Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänker på alkohol.
Igår var jag sugen bortom logik, invävd i romantiska fantasier. Jag längtar inte efter att kunna ta ett glas vin, jag fantiserar om att öppna en låda och dricka tills den är slut. Jag förskönar minnena av min tidigare relation, kvarten i början av varje onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndagkväll när allt kändes hoppfullt, bubbligt, vuxet, värmen när första glaset når fram. Igår önskade jag mig tillbaka, ja ja ja jag kan stå ut med förljugenheten, självbedrägeriet, alkoholen bedövar ändå det jobbiga, bara jag har någon bredvid mig som normaliserar drickandet, som ploppar på glaset igen, igen, igen.
Jag minns inte vår kärlek, hur han kändes, om han såg på mig med snällare ögon
min starkaste bild av honom är hans tumme som trycker in kartongploppen
åh gud det ljudet.

Jag romantiserar återställarna, första glasen jag hällde i mig så fort jag vaknade för att inte ens hinna känna bakfyllan, (svälja ner det snabbt och ligga still på rygg för att trycka tillbaks kräkreflexerna), det var enkelt för vi hade för längesen slutat dela sovrum. Kaffemuggarna med vitt vin jag stoppat bakom alla gardiner för att fylla på när skakningarna kom under dagen. Jag kände mig slug, punkig, jag överlistade systemet. Hur kan jag minnas det här med ett skimmer?? Jag förstår ju logiskt att det var ren misär.

Jag förstår ju att jag har kommit undan. Jag trodde det var okej att vara full förälder för att vi var två, jag trodde det gick för att han också gjorde det, även om jag var den som drog iväg. Jag vet ju nu att det inte är så, jag var på väg att förstöra deras barndom. Och jag förstår att jag har räddat livet,
men...

Det är drygt 30 dagar sedan mitt senaste återfall, som var 30 dagar efter mitt förra, som var ca 30 dagar efter mitt beslut. Jag anar ett mönster, heh.
Hjälp mig gärna tänka här -
Är det så att jag får en svacka efter 30 dagar, som jag kan kämpa mig igenom? Eller, waaa, är det så att liksom nyförälskelsen med att vara nykter släpper efter 30 dagar, och det är såhär det kommer kännas resten av tiden? Resten av livet? Som alkohol som en magisk dröm jag bara aldrig får besöka igen.

Aldrig
Aldrig
Aldrig
Håll mig i handen.

Du gör helt rätt tycker jag. Du har många år kvar och att ta tag i det nu är både starkt och visar på en fantastisk självinsikt.

Det är viktigt med stöd från vänner så att de inte tvärt om försöker få med dig ut och festa. Men hur tänker du kring vad du ska göra när suget kommer?
Har du pratat med någon om din depression? Jag har både testat terapi och piller. Båda är bra. Kan vara en bra ide att försöka få hjälp med båda eftersom de blidar en ond cirkel där man knappt vet vilken som lett till den andra.
Det är ganska många dagar du druckit i år så vanan är nog ganska stark också. Om du kan hitta något nytt att göra som kan ersätta den gamla vanan så är det en stor hjälp. Många (inkl mig) får stor hjälp av motion. Det minskar stress och depression också så gör ett försök. Jag tycker dessutom att motionen får hjärnan i en sorts ”hälsoläge” där det blir lite lättare att stå emot eftersom alkohol och hälsa inte är riktigt kompatibla.
Önskar jag tänkt som du redan när jag var i din ålder. Tog ytterligare 17 år innan jag tog mig för att sluta. Men jag var väl vid 23 mer av en all-in lördag söndag med luckor och katastrofer.

Väl mött!

och så insiktsfull. Bara att gratta. Jag blir lika glad varje gång en ung människa tar sitt drickande på allvar. Du har rätt inställning. Klokt också att berätta för vänner och så. Man stänger en dörr i taget bakom sig. Modigt att våga ta emot hjälp och att vara så öppen med sina problem. Det ska du vara stolt över, det
visar att du besitter styrka. Och inte alls rörigt, klokt och lättläst inlägg.

Välkommen hit :)

Jag träffade en man.
Jag gillar honom Alottle.
Spelar ingen roll om det bara blir detta dygnet vi hade eller hur framtiden blir. Jag gillar, är nyfiken på och kände en fjäril i magen på en ny människa.
Detta har jag inte känt sedan uppbrottet i somras.
Äntligen har jag gått vidare. Äntligen.

Kalaset var sjukt kul. Jag var bananas snygg. Jätte många nya bekantskaper. Det var en riktigt Fin fest. Älskar när folk verkligen tar i med sina kläder och gör en effort.
Lite Skimmer i vardagen.

I morgon börjar jag på 50%. Det ska faktiskt bli intressant. Nu Nanna, pills börjar verka ^^

Fridens ?

@IronWill
Jag får skylla på att jag ännu inte lärt mig hur forumet fungerar x)
Nu finns i alla fall en presentation om mig :)

Hej allihopa! Efter mycket funderingar har jag bestämt mig för att starta den här tråden och erkänna att jag har problem. Jag är 23 år gammal och jag har bestämt mig för att sluta dricka. De senaste fem åren har jag haft ett litet dysfunktionellt förhållande till alkohol men det har aldrig varit något som jag har oroat mig för. Som högskolestudent har det sällan varit folk som har höjt på ögonbrynen om jag någon gång kommit bakfull till skolan och folk i min närhet har aldrig uttryckt någon oro för mig eller på något sätt fått mig att ifrågasätta min relation till alkohol. Det kan också bero på att mina bästa vänner eller familj har inte vetat om mina problem.

I januari lämnade min sambo mig och det var då som mina alkoholproblem tog fart på allvar. Under 2018 har jag varit full eller berusad mellan 200-230 dagar. Nästan varje dag med andra ord. Jag har troligtvis varit deprimerad och druckit för att må bättre. En stor del av problemet har varit att jag inte har pratat med någon om hur jag har mått och alltid varit överdrivet positiv när jag har träffat vänner och familj.

I somras eskalerade problemen och mina vänner blev förvånade över att jag kunde vara full vid 15 en tisdag. I samband med att jag började tröttna på ruset av alkohol började jag även prova diverse illegala substanser. Det som fick mig att ta det lugnt en period var efter jag hade tagit en överdos och insåg att det inte är såhär som jag vill leva. Därefter var jag nykter i ungefär en månad eftersom jag var på ett läger i två veckor där det var alkoholförbud. Dessa två veckor var hemska. Det kändes som en avgiftning och jag grät varje kväll för att jag hade abstinens.

Men problemen fortsatte och även om fyllorna och festerna har varit färre under hösten har det alltid slutat med en karatefylla och dumma beslut. Dagen efter har jag alltid vaknat med ångest och varit oerhört besviken på mig själv. Jag mår fruktansvärt dåligt när jag är bakfull och tänker på alla människor som jag gör ledsna. Min bästa vän har nu sagt att hon inte önskar att träffa mig inlåst på ett behandlingshem eller att jag omkommer i någon olycka. En annan vän har varit inne på att anmäla mig som försvunnen när jag inte svarade i telefonen på 24 timmar efter en fest och personen trodde aldrig att denne skulle få se mig igen.

Jag har insett att mina alkoholproblem kommer kosta mig allt jag har och värdesätter. Även om jag "bara" dricker en gång i månaden eller varannan månad så slutar det inte bra. Dricka absurda mängder alkohol har aldrig varit min grej och jag har vanligtvis inget sug efter alkohol. Jag dricker enbart när jag är ledsen och känner att jag måste må bättre. Påverkad gör jag många farliga saker som jag aldrig skulle göra nykter och jag är rädd för att jag balanserar längs med en tunn tråd som jag helst inte vill trilla av.

Jag måste rädda mig själv, sluta dricka och ta hand om mig själv. Igår drack jag för första gången på fem veckor och jag ska göra mitt bästa för att det ska vara den sista gången jag dricker bort mina problem. Idag har jag ringt runt till nära vänner och berättat sanningen om mitt missbruk. Mina vänner vill att jag ska må bra och flera har erbjudit att följa med till någon beroendemottagning i kommunen. Jag skäms fruktansvärt mycket för vad jag utsätter alla jag älskar för. Om ett halvår tar jag ut min ingenjörsexamen och jag vill inte gå ut i arbetslivet med alkoholproblem. Jag vill leva som en lycklig person.

Tusen tack för att ni tog er tid att läsa det här. Texten kanske är lite rörig, så ställ frågor om ni har några. Jag kommer att uppdatera om hur det går med min resa.

Håll inte tillbaka, du är anonym och det finns stöd att få.

Härligt att vår nykterhet håller..Tänker ofta på hur mycket pengar jag lagt på ”skiten”. Men så skönt att vara fri och ha ett gott liv idag. .Trist att sjukdom drabbar dina nära..Varm kram från mig

Till er mm och mt..Ni är mina förebilder och vänner..Det är många gånger under dessa nyktra år jag fått hjälp och tänkt på er båda..Så skönt att känna när du blåser mig i nacken mm❤️

Tror väl FN det att du är sur å allt annat på en gång om gubben sopat i sig en massa brännvin när du vill sluta.
Jag hade blivit galen om det varit jag.

Du är sååååå mycket bättre än han är just nu, var stolt.

Stay Strong

Tack Fina Lisa och en annan Micke för era svar och tankar?. Idag är jag arg och dötrött. Jättesur på julen. Inte roligt att pynta i år. Trodde att jag skulle bli pigg av att sluta dricka men jag är mest sur, ledsen,arg och så trött. Men idag är jag på min 18 dag som nykter, klarat helgen?? Och då har ändå min man druckit upp två och en halv Explorer? Så jag är nog mest arg på honom, han har legat i en soffa mest hela helgen. Förlåt att jag låter som en Pissruska, jag är oftast go och glad? Kram på er och heja oss?

Skönt med din läkare också..Jag förstår inte varför någon metod ska vara bättre än någon annan..Jag har klarat av att sluta dricka enbart med hjälp av forumet. Även stöd från nära och kära. Jag har varit på några olika aa-möten, vilket säkert är bra för många..Kbt, a-terapeut är bäst för andra osv..Jag känner flera människor som bara skruvat på korken efter många års supande och lyckats..Alla sätt är bra om dom funkar..Idiotiskt att fördöma någon metod..Lycka till med allt vinäger, och Styrkekram ?

Det rullar mot jul, en nykter jul naturligtvis. Läser en hel del här på forumet. Kommer upp många hjälptrådar men det verkar som om de som behöver stöttning faller åter i alkoholens klor. Får väl hoppas på det motsatta. Nu börjar en tuff tid för mig som lärare med jobb, jobb och jobb. Utvecklingssamtal på kvällarna, bedömning och betyg. Ska sätta ca 250 betyg. Skulle behöva några extra dagar nästa vecka för att fixa allt men det finns ju nätter :) Hoppas ni där ute har det bra och ni som läser det och sitter i klorna på alkoholen. Det finns en väg ut men hjärtat måste vara med. Och du.... nej du klarar det inte själv du behöver stöd.

Men tänkte att om du kan så kan jag också komma på träffen i feb.
Skönt att du känner att du får mer kontroll över arbetssituationen. Och att du gör det du känner att du behöver göra för att få bukt med alkoholen. Inte alltid lätt att kliva tillbaka i jobbsammanhang (iaf om man som jag är en god soldat/duktig pojke), men då finns ju alltid risken att gå in i väggen och dricka ännu mer. Bra jobbat. Det kommer fler chanser. Det som tog dig dit till att börja med har du kvar. Och med kontroll över alkoholen blir du ju nästintill ostoppbar :)
Ta hand om dig och kram (jag är lite på kramhumör idag har jag märkt).

Varsågod. Jag drack tyvärr den här helgen men ska ta nya tag under de kommande veckorna. Under majoriteten av tiden har jag ångesten under kontroll. Jag blir dock stressad av för mycket koffein, om jag ej har saker och ting under kontroll eller för mycket arbete på jobbet. Jag är medveten om vad som utlöser stress och ångest och har hittat vissa metoder som fungerar. Regelbunden motion fungerar alldeles utmärkt eftersom det förebygger och lindrar stress.

Det glädjer mig att höra att ångestattacken gick över efter ett tag. Jag hoppas att du hittar bra hjälp från en psykolog som förstår dig. Det måste kännas jobbigt just nu med tanke på att skilsmässan skedde relativt nyligen. Det kommer förhoppningsvis att kännas bättre med tiden. Det är tyvärr vanligt med skilsmässor och det är många som tvingas gå igenom dem. Vad bra att ni har delad vårdnad och ansvar. Det låter kul. Jag önskar er en angenäm advent!

Ååh, jag blir så himla glad av att höra om din vändning.
Lycka till dig ? och kämpa igenom detta första jobbiga, det ljusnar där framme, jag lovar!!
Massa styrkeKramar till dig Fina Vinäger!!?????
???

tack ska du ha, jag tycker itne jag formulerar så bra. Har väldigt svårt med att skriva. Fast jag föredrar det framför att prata. påtal om det så såg jag idag en font som var utformad för folk med dyslexi. Kunde läsa texten hur bra som helst. Det var lite extra mellanrum mellan orden och bokstäverna osv. Vet inte riktigt allt vad dom gjort men coolt var det. Tappade inte bort mig en enda gång i texten.

https://www.reddit.com/r/interestingasfuck/comments/7f7ah0/dyslexie_fon…

där kan ni titta lite på fonten. Hehe. Kanske testa er hur det känns om ni har dyslexi.

---

Min bror kokade sönder kastrullen igår, han var lite full och glömde 3-minutsmakaronerna på jag vet inte hur länge? Svart var den iaf. Han åkte iväg idag och köpte en ny och bättre kastrull. Jag sa inget mer än bra att han åkte iväg, för vi har bara en kastrull som funkar på hällen.

imorse vaknade jag klockan 5, jag drack mitt kaffe och satte på lite motivation på youtube, (kvinnor som tränar). Gärna med kvinnor som inte är pinnsmala utan som har fått en del muskler, sånt är fint.

gjorde mina 500situps duschade, rakade skägget, satte på peter pan 2 och sov lite lunch. Vart lite extra trött senaste två dagarna, tror inte jag riktigt får i mig tillräckligt med energi. Har dietat nu på lax, kyckling, sallad, ägg, proteinpulver och keso i två månader samtidigt som jag tränat kaaaanske lite för mycket.

mer angående min bror så hoppas jag han tittar lite på vad jag gör, inspirireas, får ett infall att göra bra ifrån sig och släppa starkölen utan att man ska behöva ta ett snack hela familjen. Så det blir hans egna val lixom. Har mitt proteinpulver och kolsyrat vatten i massor helt synligt för han varje dag. Samtidigt som han ser att jag själv knappt dricker längre. Jag börjar få lite muskler och ser bättre ut.

Och idag köpte han själv 12x1,5L vattenflaskor och 6st julmust. Tror han skämdes lite att han än en gång förstört kastrullen, inte den första gången vi är tvungna att köpa ny kastrull eller att mat bränns oigenkännligt i ugnen.

Jag förstår precis vad du menar. Även om det inte känns så så är du långt i från ensam om dina två huvudfrågor. Dina problem väldigt lika både mina och flera andras här på forumet. Jag tycker det är modigt av dig att skriva här och jag har inga som helst problem att läsa vad du skriver.

Under lång tid (10 år) hade jag samma problem. Inte så ofta (eller ganska ofta 1-2 dagar per vecka) men nästan alltid för mycket. Pinsamheter, ”nära ögat”-situationer och ångest. Det gick inte att sluta när jag börjat. Mer alkohol skulle ner. Gå hem tidigt fanns inte.

Frågade jag mina vänner fick jag samma svar som du. ”Nej, du har inga problem.” ”Testa en vit månad bara.” Det finns andra som dricker mer”. Eller favoriten ”Drick lite mindre bara”. Flera av dem har egna problem med alkoholen nu för tiden. Men mest handlade det nog om att de ville fortsätta ha mig med ut på krogen. Kanske ville de (omedvetet eller medvetet) också ha med nån som var värre än dem?

Den typen av drickande kan dock lätt gå över i att frekvensen ökar också. Det gjorde det för mig. Blev mer och mer hemma under ytterligare 10 år. Samtidigt som jag festade lika dant som tidigare. Till slut klantade jag till det rejält på fyllan. Och insåg vidden av mitt problem. Det är precis som du säger att efter en tid så har man förträngt eller tänker att den här gången går det bättre. Tyvärr går det aldrig bättre av sig självt. Jag skrev ner hur ångesten kändes och försökte se alla fyllor som en lång kedja av misslykanden relaterade till alkohol. Jag slutade ljuga för mig själv. Jag klarar inte att dra ner. Klarar bara av att sluta (verkar det som nu iaf). Men hur tänker du kring det?
Kan du sätta upp regler för ditt drickande och hålla dig till dessa? Finns inget utrymme för att slappna av och köra på känn. Då är man tillbaka igen. Eller tror du att du måste sluta helt? Också en prövning.

Men klart är att jag får på det stora hela ut så mkt mer av att vara nykter! Har alla vänner kvar (tur det) och de accepterar att jag inte dricker. Kanske till och med har positiv inverkan på några av dem. Mår bättre både fysikt och psykiskt. Klart det kommer stunder då alkoholen vill in igen, men jag vill inte släppa allt det positiva.

Som sagt starkt av dig att komma hit och ta upp dina funderingar. Fortsätt skriva, det finns många kloka här med ideer och tips. Läs gärna lite trådar också så kan du se att många har väldigt liknande problem. Jag tror att vårt gemensamma problem att inte kunna sluta i tid är väldigt väldigt vanligt. Men många lever i förnekelse. Precis som jag gjorde.

Kram på dig och kämpa på

och bra om man klarar att vara ärlig och säga hur det är. Det är ett accepterande som alltid för något gott med sig.
Vi ses i februari!?

Vill också tillägga att jag beundrar ditt mod att våga skriva om hur det faktiskt var. Inte många skulle våga.
Riktigt skrämmande (jag som är rätt uppkäftig - blev spak och visste likt Ellan inte hur jag skulle hantera det)
Förlåt. Jag blev rädd. Riktigt rädd.

Men hatten av för att du vågade. Den där ärligheten visar andra HUR fort det
kan gå. När kontrollen försvinner. Då kör man rakt ner i brunnen med huvudet först.

Jag tror, vet inte, men tror att du har en ond cirkel som ska brytas. När den är bruten
så klättrar du snabbt uppför brunnens väggar - du har viljan att inte dricka. Det är det
som krävs.

Du kommer att klara detta.

Kanske ses vi i Februari även om jag kommer att välja att
inte presentera mig som MM utan som XXXXXXXX.
Men det spelar ingen roll.....

Ha en fin dag njut av livet.

Din historia - jag har ju läst ett tag det du har skrivit om -
jag har många gånger velat hjälpa dig upp. Iaf hålla i lite...
I nackskinnet :D

Nu är du där. Insikten som måste få komma inifrån oss
själva. Där har du den.

Jag har läst mycket här men jag tror inte jag har sett någons
alkoholspiral snurra nedåt i den hastighet som din. Möjligtvis
min egen. Gick ju också ifrån "under kontroll" till vansinne på
ett halvår.

Det är det som skrämmer mig mest i din historia.
Hur otroligt fort det kan gå. När det får grepp till
100% så går det i rasande hastighet nedåt.

Ville bara säga det och önska dig lycka till.

MM

Mitt liv är egentligen kaos just nu, men den största känslan är ändå frihet, det är över. Äntligen. Visst, det trodde jag för ett år sedan också när jag bestämde mig för att leva nyktert (vilket jag också har gjort större delen av året). Men jag är många erfarenheter och insikter rikare nu, det är skillnaden.

Länge trodde jag att det funkade att trilla dit ibland eftersom jag reste mig direkt och fortsatte nyktert. Mitt mål har ju alltid varit att bli helvit, så kring det fanns inget dividerande. Eftersom det blev enkelt att avstå A när jag tagit ett återfall tror jag att jag invaggades i en falsk trygghet och märkte inte hur det blev mindre mängder, inga fyllor, men oftare. Till slut var jag tillbaka på ruta 1 trots jättefin statistik. Det värsta var att jag hade börjat tänja på de gränser jag trots allt haft, så egentligen var jag på ruta -1, utan att vara riktigt medveten om hur det gått till.

När jobbsituationen blev övermäktig under hösten och panikångesten tog över mer och mer hittade jag som så många andra lindring i några glas. Situationen eskalerade. När insikten kom om hur illa ställt det faktiskt blivit på mycket kort tid, blev det ett chockartat uppvaknande. Till slut gick det inte längre, jag kraschade rejält. Det är jobbigt att läsa några av mina senaste inlägg, men de kommer för alltid att påminna mig om hur illa det kan bli och vara. Tro mig, jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle dricka handsprit. Herregud, jag är ju en helt vanlig människa...

Så kom då äntligen torsdagen den 29:e, befrielsen dag. Hur det gick? Precis som magkänslan varnade för:
Husläkaren - fantastiskt bra.
Beroendeterapeuten - katastrofalt dåligt.

Min finaste läkare sedan massor av år förstod precis. Lugnt och stilla frågade han det han behövde höra för att hjälpa mig på bästa sätt. Det slutade (eller snarare började) med sjukskrivning året ut och Naltrexone. Uppföljning om några veckor. Han tror på mig, utan att vara naiv. Alltså, han är bara bäst.

Så till nästa möte. Gode värld, vad släpper beroendemottagningen in för folk? Finns det inga gränser? Jag hade, trots magkänslan, bestämt mig för att ge det en chans. Men det gick inte alls. Där sitter en ung kille och förklarar för mig att jag lever i förnekelse. Att jag måste gå till arbetsgivaren för att få dem att betala ett behandlingshem. Att ingen blivit frisk utan AA och tolvstegsprogrammet. Att min man är medberoende. Att ett nätbaserat forum aldrig kan ge samma sak som ett riktigt möte. Att mediciner inte hjälper. Ja, det var ingen hejd på honom. När han sedan började jämföra med sitt eget sexmissbruk och ge ingående detaljer kring det, kände jag bara: "Tack, men ej tack!"

(Vill tillägga att jag inte har något emot beroendeterapeuter, AA och tolvstegsprogramnet, jag vet att det har hjälpt oerhört många människor. Jag beskriver bara just mitt möte.)

För tillfället är jag helt orkeslös, har hjärtklappning, huvudvärk och konstant illamående. Biverkningar av medicinen uppblandat med en del abstinens och sviter av min ohållbara jobbsituation. Men vet ni, den frihetskänsla jag har inom mig suddar ut allt det andra. Det är ok!

Att livet går min väg just nu förstärks av en jobbsak som hände under veckan. Jag hade hört att chefen jag nyss efterträtt inte trivdes på sitt nya jobb. Några samtal och förhandlingar senare kommer personen snart att vara tillbaka och jag kan få klättra ner ett par pinnhål. Vilken lättnad. I det skick jag är nu hade jag aldrig orkat med allt detta nya med så mycket ansvar. Just nu känns arbete överhuvudtaget långt borta, men om jag känner mig själv kommer jag att fixa det.

Tack alla ni fina kämpar här på forumet. Utan er hade jag inte varit där jag är nu. Jag hade inte förmåga att formulera mig och berätta, men när jag såg vad ni skrivit släppte allt. Att så mycket kärlek, förståelse och stöd kan rymmas i en anonym grupp på nätet. Fantastiskt!

Som sagt, nu är jag fri. Strosar runt här hemma och försöker låta livet hinna ifatt mig. Det riktiga livet, det utan flytande tillfällig och samtidigt mer ångestskapande lindring.

Just nu känns det så himla skönt att bara få leva.

Kram

PS. Jag hoppas att vi ses den 16 februari. DS

... är det att falla för en frestelse som man vet skadar en.
Starkt är det dock att stanna vid en, det är bra, mycket bra.

Men nog fasen finns det en svaghet i att tacka ja till den första, det var ju där allt började första gången och förra gången och ALLA gånger det gått åt H-vete.
Som att spela rysk roulette, det KAN gå bra men för eller senare kommer den dödande kulan om man fortsätter.

Mrx, jag fördömer dig ingalunda broder, jag motargumenterar Tomen´s medhårsstrykande.
Fördömer för övrigt inte Tomen heller men jag håller inte med i resonemanget.
Jag tycker det är mycket olyckligt att du blir frestad att testa en öl redan nu, har det gått en vecka? Eller blandar jag ihop dig med nån annan kanske.
Hur eller hur så finns det alkoholfri öl om det bara är en öl man vill ha, de är riktigt bra några av dem, jag lovar.
OBS inte lättöl, det smakar som något katten kontaminerat, den riktiga alkoholfria, testa, det funkar.

Bra helg ändå.... Gott, en dag i taget.

Stay Strong

Jag hejar på dig, välkommen till detta forum men framförallt, välkommen till insiktens (underbara? värld).
Egentligen ska jag kanske inte välkomna dig till vare sig det ena eller andra då jag också är tämligen grön på bägge områdena.

Jag hade ungefär samma dryckesmönster som du, några öl på kvällen efter jobb, som dock var starköl och som ibland blev fler än några.
Ibland blev de små rackarna vin och whisky också, skumt men så var det.
Helgerna var ju mer findricka då, gott vin måste man ha till biffen, en drink före maten och nån matlagningsöl och kanske en Irish att smälta maten på.
Ja herregud vad man lurat sig själv, vad FN spelar det för roll vad man kallar det för? Det är alkoholen som förstör en, oavsett om den kommer från en billig BiB Vodka eller dyraste Whiskyn, alkoholens gudinna bryr sig inte om vem hon sällskapar med bara hon kommer in i våra system.

Jag förstår dina funderingar runt tomheten, många pratar om den, som en saknad vän eller ett kärt husdjur.
Jag kände så i början jag med, eller ja i början, jag kan göra det fortfarande, dryga 100 dgr senare.
Inte sällan tänker jag på vägen hem från en jobbig arbetsdag att det skulle var nice att sjunka ner i soffan med Gudinnan och slappna av, galet.
Än så länge har jag hållit henne stången, det är jag glad för, känns bra.

Personligen har jag funnit att alkoholfri öl är ett bra substitut, jag gillar öl och det gör jag fortfarande, men nu gillar jag det "bara" så pass att det kanske blir max två, nån gång tre alkoholfria på en dag/kväll. Inte som förr då jag "gillade" kanske 8-10 :-D

Däremot var det alkoholfria vinet en besvikelse inledningsvis, det smakar inte vin, men ....
Jag har insett att det för mig handlar (minst?) lika mycket om belöningen som med alkoholen, så nu korkar jag upp en A-fri vinare och "firar", det funkar.
I går kväll drack jag två alkoholfria Gin-Tonic, ingen gin då självklart men "resten", det funkade bra det med.
Kanske kan du hitta något liknande?
Jag tror dock inte det ska vara något "vanligt" som Cola, varför? Jo för Cola kan man ta till pizzalunchen vilken dag som helst, vad är det för festligt med det?
Nej hitta något som du verkligen spar på och som du belönar dig med när du behöver.
Försök dock att undvika socker och annat onyttigt, lätt att ersätta en belöning med att man proppar i sig godis och chips i stället.

Jag tänker tillåta mig att ge dig ytterligare två råd :-)
Testa två AA-möten, det gör skillnad, jag lovar.
Fortsätt hänga här, läs, läs mycket och skriv, interagera, det hjälper långt.

Vi är många som på ett eller annat sätt har fastnat i gudinnans garn.
De som är här vill göra en förändring, i alla fall de flesta, en del är tyvärr här för att på något vis få ett svar som "nej du är inte alkis, fortsätt kröka du".
Bry dig inte om dem, leta efter själsfränder och våga bry dig du med.

Lycka till, jag håller koll på dig :-)

Stay Strong

Tack för ditt svar och input. Hur går det för dig?
Hur har du det med ångest nu? Har du helt fått kontroll?
Jag provade senaste attacken i torsdags att försöka komma ihåg att det är övergående. Du har rätt, det hjälper faktiskt. Det blir lite, lite mindre undergång.
Jag behöver börja riktigt från grunden, hoppas att jag äntligen kan få hjälp att reda ut om jag har en diagnos, vad det är som gör att det blir såhär. Jag lägger mycket tid på självanalys, men den här sidan av mig själv hänger jag aldrig riktigt med på. Det är som att det är ett hav som drar iväg med mig.
Separationen är massor av sorg, frustration och skuld som jag äntligen börjar släppa taget om.
Vi har fungerande delad vårdnad, jag har haft svårt att hitta fram i mammarollen, det går bättre och bättre.
Idag ska jag ha adventskalas i min lägenhet. Det är ett stort steg för mig. Jag jobbar på att ha ett riktigt liv som räknas.