Senaste kommentarerna i forumet

Det blev mycket att fundera på... Jag har aldrig upplevt den senare typen av sug, som känns i kroppen. Det är stor skillnad mot när jag slutade röka. Då upplevde jag verkligen ett rent kroppsligt sug. Det kröp i hela kroppen. Huvudet frös på nåt märkligt vis. Jag trodde jag skulle bli galen. Jag hade nog i riktigt svåra stunder kunnat råna närmsta intet ont anande rökare på hens cigarettbestånd. Så har det aldrig känts att avstå från alkohol, utan det behovet handlar om tankar och känslor som jag vill ta udden av med ett behagligt rus. Ibland tar jag i litet väl mycket, så att ruset blir starkare än planerat, men inga karatefyllor. Eller jo, med några års mellanrum kan jag råka hamna i det också. Pga bristen på kroppsligt obehag tänker jag att mitt beroende, om det ens kan kallas så när det nu framstår som så futtigt mot många andras, är av helt psykologisk art.

Jag kanske har missförstått det helt och hållet.Men om inte. så kan de ge mig en viss förklaring om vissa saker och ting som jag inte har förstått/haft förklaring till.

Jag läste mycket här igår -överallt.Någonstanns så skrev någon om psykisk beroende och fysiskt beroende.Just då så reflekterade jag inte så mycket över det.Men sen kom funderingarna vad de egentligen betyder.Jag vet skillnaden mellan dom två.Men kanske inte riktigt vad det menas.Jag gick in och läste mycket om de. Och fann mycket fakta ang de.

Men hur ser/känner man skillnaden mellan dom två egentligen?? Hjärnan styr ju allt även om man känner kroppsligt sug?? Hur kan det visa sig??Är det så att man omedvetet känner/tänker på något som man kanske inte reagerar att man har gjort,och då kommer suget??.Och när man har fått suget så börjar man hitta ursäkter/anledningar för att dricka.Så det blir psykiskt ?? Eller är det verkligen kroppen som får ett sug.Att man har skadat kroppen så pass att "abstinens" finns kvar för alltid (men i små doser) och de är det som är det fysiska suget?..

Jag har "bara" tänkt -Du är Alkoholist en beroende.Men jag har nog alltid tänkt endast på den känslomässiga biten.Tänkt att de är det som är problemet även om jag egentligen inte ens tänkt eller kännt någon speciellt, eller någon negativ tanke.Men har inte riktigt relaterat de till fysiskt sug..

Som ex igår.Jag var full igång hela dagen.Tankarna va koncentrerade på just de jag gjorde hela tiden.Men det skedde några gånger att jag kände ett kraftig sug helt plötsligt och sen kom känslan/tanken -Det skulle vara gott med en öl.Kände bara att de vore gott.Ingen jobbig psykiska känslor/tankar. Kan/är det fysik beroende??

När jag exempelvis känner mig irriterad (som är mitt största problem)Så går tankarna direkt till Alkoholen. Att kunna få lugnet, och kunna tagga ner (inbillning pga det oftast blir kraftigare) Ser de som psykiskt..

När jag helt utan anledning (som jag ser det nu) så kommer suget i "halsen ner till mellangärdet och magen" De är som om de är något som fattas. svårt att förklara? Är de fysiskt?

Vet om att de blev många frågetecken? Men nöjer mig om jag får något svar på någon av dom..

Kramar..?

Så kallades det i någon artikel jag läste. Jag är assjuk. Det hjälper inte direkt tillfrisknandet att man framstår som så himla duktig och kompetent och får idel lovord... Jag har tex fått väldigt saftiga löneökningar under de senaste åren, just för att chefer premierar oss som "ser och tar ansvar för helheten", i folkmun - sköter sitt eget och alla andras jobb samtidigt. Men insikt är första steget, eller hur? På något vis ska det väl gå att bli oduktig...

Och just den utsuddade gränsen gör det ansvarslösa ansvarstagandet så oändligt.
Man vet inte var det (jaget) börjar och slutar.
Så till slut står man där med sörja upp över öronen och undrar hur det gick till.

Men det vet man nog bara man orkar tänka efter.
Man såg till att bygga sitt eget berg av gränslöshet som torkade ut en inifrån och ut och tömde en på all kraft.

Men insikter staplas på insikter.
Och för varje insikt som sakta får börja gro och klarna så blir man en liten smula klokare,till nästa gång :)

Just det där ansvarstagandet som du skriver om mirabelle är för mig också en form av kontroll och makt.
Jag får makt och kontroll över de människor jag tycks hjälpa.
Min plats blir större och viktigare och jag inbillar mig åtminstoe själv att jag gör en nödvändig insats.

Men ibland när jag granskar motiven så handlar det om någon sorts självfrotterande,dvs jag gör det för min egen skull på andras bekostnad.
För det kostar på för mycket att säga,men nejdu,det där är ditt problem att lösa.
Mitt slutar här och där tar ditt vid.

Gör jag så,då släpper jag kontrollen och faller och får faktiskt lov att ta konsekvenserna av att denne "oansvarige" inte följer upp situationen på det sätt jag vill.

Och Mirabelle,medberoende är nog vanligt vid dåligt psykiskt mående hos föräldrarna.
Jag tjongade både missbruk och psykiskt dåligt mående så jag har en del berg kvar att bestiga innan jag kan kana utför igen..

... som alltid i din tråd. Nu håller vi! <3

Vinäger..Det kanske verkar lättare att sluta för vissa av oss, men jag tex läste på forumet plus annan litteratur, pratade med alla som kände till problemet alkoholberoende innan jag startade tråd på forumet. .Så mina återfall(lyckades ju varken minska eller sluta på flera år) är inte dokumenterade på forumet..Utan enbart i min hjärna..Jag tycker du känns starkare och mer insiktsfull nu än tidigare..Så kämpa på..Det kommer bättre tider om vi vill..Varm Kram..

Att välja bort sådant som eventuellt triggar. Vill komma till insikten om att jag skulle hälla ur och ser t o m framför mig hur jag gör det utan problem. Min inre målbild, att tacka nej utan att fundera.

Är ännu lite svajig, inte i min övertygelse egentligen, men i mitt självklara nyktra liv. Känner nog mest en sorg över att mitt liv blev som det blev. Egentligen inte över att inte (kunna) dricka A - tvärtom - men att livet tog en sådan komplicerad riktning, att jag hamnade här. Längtar inte ett dugg efter giftet, men efter att slippa tankarna på det, även om dessa är helt inställda på att inte dricka.

Ännu en gång, blir så inspirerad av alla er som varit nyktra länge. Av er som börjar känna en naturlig (jag återkommer ofta till det ordet) nykterhet. Att inte behöva brottas med tankarna på A. Att vakna till en självklar vit dag efter en vit kväll.

Jag är inte där än, men jag är banne mig på väg... Ni ger mig hopp och leder mig framåt. ♡ Kram

Det låter fint att du ville hjälpa och stötta mig i fantasin..Men du gör det på riktigt också..Din historia om återfall efter 14 år, bär jag med mig resten av livet.Hoppas du har en riktigt härlig dag..Det är du värd.

Ibland har jag svårt att hänga med i vissa trådar.Beror på hur länge personen har haft den och hur många kommentarer de finns.Läster alltid dom första kommentarerna och sen dom sista för att kunna få en överblick av personen och den problematik och tankar.Men sen är det svårt att veta vad som har skett under tiden..
Så din summering ger mig en hint "vem du är,hur det har gått och hur du tänker" Och vilken fantastisk syn du har på saker och ting.Verkar vara väldigt jordnära.Och du lurar inte dig själv hur saker och ting är. Du har insikt på många plan. Du är en person som gör misstag.Tänker igenom de,känner och försöker att förstå."Men sen även att du kan släppa det" för det verkar som du förstår att du är mänsklig och kan gör fel. De iallafall mitt intryck när jag har läst..

Kram

Åh, vad glad jag blir att mitt inlägg inspirerar dig till att (kanske) berätta för din man. Alltså, det blev avgörande för mig. Förstår precis vad du menar om att det inte finns någon väg tillbaka, men snart väljer du det steget. Säger som ungdomarna: Gör't!

Jag har insett att jag har en sådan där medberoendepersonlighet. Tror det var pga något av dina inlägg som jag googlade efter info och gjorde tester... I mitt fall handlar det inte om substansmissbruk iofs, så jag vet inte om det räknas på riktigt. Jag utvecklade min medberoendepersonlighet redan i barndomen, som del av en emotionellt och socialt dysfunktionell familj. Att ta ansvar för familjens beteende och reaktionerna från omgivningen var nog en rätt naturlig konsekvens iom att det fick konsekvenser för mig själv. Barnet som ville följa spelets regler och vara med i gemenskapen fick inte inträde. Samma sak nu i vuxen ålder. Att hålla andra under armarna, kudda och sopa undan har jag gjort för att deras oförmåga får konsekvenser för mig personligen, eller för mina barn. Under senare år har mitt beteende även läckt in i arbetslivet. Jag gör likadant i förhållande till kollegor som inte klarar av sitt uppdrag. För att deras oförmåga får konsekvenser för mig personligen i form av en kaotisk arbetsmiljö, och för lidande tredje part. Så, min slutledning blir att ansvarstagandet för andras misslyckanden växer fram i strävan att skydda sig själv och det man värderar högt från konsekvenserna. Någonstans på vägen suddas de egna konturerna ut så till den milda grad att det blir omöjligt att skilja på mitt och ditt.

Vilken resa och vilken bra beskrivning. Känner igen mycket. Kanske kommer din historia att få mig att berätta för min man. Är ganska säker på att han kommer reagera precis som din man. Så egentligen vet jag inte varför jag tvekar. Förmodligen för att det då kommer att bli svårt att ångra mig...

Du har en så fin förlåtande attityd mot dig själv. Jag är rädd för att om jag faller igenom och tar ett återfall- även om det är ett litet- så är jag rädd att jag kommer hamna i en djup mörk grop som jag inte kommer kunna ta mig upp ur. Det ger hopp att läsa att det inte behöver vara så. Vi förtjänar att vara snälla mot oss själva nu.
Så himla bra jobbat!

Vilken resa i personlig utveckling och livskunskap din nykterhet har fört dig på! Och du har sugit åt dig alla de lärdomar livet vill lära den ödmjuke. Det är en spännande metamorphos vi genomgår, och vi är modiga nog att vara i den, även när marken gungar under fötterna. Hejja oss. Hejja dig! Kram

Kollar i min egen tråd och vill summera lite. Ser att jag varit medlem i åtta månader och två dagar. Passerade också inlägg nummer 500 i går kväll.

I dag är det exakt ett halvår sedan jag skapade min tråd "Ett ärligt försök!". Läser att jag startade med ca tio nyktra dagar, men föll tillbaka. Sedan var det mörker några veckor och jag visste inte hur jag skulle göra.

Vidare peppades jag av många här att berätta för min man, något som tidigare känts helt otänkbart: "Det här måste jag fixa på egen hand". Den 20 november strax före fem på morgonen sa jag som det var, rakt upp och ner. Vilken lättnad! Att M skulle stötta fullt ut och lite till visste jag, men mitt beslut att berätta tog lång tid på sig att mogna. Han bestämde sig direkt för att hjälpa mig genom att själv avstå, trots att han inte har några problem med att njuta av endast ett eller två glas.

Den största fördelen med att ha berättat för M är att jag inte kan dricka utan att tänka på att han vet. Förr drack vi varje helg, en hel del tillsammans och jag dubbelt i smyg. I det här fallet är skammen en fördel, den håller mig tillbaka. Lite stolthet på det och intaget minskar betydligt. All alkohol är på min begäran inlåst och endast M har nyckeln.

Då mannen inte tror på att bestämma över någon annan vet jag att jag bara behöver säga till, så hämtar han det här vill ha. En nackdel ibland när tankarna smyger sig på, men också en fördel då jag tränar mig på verkligheten. A finns ju överallt och är svår att aldrig konfronteras med. Dock skulle jag inte fixa att ha nyckeln själv. Det är trots allt ett stort hinder att be M att hämta. Grunden är iaf att vi inte dricker hemma, inga diskussioner kring detta, men jag har alltid möjligheten.

De två första månaderna var det inga problem alls. Gissar att envisheten höll alla tankar på A borta. Sedan kom suget. Jäklar, vilket sug jag hade under många veckor. För det mesta stod jag emot helt, några gånger smakade jag, men lämnade utan att dricka ur. Kände mig uppgiven flera gånger och undrade om det aldrig skulle gå över.

För ett par månader sedan började jag med L-glutamin, men trodde nog inte så mycket på det utan det var mest ett desperat försök att få tyst på A-hjärnan. Var lite nere ett tag, började ta tag i de värsta stressmomenten i mitt jobb. Sa ifrån mig vissa uppdrag. Efter ett tag noterade jag att jag kände ett lugn. Längtan efter A minskade avsevärt och det var det viktigaste, oavsett orsak.

Förra helgen slog det slint helt och hållet, men efter att ha analyserat det hela in absurdum nöjer jag mig nu med att det var ett sjuhelsikes, dock oplanerat, återfall. Nåväl, jag kravlade mig snabbt upp igen, vad skulle jag ligga kvar där för?

Under de här fem månaderna har jag druckit något vid ca tio tillfällen, inklusive förra tokhelgen. Det ger mig ca 150 nyktra dagar. De senaste åren var jag glad om jag fick ihop en vit dag per månad!

Vad vill jag säga med allt detta svammel då? Kanske att det tidigt gäller att hitta de positiva aspekterna. I början grävde jag ner mig totalt om jag ens kände för att smaka på något. Den inre stenhårda domaren. Nu tillåter jag mig att känna en sorg över hur livet blev, men jag fastnar inte i den. En stor skillnad. Som jag nyligen kommenterat, jag accepterar och låter vara.

Numera försöker jag ta en stund i taget och varje A-fri dag känns som en vinst. Långt där framme ser jag mig som en naturligt nykter människa. Alternativen är inte förhandlingsbara.

Ha en fin söndag. ♡ Nu håller vi!

hamnade på en öde ö i lag med dig och en spritflaska, skulle jag hälla ut spriten och hålla om dig Miss lyckad.

Lycka till med ditt nya sjöjobb.

Kramar

Mitt råd är att målet ska vara total nykterhet för all framtid. Har man ett problemdrickande och är beroende så kan man inte lära sej att dricka "normalt". Det låter kanske hårt men egentligen är det mycket lättare. Då behöver man aldrig mer fundera på när och hur mycket man kan dricka. Andras erfarenheter visar att det är ytterst få som kan dricka måttligt om man utvecklat ett beroende. Vi som hittat till detta forum är inte såna.
Det fina är att det går alldeles utmärkt att leva ett bra och rikt liv utan alkohol. Det blir inget straff eller uppoffring.

Godnatt och sov gott?

Tack så mycket.Ska verkligen göra ☺️

Ursäkta, men så befriande härligt att läsa om din fixardag. Tur att det inte blev klart någon gång, så slapp du tänka på öl...

I morgon är en ny dag! ♡

Miss_blonde, L-glutamin är en aminosyra som är ett hjälpmedel vid behandling av flera olika sorters missbruk. Det jag har använt är ett pulver som jag rört ut i ett halvt till ett glas vatten. Tas helst på fastande mage och inte tillsammans med het dryck eller mat. En tesked pulver två-tre gånger har jag tagit. Det ger ganska snabb effekt vad gäller sug. Går att beställas på många ställen, själv har jag köpt mitt via ett nätapotek. Inte särskilt dyrt, mycket billigare än vin iaf. ? Googla L-glutamin+alkohol för att läsa mer. Rekommenderas starkt att testa. Lycka till!

Uppdatering: 2-3 gånger om dagen, förstås.

beroende av alkohol, men torts detta är vi väldigt olika.
Mitt mål var väldigt kortsiktiga i början och det fungerade inte. Jag lyssnade på andra och de sa "en dag i taget".
Jag testade och det var alltid kaos, jag drack bara mer och mer under 15 år. "Man måste nå botten" sa folk. Jag väntade på en katastrof, det hände några pinsamma saker, men jag har tagit mig ur dem ganska bra, även för bra.
Tills en vacker dag bestämde jag: aldrig mer alkohol. Jag klarar inte av det, jag vill sluta för alltid, för evigt.
Och för mig fungerar det. Jag mår bra av att känna att jag bestämmer, jag är envis, jag är stark, jag vill detta.
Så, min råd är: känn efter, lyssna på dig själv, var inte rädd att sätta målet för högt för att det kan fungera för en del.
Och var snäll mot dig själv :)

Vad är L-glutamin för något? Har läst om de förut i andra trådar. Hur hjälper den en? Hur känner du att det hjälper dig.Ochr kan man köpa de?

Tacksam för svar ?

"Tvinga dig inte att fira". Bra uttryckt!

Att bara acceptera tror jag får mig att snart känna stolthet igen.

Ha en fin kväll alla kämpar. ♡

"städat" och donat hela dagen.Och nu ser de värre ut än när jag började.Det gick super först.Dammade och plockade bort och slängde saker.Sen gick det bara neråt.Började helt plötsligt möblera men ångrade mig. Hann ta tillbaka vissa saker där dom hade varit.Men låter de andra vara för jag kom på att jag behövde tvätta så jag sprang ner för att se om det fanns någon tid.Och de gjorde det.Så jag slängde in en tvätt. "Glömmer" bort alla saker som jag har dragit ut från skåpen och som nu står och ligger överallt.Helt plötsligt får jag för mig att göra en egen tavla av ramen jag har hemma.Börjar att klippa,limma och spika.Tyg överallt.Kom då på att jag skulle ju ha rengjort ugnen,men medlet hade redan stelnat. Sätter mig och tar en cigg,och då började jag fundera ang mina fönster -Dom behöver gardiner.Så jag går ner källaren och ser efter.Hittar några som jag hade i min förra lgh.Så jag satte upp dom.Men de såg för jäkligt ut så tog ner dom igen.Jag började må ila och kom på att jag inte hade ätit något idag.Så gick och handlade.Blev det något lätt!? -Nädå. Jag skulle visst göra en middag för 4 verkade det som.Jag satte mig och åt när jag helt plötsligt kom på tvätten.Kom ner nästan precis innan dörren skulle låst av sig själv.Får upp min blöta tvätt. Sätter mig och fortsätter och äta.Så nu sitter jag här med saker överallt,fullt med disk och fullt med sopor, och sen får man inte glömma min blöta tvätt och en halv gjord tavla. Och de "sjukaste" är att jag har tänkt en antal gånger under dagen - Fy vad det skulle varit gott med någon öl när allt är klart,fint och rent.Var som jag inte såg att det blev värre och inget blev gjort..

Så typiskt av mig att bli så disträ-Jag i ett nötskal.Jag behöver inte A för att vara yr..?

De lever sitt eget liv, kommer och går... Det viktiga är nog att göra som du gör just nu, acceptera att så här känns det och lita på att det är övergående. Kram