Senaste kommentarerna i forumet

Tack fina Ullabulla? Ja, jag hoppas också att jag ska våga fortsätta. Just nu känns det faktiskt nästan som om jag inte har något val... vilket är bra! Tror jag... Jag kan bara inte gå tillbaka. Det jag förstått om mig själv kan jag inte göra ”oförstått”. Destruktivitet kommer ifrån självhat, självhat kommer från låg självkänsla och avsaknad av självrespekt. Men vad som orsakat det ifrån början har jag inte ännu fått reda på men det kommer kanske. Även om jag inte är säker på om det egentligen har någon betydelse. Det viktigaste har hittills varit att förstå att jag inte behöver vara destruktiv, jag är inte FÖDD med en drake i mitt bröst som kräver att jag gör mig själv illa.
Inget är hugget i sten och den man respekterar gör man sällan illa.
Det är väl lite så för dig med? Att när du lär dig att visa dig själv omsorg och kärlek krymper behovet av att ta på sig andras smärta och lägga all energi på att läka någon som inte kan eller vill bli hel. När det gäller min man vet jag inte vad jag ska göra. Vardagarna dricker han inte så mycket längre men så fort det ska slappnas av är alkoholen obligatorisk, i varierande mängd. Och när han är lullig eller full och luktar sprit vill jag inte ha honom. Punkt.
Att det ska vara så jävla svårt att bara säga det till honom?
Jag känner mig fortfarande som en hycklare tror jag, vem är jag att moralisera?
Trots att det inte har med moral att göra...
Tänk att det ska vara så jävla svårt att vara mänska?!
Kramar❤️???‍♀️

...att höra det du fått gå igenom. Din historia är lik min älsklings och jag är hans fasta trygga punkt i livet idag som fick honom att vilja bli en ”bättre” människa och jag fanns där men trillade dit själv på A.
Har du någon vid din sida idag som du kan luta huvudet mot och få hjälp av? ?
Givetvis finns vi här, läser och stöttar och du ger så mycket till oss, fina du ❤️

Kram PimPim ❤️

Ett uttryck gör sig påmint... "Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna". Även om den trasigheten i slutänden resulterar i en fantastiskt varm och empatisk medmänniska, så önskar man att litens väg hade fått vara lättare att vandra... Kram

Din historia gör ont i hjärtat- det där ska ingen behöva uppleva. Och händer det så behövs det medmänniskor som stöttar. Hoppas att det har funnits någon för dig. Så starkt att du ändå verkar ha ”fått ordning” på ditt liv. Du får kärlek från mig. En medmänniska.

Din historia gör ont i hjärtat- det där ska ingen behöva uppleva. Och händer det så behövs det medmänniskor som stöttar. Hoppas att det har funnits någon för dig. Så starkt att du ändå verkar ha ”fått ordning” på ditt liv. Du får kärlek från mig. En medmänniska.

Har reflekterat över att jag känner mig lugn och harmonisk nu förtiden. Inga kraftiga humörsvängningar. Det senaste året har jag lyckats med att göra fler bra val en dåliga. Tack vare att jag är nykter hela tiden

Så mycket du bär på, så tilltufsad!

Vet iallafall att historien slutar med vilja till förändring och en mycket varm medmänniska, det känns hoppfullt i allt det mörka ?

Ser du något ljus i tunneln? En taskig arbetssituation kan verkligen suga all livslust ur den bäste... Hoppas ledigheten gjorde susen!

Du skrev att du kommer att vara tillbaka där du var för mer än fem nyktra månader sedan... Men jag tror verkligen inte det funkar så. IRL kan man inte backa bandet. På gott och ont förändras vi i grunden av våra upplevelser. Du kanske ägnar dig åt samma beteende som du ägnade dig åt tidigare, men du blir ändå aldrig den samma. Du har levt nyktert. Gjort den inre resan, tänkt tankarna, känt känslorna, fått vittring på vinsterna... Inom dig finns nu en inbiten nykterist, som inte kommer att ge dig ro, för hon accepterar inte att resan slutar så här. Du kommer igen. Kram

Du kanske är ute med husbilen? Kram på dig Gunda?

Tack Mulletant för citatet. Människan är sannerligen ett mysterium.
Ikaros

Tonåring, totalt mörker. Skilsmässa. Mamma djupt deprimerad. Pappa djupt deprimerad, klarar inte vardagen.

Tonåring, tar hand om föräldrar, stöttar, håller uppe, stort ansvar, för stort. Orkar inte, fosterhem långt borta väntar. Snäll familj, men Tonåring passar inte in. Tuff, kaxig, vild, utmanar, dricker, dricker mycket...

Tonåring, tillbaka hemma, orkar inte skolan (den sjunde i ordningen), skolkar, slutar, går om. Dricker fem kvällar i veckan för att orka. Orkar ingenting. Orkar inte livet. Dricker mera och ännu mera.

Tonåring, avskedsbrev från mamma, pappa gråter, mamma lever. Tonåring försöker ta sitt liv. Misslyckas. Inlagd på BUP tre månader.

Tonåring, noll självkänsla, absolut noll, söker bekräftelse av allt och alla. Vill så förtvivlat gärna passa in. Någonstans. Fel gäng, uppmärksamhet, blir någon, är någon, syns, finns. Våldtagen i mörkret. Reser sig, borstar av sig. Shit happens!

Tonåring, fortfarande mörker, men det ska bli ljusare.

Fortsättning följer...

Att behöva något utanför mig själv att fokusera på. Jag kan direkt citera Stingo, "det blir lätt tomt om det inte finns direkt bekymmer att ta itu med." Kunde inte låta bli att säga/skriva det. Det stämmer nog som nån klok sagt, att människan är ett mysterium att upptäcka, inte ett problem att lösa. Allt gott / mt

Hej Ikaros,

Åtminstone jag känner igen det du beskriver. Kan kanske vara fråga om en orolig själ, med litet bristande kreativitet eller initiativförmåga? Då blir det lätt tomt om det inte finns direkta bekymmer att ta itu med. Sen tar man väl knappast till flaskan direkt för att skapa problem, snarare för att bedöva den där oron som orsakas av en orolös tillvaro ;)

Många gånger i mitt liv har jag önskat mig bekymmersfri. När den senaste fyllan blockerade mina tankar och vetskapen om kommande berusningar hängde som ett damoklessvärd över mig då önskade jag mig en tillvaro utan dessa problem. Eller när jag skilde mig och svartsjuka tillsammans med oro för barnen förmörkade tillvaron då önskade jag ett molnfritt inre. Eller när som senast jag var rejält sjuk och såväl andningen som ryggbesvär satte gränser för min rörlighet då önskade jag mig en frisk tillvaro.
I dag när jag vaknade kände jag att något saknas. Tillvaron bara flyter på och en inre oro kommer. Efter att jag satt mig ner att fundera en stund kom jag på vad jag saknade. Det var bekymren som lämnat ett tomrum efter sig. Ja, jag måste nog inse att jag är litet knepig men kanske är jag inte ensam om detta. Att ha svårigheter med att hantera en relativt bekymmersfri tillvaro. Kan det vara så att jag ibland tagit till flaskan för att få ett konkret problem? Ja, bara F-n själv vet men själv håller jag det inte för osannolikt.
Ikaros

Håller tummarna. Vad fint att ha en nykter granne att såga ved med, vilken bra terapi.
När ni blir förbannade kan ni ta fram yxan och hugga veden. Som att boxa på en sandsäck.....

;-)

Även jag håller på att byta bransch. Orkar inte med alkoholbranschen längre.

Kram

Skulle du kunna gå på ett AA? Man behöver ju inte ha akuta problem för att sitta och dryfta där. Bara för att ventilera.

Jag har också för mig att du hade lite av denna stress inför sommaren, förra året? Kanske vårstress då du vet att sommaren kommer och med den ska det drickas runt omkring dig. Vid poolen, vid utflykten, på semestern, när man grillar. Kanske det stressar dig omedvetet?

Jag kommer ihåg en man som skrev här inne. Hans fru hade som krav på att han skulle sluta dricka, om inte så ville hon skiljas. Han gled på en räkmacka till nykterhet. Och drog på semestrar och konferenser och levde på euforin. Han flög på de rosa molnen från dag 1. Och det slutade med att han funderade på om han ville leva med sin fru, han ansåg att hon drack för mycket.

Så kan det går. Hur historien slutade vet jag inte....

Kram Lim och tack för dina fina kloka inlägg

MM

Jag rörs av din känslighet och sårbarhet. Där har du kanske också svaret till varför du valt att döva dig eller söka dig lite till isolering.
Man behöver människor,man behöver gemenskap. Och i det behovet kan man gå ganska långt för att passa in.

Sen när man då förstår att nej,stopp nu måste jag göra halt med mig själv och för mig själv så kommer ju effekterna att rulla in eftersom.
Gasbubblor var en fantastiskt bra metafor.
De smäller liksom upp i själen eller ansiktet på en och ingenting kan man göra för att hindra dom att komma.

När jag var som djupast i min kris så kom dessa bubblor som på rad och jag valde att låta dom smälla och bekräfta dom.
men det var fruktansvärt jobbigt bitvis.
Jag hade dittintills bara susat förbi dom och duckat men jag förstod att om jag skulle kunna leva det liv jag ville så var jag tvungen att möta dom.

Alanon (i mittfall) har gett mig fantastiska verktyg att ta dessa bubblor en efter en.
Där får man dela om dessa underligheter och alltid är det en eller flera som har varit med om exakt samma sak.
Det händer inte i den vanliga världen.
Där skyddar man sitt innersta för blickar och kommentarer.
Det behövs inte i Alanon.
Där får man vara hur glad trasig,ångestfylld eller arg som helst.
Ingen får eller ska ge kommentarer på det som delats.
Det kan kännas lite fattigt i början när man vill bli sedd och bekräftad.

Men det ger också utrymme för att våga ta en ytterligare sväng in i sitt medvetande.
Jag önskar dig all styrka att våga fortsätta på din väg.

Tack ni fina vänner, ni håller mig under armarna när jag blir för trött på att gå själv och för trött på att vara jag... Ni har rätt allihop, gett mig referenser jag behöver. Det är en stor del av ett tillfrisknande det här, ensamheten jag känner och stigmatiseringen. Men det som gör ont är att inte kunna urskilja det ena från det andra, vad som är kopplat till nykterheten och vad är jag? Jag tror också det kommer ge sig med tiden men det är för mig lite för skrämmande att inte veta på vilket sätt. Gillar struktur och kontroll....vill VETA. Därför gräver jag djupt ner i skiten men kanske gräver jag inte djupt nog för jag hittar inte svaren på varför jag blivit vad jag är. Dock har det börjat bubbla lite, äckliga gasfyllda bubblor kommer upp till ytan och spricker. Det är då jag mår såhär.
Häromdagen satt jag på en föreläsning och ämnet var just anknytning. Det knöt sig i magen och jag kunde se min bror i den ambivalenta varianten. Se honom på pricken. Det upptog mina tankar i några dagar, försökte förstå utan att behöva riva upp sår hos vare sig honom eller min mamma. Men så slog det mig, what about me? Det är ju skönt att få gräva i nån annans svarta hål så man slipper komma i närheten av sina egna....
Så hur är det då?
Jag antar att det finns så mycket kvar för mig att ta mig igenom, allt kanske måste kategoriseras och arkiveras i tur och ordnig.
Min man dricker på tok för mycket men jag får tunghäfta varje gång jag vill säga det till honom.
Jag vill helst inte bo här men har ingen ekonomisk möjlighet att ändra på det.
Jag känner mig udda, upplyst och frälst (som ni alla säger) och det är faktiskt inte speciellt kul...
Så är det nu.
Men kanske jag borde pröva något nytt, tålamod tex... Jag tänker att jag måste förstå att det här tar tid, tillfrisknandet likväl som att hitta sin plats i världen. Det finns ju för sjutton så många människor som aldrig gör det!
Fast den här morgonen är ganska bra ändå. Genom era svar får jag distans till det jag kände i fredags och igår. Ensamheten känns inte lika påtaglig. För det jag känner har andra också känt och det var just det som hjälpte mig så otroligt mycket i början av nykterheten.
Det var ju faktiskt inte så att jag ville dricka i fredags, det var något annat. Helt enkelt en sorg över att inte kunna vara som dem.
Och det är klart att det är en sorg! Vi människor går under utan gemenskap och relationer med andra människor, ensamhet är farligt för oss. Saken är ju att jag längtar så efter gemenskap, vänskap och tillhörighet, en helt ny längtan jag tidigare inte kunnat identifiera.
En saknad som är ny, det är väl så att tomrummet alkoholen tidigare fyllt fortfarande finns kvar.
Jag är säker på att både AA och Alanon skulle kunna hjälpa mig. Men hur samlar jag modet att gå dit?
Samma rädsla som inför alla andra gemenskaper jag vill vara en del av, tänk om jag även där kommer befinna mig i ett utanförskap? Det är nog det som hindrar mig idag.
Jag är lite rädd för människor helt enkelt men försöker verkligen bli modigare...
Kramar till er alla, jag hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig!!!

Jag läste på anhörigsidorna förut. Det var väldigt skönt. Men sedan hamnar jag i förnekelse och förtränger verkligheten kring att jag är anhörig till någon som är alkoholist (enligt mig är han det, absolut inte enligt honom).

Absolut är det nån slags reptilhjärna som sätter igång! För den riktiga hjärnan är ju så medveten och förnuftig på alla sätt. Det gäller att fortsätta jobba med sig själv varje dag och reflektera hela tiden kring reaktioner och tankar på A osv.

Jag drack helst på dagen! För jag var SÅ rädd för att bli bakis. Jag kunde lätt börja efter lunch med ett glas. Sedan dricka under dagen för att framåt kvällen byta till kaffe eller te och avrunda dagen mer eller mindre helt nykter. Om jag råkade dricka sent istället så kräktes jag innan jag lade mig. Fruktansvärt tragiskt. Den ständiga rädslan för att bli bakis var nog det som stoppade mig från att dricka mer än vad jag gjorde. Och jag drack mest folköl för jag vågade inte starkare (ibland vin om min man köpte till mig).

Det är ju också så att ens sällskap påverkar. Jag hade aldrig druckit alkohol när jag och min man träffades. Undrar hur jag hade levt om jag träffat en nykterist? Jag kanske förr eller senare hade börjat dricka ändå. Det var kanske min lott att genomgå detta.

Jag ser fram emot ännu en nykter sommar i alla fall. Med ett sinne fritt från skuld och skam.

Kramar!

...att läsa din historia. Bilder på ansikten från mitt förflutna flimrar förbi.

Rökrutan.

Hävda sig, få bekräftelse genom att ta plats, ta mest plats, ge av sig själv. Livrädd att inte passa in så man skriver själv om reglerna.

I åttan kom någon och pratade om alkohol, tittade ut över klassen sa att 10 % åker dit med alkoholproblem, alla tänkte “3 personer, vem?” .

Just där tänkte nog ingen på mig.

Fan vad det är svårt att växa upp. Att hitta sin plats I allt.

Tack för din historia, väntar spänd på fortsättningen ☺️

Vi har ju bara ett liv... och det gäller att "våga för att vinna" :). Jag lever inte exakt som jag lär, men försöker i vissa delar. Och försöker framför allt att inte oroa mig för mycket. För mig har det alltid ordnat sig.. Tror det kommer att bli bra för dig med nya miljöer och intryck- du fixar det här!

Lim, du beskriver det så bra- att vara nykter betyder att man inte har något lik i garderoben som kan användas mot en. Precis så! På senaste tiden har jag ofta tänkt på vad som skulle hända om jag blev "avslöjad". Inga uppmuntrande tankar...

Du verkar ha haft en jobbig start i livet. Det kanske många med alkoholproblem har haft? Min uppväxt var inte heller någon dröm;)

Önskar dig en fin söndag! <3 <3

Det verkar som att reptilhjärnan på något sätt tar över hjärnan på en periodare? Det är nog unikt för just den sortens missbruk.Själv drack jag bara kvällar och nätter..Dels av skälet att barnen sov, men också för att det ser och känns tragiskt att vara full på dagtid..Det lockade aldrig mig att supa på dagen. Så är det nog med allt missbruk..Vi och våra hjärnor har olika sätt att missbruka..Den som är beroendeperson måste verkligen vara på sin vakt, så inte hjärnan lockar till annat beroende när man slutar med en sorts missbruk. Lim kolla på aa på nätet..Du verkar så duktig på datorer(tror jag?) Det finns möten på nätet över hela världen man kan testa, har jag sett.Läs anhörigsidorna på forumet också om du inte redan gör det..Vi är många som är både beroende och anhöriga..Kram

Jag har nu lämnat mitt ärende om tjänstledighet till facket. Sen får vi se..Jag tänker mycket på framtiden. Ekonomi, huset osv..Känner att ska jag jobba med annat i mitt liv så är tiden inne..Jag hade nog inte testat sjöjobbet om jag varit i den gamla relationen ö.h för att jag inte vågat. Nu känns det som att jag vill se nya platser, träffa nya människor. Skapa nya och fina relationer.Här som jag bor känner jag till massor med människor på både gott och ont. Känns att jag vill vidga mina vyer. Livet är för kort för att inte ha prövat vingarna ordentligt..Jag önskar alla en nykter dag..Kram