Senaste kommentarerna i forumet

Vålkommen till forumet. Titta runt lite på vad andra skriver. Vad du gör för val ang. Alkohol är bara ditt. Många av oss som skriver här har insett att det inte går att fortsätta med alkohol och valt att sluta helt med det.. Valet är ditt och ingen annans.

Det är alltid lättare att börja ”sen”. Efter sommaren, polarens fest, på måndag etc. Varför inte börja nu?
Ser inte så mycket av dina känslor över att förlora din familj? Det verkar lite på inlägget som att det är ok för dig att förlora dem så att du ska kunna fortsätta dricka öl i sommar? Jag säger inte att det är så, jag bara fiskar efter hur du ser på det?
Är det värt det? Kan du inte börja med antabus nu och behålla familjen, eller finns det annat som gör att det ändå är bäst att ni går skilda vägar? Min fru kom typ till den gränsen med, men ung. samtidigt som jag förstod mitt problem. Orkade inte fler baksmällor, elände och frågor från barnen in varför jag gillade öl så mkt. Vi valde att fortsätta och jag valde för min egen skull (och familjens) att sluta dricka.
Hur som är det ju bra att du försöker dra ner i alla fall.

Men även att vara alkoholfri kan bli en vana.
Jag har ett inlägg i min gamla tråd då jag resonerar precis som du. Sluta dricka sen bara fortsätta med det tills man dör, aldrig få ha kul igen, osv.
Men det blir vardag av att inte dricka. Man ser fester för var de är, kul ett tag sen mycket fyllegagg och ovärt att stanna sent och må dåligt för. Jag går på aws och fester och annat men inte lika länge. Sen hår jag upp pigg dan efter och dricker kaffe i solen. När jag skrev inlägget som påminner om ditt så trodde jag livet skulle bli en lång kamp bara. Men det är det inte!
Visst finns det dippar och tillfällen jag skulle vilja åtm bli lullig vid. Men det går över, och på det stora hela mår jag bättre än förr med hästlängder. Ge inte upp. Välj att vara närvarande.

Hej! Jag har druckit på helger sen jag fyllde 18. Jag är idag 38 år. Nu har frugan tröttnat, jag förstår till 100 %. Det har blivit perioder när jag sjukskrivit mig och druckit väldigt mycket. Fick en sån period för några veckor sedan. Blev inskriven på klinik i några dagar, men då började vi tjafsa på telefon att jag måste bli nykterist mm. Så jag åkte hem och drack lite öl för att lugna nerverna. Sprit rör jag inte mer "enligt löfte till mig själv" Jag mådde inte bra efter några flaskor sån skit. Nu blir det så att jag och frugan flyttar isär. Vi kommer att bo ganska nära varandra. Vi är överens om all bodelning mm. Jag har fri umgängesrätt med mina barn "6-10år" Så jag känner att det är för allas bästa. Har en plan att kunna dricka öl under sommaren. När barnen kommer så är kravet att jag är nykter. Det ska jag vara! Sen till hösten tänker jag börja med Antabus. Har inga större svårigheter att sluta dricka. Men svårigheten är att inte börja igen efter nån vecka. Jag har gett mig fan på att jag ska klara detta! Nån som varit eller är i samma sits?

Hej Strulan! Skönt att höra att det rullar. Har många inlägg att ta igen eftersom jag varit upptagen med annat några veckor. Allt gott i solen.
T

Nu är jag inne på min andra månad som nykter. Och det suger . Jag saknar att tiden gick fort förbi och barriären av likgiltighet jag hade satt upp.
Har känt mig lite ensam dessa två veckor och mycket ur fas. Samtidigt som jag har haft energi och en fysisk pigghet har jag varit trött och ofokuserad i huvudet.
Lite som om min hjärna fortfarande är bakis men inte kroppen.
Ser livet i skrämmande klarhet i varje detalj. Jag har tråkigt. Just nog så är jag nog lite tråkig med, och jag har noll tålamod.
Det är nog värst för det behöver jag få tillbaka.
Saknar inte alkoholen som sådan, men jag var i alla dall sysselsatt.
Har någon något tipps på hobbies?

Kanske ska den andra månaden av att vara i verkligheten utan skygglappar vara så här. Att se det fula, det ruttna och det vackra utan filter. Jag räknar fortfarande dagar, men nu har jag haft en och annan dag utan att tänka på a . Inte vad jag kommer i håg i alla fall.

Nu har jag snart semester med många fester och socialt umgänge planerat. Alla vet att jag inte dricker så det bör gå bra. Tänker dock ha forumet som en nödlina.

Idag ser jag bara inte vitsen med människans existens. Födas, äta sova dö. Ja, också tandläkaren förståss. Dit ska jag nu.

Hört en del som sänkt sina levervärden efter att ätit gurkmeja.
Någon som provat som det funkat för.
Vilka prover tog ni i sådana fall och vilka var sänkta eller oförändrade.
Ska snart lämna prover. Och har ätit gurkmeja sen mitt senaste prov, men funderar på om det verkligen hjälper.
Även hört att rödbetsjuice ska vara bra

Första riktiga semesterdagen inleddes med att väcka djuren i skogen, kraften som finns där när dagen börjar är enorm. Nu en kaffe och lycka att läsa Berras reflektioner som ger styrka att vilja gå framåt.
Lugnet får komma från träning och solen idag och modet får komma av dessa tre stenar kraften, styrkan och lugnet.
Så vad som än händer idag har jag modet att vara nykter idag// kram Strulan

Vilken lycka! Tänk om jag får barnbarn någon gång...asså ooooh! Det bara måste vara heeelt fantastiskt! Barnen är ju allt, att bara föreställa mig att ett av mina barn...skulle få barn...det är magiskt! Så glad för din skull idag, stunden du fick, befrielsen i att du enkelt, glatt och innerligt kunde svara. Fantastiskt skönt ?

Barnbarn kan få vem som helst att få både kraft och mod/: kram Strulan

Ett av barnbarnen ringde videosamtal i dag. Förr fick jag ofta trycka bort samtalet då jag inte ville visa mig onykter/bakfull. Under helgerna var det mera regel än undantag.

Eftersom gårdagen innebar ytterligare en nykter kväll kändes det så skönt att utan tvekan svara "Hej, det är mormor!"

En liten sak kan tyckas, men oerhört viktig för mig.

Älskade ungar! ?

(redigerat av admi då vi inte tillåter reklam eller länkar till försäljning)
En app för olika missbruk, idén är strålande tycker jag

Fint av dig att dela med oss som är i början av resan, hjälper oss att hitta kraft och mod/ kram Strulan

Kommit in i semesterlunken, konstigt nog håller sig Draken sig fortfarande borta.
Skrattade lite när jag gick av i fredags, det var inte vin jag längtade efter utan glass i stora lass ? Men den lasten skall jag ha kvar, älskar verkligen glass.
Min vän väljer en farlig man att älska, oroar mig för henne men sagt vad jag tycker och att jag finns för henne om det behövs.
Känner att min oro är hanterbar och jag kan inte göra mer.
Så semesterplanerna ändras lite, men det kommer bli en bra semester ändå.
Jobbar med de första stegen, vilket jag inte riktigt kommer överens med.
Så fått modifierat om lite så det passar mig, kraft och mod blir mina ord, svårt för maktlöshet.
För mod behövs för att våga göra en sådan här stor förändring, kraften hämtar jag från naturen.
Skall senare lägga till lugnet, men där är jag inte ännu.
Så kraft och mod till er// kram Strulan

Jag har nog aldrig sett mig själv som intelligent... Kreativ till tusen, yes, men intelligent... Handlar inte det om algoritmer och klyva atomer och sånt? Nu börjar jag komma fram till att det nog kan vara så ändå, att jag är intelligent, även om just fysikens under och ekvationer tycks förbli ett mysterium för mig. Och det kan ju vara just den intelligensen som får en att känna sig så frustrerad med världen, mänskligheten och livet. Allt som är så enkelt, ytligt, ogenomtänkt, onyanserat. Man ser komplexiteten bakom ytan, men lyckas inte få andra att haka i reflektionerna. Då känner man sig som ett socially awquard UFO, när det man bidrar med till diskussioner möts av tomma blickar. Och frustrerad. Oerhört frustrerad, när det gäller issues man har gemensamt ansvar över med sagda människor. Det var min man (liksom du en sådan som platsar i Mensa) som utbrast angående mitt jobb här under våren ”Men när räcker det för dig? Jag förstår att du är emotionellt investerad, men du kommer aldrig bli så korkad att du kan trivas. Du är alldeles för intelligent för att stå ut med den arbetsmiljön och de människorna! Du måste leta upp ett jobb där det finns intelligenta människor som ger dig någon form av utbyte.” Där någonstans föll en sten från mina axlar. De här människorna skiter inte i det jag säger av lathet. De förmår helt enkelt inte bättre. De kommer aldrig att förmå bättre. Det blev plötsligt lätt att lämna, och lätt att välja nästa arbetsplats. Jag valde den arbetsplatsen där jag avgjort är den som har minst erfarenhet, minst högskolepoäng inom området och minst kunskap gällande det mesta. Jag kommer in med tillräcklig spetskompetens inom områden de idag saknar, för att ändå kunna hävda mig och tillföra värde. Men jag kommer att behöva lära mig sjukt mycket från mina nya kollegor, gå fortbildningar osv för att komma ikapp med allt det andra. Det ska bli oerhört spännande!

EN härlig och nykter sommar ser jag framemot. Snart går jag på långledighet. Blir en stor fest på tisdag med kollegor. Den ser jag fram emot. Tänker fortsätta att inte ta "första" glaset alkohol. För drygt 2 år sedan drack jag 6-7 helrör sprit i veckan på långledigheterna. Allt blir så mycket bättre utan alkoholen. Jag tänker fortsätta lägga mig nykter för att vakna nykter. Kämpa på alla på forumet. En nykter dag är bättre en en onykter.

du sätter på pränt så här på en söndagsförmiddag Vinäger.

Jag tror det ligger mycket i det du funderar på. Det fick mig att fundera vidare lite, och ta mig friheten att kluddra lite i din tråd.
Alkoholen är ju en sinnesförändrande drog, detta att den förstärker och förändrar känslorna, i både positiv och negativ riktning. För de som det medför en positiv förändring av sinnena, medför det att ruset uppfattas som mer positivt.
Har man dessutom en högfrekvent och grubblande hjärna, så blir förmodligen effekten på den (hjärnan) större vid alkoholintag. Många anser sig ju bli mer kreativa av en lagom mängd alkohol.

Om nu både sinnesförändringen och omställningen av tankemaskineriet blir större, och dessutom i positiv riktning, så är nog risken/chansen för att man utvecklar ett beroende större.

Är det sedan så att man lättare får ångest (eller redan har), så gör alkoholens dubbelnatur inte saken bättre. Alkohol dämpar tillfälligt ångest när man dricker, men genererar mer ångest för att man dricker (för mycket och/eller för ofta).

Om dessa tre parametrar finns p.g.a. alkoholintag; alltså en positiv sinnesförändring, en mer kreativ hjärna och en ökande ångest, ja då är risken förmodligen mycket större för att man utvecklar ett beroende.

Hoppas att du fick en härlig dag i solen Vinäger.

Sköt om dig, och kramar

-

Oj, vad det gjorde mig glad! Har inte sett
att du skrivit här innan?!
Vet alltså inte vad som fört dig till forumet. Alkoholproblem, eller medberoendeproblematik? Oavsett tack för de värmande orden, det var så fint!
//PP

Välkommen hit!
Läser om det svåra du gått och går igenom. Som du säkert förstår är det klurigt att kunna ge något bra råd när vi inte har hela bilden. Ilska sorg och andra starka känslor lyser igenom, och såklart att du säkert känner att allt är orättvist, och att du inte har någon utväg. Du har garanterat en utväg, magen vägen tar sin tid. Jag skulle nog vilja råda dig till att tänka på det viktigaste först. Att få bort alkoholen ur livet. Du kan då tillbringa tid med dina barn vilket är bra för både dom och dig. Starta en egen tråd här och skrov om definitionen resa. Andra kommer stöta och genom att läsa andra, kommer du lära dig mycket. Det där med att dricka lite kan du glömma, och är inget att förlora energi på just nu. Du, dina nära örtte viktiga, och undvik för jösse namn att söka dig till "vännerna" som drar dig nedåt.
Hitta en hobby, vädra ur alkoholen så kommer du se mycket tydligare.
Stort lycka till!
PP

...blev jag kallad ”djup”, som 15-åring kände jag mig som 84...

Det finns så många vägar in i beroendet. Den grubblande hjärnan lär absolut vara en av dessa (motor-) vägar ?

Wow, jag är imponerad. Så mycket klokhet och jövlaranamma. En bra kombo.

Kram

Underbar läsning.

You go, girl!

Jag är nog ingen uppfattar som ensamen, massor av ”vänner” på sociala medier, folk som hälsar på mig överallt där jag bor, ett hälsosamt yttre. Dock så umgicks jag tidigare endast med kriminella missbrukare, de var mina vänner, de s.k tuffa killarna. Sedan träffade jag en kvinna, valde en ny väg i livet, slutade missbruka droger och alkohol, allt frid och fröjd, nästan....Åren gick, vi fick 3 underbara barn som är små fortfarande (förskoleålder). Med tiden började jag dock må dåligt, jag kunde i perioder bara ligga i sängen med ångest, trött jämt, min fru fick mig då ta kontakt med psykvården, det resulterade i en diagnos som påminner om bipolär sjukdom, fick mediciner, funkade bra till en början, men sedan avtog effekten och mina depressioner blev djupare och med tätare intervaller, nu började även mitt drickande öka. Psyk hade skrivit ut mig då diagnosen var klar, jag skulle ha kontakt med VC framöver, kontaktade dem ang medicineringen som inte fungerade, sedan blev det bollande mellan VC och psyk några vändor, båda parter pekade på att det var de andra som skulle hjälpa mig, så jag orkade inte, jag hittade en egen väg, 2-3 snabba öl och all ångest var borta direkt, det var så skönt.

Jag insåg att min självmedicinering var en farlig väg, men tänkte att jag fick vara nog med att inte överskrida dessa 2-3 öl 3-4 gånger i veckan, det gick såklart åt helvete. Smygsupandet satte fart, ljög för familj och planerade noga hur jag kunde dricka utan deras vetskap, jag blev snabbt mästare på det, nu i slutet drack jag 4-5 dagar i veckan, när jag var på fester eller liknande med min fru blev det på tok för mycket med minnesluckor som ett brev på posten.

Så vart landar detta då? Jo. Mitt allt vill lämna mig, dock inte pga supandet, för det visste hon inte ens om, det finns andra själ ej värda att ta upp i detta forum. Hon sa det för 4 dagar sedan, att hon vill skiljas, ångestens kraft blev ohanterbar, grät okontrollerat, sa farväl till mina nyvakna småbarn, min fru försökte få mig att lova att inte skada mig, jag ville inte det och lämnade lägenheten i chock, tog tåget till stan, köpte 3,5:or på Pressbyrån och svepte så många jag kunde, sedan kom planerna på att avsluta mitt liv, men hur? Jag visste att det måste gå snabbt, hoppa från bro? Allt i huvudet var kaos. Några människor måste ha uppmärksammat mig och ringt polisen, måste sett att något var galet.

Lite senare satt jag iaf mot en husvägg med tårar sprutande, polisbilen stannade bredvid mig, 2 underbara poliser kom ut, vi pratade länge, jag försökte gråtande förklara allt, jag gick med på att köras till St Görans sjukhus, där fattades beslut på Vårdintyg, alltså tvångsvård, jag blev inlåst i 24 timmar, hemskt men bra personal omkring mig, läkaren som skrev ut mig erbjöd tid hos beroendemottagning dagen efter, jag tog den då läkaren rekommenderade att jag MÅSTE börja där, så länge jag har missbruket kommer ingen psykologisk hjälp mot min sjukdom hjälpa, jag gick gråtande dit dagen efter.

Väl på plats samtalade vi om mitt mående och missbruk, erbjöds direkt på plats ett glas antabus, med puschning tog jag det, var ju inte alls min plan att sluta, bara minska korkad som jag är.

Nu är jag dock väldigt orolig för min kommande ensamhet, jag har mina ÄLSKADE barn, men ingen vuxen, jag har massa vänner som gärna vill ”ta en öl” med mig i sommar, men ingen nykter vän, hur ska jag ens kunna umgås på sociala sammanhang, vara den där tråkiga killen som är tyst, nervös och inte säger ngt? Glömde skriva att jag ibland får panikångest i sociala sammanhang också, alkoholen gjorde mig istället till festens självsäkra mittpunkt, det är borta nu. Alla mina skötsamma vänner var genom min fru, alltså hennes vänner egentligen, fan jag vet varken ut eller in.

Blev säkert märkligt inlägg, har jag ens en fråga? Kanske bara ville skriva av mig?

Var rädda om er, ska själv försöka sluta googla på om man kan dricka bara liiiite om det krisar här ?

Har som vanligt en massa tankar som snurrar runt. Nu kretsar de kring varför vi som dricker för mycket gör just det. Är det samma orsak som för mig? Jag skönjer en del mönster.

En liten skrytvarning utfärdas här.

Jag är hyfsat intelligent. Platsar i Mensa, om än inte med bred marginal. Dessutom allmänbildad och har en universitetsutbildning.

När jag läser här på forumet förstår jag att jag långtifrån är ensam. Ja, inte bara, vad gäller alkoholproblemen - det är ju ganska givet att dessa är den gemsamma nämnaren här - utan också vad gäller intelligens/utbildning/förmågan att analysera.

Har nämnt vid något tillfälle att vid jämförelse med kvällsblaskornas kommentarsfält framstår vi som Einsteins avkomlingar allihopa. Utan att döma tror jag att de flesta av oss inte sprider och hittar "fakta" från Fria tider och liknande sajter. Den där avsaknaden av källkritik finns nog i första hand inte här.

Dessutom, för en gammal svensklärare är det en fröjd att läsa era inlägg - inte bara grammatiskt - utan för att de har nyanser och oftast är ärliga, nakna, reflekterande och analyserande.

(Tro nu för guds skull att jag ser ner på någon som inte kan stava rätt eller göra meningsuppbyggnaden på ett korrekt sätt. Nej nej nej, det jag tänker på är reflektionerna.)

Som sagt, i min egen pseudovetenskapliga "forskning" hittar jag så många likasinnade. Vi är ofta högutbildade, inte sällan samtidigt både smarta och högkänsliga, samt - förstås - beroende av alkohol. Vidare har många av oss en ledarbefattning, är duktiga på det vi gör och fler än en har en period av utmattningssyndrom/-depression bakom sig.

Att vi behöver alkoholen verkar ha olika orsaker. En del vill få tyst på hjärnan, andra blir galna på människor runt omkring dem. Ytterligare några, har dålig självkänsla eller en svår ångest och dricker för att orka finnas till i vissa situationer.

Själv känner jag lite vilsen även här. Mitt dryckesmönster är svårt att kategorisera, jag har som en del både här och var. Även orsakerna till detta är kluvna. Visst, jag har också en ledarroll, men sedan det höll på att bli övermäktigt och jag istället klev ett par steg nedåt, har det inte varit mer stress än att jag behärskat den utan hjälpmedel. Förmodligen har jag nu ett fysiskt beroende.

Om jag svamlar vidare kommer jag att tänka på många konstnärliga genier. Dessa återfinns inte sällan inom litteratur, musik, komedi, ja, inom de flesta underhållningsgenrer. Gemensamt för många av dessa är den psykiska ohälsan, vilket i sin tur för många genererar ett alkohol-eller narkotikamissbruk. Tänker att den till viss del består i prestationsångest. Förväntningarna på dessa människor har varit höga och alltid synats med kritiska ögon. Bara tanken på att det man gör en arbetsdag kan komma i tidningen med bedömning i antal + eller -. Hua!

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Funderingarna går mot att vi är som de konstnärliga, men lightversionen av dem. För oss räcker det med våra medarbetares dömande eller beundrande blickar och ord. Men vi själva strävar på, vi vill ju prestera, göra bra, gärna bäst. Det tar på.

Vi är överkänsliga och tror att vi synas under lupp även om de flesta av våra medmänniskor inte alls är så intresserade av oss som vi tror. Bara för att vi skärskådar och analyserar allt i detalj betyder det inte att alla andra gör det. Den "vanliga" människan är ganska okomplicerad och har fullt upp med sig själv. Jobba, betala räkningar, sköta hem och familj... Inte finns det hur mycket tid som helst till att fundera över hur andra uppfattar en.

Inte vet jag, men det här dök upp i min komplicerade hjärna i dag. Istället för att njuta av tillvaron låter jag dessa tankar ta plats i mitt huvud. Min M däremot, han är ute i trädgården och tar tillvara dagen på bästa sätt. Precis det jag skulle behöva göra. Sagt och gjort, nu blir det en härlig dag i solen.

Kram på er

-----

Edit: Tack för kommentarer, återkommer med svar på era frågor vid ett senare tillfälle.