Senaste kommentarerna i forumet

I dag är vi ett gäng som firar 10 veckor! Grattis till oss och alla andra som kämpar! Jag mår bra. Har barnen nu. Det har varit sportlovsvecka och vi har haft det bra. Saknar skidresan som vi kunde göra när vi var gifta. Nu har jag varken bil eller pengar. Men det finns annat man kan göra. Färdtjänsten flickan fick för någon vecka sedan har ju verkligen givit oss en väg ut ur lägenheten. Helt plötsligt kan vi bada, åka på Bounce och göra annat skoj. Vilken livskvalitetshöjning Deluxe! Just nu känns tiden då vi satt hemma hela dagarna och flickan skrek på Roblox som väldigt avlägsen. 14-åringen har tyvärr ett rejält dipp nu. Onormalt trött, dag efter dag. Han har varit hos läkare och tagit en del prov så arbete pågår med att kolla upp vad detta kan handla om. Jag själv tycks inte bli så mycket bättre i utmattningen. Eller så går det så långsamt så jag inte märker förbättringen. Funderar på om jag behöver vara heltidssjukskriven en tid igen. Gör ont i plånboken men en realitet är att jag faktiskt inte kan sköta mitt jobb just nu. Försover mig. Missar möten, även sådana jag kallat till själv. Glömmer det mesta. Kan inte läsa, förstå och dra slutsatser av underlag. Nä, jag är INTE mig själv alls.... SUCK!

Positivt dock att jag inte har något sug för tillfället. Det var några dagar sedan. Känns bra och naturligt att vara nykter så länge inte suget infinner sig. Mitt huvudsakliga argument - att aldrig visa mig berusad för 14-åringen igen håller liksom i sig. Det gäller. Det räcker att jag tänker på det tillfället för att jag ska känna att det är bra nu.

Kram!

Jaa, tack andrahalvlek ❤️ jag försöker tänka på de här små positiva viktiga sakerna. Förut var det min dröm att ha det såhär. En dröm som kändes ouppnåelig.

Men... Igår var jag så ledsen. Hade först en jättebra dag med bio och fika på stan och solen sken och barnen var glada. En härlig dag. Men sedan när vi kom hem blev jag så ledsen. Grät massor. Grät ute på hundpromenaden, grät när jag kom in. Grät till och med framför min ena son för jag lyckades inte sluta.

Jag hade ett doftljus tänt på soffbordet med samma doft jag alltid hade när min äldsta son var nyfödd. Då grät jag ännu mer.

Sedan försökte jag visualisera hur det skulle varit om mannen var här. Och då var ju det första jag tänkte att han skulle förmodligen inte vara hemma utan med kompisar ute. Jag hade inte ens varit i vardagsrummet eftersom att rummet var hans när han bodde här. Vore han hemma hade vi nog inte varit i samma rum ens.

Men ja. Jag var så ledsen och jag blir lite ledsen nu också. De saker jag sörjer nu har jag sörjt förut också även när vi bodde ihop. För jag var ju så ensam i vårt äktenskap. Men nu är det ju på riktigt. Jag är ensamstående. Jag har ingen vuxen att dela vardagen med. Och jag har alltid tänkt att det är bättre att vara ensam själv än ensam i ett förhållande. Och det är nog så. Men just nu är jag kanske i ett stadie då allt börjar sjunka in.

De sista två veckorna har ju ändå varit händelserika. Hans flytt var ganska spännande och det blev ett projekt att göra fint i både mitt och i hans hem. Allt var nytt, intensivt och jag antar jag var rätt fylld av adrenalin. Jag var sjukskriven en vecka också och då fixade jag hemma och det var rätt så kul på ett märkligt sätt.

Men nu har vardagen kommit. Jag har gjort klart hemma. Jag jobbar igen. Ekorrhjulet fortsätter att snurra. Och då kommer känslorna över mig. Sorgen över att vi haft som ett projekt ihop och nu är det slut. Nu ska jag finna min roll som ensamstående mamma. Visst finns han där för oss och för barnen men jag bor ensam med mina barn.

Nu gäller det kanske att tillåta mig att sörja men samtidigt vill jag inte hamna i en depression eller så. Måste hitta en balans i mitt liv. Och jag måste lära mig att gilla min vardag utan stora projekt och stormiga känslor. Måste lära mig att leva utan dramat. Det jag längtat efter men inte vet hur man gör.

Kram ❤️

Vilken bra lista. Dom första fyra stegen gör jag också på automatik, det är sen jag fastnar. Mitt steg 5 är liksom "ge upp hela livet och födas som en ny person".
Jag känner mig tacksam över denna händelse nu. Det blev ett så väldigt konkret tillfälle att observera mitt mönster. Kanske universum gav mig precis vad jag behöver.
Jag tror att roten kanske är en nedärvd brist på självkänsla. Min mamma (som är en superhjälte) har växt upp i misär, och saknar grundtrygghet i sig själv. Jag tror du har alldeles rätt i att jag behöver efterforska. Jag letar efter konkreta, tydliga mönster att peka på. Det är svårt, suddigt, kladdigt. Men kanske lyckas jag pussla lite i taget såhär.
Stor kram till dig, önskar dig en fri och stark vecka!

Saknar också dig Fibblan - Forumets Glitterpinne! Nu är jag inte själv så aktiv men försöker hålla koll på mina kära forumvänner! Kram

Jag har laddat med chokladkakor som tröstesnuttis när jag får sug. Det lindrar och jag känner mig nöjd. Tänker att jag får ta en sockerdetox senare när jag är stabilare.

Bra att du lyckas mota bort den där lilla röda skiten som envisas med att kika fram. Vi tar en dag i taget och de vita perioderna blir längre och längre, tjoho. Vilken vinst :) Sänder en syberkram till dig FinaLisa <3

Fröet, vad skönt med goda nyheter!
Glädjs med dig och att du mår bra!
Kram ?

Saknar dig, hur är läget? ???

I torsdags röntgades min bukspottskörtel och den är helt återställd ?? ?
Även lever, mjälte, njurar och binjurar har normalt utseende?
Tacksam över att jag har en så fin och stark kropp ??

Andra goda nyheten är jag jag har fått jobb, utan att söka. Två olika företag ringde inom några dagar, så det var bara för mej att välja ?

Glad och tacksam att jag har flyt nu och skönt att ha varit mellan jobb under mina första nyktra månader. ??

Önskar alla kämpar en fin och nykter söndag ?

Så många fina kommentarer. Och bland dem en från fina Jasmine. ? Så längesedan och kul att höra av dig.

Att ni dessutom tror på mig, det är fint.

Det går dock inte alls så bra som jag hoppats på.

Har läst en del av er och ni är ju bara fantastiska. Är så stolt över er, mina bästa forumvänner.

Kram kram

Tillgång till sitt eget vardagsrum, en kopp kaffe och öppen altandörr. Så lite, men så oerhört viktigt! Behåll den känslan ❤️ Och påminn dig om den känslan varje gång du vacklar och tycker synd om dina barns pappa. Han har ansvar för sitt eget liv! Glöm aldrig det.

Kram ❤️

Hej Denhärgången! ?

För min del gäller följande när det det händer jobbiga saker:

1. Kan jag göra något för att få det ogjort?
2. Polisanmäla (om det är en stöld)
3. Anmäla till försäkringsbolaget.
4. Var kan jag köpa en motsvarande? Secondhand?
5. Tänka att jag kunde ha blivit född i Syrien.. dvs jämföra mina problem med andras som är värre.
6. Hitta på något roligt att göra så jag avleder mina tankar på det som är jobbigt.

Ja, ungefär så fungerar jag. Vet inte om det är till någon hjälp precis....?
Men jag tror att jag har blivit handlingskraftig på grund av min uppväxt. Fick klara det mesta själv och lärde mig tidigt att inte lita på någon annan.
Det har varit både bra och dåligt under mitt liv. Dåligt för att jag blivit kontrollneurotisk som påverkat mina barn negativt.
Bra för att jag blivit självständig.

Men kan du relatera till din uppväxt och hur du blivit som vuxen? Har någon annan vuxen hållit undan det svåra för dig när du var liten?
För om du känner trygghet i att vara liten när livet blir svårt så kanske det är så?
Stor kram till dig ?

Tack miss lyckad för att du delar med dig av hur det var för dig i samma situation. Det hjälper mig i allt. Det är så ovant att vara i något jag aldrig upplevt förut!

Allt annat jag gått igenom var ju värre men det var i alla fall bekant.
Jag var alltid stressad och orolig förstås men jag var van vid det.

Att plötsligt bo i ett hem utan bråk, utan irritation och utan att jag känner mig utmattad av allt jobb och all röra här är så ovant. Det är otroligt skönt givetvis men helt nytt för mig. Hur lever man ens ett liv såhär?

Som vanligt är det dock mitt fokus på mannens känslor osv som gör att jag mår sämre. Är hela tiden rädd för bakslag i vår relation som just nu är så lugn och vänlig. Men även vår relation är ovan. Just nu är det som att vi balanserar mellan att bete oss som att vi är särbos eller som att vi ska avsluta relationen. Vissa gånger vi möts så kramar vi om varandra som vänner och andra beter vi oss som att vi är tillsammans. Allt är så nytt och det finns inget facit eller rätt och fel så det får väl successivt landa i vad det ska vara. Försöker att inte tänka på vad andra skulle tycka eller tänka utan vi får göra som det passar oss. Vilket kanske är det svåra för mig just nu... Vad känns rätt?

Jag är positiv till att han inte kommer hem till mig. En gång har han varit här sedan han flyttade ut. Han uttryckte ju förut att "det är så onödigt att jag flyttar för jag kommer alltid vara här ändå". Men tack och lov så har det inte blivit så. Han verkar känna sig hemma där han bor nu och det är jag som hälsar på där tillsammans med barnen.

Nu på morgonen har jag redan tvättat två maskiner tvätt, hängt och vikt tvätt, bäddat, ätit frukost och tagit ut hunden, tömt diskmaskinen.... Allt sånt som jag ville göra förut på helgmornarna men inte kunde för att det skulle störa eller för att jag inte orkade.

Men viktigast av allt: ingen väckte mig inatt, jag är inte osams med någon och barnen har inte vaknat av gräl OCH jag ligger nu i soffan i vardagsrummet och tittat på tv med en kopp kaffe. Det sistnämnda hände aldrig förut för jag hade knappt tillgång till vardagsrummet. Har altandörren öppen och frisk luft strömmar in. Det gäller att jag fokuserar på det här. Det här som jag längtat efter.

Ha en härligt lördag ❤️

Ilska fanns ju inte på min karta. Det känns ju logiskt. Jag provar det, jag kan tänka det, men jag känner mig inte arg. Det är i alla fall en början.
Det är ju någonting som händer här. Det måste ju vara så att ilska och sorg är dom första reaktionerna för mig också, men att jag flyr dom direkt och att självföraktet är ett automatiskt försvar. Jag är rädd för att vara i dom negativa känslorna, och jag har tränat in det här andra som att det är konstruktivt på något sätt, är det så? Hur funkar det, varför tycker jag att det är ett skydd? På något sätt kommer jag alltid tillbaks till det, trygghet för mig är att bli pytteliten. Och... Det är något med att jag bara kan uttrycka min svaghet som självförakt.
Jag måste ju ha tränat in det här för att det fungerade nån gång när jag var liten. Nu är det ju värdelöst.
Vilken ordning börjar man i? Försöka stanna i att vara arg och ledsen. Klara av att det känns jobbigt. Det krävs en stor och stark person för det. Jag vill inte vara pytteliten.
Tack för ditt svar, Sofia.

Overklighetskänslorna som jag hade länge, från och till..Minns att jag fortfarande efter flera månader, höll på att åka till mitt gamla hus..Kände ibland på jobbet som att vi fortfarande bodde ihop..Som skönt var gick det över..Nu ser jag ännu mer klart när veckorna blir till månader och år, att jag var stark och beslutsam..Det är du med duktiga Lim..Varm kram???✨

Bravo Fenix! Har tänkt på dina 72 dagar som du hade vid Forumträffen. Att jag längtade dit. Ville vara lika långt framme som du. På söndag har jag 10 veckor (nästan 72 dagar ;-)) och du 100 dagar! Kan bara gratulera! Resten ordnar sig med tiden.
Kram!

Har tjuvstartat på godisskålen..???.Får hålla i mig så att det finns något kvar till finalen ikväll? ?️?.
Har tyvärr ett sug efter vin som kommer och går.
Har motat bort det hittills och det har inte blivit något mer snedsteg sedan det i förra veckan.
Men det är nog så att det är lättare att trilla dit igen om man tagit det första glaset ?
Har ingen ångest men tycker bara det känns obekvämt och störande med den där ? på axeln titt som tätt.
Jaja, han tröttnar väl snart...
Trevlig helg! ?

Kramar ???

Underbart att läsa dina inlägg med kloka insikter ?

Jag skriver här på forumet under ”förändra” eftersom det funkar som självterapi för mig. Jag tvingas sätta ord på vad jag tycker, tänker, känner.

Och kan det jag skriver inspirera någon annan är det vinn-vinn ?

Dag 20 som nykter idag - och jag känner mig fortsatt trygg med mitt beslut att inte dricka alkohol. Istället är jag nyfiken på att samla på mig nyktra erfarenheter ?

Vilken otrolig kämpe du är!

Jag ganska ny här på forumet, trots lång nyckterhet.
Började läsa din tråd idag, så jag har en stund att göra.
Att du har skrivit här i 10 års tid visar på en stor vilja att förändra ditt liv.
Under mina 15 år av nyckterhet har jag lärt mig några saker, det här är vad som fungerar för mig.
Jag tar det lugnt och jag är försiktig. Om du bara visste vilken betydelse det har haft för mitt liv.

Grattis till stundande 100 dagen.

Mvh Bo

Vad frustrerande att bli av med cykelkärran som gör att vardagspusslet i vanliga fall håller ihop! Det låter som att hjärnan på autopilot drar ner dig i självförakt och ånger över saker du inte kan göra någonting åt nu. Starkt av dig att du kan se dessa tankar för vad de är - bara tankar. Något gammalt självdestruktivt eko som försöker locka in dig på ett dåligt spår. En alternativ reaktion skulle ju kunna vara ilska, frustration, irritation - rikta fokuset utåt (den hade jag testat...). Vad är det för elak människa som stjäl en cykelkärra? Det ligger ju utom din kontroll. Eller en stunds sorg, du har blivit av med något som gör att din vardag går ihop och nu står du utan. Det kan ju också kännas ledsamt. Några förslag på alternativ till självkritiska tankar... Din förmåga att stanna upp och reflektera över dina tankar och reaktioner är en verklig styrka!
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

att läsa ditt inlägg Mulletant. Makten över sitt liv, inte lätt men möjligt och värt att jobba för!?

du skriver så bra, blev glad att jag hittade din tråd här i Det vidare livet. Tänker också ibland på vad jag ska hitta för metoder att slappna av och få ett rus fast utan kemikalier. För många år sedan använda jag mig av avslappningsövningar och det funkade ju om man gav det tid. Behöver kunna få muskler och leder att komma till ro på naturlig väg, utan alkoholen som ju funkade ibland. Problemet var att dagen efter var allt bara värre och till slut hjälpte ju inte ens alkoholen att få någon ro. Såg dina tips Rosa-vina, läge att kolla in. Kram /Fenix

Hej! Joelma!

Låter som om du har det tufft just nu.
Men du är medveten om att det finns ett problem, och det är en bra start.
Finns det någon du kan göra för att förbättra situationen?
Kan du tänkt dig att söka hjälp?
Jag vet exakt vad du går igenom, det gör de flesta som är på detta forumet.
Fortsätt skriva, det hjälper att sätta ord på sina problem.

Mvh Bo

Min cykelkärra blev stulen. Mitt vardagspussel havererar. Jag söker efter ett rimligt sätt att hantera det.
Min hjärna försöker få mig att sjunka in i självförakt igen. Logiken är ungefär att jag får skylla mig själv, att universum vill visa för mig att det här lilla livet jag envist försöker driva är dömt att misslyckas och det är dags att bara ge upp nu. Den enda rimliga lösningen på det här är att börja om från början. Skaffa körkort innan jag blir gravid, skaffa stabil ekonomi innan jag skiljer mig, helst bli en person som klarar av att vara gift alternativt förstå från början att personer som jag inte bör föröka sig.
Jag har alltså lärt mig att inte lyssna på det här. Ungefär som mantrat att jag inte kan och inte vill dricka, jag kan inte och vill inte gå den vägen. Stop.
Jag kan däremot inte komma på en alternativ reaktion. Och att jag känner mig handikappad i att hitta rimliga känslor till situationer sätter ju direkt igång nästa eviga destruktiva loop, sönderalkad, misslyckad, hopplös, körd från början - stop.
Så, är det nån som har ett förslag på en lagom reaktion att prova? Hur hanterar man att bli av med något riktigt viktigt?

IronWill! Vi sågs ju på träffen för ett år sedan, och det är mycket uppmuntrande att se att det går så bra för dig när det gäller alkoholen. Hade en liten dipp nyligen, annars tycker jag det känns bra för det mesta att slippa alkoholen och nu är det drygt tre månader för min del. Ostbågarna tar jag också till ibland, så nu försvann lite av mitt dåliga samvete när jag läser att du har samma begivenhet. Läsken kan jag dock vara utan, eftersom jag ska helst ska undvika allt vad socker heter på grund av diabetesvarning. Kallt bubbelvatten går det massor av, och det räcker för det mesta utmärkt. Ha de, /Fenix

Dee och FinaLisa! Det är värdefullt att få ett gensvar här på forumet när man hör av sig. Fortsatt mod och styrka till er också, och ha en bra helg till att börja med!