Senaste kommentarerna i forumet

Bra jobbat Mrx.
Kolsyrat vatten är tråkigt, bubbligt, dämpar ingen inre stress. Men fan så mycket bättre man mår dagen efter. Skapar ingen ångest, skapar inte jobbiga situationer och, kan ju faktist smaka ganska gott ibland , även till mat :-)
Nu kämpar vi på denna veckan.

Tjo Märthan
Jag har gjort comeback på AF ?
Saknar dig, hur har du det ?
Kram Sigge

Jag avundas dig. Verkligen!
Jag känner så igen mig i dina skrivningar förutom att min älskling valde att lämna mig för 2,5 vecka sen. Ångesten och skammen efter det har varit brutal.
Fortsätt kämpa!

Jag känner verkligen igen hatet och ångesten och hur man känner sig som en svikare.
Jag har precis blivit lämnade pga. alkoholen så mitt självhat är enormt just nu.

Vad är det för en behandling?
Hur fungerar en sån?

Jag är på dag 2 nu.
Kan utstå att avstå men bara tills besattheten lurar mig (igen)
Är väl just det som är det svåra. Att stoppa djävulen på axeln i tid., innan man står inne på bolaget i nåt sorts autopilot läge utan konsekvenstänket kvar.

Ska börja min 40v behandlig nu på onsdag. Får jag några bra tips kommer jag dela med mig.

Nya friska tag nu. 34 dagar är ju skitbra jobbat!

Har passerat utan en droppe alkohol. Mår riktigt bra. Hade mina chanser att dricka när älsklingen var borta men lät bli för att jag ville det. Jag ville visa mig själv att jag kunde vara ensam och nykter. Även om jag hade svårt att sova så klarade jag av det. Jag gjorde det. För mig själv. Kampen blir faktiskt lättare med tiden för mig. Nu ska jag se till att klara av de här tillfällena då lilla djävulen försöker övertyga mig om att "ett glas vin går ju bra. PROVA!". Dom kommer, Jag vet ju dock inte när... kram

Tänker att du behöver mera stöd!
Någon att prata med som kan hjälpa dig igenom.
Kram till dig!

För din fina kommentar! Kram tillbaka??

... är det att läsa dina reflektioner som verkligen känns äkta. Jag läser och lär, känner igen mig och känner efter.

Styrkekramar ?

Äntligen tickar dagarna ned ordentligt igen. Jag har äntligen hittat det perfekta läppstiftet och är... tacksam för att jag släppt en del tankar om svårigheten med att ha en partner på distans, att mitt hus blir vackrare och att jag kommit igång med mina projekt. Nu måste jag komma ihåg att ta det lugnt. Tänk. Andas. Det mesta kan vänta.

Styrkekramar ?

Och kraven sjunker på stt veta vad jag ska göra med tiden :)
Jobba och rutiner har hjälpt mig så många gånger!
Nykter helg och klarat en hel månad! Nu siktar jag på två månader. Även om jag valt ett vitt liv så vill jag fira mina framsteg!!

Jag vet inte.
Ska det vara såhär?
Livet?

Det finns mycket som gör mig glad. Idag skrattade jag så tårarna rann åt två papegojor som dansar åt ravemusik. Jag lagade en bananasgod lasange och jag har umgåtts med de jag håller nära.

Samtidigt var det mindre än 48h sedan jag satt på psykakuten och pratade om vilka metoder jag skulle anvönda för att ta livet av mig.

I mitten av dessa pooler är jag. Stum igen.
Jag mår ju lixom bra, typ.

Fast det känns som att hela systemet går emot mig. Löser sig inte ekonomin med arbetet och fk så finns det inte mycket mer.
Jag blir inte friskare. Jag vet inte.
Maktlös.

Det känns som att jag kämpar iblindo ibland. Staplar mig fram. Kanske gör alla det? Kanske är jag bara sämre på det.
De på psykakuten såg ledsna och förfärade ut när jag berättade om året. Sa att det inte var konstigt att jag var där. Att jag ibte varit där tidigare. Att jag är välkommen tillbaka.

Jag vill inte dö. Ibland känns det som att det är dit vägen leder ändå. Att livet skjuter mig åt det hållet igen och igen. Eller så är det så min hjärna är inprogrammerad av erfarenheter. Kanske är det så för andra också?

Min rådgivare skickade ett mail idag med uträkning på fel från min arbetsgivare och fk. De har missat att betala ut 45 000kr till mig, samt trätt över lagar de inte får.
Jag kommer behöva orka ringa till unionen i morgon. Försöka sammanfatta detta så de förstår.

Det stressar mig.
Så sömnen kommer inte. De nya pillrena (som var svindyra) fungerar inte riktigt. Blir inte trött.

Jag vet inte.
Ska det verkligen vara såhär?
Jag blir inte friskare.
Varför får jag ingen hjälp?
Jag undrar om insatsen i fredags kommer vara tillräckligt för dem att börja agera. Eller om jag kommer behöva skada mig själv ordentligt innan jag får hjälp. Jag vill inte.
Det ska inte behöva vara såhär.
Jag behöver hjälp.

?

God natt Lim .. tänker på dig och hoppas du har haft en lugn o bra helg ?

att du gjort det Adde! Jag har varit inne och läst ibland, men inte känt att jag vill foka så mycket på att tänka på och tala om a. Nu känns det som om jag vill det. Jag behöver påminna mig om hur det kan vara och bli, och jag vill utvärdera vad jag lärt mig på vägen. Det är ju ingen liten resa jag varit ute på!

Sova länge. Spela lite spel. Läser på om mat. Studerar lite.
Ska iväg till exmannen och laga lasange. Saknar att ha ugn.
En till kaffe på detta och sen startar denna dagen.
Lite omskakad från helgens bravder, men ändå chill.
I morgon är det en ny vecka igen, och tillbaka till rutin.

Oh Well ?‍♀️
Fridens ?

har saknat dina inlägg på forumet !

Middagen igår gick kanon bra. Jag höll mig till kolsyrat vatten. Vårt främmande dela på en flaska vitt vin. Idag vaknade jag PIGG och utvilad. Ångesten från fredagens fylla är svagare men gror i bakgrunden. Jag inser mer och mer att jag mår bäst utan alkohol. Jag tar nya tag och återvänder till mitt nya liv utan öl/rödtjut.

Vaknade som vanligt vid 3 (på sennatten). Lyckades somna om och vaknade vid fem. Väl tidigt att gå upp. Tänkte på ölen i skåpet som jag gömt för mannen för att han dricker för mycket. Funderade nu på att ta den själv. Memorerade smaken av hans beska stöl, 7,5:or.Känslan efteråt. Och att stinka öl! Tog en caffelatte och skrev brev, istället.

En ny dag och mycket signifikant. Dels för att det på riktigt känns som att det jag varit med om har sjunkit in; dels för att jag verkar kunna omsätta det i praktiken.

Idag hämtar jag min nya bil. Och åker nog till IKEA. Idag tror jag på mej.

Jag är lycklig ?

Styrkekramar ?

till en tråd i anhörigforumet i morse. Insåg att den belyser ett viktigt steg i mitt liv:
Har läst tråden medan jag dricker morgonkaffe. En tråd fylld med värdefulla erfarenheter för den som står mitt i kampen ’att stanna eller gå’ . En tråd om att leva i skuggan av en kär persons missbruk. För min egen del är det åtta år sen jag vara där. Jag lämnade, kom tillbaka och vi vi fick ett nytt, nyktert liv. Men det var inte färdigt med det. En bra början däremot. Vi började båda gå på tolvstegsmöten och där förstod jag småningom många mönster, alla sammanväxta rotttrådar, jag hade med mig från min barndom med en alkoholiserad far och djupt medberoende mor.
Jag har bearbetat mycket genom att skriva, en uttrycksform som passar mig. Nu har jag skaffat mig en sponsor i Alanon och det är alldeles underbart! En människa som känner igen mina erfarenheter - eller inte, men oavsett ser mig, lyssnar till mig och tar mig på allvar. För hon vet. Hon har gått, inte mina, inte samma, men så liknande vägar. På samma sätt som vi kan känna igen varandra här på forum men i levande livet.
Att skaffa en sponsor, att fråga och få ett ’ja’, att berätta det för mannnen - nu när vi lever ett bra liv i gemenskap.... det var ännu ett steg i att ta makten i mitt eget liv. Att välja mig själv och mina behov utanför vår gemenskap. Det kräver också en tillit från hans sida, det förstår och insåg jag. Och det har gått så bra.
Fick inspiration att skriva här om det efter att ha läst och delat er kamp och era tankar. Tack för det - det gav mig en input till att ’titta in i mig själv’ och göra en ’lägesposition’. Så tillfreds och så tacksam att jag fortfarande är i rörelse, i växande. Inåt mot mig själv.
Allt det bästa idag till dig medsyster! Jag önskar dig en skön söndag där du gör det bästa av den för ditt eget liv❤️? / mt

Och detsamma till dig och din familj - All kärlek❤️ / mt

Stolt att jag överlevde en flygplats utan A. Väntade med att räkna ner tills jag var säker men nu har jag tickat av den här dagen ?

Jag mötte honom snabbt idag, han tog upp mobilen och började prata med någon, det kändes som att jag var luft att jag inte betydde någonting. Jag sa hej men fick ingen respons.
Jag blev lessen, det är naturligt, och då fick jag iden att fråga er som skriver här, eftersom jag bara har kontakt med människor som är anhöriga, och råden som jag har fått är typ , om han ringer på din dörr , öppna och säg till honom vilken skit stövel han är, men jag känner att det skulle jag tjäna någonting på, jag skulle aldrig vilja sjunka ner på samma nivå. Det är ändå en sjukdom som är djävulsk. Han har sagt till mig, vet du hur djävla hemskt det här är, och jag har svarat att jag inte vet hur djävulskt det är, eftersom jag inte har ett missbruk, men jag kan försöka att föreställa mig hur det är . jag vet att han tog upp mobilen för att slippa prata med mig, och jag vet att han nonchalerar mina sms. Inte för att jag sms terrar, jag har bara sänt två sms på 4 veckor. Ett var om pinkoden till mobil abonnemanget, som jag hade glömnt. Inget svar. Så efter ett par dagar sände jag att han kunde nå mig på kontant kortet. Inget svar.... Sedan har jag låtit det vara, eftersom han vet vart jag finns.
Tack för ditt svar föresten.

Det är inte alltid skönt att vara nykter, men ändå att föredra.
Ikväll går jag och lägger mig vanlig tid och somnar naturligt.