egenskap hos mig..?
Jag kan bli väldigt störd på vissa människors svaghet, alltså sådana i min närhet som är bekväma och inte tar tag i sina bekymmer och försöker lösa dem.
Istället ska det ältas, gnällas, förfasas och tyckas synd om..?

Men jag är samtidigt väldigt tolerant, försöker alltid hitta förklaringar till varför människor har blivit som de blivit..
Så det blir ju inte heller att jag ställer krav på dem (förutom min syster som dog i missbruk)
Utan jag försöker vara förstående och lyssna fast ibland kan det koka inombords.
Men jag vill inte vara så brutalt ärlig och såra andra, det känns som att jag skulle göra saker värre då..
Men det är väl min medberoendepersonlighet som spökar ?

Och med denna lilla utsvävning önskar jag er en fin ☀️ onsdag!

Kramar ???

Det där med barndomen är klurigt. Jag har förträngt så sjukt mycket. Växte upp snabbt men alltid sett det som positivt,att jag var duktig o mogen men när jag började terapi och efter gått genom barndom etc så säger hon till mig att Du har ju varit med om trauman som barn. Inte så konstigt att ditt nervsystem är felprogrammerat. Ahh då slog det mig. Allt kom tillbaka. Började analysera. Jag har liksom bara fokuserat på allt vi hittade på. Det vi hade. pengarna,resorna,sommar/vinterhusen ja egentligen bara det materialistiska men det var så mycket mer! Usch ja här finns mycket att skriva om. Vi påminner om varandra. Det där med sjukskrivningar att vi kommer tillbaka lika snabbt som vi gick och som du säger ibland hade man nog behövt en längre tid för återhämtning. Massa kramar och vi följ åt gär oavsett dagar i bagaget??

Ditt långa, intressanta, smärtsamma och samtidigt hoppfulla inlägg väcker för mkt tankar för att kunna samla dem i ord just nu..?❤️.
En lätt överhettad hjärna i kombination med en massa kärlek, är det som bäst beskriver det som händer med mig när jag tar del av din historia (även om jag läst en del av den tidigare..)
Ibland får det väl vara så, även för mig, att orden inte räcker till.. och det är ju inte heller första gången jag hamnar i det..☺️. Sänder dig en massa värme och kärlek ❤️❤️❤️. Så mkt du varit med om, som ingen ska behöva vara..
Kramar!
/Fibblan ?.

Jag blir så glad och rörd av att läsa alla era fina kommentarer, tusen tack! Ni betyder så mycket för mig, mer än vad ni tror.?

Hade sedan länge bestämt att jag skulle skriva ner min historia om hur det blev som det blev. Nu var tiden mogen och det känns bra att det är gjort, och att så många tagit sig tid att läsa den. Det är ju även mängder med människor som inte är medlemmar här som kan läsa vad som skrivs. Och om min historia kanske kan hjälpa någon därute att ta ett beslut att sluta dricka innan det går för långt så är det en stor vinst.

Det är skrämmande hur fort det kan gå riktigt illa. Jag känner mig väldigt stolt att jag klarade att ta mitt beslut och att det håller ännu. Känner mig starkare än någonsin.

Tusen kramar till er alla

Så glad att läsa att du känner dig starkare igen. ? Nu tar vi vara på vårvärmen och solen på bästa sätt. Det vill säga utan alkohol.

Tack för kommentar i min tråd, har gett en lååång respons där.

Kram

Åh vad du gått igenom❤
Så fint att du berättar för oss.
Visar att om man har svårt beroende är det bra att ta hjälp av sjukvården också... Tack, det är värdefullt!
Förstår du är stark i din nykterhet. Så bra så! Kram o extra björnkram ???

Tack för tänkvärda kommentarer.

Charlie, att komma igen - och igen - har nog blivit lite av min grej. Det är nästan löjligt ofta jag skrivit här att jag aldrig ger upp. Har nog inte riktigt tänkt på det förrän du skrev det. Samtidigt, hur skulle det gå om jag gav upp? Kanske vara lite svag emellanåt, men tror inte att jag törs släppa mera på kontrollen/spärren.

FinaLisa, Ledsen själ och Mirabelle, jag har många gånger funderat över detta med bearbetning. Det tog mig många år att inse att min barndom inte var ok. Annorlunda, visst, men inte så illa som den var. Kanske var det lika för er? Blev tidigt ensamstående mamma med massor av ögon på mig. Det fanns nog aldrig en tanke på att bearbeta något. Så länge man är mitt uppe i något så liksom pågår livet bara.

Pressen på att göra uppväxten bra för barnen var dubbel. Precis som du säger, Mirabelle, handlade mycket om att skapa en trygghet så långt från ens egen barndom som möjligt. Samtidigt hade jag som sagt många som visste hur "omöjlig" jag var som tonåring, så det blev verkligen upp till bevis. Ingenting skulle de få att anmärka på. Herregud, jag blir matt bara jag tänker på det.

Jag tror också att fortsatta trauman bara läggs på, utan att vi som varit med om mycket tänker så mycket på det. Vi är ju vana. Ett av mina barn blev svårt sjuk vid förlossningen, något jag aldrig bearbetat. Vid ett tillfälle var vi med om tre trafikolyckor på mindre än ett år. M opererades för cancer samtidigt som en älskad förälder avled. Listan kan göras lång.

Detta berättar jag inte för att någon ska tycka synd om mig utan för att kanske synliggöra hur trauman kan läggas på gång på gång och lagras länge länge. De gånger jag varit sjukskriven har det varit korta perioder. Ett par-tre-fyra veckor, sedan tillbaka igen.

Men till slut kanske det måste ut. Det är väl det som tagit sig uttryck i panikångest och alkoholproblem. Att döva har känts nödvändigt ibland.

Ja, tjejer, vad ska vi göra när det skaver som mest/värst? Låta bli alkoholen, förstås. Men skulle det vara lättare om vi fick bearbeta, kanske beta av lite i taget?

Jag har träffat en KBT-terapeut för panikångesten, gav inte mycket. Hade sedan kontakt med en psykolog. Hon var bra, men på tre-fyra tillfällen hinner inget stort hända. Visserligen var det hon som sa de förlösande orden, vilka jag har berättat om flera gånger: "Ja, dina föräldrar älskade dig, men det räckte inte".

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen. Lite tankar att bolla med er andra. Forumets storhet, ni vet.

Rosa, ibland är igenkänningen nästan läskig. Jag handlade endast med kontanter av samma skäl som du. Uppfinningsrikedomen är stor när det kommer till att skaffa alkohol.

Ja, som vanligt blev det långt. Orkar inte ens läsa igenom det. Svenskläraren är ju ändå en före detta numera.

I kväll är jag nykter. Gott så.

Kram

För att vi får vara med i ditt liv och för att du delat både tuffa och ledsamma händelser. Kan inte föreställa mig att mista pappa och syster, som att halva fundament försvinner under fötterna. Då håller man sig kvar med alla medel givna.
Nu är du igenom det, och dessutom gjort slut med låtsaströsten öl och vin. Kan du se tillbaka och se din kraft och överlevnadsinstinkt?
Hoppas! Hoppas du också känner och verkligen förstår hur viktig du är här- för oss. Och för mig! Intresseklubben, dvs jag- blir glad varje dag du skriver. Och känner stöd från dig. Betyder mycket.
Var rädd om dig. Imorrn blir det tårta eller nån udda fisk! ?

Jag blev inte nöjd med hur första meningen här ovan blev..☺️. Kan lätt feltolkas, som att jag inte uppfattat dig som så stark innan. Och det var verkligen inte så jag menade, så det ville jag med en gång rätta till?!

Det är ju i motgångarna, som den styrka du besitter verkligen sätts på prov. Och det har ju varit en hel del av den biten..
Det jag menade och ville få sagt är att det gör mig glad att du känns mer positiv och beslutsam kring att låta alkoholen få inta sin plats på hyllan igen s.a.s. Glad över att du nu känner så pass mkt kraft att det återigen är läge för ett krafttag, (även om det inte varit ngt kaos eller överflöd heller för den delen, senaste tiden..) jaja, jag tror och hoppas att du förstår hur jag menar☺️!

Kram och tidigt godnatt från Fibblan!
/?.

Jag och min sambo har precis gått igenom en utredning på soc. Pga att han angivit för min terapeut att jag dricker alkohol lite för mycket. Kort fattat om de.

Nu är de i slutet av utredningen.. jag trodde de va slut idag, men
Vår Soc-handläggare bestämde idag att jag ska gå typ ett 12-stega program. Och att jag inte får vara ensam med Våran son under denna tiden. Min sambo pratade pratade med handläggaren och tyckte de va helt absurt att göra så.. han försökte allt att förklara att de inte behövdes då situationen verkligen inte krävde de! Men hon sa att de redan va bestämt så de va inte möjligt att ändra. så nu ska jag påbörja en ”behandling” och får inte vistas själv med Min son alls. Är så förbannad och extremt ledsen. Min sambo är också arg. När min sambo jobbar så måste jag alltså lägga extremt mycket ansvar på mina föräldrar att ta min son när jag är där om dagarna. Om de inte fanns någon som kunde hjälpa till med vår son så sa hon att då hade dom placerat honom någon annan stans Under tiden.

Vad jag fattar av behandlingen så är de tre månader måndag-fredag 9-15.. men vilken exakt behandling de skulle bli skulle bestämmas nästa vecka.. kunde bli bara ett par dagar i veckan också men för mig spelar de egentligen ingen roll då jag ändå inte får vistas med min son som jag vill.

Min fråga är egentligen om de kan bli att en behandling kan avbrytas om dom märker att de är fel ställe för mig, om ni förstår vad jag menar.. eller att jag är 100% korrekt så tänker jag att man inte behöver fullfölja hela tre månader..

Ja jag har druckit mitt i veckan med min son..har druckit mer än vad som anses normalt, har druckit mycket, men har varken abstinens eller alla dessa tecken som tydligen skall vara typiska för någon med ett missbruk/beroende. Jag har inte druckit alls på 2 månader förutom ett glad rödvin med min sambo i helgen, och ett glas rödvin vid påsk.

Sorry långt inlägg men känner mig totalt lost och ledsen över att jag inte får umgås med min son som jag vill.

Förstår så väl beslutet att inte gå in här..också det är ju dubbelt. När man äntligen börjar känna sig FRI, vill man liksom inte ha den där dagliga påminnelsen kring alkoholen, inte ens frånvaron av den. Känner också igen att man vill placera ämnet som en liten prick i periferin, där den hör hemma. Som en icke-fråga, på något vis☺️. Jag tog en liten paus för ett tag sedan och kommer att göra det igen om jag känner att för mkt häng här, gör att min tankeverksamhet kring alkoholen ökar, på ett sätt som påverkar mig negativt. Det är det sista jag vill. Det är också det som är det härliga med detta forum, tycker jag! Eller de fantastiska människorna i det snarare ?. Man kan komma och gå utifrån det som passar en själv bäst. Men risken är ju att total frånvaro här också tyvärr kan bidra till bakslag. Och de där jäkla återfallen kan ju vara i allt från ett tillfälle till flera månader..?. Så en påminnelse till mig, dig, ja alla, vart ni än befinner er i nykterheten: Gör det som passar just DIG bäst! Jag tycker det är forumets styrka. Alla som delar med sig så förbehållslöst ❤️! Att det finns den öppenheten och ödmjukheten inför vars och ens resa. I slutändan, trots alla likheter, är den nog också väldigt unik på sitt sätt.

Vad gäller veckor av huvudvärk, känns det tyvärr igen..?. För att inte tala om sömnbristen..som jag antar hänger ihop med vartannat. Usch, nä dit vill jag aldrig mer..?

Kämpa på nu Grönablad ?, och ta dig igenom detta, så väntar en härlig sommar ☀️ och semester ?️ som kan bli precis så frisk och full av liv, som du vet att den blir, eftersom du nu lägger av med giftet?! Heja dig som hällde ut slattarna och tog tag i situationen nu??!
Kram igen!
/Fibblan ?.

Fruktansvärt att mista kära på ett sådant sätt. Tunga händelser som dessutom kommer tätt blir extra jobbiga att hinna bearbeta.

Fruktansvärda "dillen" också. Att se något sådant kan sätta spår. Är så glad att du lyckades sluta medan tid var.

Tack för att du berättar.

Kram

Tack för att du berättar! Så förfärliga upplevelser/syner.
Och hur starkt är det inte att du kunde bestämma dig för att sluta dricka....och gå vidare.
Vi har alla våra historier men jag tänker samtidigt att vi alla - också - är öppna för varandras unika historier.
Utan att döma. Vi känner igen oss. Och sedan är det tema med variationer.
Tycker det är så strongt - och friskt - av dig att berätta.

Tack för dina värmande ord! Jag tycker det låter vettigt att inte räkna. För samtidigt som det viktigaste är att jag är nykter, vill jag inte tänka så hela tiden. Jag vill bli kvitt mitt beroende o vara "vanlig". Hitta mitt lugn, min styrka o min riktning! Det var oxå därför jag slutade gå in hit efter ca 3 månader ifjol av nyktert leverne, tänkte att jag inte skulle påminnas om det varje dag! Men i slutet av maj tänjde jag åter på gränserna o vips i mitten av juni, lagom till semestern var det kört igen. Nu vill jag i år, lagom till semestern, kanske ha kommit över den första abstinensen och känna mig sådär lycklig o full av liv som sist! Har alla veckor av huvudvärk, molande värk i rygg o nacke mm mm. Eller finns det nån som mått bra nästan direkt? TACK än en gång Fibblan! Du är så bra!

Med mig är det bra, tack?! Helgens storm bedarrade och tack vare att jag var tydlig mot både mig själv och min man, att batterierna höll på att ta slut, så undkom jag den gamla, fula ovanan att försöka gjuta olja på vågorna, med alkohol..???! Nu guppar vi vidare på böljan den blå, lite kastvindar, men inget som denna eminenta kapten inte rår på..?!
Fint o höra att du också, strövar på..?! Som jag skrev hos dig, du har varit med om tuffare saker än korviga strumpor, så det går bra det med??!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Jag tillhör ju lite av inventarierna här, hittade hit hösten 2010 och har aldrig lämnat helt. Forumet var min livlina så länge. Det känns varmt i hjärtat att mina inlägg kan ha något att ge åt en relativ nykomling.
Väldigt hoppfullt och fint att läsa om din väg! / mt

Känner igen mycket i din historia... Sjuk redan som spädbarn, med långa sjukhusvistelser utan föräldrar. En barndom kantad av inläggningar. Att aldrig riktigt komma in och komma ifatt med vare sig det sociala eller lärandet i skolan. Utanförskap, i perioder ren mobbning. En trasig tonårstid i fel sällskap, där övergrepp var vardag, inget att hänga upp sig över. Föräldrar som inte riktigt var mogna uppdraget. Och beslutsamheten att de egna barnen aldrig någonsin ska känna sig övergivna, bortglömda, icke önskvärda på samma sätt. Ligist-rebellen ersattes av prestations-prinsessan. Det gick jävligt bra faktiskt. Och sen så tog alltihop ut sin rätt. Pang.

Vad ska vi göra med våra trasiga själar min vän? De skaver ju som värst när man minst behöver det... Kram