Senaste kommentarerna i forumet

Jag har nog inte mycket att tillföra. Men tänk verkligen igenom och backa inte för dina egna värderingar. Om du är riktigt orolig, ta en kreditupplysning på honom (om du tänker att hans ekonomi är dålig). Det är ju pissigt och är inte så fint för din egen karaktär kanske. men detta låter minst sagt suspekt. Men det är ju väldigt svårt att veta.

Tänker att de flesta i 25-årsåldern eller yngre har testat lite olika droger utan att vara beroende eller har fastnat i det, men de brukar inte ljuga om det. Det är också en varningsklocka, om man bara har testat - vad är problemet att berätta det? Att någon kompis skulle säga att han inte ska berätta låter som skitsnack, undanflykter och lägga skuld på någon annan. Men vad vet jag.

De flesta jag vet har inte en så stark moralisk kompass som du vad gäller har testat droger. Om du har varit med om detta innan, känner du igen varningsklockorna du får nu? Försök analysera dem i så fall.

Känn verkligen efter, tänk med hjärnan, är detta mannen du inte kan leva utan, är detta dina barns far. Finns det misstro redan nu så undrar jag, men det är du som vet.

Lycka till fina du!

Tack Ensam för den fina kommentaren i min tråd ? Det värmer att veta att någon läser och uppskattar det man kommunicerar. Kram på dig!

Kul att det ör sån fart härinne :) Min tråd blev nedputtad i källaren igen. Jag är återigen ute på vift. Den här gången bar det av till ett par dagar på nöjesfält med minstingen. Tonåringar lämnade vi hemma, för att få kvalitetstid med minstingen, som inte haft det så lätt alla gånger vad gäller att hävda sig, ta plats och uppmärksamhet när de äldre syskonens stormar avlöst varandra... Gubben och jag roar oss kungligt med detta enda, muntra, entusiastiska, sjövilda barn ? Har ni hört uttrycket ”bouncing off the walls”? Det beskriver vårt kvicksilver i ett nötskal. Doing doing doing doing... överallt samtidigt. Och när man som jag är sjukt höjdrädd samt lider av åksjuka... Då är ett nöjesfält helt rätt ställe att hämta kickar. Skräckblandad förtjusning. Eller förresten, stryk förtjusning och ersätt med dödsångest ? Jag har skrikit mig igenom allehanda monstruösa åkturer. Mycket stolt deklarerade jag till gubben ”Jag KAN ju åka berg-och dalbana! Det är bara att blunda och skrika. Som när man kör bil ungefär”. Gubben såg orolig ut. För sitt inre öga såg han väl sin älskling i en seriekrock på E4an... Och så frun också förstås. Aaa vi delar bil. ? När han nu tar karuseller med sånt kolugn får man väl hitta på andra sätt att höja hans puls, tänker jag ?

Alltså Mirabelle G-S, nog för att jag uppskattar och gillar väldigt många trådar här på forumet, men din är min favorit. Känner igen mig i allt och har läst delar av den flera gånger. Ditt språkbruk talar till mig och du målar upp det precis så att min hjärna kan se det framför mig.

Skickar en kram och ett tack för att du alltid hejar på och stöttar. Du är grym!

Kom på en sak, en viktig sak, ja en helt sjukt viktig, kul och härlig sak. Mitt hem är (inte kliniskt) men jädrigt rent, det är städat, jag har mat i kylen, jag lagar för det mesta mat varje dag.. det har inte alltid varit så. Det är den senaste månaden..

Hmm... kan det vara så att det har något att göra med att jag har ny energi och orkar, vill mer?

Såklart! Yeah! Livet utan A är så sjukt mycket bättre!

Känner mig hög på min nykterhet, lite farligt, men definitivt mer konstruktivt än det motsatta

Tack Femina. Det är en bedrift men det var så enkelt. Vet att det låter helt knäppt. Det var tufft den första veckan, rutinen var svårast att komma från. Har fortfarande svårt att sätta mig på balkongen och när jag drack i början saknade jag det ibland.

Nu när jag tänker på det så har jag inte saknat att röka på evigheter, inte ens när jag drack för över en månad sedan. Så hoppas verkligen att detsamma kommer gälla A, även om jag behöver jobba mer med det dagligen för att inte falla dit. Tror i ärlighetens namn inte att jag någonsin kommer röka igen, för när jag gjorde det tyckte jag tom. att det var äckligt. A är jag inte lika säker på, jag vill säga att jag är bergsäker att jag aldrig mer kommer dricka, och det är vad jag vill och jag har absolut inga planer på att dricka, men det är något i mig som känner att det är farligt att säga Aldrig, ungefär som en trigger som kan göra att jag faller bara på det. Hmm.. är det normalt eller låter det bara som en ursäkt för att få ha alla möjligheter i framtiden!?

Sitter och förutom att filosofera kring det ovan så dricker jag en A-fri öl (Melleruds ekologiska är himmelskt god och bara 33kcal) och kikar på youtube, käkar mörk choklad och försöker insupa (väl valt ord) känslan av att jag är duktig och att jag är värd lycka och framgång.

Wow vilken rysare... Men du fixade det! Otroligt bra gjort Respect! ?

Avundsjuk, men fel sida av landet??????

Starkt att klara det// kram Strulan ???❤️

Era ord betyder så mycket när man vacklar i sin tro på att denna vägen är rätt. För det gör man iallafall jag, men kanske är ovanligt trög. För just nu mår jag bättre än jag gjort på evigheter, min kropp jublar och psykiskt ovanligt stabil för att vara jag. Så vad gnäller jag för, är det så att jag bara inte vill vara vuxen, sansad och klok utan saknar kaos och flykten. För just så är det och det är nu mitt riktiga jobb börjar, att hitta kvinnan som är nöjd i lugnet. Hon som är den jag spelar utåt, som har koll utan stress, njuter av livet och nuet.

Att behålla byxorna på första året, gav Adde som råd i någon tråd och det skall jag göra och hoppas att drömprinsen väntar där om drygt sex månader?
För mig är det en fördel att vara själv, att inte kunna skylla på någon eller göra som jag brukar bli medberoende till någon.
Så lever nu som nunna ingen alkohol, tobak eller män, är väl bara tystnadslöfte som jag bryter för tyst är jag inte?
När semestrarna börjar ta slut och man klarat det, då börjar kräftskivorna så bara att samla kraft igen.
Så väljer idag att vara nykter idag vad som än händer, önskar er en fin lördag med styrka, mod och vilja ?❤️??// kram Strulan

Hej jag är ny här. Jag har mått dåligt nästan hela livet och livet har verkligen varit jävligt mot mig. Varje gång jag gjort ett ärligt försök med behandling etc så har all smärta och sorg kommit tillbaka och gjort att jag inte orkat fortsätta vara nykter. Alkohol och droger gör att jag slipper känna hur dåligt jag verkligen mår! Har sökt hjälp av psykiatrin sen jag var 16, nu är jag 39. Det enda jag fått är mediciner och en uppmaning att "se framåt". Hur ska jag kunna se framåt när jag aldrig får bearbeta allt skit som varit? Jag försöker verkligen, jag tränar, går ut i skogen, säger snälla saker till mig själv... Men denna tomhet, ensamhet och smärta..!? Jag är förtidspensionerad sedan jag var 22, på grund av Aspergers och ADHD. Är uppväxt i en enormt dysfunktionell familj och har inga syskon. Jag är verkligen född med usla förutsättningar och det ser inte ut att bli bättre...

Rökfri ett helt år - Grattis! ?

I dag har jag äran att fira 1 månad nykter. Första gången någonsin som jag kan säga det sedan studenttiden startade för 15 år sedan. Det är möjligt att jag har varit nykter en månad några andra gånger då jag inte drack på samma sätt som jag gjort intill mitt stopp, men då var det inte ett medvetet val att sluta dricka för att det skadar mig.

Firar i min ensamhet, men det spelar ingen roll. Är stolt över mig själv. Har haft så många firar-dagar nu på sistone utan att dricka och det funkar så bra. På tisdag så har jag även varit rökfri i ett helt år.

Ska fundera på detta med intressen och var jag kan finna mitt folk. Mitt obskyra intresse har jag och utövar i dag. Men utan att gå in på det för mycket så är det som sådant att det är otroligt ovanligt och man inte har möjlighet att utöva det särskilt ofta pga. olika orsaker.

Funderar på att starta en blogg eller något liknande och skriva om/prata om mina älskade tv-serier, för det är bland det bästa jag vet. Men vill känna mig redo och inte ta mig an något jag kan få ångest av heller... vi får se, försöker bara leva i nuet nu. Vet att jag mår dåligt om jag gör och tar mig an för mycket på en gång. Måste hålla emot när hjulen börjar snurra. Det är en sån snar balansgång, inte göra för mycket samtidigt som jag måste göra något så jag blir utmanad.

Har i vilket fall bestämt mig för att i dag ska jag inte dricka, istället ska jag fira att jag inte vill eller behöver dricka :)

Jag tänker sällan på att jag inte dricker nu för tiden. Mitt liv är ju liksom jobbet, lekparken, gymet. Det är så få situationer jag behöver tänka på att välja.
Igår var jag på begravning, sen minnesstund och middag. Jag hade missat att förbereda mig. Jag var mitt i sorg, kärlek, virrvarr av samtal och ljud, och omringad av vinboxar.
Jag har inte ens sett en box sen förra augusti.
Det var tufft. Och ljudet av kranarna tjatade på mig att jag skulle kunna göra allting lättare. Men det gjorde jag inte.
Idag är jag en ballong av tacksamhet och ödmjukhet och livsglädje.

Så imponerad av dig och av hur du orkar. Det låter verkligen som att du får dra hela lasset och stå för all trygghet. Att det ibland kommer ett mörkare inlägg - allt annat vore vansinne. Skönt att läsa att du har ett bra stöd i dina anhöriga. Vet inte hur gamla dina barn är, men hoppas att du snart kan komma ur din situation!
❤️❤️❤️

Tack Dee för att du tipsa om flatenloppet för psykisk ohälsa. Min fru blev super taggad så nu är vi anmälda båda två. Syns den 14 september. Det kanske är fler forum vänner som vill delta. Googla på flatenloppet 2019 för mer information. Eller följ länken: https://flatenloppet.com/

/Mrx

Ska ta en rejäl funderare på att delta i flatenloppet. Har många gånger promenerat runt den fina sjön flaten. Vi bodde i närområdet för väldigt många år sedan.
/Mrx

till det nyktra livet Lim ! Underbar läsning !!

Tack för att du hör av dig ibland.
Det betyder mycket ska du veta.
Du har gett så mycket till så många här och vi alla vill att det ska gå bra för dig.
Jag är övertygad om att det kommer göra det också.?

Många kramar till dig
????

Har fått utslag, bölder bakom öron, nacke och bröstet och i ansiktet. kramper i vaderna efter nu en månad med antabus. Kommer ihåg sist jag tog det att de var likadant. Sover dygnet runt och mår skit. Får rådfråga läkaren på måndag. Blev rädd när jag såg mig i spegeln förut. Det är inte kul för det fungerade så bra med nykterheten och jag har följt schemat till punkt och pricka. Har tagit antabus trots att levervärdena va för höga. Kan ju va därför det blir såhär. Hade man kunnat posta ett kort på det hade jag gjort det. Bölderna är vätskefyllda. Någon som känner igen detta? Mvh filippa

Beskrivningen du gör av dig själv låter som en beskrivning av merparten av mina familjemedlemmar (bla maken min). Jag orkar med dem, till och med älskar dem innerligt. Jag sliter mitt hår ibland, visst, men kärleken är konstant :) Jag är rätt säker på att jag skulle trivas ypperligt även i ditt sällskap och vårda vänskapen. Jag har heller aldrig förstått mig på samvaro som handlar om att bara sitta och utbyta plattityder, alternativt skvallra och snacka skit om andra. Eftersom jag tenderar att bli näsvisa fröken tvärtemot i sådana sammanhang är mitt sällskap sällan önskvärt mer än en gång eller två. Det löser sig kemiskt sas ? Men var hittar man folk man faktiskt vill umgås med... Jag har hittat en hel del genom en gemensam aktivitet i grupp. I början handlar det om att träffas varje vecka och bli riktigt skickliga tillsammans. Efter ett par år i samma sammanhang märker man plötsligt att vänskap har vuxit fram, och att man gärna umgås kring även annat än ursprungsintresset. Genom jobbet har jag också hittat riktiga vänner, som jag kan föra djupa samtal i timmar med. Mitt jobb är nog mitt största intresse egentligen... Eller, kärnuppdraget, som dränks i massa ”övriga krav under rådande resursbrist”, är mitt största intresse. De kollegiala kontakterna som utvecklats till riktig vänskap har byggt på en gemensam strävan att bli så bra vi kan bli på det vi gör. De kollegor jag funnit samsyn och gemenskap med är tyvärr mycket äldre än mig. De flesta har gått i pension nu, men vi hade en del fantastiska år tillsammans. Det är fortfarande dem jag hör av mig till och stöter och blöter med vid behov. Oj vad långt det blev... Men summa summarum - Kontakter utvecklas endast till vänskap för mig om vi delar ett starkt intresse och strävar tillsammans för att utvecklas. Det är först då gemenskapen blir tillräckligt intressant för att jag ska lägga tid och energi på den. Annars trivs jag bäst med att förkovra mig i mina intressen helt på egen hand. Du verkar litet lagd åt samma håll :) Vad hände med ditt obskyra intresse? Kan du återuppta det och hitta fler vänner? Finns det något annat intresse du vill utvecklas inom, gärna ett som utförs bäst i grupp?

Jag har jobbat hela dagen, körde ett tungt benpass + lite löpträning på bandet efter det.
Tjackade nya pjucks här om dagen så jag springer in dom just nu innan jag ger mig av på längre sträckor.
Kom hem, lagade mat, pratade med mamma i telefonen och planerade vår kommande resa, tog en dusch, messat med några bekanta från förr som jag tappat kontakten med sen mitt liv spårade ur, och har nu, sen klockan 21.00 bäddat ner mig i sängen och dricker te som en annan tant.
Kollegan frågade vad jag skulle hitta på i helgen.
Plocka svamp svarade jag. Och va i skogen. Kanske jag kör en tidig morgontur i stan med en kompis som också springer mycket imorgon bitti.
- Jasså, här va det party party hos innerstadsbruttan som är singel hör jag, det blir nog många karlar på kroken även denna helg! Svarade han lite spydigt.

Vet ni hur mycket jag bara njuter av det som pågår i min hjärna just nu?
Jag skiter i om jag låter hur torr som helst, eller som att jag är fullfjädrad tant som bäddat ner mig klockan 21.00 och chillar med mitt te, det är hur underbart som helst.
Det är en välsignelse att slippa detta eviga tjat i skallen, att passa systembolagets tider och vara styrd över hur mycket man ska handla hem och hur mycket man kan dricka i helgen. När man får dricka. Att slippa vakna med rå-ångest över att man tydligen kände sig lite ensam hemma en fredagskväll (eller rättare sagt natt eftersom jag inte kunde släppa glaset förens morgontimmarna i en bedrövlig känsla av att känna att om jag sover får jag ju inte dricka alkohol) och bränner av en jädra massa grejer över nätet och sms. Ringer folk.

Kalla mig dåre. Kalla mig tant. Kalla mig torr. Kalla mig vad som helst.
Just ikväll ser jag så klart och tydligt den gamla Dee´s liv kontra Dee´s "nya" liv, och det är en så vacker förändring som stärkt mig något så oerhört, inifrån och som nu börjar synas utanpå också.
Det är så jädra mysigt att få va torr helt enkelt!

/Dee the tant.

Sitter hemma, ensam som vanligt... för det mesta så gör det inget att jag är ensam. Men just i kväll så känns det så sjukt ensamt. Önskar jag hade en vän att umgås med. Men är så dålig på att fråga folk om de vill hitta på något, och nu när det inte innefattar A så är det ännu svårare.

Har några riktigt fina och underbara människor i mitt liv, men de lever inte nära mig, med dem skulle jag kunna pyssla, spela spel, promenera, kika på serier.. ja sånt jag gillar. Men var hittar man såna människor liksom? Det var bara en ren tillfällighet att jag hittade dem, pga. en mycket obskyr obsession.

Jag vet att ensamheten går över, bara jag sover så är jag ensam i morgon med, men dagarna är enkla, gillar mest att vara med mig själv och få göra det jag gillar utan att ha någon som jag måste irritera mig på. Jag är typexemplet av en ensamvarg, men jag gillar att vara social med mitt folk, inte (i min värld) ointressanta, skitsnacks-människor som inte kan eller vågar gå på djupet och diskutera saker.

Behövde bara få skriva av mig lite nu, har spacklat i köket i kväll, men har ju fokus som en fiskmås så klarar bara av att göra sånt någon timme, sen hittar jag typ en nål, som borde ligga i en låda, men innan jag kommer till lådan så snubblar jag på mattkanten. Kommer på att jag måste lägga ny undermatta, men när jag går för att hämta saxen som jag måste ha för att klippa undermattan så sticker jag mig på nålen som jag tappade på marken. På väg till toaletten för att hitta ett plåster så märker jag att alsolspriten är slut, kanske har jag någon i extragömman, då ser jag att blodet har kommit på nya matten. Måste tvätta, på med skorna och ner till tvättstuga. Oj, jag glömde ta på plåster, upp igen, trampar på nålen igen, och så fortsätter det (typ). Inte konstigt att ingen blir gjort.

Hur skulle någon någonsin kunna orka med mig, jag orkar knappt med mig själv vissa dagar *hihi*

Det är bra att du är tydlig mot dig själv om vad som gäller.
Jag önskar så att jag kunde vara en normaldrickare, kunna få koppla av med ett glas vin en fredagskväll efter en arbetsvecka med hård träning. Koppla av med ETT enda glas.
Tyvärr är jag ingen normaldrickare som kan ta ett enda glas och sen känna sig nöjd. Om jag inte skulle bli skitförbannad och typ sur på allt och alla, min tillvaro och hata mitt liv för att jag bara fick det där enda glaset och egentligen vill ha mer, så skulle jag definitivt ha en pågående konflikt inombords, känna skuld och skam för att jag "lyckas" dricka normalt, men allt jag egentligen vill är typ att spåra ur.
Jag själv orkar verkligen inte med detta ständiga tjat från min alkis-hjärna - jag beundrar den, om det verkligen är någon som haft/har problem, som fixar den konflikten inombords. Då är man fan king alltså.

Hur det går för mig finns att läsa i min egna tråd, det ska jag inte uppta din tråd med - här inne är du huvudpersonen! Kortfattat så går det bra :-D

Du som tränar och vill komma i form, kan du inte hänga på och springa ett lopp mot psykisk ohälsa och beroendeproblematik den 14/9, googla Flatenloppet. Jag och en tjej som var med på IRL-träffen ska springa det, vore kul att ses igen!
(Värsta träningsmoroten om inte annat)

/Dee

På mannen. Mitt ex, gjorde också en massa idiotgrejor på fyllan..Du känns superstark nu lim?..Jättefint att läsa om dina tankar och göromål..Det låter som din inre styrka har vuxit i takt med tiden..Jag tänkte häromdagen också på plufsigheten som blir av alkohol..Jag känner som du att kläder sitter snyggt, och att man ser en fräsch kvinna i spegeln?..Det känns som om dina steg framåt blir mer och mer bestämda..Om du minns så vacklade jag också många gånger i mitt förhållande till exet..Hade han varit full hela tiden hade separationen gått snabbare..Men ju mer semestrar och helger som söps sönder, desto närmre kom föraktet från mig till honom..Jag tror stenhårt på dig lim, det har jag alltid gjort..Stor varm kram???✨?