Senaste kommentarerna i forumet

Fina vänner!! Tack alla för ert stöd!! Jag behöver det ska gudarna veta.... Skrev igår ett mail till lärarna, jag berättade vad som hänt på fritids och att jag känner att det inte är en trygg plats för min son. Och att jag vill veta hur det ska gå till för att inte detsamma händer i klassen, där han fortfarande är trygg under deras vakande öga, för det tror jag faktiskt. De är tre väldigt fina kvinnor som jag har förtroende för, ännu så länge... De sa i morse när jag lämnade honom att mitt mail var sååå fint och att de redan börjat ta tag i detta. Hur hann jag inte få förklarat för mig så vi får väl se...
Men om jag så ska vända upp och ner på hela skolan ska inte min son någonsin fråga mig igen varför alla barn hatar honom!!!
Idag är jag inte trött trots att det känns som om jag står ensam på barrikaderna (dock med er med mig i tanken så helt ensam är jag inte) för att skydda min familj. Vad min man lever i för verklighet vet jag inte. Ibland undrar jag om han är dum på riktigt... Det känns som om ju mer jag öppnar mig och ju fler kort jag lägger på bordet desto mer sluten blir han, just nu är han en parodi på sig själv! det värsta av allt är att jag börjar misstänka att det är för sent, jag väntade för länge. I 15 år har jag trott att han ska släppa in mig i sin tankevärld, börja prata om vad han verkligen känner, sätta ord på sånt han bär på. Men inte ens nu när det käraste vi har, våra barn, blir hotade förändrar han sitt beteende. Det är som om han fortfarande är kvar i spädbarnstadiet och inte utvecklat någon objektpermanens!! Det som inte syns finns inte! Det ter sig mer och mer obegripligt för mig hur han fungerar för detta är inte bara alkoholrelaterat, jag har till min fasa upptäckt att hans mamma är likadan. Den ibland grymma verkligheten vi människor lever i skrämmer dem till förnekelse och tystnad. Och det är inte det att jag kräver att de ska sitta varje kväll och ha terapisamtal med mig men något annat än total tystnad hade nog varit till hjälp för hela situationen...
Men de tycker nog att jag är en hysterika som blåser upp allt. Jag vet att jag inte gör det men i deras värld är allting mellanmjölk....
Jag undrar hur jag någonsin kunde tro att jag skulle passa in i deras familj? I deras värld? Det är som om jag försökt pressa in mig i ett par jeans som är 5 nr för små i 15 års tid utan att fatta det. Kommer jag torka ihop och dö i den här insiktslösa miljön?
Han ringde nu. Första dagen i hans 45-åriga liv på ett "vanligt" jobb... Efter en livslång karriär i hästbranschen tvingade jag honom att skaffa ett extra jobb. Han tycker det är toppen men jag var ju ändå tvungen att visa honom vägen och pusha honom dit.
Kanske är jag orättvis, kanske har han en depression som varat hela hans vuxna liv. Antagligen. Men för helvete, han är och har varit vuxen länge. Allt kan väl inte vara mitt ansvar, eller?
Vad det är skönt att spy lite galla...
Jag är tacksam över att jag hittade hit till er, tacksam över att ha nått insikt om mitt missbruk av alkohol, tacksam över att äntligen kunna se mig själv med lite blidare ögon och djupt tacksam över den styrka och energi ett liv utan alkohol skänker mig.
Men jag håller med Indras dotter: "Det är synd om människorna..."

1.a dagen på båtjobbet, kom jag att tänka på mitt datum. Varit nykter 2 och ett halvt år..Tänker inte på tiden så mycket längre.Det bara rullar på.Så är livet, om vi inte tar tag i problemen, så har tiden bara rusat iväg.Jag vill inte bli ett gammalt fyllo.Jag vill leva, och ha det fint.Min enda väg är total nykterhet. Jag söker mig ofta till människor som inte dricker, eller har annat beroende.Det syns på många på båten att dom har alkoholproblem.Jag tycker synd om dom.Fan för att vara fast i ett beroende.Tankarna på sitt stimuli, mest hela tiden. Skam, skuld,, dåligt samvete som gnager på ens själ..Tack, universum och min omgivning, som hejar och peppar mig på min livsväg..Ha en fin och solig dag forumsvänner..Kram från en miss lyckad som gör sista intropasset ombord?

Vänt och vridit mig ett tag nu.Har en konstig känsla och obehag i kroppen.Så nu har jag satt på mig och går en runda runt kvarteret och andas in lite luft. Tagit en liten lugnande tablett och väntar på att den ska slå in. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner eller inte känner.Känner att ångesten pyr under ytan men det är bästa att den får stanna där. En känsla av tomhet eller likgiltighet men samtidigt så känner jag mig gråtmild tror jag. Känns så förvirrat!! Har inget sug, så även om jag skulle haft en drink framför mig nu så skulle jag inte ha druckit den. Men att känna sig som en zombie är ju inget man strävar efter eller..

Vad vill man? Vad känner man? Vad ska man? Vad kan man? - Just nu vet iallafall inte jag! Förutom att jag är SÅ trött på denna hjärna just nu..!

Känsla för känsla, tanke för tanke, Steg för steg och dag för dag. Det låter kanske lätt i praktiken men att leva efter det är som en labyrint.

Nu börjar ögonen bli tunga så nu väntar kudden på mig äntligen..
Och sen vet jag att man kommer vakna till sol och värme imorgon så det ger ju ett litet positivt ljus ...

natti natti

Ett förlåt från barnen är en liten början men jag känner att det behöver bli mer än så. Har liknande erfarenhet med ett av mina barn och som förälder blir man helt galen. Stå på dig Amanda och acceptera inte några ord utan det är handling som krävs. Lärare och personal behöver agera. Samtal med berörda barn och deras föräldrar kan vara en start. Efter ett flertal kränkningsanmälningar fick jag nog. När dottern vägrade gå till skolan så fick hon vara hemma och vi sa precis som det var till läraren. Skolan ska vara en trygg miljö och för att få till en hållbar förändring så behövs resurser. Dotterns klass har nu under ett år fått jobba med grundläggande värderingar, samspel, respekt mm. Mycket av detta har flera med sig hemifrån men tyvärr inte alla.
Jag förstår din frustration och din ilska. Använd den till något positivt och som bränsle till att orka.
Tänk om vi kunde lära våra barn att inkludera istället för att exkludera det som är annorlunda. Men där behöver vi säkert börja med oss själva.
Ge dig själv en lugn stund och som du skriver alkoholen löser inget. Våga be om hjälp när orken tryter för du behövs.
Kram
Ellan❤️

Vad imponerad jag blir av dig!
En sådan självinsikt och mod att ta beslutet att sluta dricka alkohol?
Du är bara 26 år och så klok. Håll fast i din nykterhet och du ska se hur mycket du vinner i längden.
Hitta andra nätverk och intressen som ger dig nya vänner.
Du är värd allt beröm???

Du är långt ifrån ensam att känna som du gör. Skönt att du har en pojkvän som stöttar dig i detta. Det är långt ifrån enkelt men det fantastiska är ju att det faktiskt går att leva nyktert. Jag tänkte tidigt att lika roligt som jag har haft onykter kommer jag inte att ha igen. Det är ju på ett sätt sant då den kicken vi får av kemiska substanser är så extrem. Sedan var det inte så roligt på slutet.., snarare ångestfyllt och nattsvart. Vilket enkelt går att förtränga... Det som är det bästa är dock att det blir roligt på ett nytt sätt. Det känns äkta. Men jag har fått prova mig fram. Långa middagar med mat och dryck inpå småtimmarna som jag tidigare älskat går bort. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt längre. Konserter fungerar fortfarande, det är tom roligare nu. Nu kan jag liksom vara med och diskutera låtlistan etc med de övriga. Prestationsinriktad träning har bytts ut mot yoga och skönlöpning. Du får undersöka och jag gissar att du kommer att upptäcka nya saker och sidor hos dig själv som du kommer att uppskatta.
Ge dig själv lite egenkärlek. Gör sådant du mår bra av. Att du varit nykter i 8 mån är fantastiskt bra gjort och du ska vara stolt. Sedan kan känslan av tomhet komma men det är kanske dags för nästa steg för dig. Finns det något du skulle vilja göra men som tidigare inte varit möjligt? Blir det för tufft så finns det möten att besöka och så forumet såklart.
Fortsätt skriv.
Kram
Ellan❤️

Ja Vinäger, hur komma tillbaka till styrkan vi hade, det är den stora frågan just nu...känner precis som du men blir också förbannad på situationen parallellt med ångesten. Panikattack har jag inte haft sedan i höstas tack o lov.
Min plan är att fortfarande försöka själv, måste klara detta!??

Min hund och jag mår prima i solen.
Min luriga följare ullabulla vilar snällt.

Ibland så vaknar hon till.
Regerar och gapar och tycker att hon minsann har rätt till..

Och visst är det så.
Visst har jag rätt till och är förtjänt av.
Men att jag som en besinningslös hoppar på en kaviartub för att klämma fram Min lösning eller min väg är inte rätt väg att gå.

Jag har skaffat mig sponsor och vi har börjat om från första steget.
Om och om igen så påminns jag om att min väg visserligen är påbörjad och en hel del hinder avverkade.

Men detta enkla och fundamentala:
Jag kan endast ha rätten att ta beslut för egen del utifrån vem jag är.
När jag blundar lite så sidosteppar jag så gärna över på andras gränser för att fösa ihop lite makt och kontroll.

Sa åt min särbo idag:
Du åt väl frukost?

Han är 53 år..
Sen kom jag på mig.
Vad har jag med det att göra?
Nä, sa han. Det är nog mitt problem.

Så grodorna ramlar liksom ur per automatik.
Må så vara om det bara är en frukost.
Men ibland har jag mycket tyngre artilleri och låter mig inte nöja med ett ickesvar.

Nåja..vågorna kluckar vidare,med eller utan frukost i magen.

Skulle tänka på mig själv och dra ner på jobbstressen, så tog semester i går. Alltså, det funkar inte att ha "fritt fram" för mig. Två liter (!) vin lyckades jag få i mig + 1 liter i måndags kväll. Det mest skrämmande är att jag tål mängden. Visserligen under flera timmar, men ändå... Sluddrar inte, balansen är ok, ingen märker något... Jo, jag somnar fortare än M, vilket aldrig händer annars. Men om det kommer upp kan jag skylla på att jag tagit en sömntablett.

Kollade i morse för första gången beroendecentrum i min kommundel och man kan komma på stödsamtal utan att journalanteckningar görs. Vet inte om det är den vägen jag ska gå eller om jag ska söka vc för mina panikångestattacker. Visst, det hör säkert ihop, men panikattacker vid stress fick jag innan jag började dricka på vardagar. Har dessutom en jättebra husläkare. Lite rädd dock att det tas prover och syns att jag dricker.

Fattar bara inte att allt gick så bra i början av mitt försök att bli nykter. Kanske går jag fortfarande och hoppas att den perioden ska komma tillbaka. Även för två år sedan hade jag ett uppehåll på ca 50 dagar som gick utan kamp.

Nu ger jag det till på måndag att bestämma mig. Är panikattackerna värre söker jag hjälp. Blir nog en nykter helg i alla fall, då M är med och vi inte tar något då vi är ensamma hemma. Skönt, men otroligt att jag inte klarar att fixa det själv. Den där stoltheten över alla nyktra dagar känns rätt avlägsen just nu. Bläää....

Jag tycker precis som Sisofys. Och du har helt rätt i att de vuxna ska ha nolltolerans när det gäller mobbning.
Det får inte förekomma helt enkelt!!
Jag tänker på dig och hoppas du får till en förändring.???

Nä, att göra så gott man kan är inte alltid nog... idag har han ont i magen och fick stanna hemma. Detta är inte slut, det har bara börjat. Ni har rätt allihop, att inte dricka och att stå upp för min son är det jag tänker göra, det enda jag kan göra. Det här ska upphöra nu. Han är liten, en liten udda fågel men det var jag också. Jag kom som åttaåring till ny skola i småstaden från hippiehem på landet. Med hemsydda kläder och alltid med någon slags leksak i handen svepte jag in i klassen och lärde mina nya klasskompisar hur man kunde leta saker i containrar och leka på ställen de aldrig hade kommit på tidigare. Jag var vild och annorlunda och även om vissa föräldrar och följaktligen deras barn kallade min familj för teaterpatrask och gjorde sitt bästa för att utesluta mig fungerade det inte. Jag hade redan hunnit skaffa vänner. Det har inte min son, där är vi olika, medan jag hade en enorm social förmåga har han det inte. Vem ställer sig bakom honom i skolan? Lärarna? Möjligtvis. Men fritidsledarna? Det är på fritids de värsta påhoppen har skett och det tänker jag reda ut vad det beror på. Och jag vill veta vad föräldrarna till dessa barn får höra och vad de har att säga.
Jag må vara långt ifrån perfekt men en sak har jag och det är rättspatos. Jag skulle ALDRIG tillåta mitt barn att behandla någon annan illa. Det går emot allt jag tycker och allt jag lärt mig. Så jag undrar verkligen vad dessa föräldrar har att säga... För så mkt förstår jag ju, detta beteende kommer ju någonstans ifrån. Som för dig Ullabulla, det är inte konstigt alls att du hanterade det på det sätt du gjorde, det är mänsklig logik! Våld föder våld heter det ju och är helt sant. Det enda felet är ju att det skulle funnits vuxna som såg, förstod och gick emellan. Och som stoppade det.
Idag känner jag en sak: Jag kommer inte tillåta att mitt barn blir illa behandlat. Det spelar ingen roll vilka åtgärder jag måste ta till men detta slutar nu.
Tack för att ni finns och är mina vänner, jag behöver er❤️❤️❤️❤️

Du skriver att lärarna gör så gott de kan... jag hållet inte med. Han är rätt liten din son, eller hur? När barn i grupp ger sig på en annan, så har det varit flera incidenter tidigare som hade kunnat uppmärksammas och bearbetas. De ska ha en plan mot kränkande behandling och jobba med förebyggande åtgärder. Hade de varit duktiga på det här så kanske det inte skulle hända. Tendenser till att ge sig på nån finns alltid, men lärare kan stoppa det genom förebyggande arbete.
Ställ till ett jäkla liv, tänker jag. Kräv att få veta vilka konkreta åtgärder som skolan gör. Läs skolans plan mor kränkande behandling. Läs skollagens 6 kap. Där står vad skolan är skyldig att göra när sånt här händer. Rektor och huvudman ska informeras och ska utreda, dokumentera. Det finns få saker som gör så ont som när barnen far illa, men det finns också ett signalvärde i att ställa till med ett jäkla liv. Man visar både sitt barn och personal att det inte är ok. Och de har makt att stoppa sånt här, med rätt sätt att arbeta. Det blir svårare och svårare ju äldre barnen blir och ju mer som har accepterats, så jag rekommenderar verkligen att du bråkar som sjutton nu. Kräv konkreta dokumenterade åtgärder, Kräv att de jobbar med planen mot kränkande behandling. Och gläds åt att du är nykter ?, annars hade du kanske också missat det här.
Hoppas det ordnar sig, Amanda!

Åh tack för ditt svar Ellan! En tröst är alltid att man inte är den enda som känner såhär. Jag har inte gått på AA, jag har min pojkvän som stöttar mig endel. Jag läste på om alkohol, böcker, läste mycket på detta forum. Inombords kände jag verkligen att det inte höll längre. Jag växte upp med en pappa som är alkoholist och jag började se spår av mig i honom. Aldrig nöjd, drack i smyg, vardag, helger, drack dagen efter fylla. Så jag gick bara ut offentligt med att jag hade alkoholproblem och nu får det vara bra. Men samtidigt har jag ingen i vardagen som har mina problem, så det är lite jobbigt att inte ha någon att prata med som verkligen förstår. Terapi har jag gått i andra perioder i andra delar av livet av andra anledningar.
Men ja, precis som du säger så behöver jag nog bli vän med mig själv. För just nu är jag mest besviken på mig själv hela tiden och pratar ner mig. Känns som jag gått ner mig och bara känner för att stanna där. Stort tack för ditt stöd och grymt gjort av dig med två år!!❤️

Hej,
Jag känner igen mig i din beskrivning och har nu varit nykter i lite mer än två år. Är lite äldre än du dock och har familj.
För mig blev lösningen att börja bli vän med mig själv. Lära känna den nyktra tjejen och komma underfund med henne. Jag hade en period där jag kände mig som du beskriver det. Jag var vilsen och visste knappt vem jag var längre. Vad uppskattade jag i livet? Vad gillade jag att göra? Vilken färg på väggarna ville jag ha? Alla frågor blev stora... men sakta kröp den nya tjejen fram. Jag fick ta det lugnt och känna mig för. Göra om och lära om. Nu funderar jag på att skola om mig och byta jobb. För den som sitter framför datorn hela dagarna med siffror högt och lågt är inte den jag är idag. Men det får ta sin tid tänker jag.
Starkt att du håller i nykterheten.❤️ Har du något stöd i detta? Några möten eller samtal som hjälper dig? Själv går jag på AA vilket jag trivs med men har även vänt ut och in på mig själv i terapi. Bitarna faller på plats om vi gör små små saker i taget.
Kram
Ellan

Ja vinäger, så är det förstås. Många jobb innehåller mycket av det du beskriver.

Jag tror jag liksom fantiserade ihop hur det skulle vara för mig att jobba där. Men jag har ju också massor av hat mot alkohol så det är ju kanske inte så konstigt att jag ogillar systemet ? Jag skulle må rätt dåligt av att jobba i en affär som säljer hockeyutrustning också ?

Men ja... hela grejen med att alkohol är en laglig drog är för mig helt obegripligt numera.

Läste en artikel om Gudrun Schyman och en kommande dokumentär om henne (tror jag det var). Rubriken var något liknande "hela vårt samhälle är alkoholiserat" och hon pratade om alkoholnormen vi har. Just alkoholnormen har jag skrivit mkt om i mina inlägg förut. För den påverkade mig enormt förut, även under mina långa nyktra perioder. Och kanske även nu... Jag tyckte det var rätt klockrent att beskriva hela vårt samhälle som alkoholiserat. Det ÄR ju så. Och jag vet inte men jag känner att systembolaget och klirret från en systemetpåse symboliserar hela den samhällsalkoholiseringen. Jag har aldrig sparat påsar därifrån och typ haft min matlåda i en sån. Jag har alltid kastat dem. Alltid. De synliggör nåt så sorgligt med vårt samhälle.

De flesta är så oskyldiga i den här röran. Man föds ju in i det nästan. Och det är ju det som är problemet. Hade inte alkoholnormen varit så oerhört stark hade jag aldrig druckit. Jag drack inte förrän sista året i gymnasiet och jag gjorde det ENBART för att passa in. Det gick knappt annars. Men jag undvek alkohol så länge jag kunde. Önskar jag hade haft starka nyktra förebilder runt mig men det hade jag inte. Jag tror snarare de runt mig drog en lättnadens suck när jag äntligen blev "normal" och började dricka.

Jag ska i alla fall alltid vara den nyktra starka förebilden för mina barn. De ska alltid kunna känna att det är normalt att inte dricka.

Ha en skön kväll och god natt allihop ❤

... skickar jag över nätet. Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns att vara i din situation, men du har min omtanke <3

Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Visst är det sorgligt att rädsla kan sprida sig som elakheter mellan människor.
Inte är du bitter, du skriver ju att du är ledsen. Och ensam. Skönt att du kan dela känslorna här och inte dricka bort dem.
Och visst hör hela livssituationen hemma på det här forumet, för behovet att fly hänger ju ihop med det.
Kärlek till dig

Hur jag blev lite utsatt i sjuan på högstadiet.
Kom lite på kant och utanför.
Försökte passa in och var kanske inget regelrätt mobbingoffer.

Men någon sorts förskjutning där jag fick lite hack här och där hade blivit verklighet

Men sen till min "smala lycka" så hittade klassen en annan tjej.
Vem gick först i ledet,jo ullabulla i sin iver att skjuta det som påbörjats mot mig till någon annan.

Det gick rätt långt,den stackars tjejen blev lite av ett hatobjekt och krismöte kom.
Men jag satt där och försvarade min rätt att utesluta och tracka ned denna tjej.

Jag har förstått att det var min egen rädsla att hamna i utanförskap som drev mig.
Också hennes oförmåga och ovilja att anpassa sig som jag i alla fall tror,gjorde att det eskalerade.

Det är ett svart och fult minne som jag inte kan radera bort.

Jag har ofta plockat fram det och försökt förstå bortom det som hände.

Jag tror tyvärr att vi inte alltid är så utvecklade som vi önskar.

Som på något vis gör att vi gaddar ihop oss mot den som inte kan eller vill eller ens förstår hur den ska anpassa sig.

Grymt och omänskligt,men likafullt vanligt förekommande på skolor och arbetsplatser.

Jag lider med dig och din son amanda..
Jag hoppas att skolan kan hitta något sätt att skydda honom så långt det är möjligt.

Idag är mitt förhållande med A inte så trassligt, idag är det slut mellan oss. Mest för att så mycket annat är trassligt... Viktigare saker än mitt idiotiska behov av att låtsas som det regnar.
Jag skriver här om detta för att jag är så ledsen, orolig och arg och måste få det ur mig. Här hemma vill ingen lyssna på mina känslor, de är trötta på dem tror jag...(”De” är alltså min man och min svärmor, de enda vuxna jag har att tillgå just nu.) Ännu en gång har min yngsta son med språkstörning blivit utsatt för elakheter på fritids. Denna gång även av en flicka som tidigare varit hans vän vilket för honom gjorde sveket än värre. Lärare och fritidsledare gör så gott de kan och de pratar med barnen som är inblandade och de säger förlåt... sedan börjar det om någon vecka senare. Jag blir så ledsen över att vi människor har denna funktion i oss, ”vi och dom”, rädslan för det vi inte förstår, vår drift att vilja skada de som inte är normativa och passar in. För detta gäller inte bara mitt barn, detta gäller alla som är annorlunda. Jämfört med vad kan man ju undra... Vi här på forumet till exempel, detta forum som är så viktigt för oss, här kan vi visa vilka vi är i skydd av anonymiteten och finna samhörighet, värme och stöd som vi inte tror oss kunna få ute i samhället. För där skulle vi sticka ut, bli bedömda och dömda. Även om många av oss blir förvånade över hur mkt stöd vi ändå får när vi ”kommer ut” med vår problematik så har vi nog alla tvekat av både rädsla och skam.
Min son är snäll, glad och kreativ, han gör bokstavligen inte en fluga förnär men han förstår inte de oskrivna reglerna för hur lekar fungerar, han beter sig udda många gånger men aldrig med avsikt att skada någon. Lärarna beskriver hur de får hjälpa honom in i leken med andra barn och jag förstår precis vad de menar, han har ett språk och kroppsspråk som barnen inte förstår och han förstår inte dem. Jag känner mig så hjälplös... De barn som varit dumma med honom kom fram och bad mig om ursäkt, jag försökte vara pedagogisk men helst ville jag bara strypa dem... Det får man kanske inte säga att man vill men det skiter jag i, jag ville bara skrika åt dem hur äckliga de är som i grupp ger sig på en person bara för att han inte är som dem... Det gjorde jag som tur är inte men när det händer igen vet jag inte hur jag reagerar. För det som gör mig så förtvivlad är att jag har svårt att föreställa mig att det INTE kommer hända igen, för sån är världen och sådana är vi människor. Som AlkoD sa till mig en gång, människan föds inte ond och vårt mål är kärlek. Det är sant men ändå lyckas inte alla nå detta mål, vi formas av det och formar vår omgivning, istället odlas hatet och det är en så stor sorg för mig att se detta konkretiseras i min sons öde. Jag blir bara så ledsen och idag tycker jag väldigt, väldigt illa om mänskligheten och dess jävla komplexitet. Varför kan inte en liten vänlig pojke med lite roliga tics bara få samla på sina insekter på rasten utan att bli inträngd i ett hörn av ett antal barn som inte står ut med att han inte är som dem? Jag har till och med frågat lärarna om han provocerar dem för jag förstår inte behovet av att utsätta en annan människa för förnedring.
Vad jag frågar mig idag är vad det är för fel på oss människor? Var kommer vår destruktivitet ifrån och skulle världen se ut sån här om alla föräldrar såg till att lära sina barn människovärde.... för idag, när allt jag känner är raseri över att någon skadat mitt barn är jag hämndlysten och hatisk, då har jag fullständigt tappat min objektivitet och glömt allt det fina vi människor är kapabla till. Då förstår jag varför vi människor inte kan låta bli att skada varandra...
Jag hoppas alla haft en bättre dag och känner vackrare känslor än jag gör just nu. Detta inlägg kanske inte har med A att göra men det skiter jag i, vi är människor, inte bara alkoholister, livet pågår hela tiden och alkohol hjälper oss sannerligen inte att leva det.
Not one bit....

Känner människor som arbetar där och gjort under många år. Åtminstone två av dem har egna erfarenheter av vad A kan ställa till med. Tänker att de ser det som att kunna hjälpa med några ord då och då. Och alternativet att alkohol säljs i livsmedelsaffärer, då är detta för dem bättre. Dessutom, hur många arbeten innehåller inte misär och tveksamma beslut, speciellt inom psykiatrin och socialförvaltningen, framför allt då det är barn inblandade? Men förstår tankegångarna, det är knappast ett drömjobb för mig heller.

Ha en bra dag!

Jaa de borde ju se mycket. Men å andra sidan sitter de där och säljer... Jag undrar om man kan det ett långt yrkesliv om man ens anar vad alkohol gör med människor och familjer. Alltså om man har den insikten överhuvudtaget... kan man ens arbeta på en sådan absurd plats?

Jag känner också en som arbetar på systemet. Har aldrig hört honom prata om kunder alls... det kanske hör till deras policy att inte göra det. Och det är i så fall bra tycker jag. Men jag vet inte om det är därför han inte pratar eller om det är för att han inte tänker på människorna bakom inköpen.

Vill inte förolämpa nån som kanske har anhöriga eller dylikt som arbetar där. Men för mig är det ett obegripligt ställe att jobba på. Så himla sjukt ställe. Så har jag alltid känt. Att det är ett sjukt ställe. Jag har aldrig nånsin känt mig bekväm där. Inte ens långt innan mitt eget missbruk började. Har alltid känt att det stället är fel. Nu menar jag inte att systembolaget som idé är fel. Jag är glad att det inte finns starkare än folköl på mataffären. Jag menar bara att alkohol som den enda varan i en butik känns fel och sjuk.

Som sagt, menar inte och vill inte förolämpa nån.

Jag är åter igen vaken mitt i natten pga stress över mitt jobb. Känns inte så trevligt att vara klarvaken när klockan snart är två på natten. Jag vågar inte ens ställa klockan för då kommer jag se hur få timmar jag har på mig att få lite sömn. Usch... 3 h blir det ungefär om jag somnar nu. Den vetenskapen gör att jag absolut inte kommer kunna sova.

Mitt arbete ter sig också lite sjukt nu inser jag. När det gör att jag ligger vaken såhär.

Men imorgon kommer en ny natt och då kommer jag nog sova bättre. Det får vara trösten.

Godnatt allihopa och god morgon ?

Ligger i min hytt!! Att det skulle ta över 30 år innan jag kom ut på sjön igen.Kom fram nu på natten..Lite bök innan jag hittade parkering och vaken personal..Det känns suveränt bra..Hemtamt..Hoppas det känns bra hela vägen..Skulle aldrig kunnat jobba på sjön för 5 år sedan..Hade aldrig vågat för att jag hade missbruk.Inte lämna mindre barn med exet heller. Just nu denna natt känns livet magiskt..Sov gott..Kram..

Suttit och funderat på vad man kan göra under sommaren. Tristess kan bli ett problem för mig.Det var nog en av anledningarna att återfallet kom på besök. Har blivit bjuden till Norge till ett par vänner.Men jag minns hur det blev förra sommaren.Så nä tack ? Får bara rysningar bara jag tänker på det.Vi söp som svin och när vi inte gjorde det så sprang jag ändå upp titt som tätt till mitt rum och tog några klunkar från vodka flaskan som jag hade med mig i väskan!

Jag kan inte göra något storslaget. Ekonomin tillåter inte det.De man hann spara under månaderna man var nykter har nu gått till hundens vetrinärs kostnader ink mina tänder. Innan söp jag upp varje krona som va över efter räkningarna va betalda så blev aldrig något sparat. Så nu är man lite besviken att man inte kan göra något speciellt i sommar ( men varje krona va vofsen värd) Men ska ändå pröva att tänka positivt. De finns säkert mycket att göra om fantasin tillåter det.Men vad ? Funderat på att köpa en billig cykel (som är tillräcklig bra så man njuter av att cykla på den) älskar/älskade att cykla förut, och då träna. Funderat på zumba.Dans har alltid varit en stor passion. Men de va även en av ursäkterna som jag använde när folk påpekade att jag va ute och festade mycket - Ja men jag älskar att dansa,var ska jag annars göra det någonstans (men jag stod vid baren/bordet och rörde mig lite medans man hinkade i sig istället ) I Skåne kan man köpa ett sommar kort som varar hela sommaren och man får åka var som helst i Skåne när som helst.Men var och vad kan man se ?..Är lite tom i Hjärnkontoret men känner att jag måste ha något mål, något att se framemot! Får googla lite imorgon..☺️

Natti natti..

Känner 2 kvinnor som jobbar på bolaget.Det måste ju finnas massor av personer personalen ser har problem..Undrar hur det känns att sälja till dom. Kanske man blir extra ilsken när exet fortfarande super och våra barn mår dåligt av det..Kram fina lim..Så skönt att ha ledigt när solen skiner..

Tack Sessi. Jag har inga andra planer än att fortsätta leva nykter.